Idag slutade Folke förskolan. Och överemotionella mamman kunde inte låta bli att börja gråta när hon skulle säga hejdå. Hans klädhylla utan sin namnlapp. Hans nu omärkta låda jag vittjat på teckningar varje hämtning. Urs så sorgligt det känns. Så tacksam för alla fina år i förskolan – den bästa man kan tänka sig. Trygg, rolig, utmanande. Underbara pedagoger som ser till varje barns alldeles unika personlighet. Och precis lagom många barn i grupperna.

Ja. Folke undrade förstås vad jag grinade över. Han var ju helnöjd! Hade fått diplom med egenskriven dikt från fröknarna. En riktig studentmössa som fröken Frida tillverkat av vit filt och svart kartong. Piggelin och besök på badplatsen. För honom är det bara full fart framåt mot nästa äventyr. Han ska ju bara gå rakt över gården och börja skolan till hösten. Kan hälsa på sin gamla förskola och vinka till fröknarna varje dag ju. Särskilt som Uffe snart ska börja där.

Men ändå. Jag är alldeles emotionellt utmattad av den här pärsen. Jag klarar inte av skolavslutningar. Hejdån. Avslut. Inte ens som barn gick det smärtfritt för mig. Det är FÖR fint. FÖR hisnande. FÖR sorgligt och berörande med sånt som rundas av. Får ett avslut. Och nu är det trots allt slut med att sitta i famnen på förskolans fröknar. Som kan namnen på ens gosedjur. Som hjälper en att trä pärlor på halsband och sätta fast manteln åt rätt håll när man varit på toaletten. Nu är det dags för skolvärlden. Där det finns storbarn i överflöd och man förväntas ta ihop sig och sitta med fötterna ner och huvudet upp.

Och så lägger jag dessutom på känslan av hur barnens liv liksom bara rusar fram. Deras skolår är som en blinkning för mig – men för barnen är det närmast ett sekel av upplevelser. Lärdomar. Känslor.

Just därför försöker jag påminna mig om att vara närvarande. Varje dag är värdefull. Varje skolavslutning jag får bevista. Varje gräddtårta jag får baka. Varje skjorta jag får stryka och skosnöre jag får knyta.

Imorgon tar barnen sommarlov. Och det gör den helt emotionellt utmattade mamman med. Undrar egentligen vem som behöver det mest?