Kan inte säga hejdå

Idag slutade Folke förskolan. Och överemotionella mamman kunde inte låta bli att börja gråta när hon skulle säga hejdå. Hans klädhylla utan sin namnlapp. Hans nu omärkta låda jag vittjat på teckningar varje hämtning. Urs så sorgligt det känns. Så tacksam för alla fina år i förskolan – den bästa man kan tänka sig. Trygg, rolig, utmanande. Underbara pedagoger som ser till varje barns alldeles unika personlighet. Och precis lagom många barn i grupperna.

Ja. Folke undrade förstås vad jag grinade över. Han var ju helnöjd! Hade fått diplom med egenskriven dikt från fröknarna. En riktig studentmössa som fröken Frida tillverkat av vit filt och svart kartong. Piggelin och besök på badplatsen. För honom är det bara full fart framåt mot nästa äventyr. Han ska ju bara gå rakt över gården och börja skolan till hösten. Kan hälsa på sin gamla förskola och vinka till fröknarna varje dag ju. Särskilt som Uffe snart ska börja där.

Men ändå. Jag är alldeles emotionellt utmattad av den här pärsen. Jag klarar inte av skolavslutningar. Hejdån. Avslut. Inte ens som barn gick det smärtfritt för mig. Det är FÖR fint. FÖR hisnande. FÖR sorgligt och berörande med sånt som rundas av. Får ett avslut. Och nu är det trots allt slut med att sitta i famnen på förskolans fröknar. Som kan namnen på ens gosedjur. Som hjälper en att trä pärlor på halsband och sätta fast manteln åt rätt håll när man varit på toaletten. Nu är det dags för skolvärlden. Där det finns storbarn i överflöd och man förväntas ta ihop sig och sitta med fötterna ner och huvudet upp.

Och så lägger jag dessutom på känslan av hur barnens liv liksom bara rusar fram. Deras skolår är som en blinkning för mig – men för barnen är det närmast ett sekel av upplevelser. Lärdomar. Känslor.

Just därför försöker jag påminna mig om att vara närvarande. Varje dag är värdefull. Varje skolavslutning jag får bevista. Varje gräddtårta jag får baka. Varje skjorta jag får stryka och skosnöre jag får knyta.

Imorgon tar barnen sommarlov. Och det gör den helt emotionellt utmattade mamman med. Undrar egentligen vem som behöver det mest?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

36 kommentarer på “Kan inte säga hejdå”

  1. Du skrev precis mina känslor inför varenda skolavslutning min dotter haft. Jag har svårt för avslut och hejdån, har alltid haft, svårare för varje år som går, men sen jag blev mamma har jag så otroligt nära till tårar och nostalgi. Räknar man med förskolan är detta nr 12 och studenten är nästa år. Jag börjar nog gråta inför den redan efter jul för då är den lilla lilla flickan vuxen på riktigt även om hon redan är det, 18 år och har körkort. Men då är det mer “på riktigt”. Och vem vet var hon hamnar. Det gör ont att tänka på, tänk om hon flyttar långt hemifrån så jag inte får träffa henne så ofta! Många tankar som snurrar i huvudet varje år kring skolavslutningen, dessa med att studenten närmar sig, har snurrat sen hon slutade 9:an. För åren går så otroligt fort…

  2. Hahaha. Ja det känns igen..jag är lite dubbelt nu då i år skulle sonen slutat 6an. Men i och med förra skolan var så katastrofal så fick han gå om ett år. Nu känns det i mammahjärtat men inte hos honom. Han skulle inte kunna byta ut sin nuvarande klass mot nått.

  3. Emotionell? Folke som ser framåt har ju också emotioner, men andra än dina, Clara. Om det nu ska behövas en etikett(?) så är du väl snarare sentimentalt lagd? Njut sommarlov nu! ☀️

    1. Men är man sentimental är man ju också emotionell/känslosam, finns ingen motsättning i de orden!

    2. Kändes det bra att skriva en sådan mästrande kommentar till en människa som nyss på ett ganska sårbart sätt berättat om en vemodig upplevelse?

      1. Fast det är ju inte en kommentar hon behöver radera. Du måste inte gilla kommentaren. Låt den bara vara. Yttrandefrihet har vi. Och är övertygad om att Clara kan “hantera” den där kommentaren.

    3. Men vilken underlig kommentar. Om Clara skriver att hon är emotionell så är hon det, även fast Folke pinnar vidare till skolåldern med sina egna känslor. Man är själv bäst på att sätta ord på sina känslor, så rätta inte andra när de berättar om sina. Särskilt inte när de är sköra och lite vemodiga.

  4. Vad oerhort vackert skrivet, Clara. Vill nastan skriva ut och klistra in i min egen dagbok. For precis sa kanner jag ocksa!

  5. Vilken ljuvlig uppväxt för dina ungar! Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn… 💞

  6. Du sier du ikke klarer så bra å takle avskjed med förskolan , at ditt barn skal videre, alle disse avskjeder og endringer. Og jeg forstår deg sååå godt. Men jeg har arbeidet i barnehage/dagis/ förskola i snart 30 år, og jeg kan fortelle deg at hvert eneste år sliter jeg med så sterke emosjoner fordi « mine» barn skal «forlate meg» og begynne på skolen. Barn jeg har hatt fra de var 1-2 år, hver hverdag til de blir ca 6, ledd, grått, trøstet, undervist, irettesatt, kost med, utforsket verden omkring oss med, skiftet bleier på, tørket oppkast/neseblod, plastret sår og kysset blåmerker, lært påkledning, å klare seg på toalettet, å vurdere vær og påkledning. Vi har gått turer, levd oss inn i bøkenes fantastiske verden, sunget og spilt. Jeg har forsøkt lære dem å være uenige uten å bli uvenner, å løse konflikter , å tørre være seg selv. Noen barn har større utfordringer enn andre, og trenger ekstra nærvær, innsats, omsorg, opplæring. Jeg har oppmuntret og tilrettelagt……..omtrent alle sånne saker en forelder gjør for sitt barn. Og når barna så forlater barnehagen og går inn i skolen, står jeg med tårer i øynene og et brennende ønske i hjertet om at jeg, i samarbeide med deres foreldre og mine kollegaer, har gitt dem nok trygghet og ballast til å takle skoleårene og livet generelt. Jeg tenker på dem, jeg husker barn jeg hadde i min gruppe for 30-årene siden, jeg lurer på hvordan det er gått med dem. Og lykken er stort når et av «mine» barn sender venneforespørsel på Facebook, følger meg på IG…men de aller aller fleste glemmer barnehageårene etter noen år i skolen. Som naturlig er.
    Men hver juni er en stille, vemodig sorg, blandet med stolthet over hvor langt barna «mine» er kommet, og gledestårene når et av barna kaster seg om halsen min og hvisker « jeg kommer aldri til å glemme deg!» er også avskjedstårer for en epoke som er over….med barna og dere foreldre.

      1. Jag med! Mycket, mycket fint och känslosamt skrivet Elisabeth H. Min son slutar också snart på sin förskoleavdelning (småbarn) och börjar på ny avdelning i annat hus (ganska långt bort från där han går nu) till hösten. Det ska bli spännande såklart men också lite sorgligt att säga hejdå till de fröknar han har nu.

    1. Så varmt och kärleksfullt skrivet!
      Vilka gåvor du givit ”dina” barn att ta med sig på vägen vidare i livet!

  7. Som personal på förskola kände jag vemod när barnen slutade hos oss för att börja på skolan.
    De fanns många barn som också tyckte det var tråkigt att sluta. Vår förskola gränsade till skolan de skulle fortsätta på , så många barn kom på rasten vid det angränsande staketet för att prata. Det varierade en del i tiden för hur länge de ville komma, fast det fanns barn som fortsatte nästan hela höstterminen.Man behöver ju olika lång tid för utskolningen -inskolningen 🙂 När man bor i en by så har man ju förmånen att få se barnen växa upp och det tycker jag är värdefullt. Man träffar varandra på mataffären , badplatsen etc och får möjlighet att byta några ord om vad som händer.Tycker att förskolan är så bra där vi får vara med och lägga grunden till det livslånga lärandet

  8. Min pojke slutar också förskolan imorgon😭💔 stora lilla killen💕 han flyttar också bara över gården till skolan men det känns ändå💔 är länge kvar tills hans 2 yngre syskon börjar på förskolan, minst 2 år🙄 kommer verkligen sakna förskolan o pedagogerna💔

  9. Sitter och ordnar kort till studentplakatet, åren går rätt fort. Nyss var dom små och rätt var det är så står man där och tjoar med i studentsången. Men livet är ju så och det står inte på förrens barnbarnen rusar in! Det är fördelen med fler barnkullar , det finns alltid småknoddar omkring en! 🙂

  10. Förr arbetade jag som lokaltidningsjournalist. Har varit med på 200 avslutningar ungefär. Grät mig genom alla. Tårarna flödade när jag såg alla de små. Mest grät jag när jag tänkte på dem som gick ut i tio veckor utan vuxenstöd, de barn som har föräldrar som av olika anledningar inte klarar det viktigaste jobbet. Tänker att vi kan försöka se dem tillsammans. Bjuda ungarnas kompisar på lunch, ett leende.
    Minnet av den där varma, spontana kramen jag själv fick av en kompis mamma har burit mig många gånger. Känslan av att bara stå där, inte veta hur jag skulle bete mig. Jag fick aldrig nån kram av min egen mamma. Men min kompis mamma kramade och kramade tills dess att mina spikiga armar hamnade runt hennes mage. Sen stod vi bara där och höll om. Den känslan. Att betyda nåt för någon. Att vara värd att älska.

  11. Så fint berättat om förgängelsekänslighet, för det är nog så det heter. Den där känslan av att inte vilja släppa. Att inte omedelbart kasta sig ut på bron över till det okända som heter imorgon. Vi förgängelsekänsliga står en stund vid brofästet och tvekar. Tittar bakåt och summerar. Värderar och sparar undan minnena noggrant. Sen börjar vi gå. Andra, som Folke, står redan där på andra sidan bron och tjoar. Kommer du inte snart? Sölkorv! 😁 Ha ett härligt sommarlov!

  12. Känner precis så med. Underbart inlägg, ja även med den i sammanhanget något onödiga vassheten kring barngruppsstorleken.

  13. Oj, vad jag känner igen! – min stora 21 åring tänker flytta på studenthem snart .. han pluggar till läkare men han är ändå min förstfödda och jag älskar honnom stjärna oändligt (som han sa som liten) – men självklart ska han ut i livet och leva sitt eget liv … med all min kärlek i bagagen

  14. Jag har gått från att skämmas över mina ständiga tårar på skolavslutningar och avsked till att skoja lite om att jag är släktens gråterska. De kan hyra mig om det behövs lite känsloförstärkning någon gång :-). Fast innerst inne så känns det jobbigt att alltid vara den som börjar prassla med näsdukar redan innan första tonerna av sommarsångerna spelas, och i år andades jag ut lite eftersom vi föräldrar inte ens får närvara vid avslutningen pga Corona. Fast nu börjar jag nästan gråta av den anledningen också. Jag vill ju sitta där och ta in alla känslor som pirrar av förväntan, känna doften av blommor och nynna med i Den blomstertid nu kommer. Jag får väl vara gråterska på parkeringen utanför skolan istället då 😉

  15. Vet precis! Imorgon slutar min yngsta förskolan. Jag har tre pojkar som har gått på samma avdelning. Samma fröknar och samma kock i åtta år, från att största började till att minsta nu slutar. Kommer att sakna dem så mycket! De har ju varit med oss i åtta av de absolut bästa åren av våra liv :*(

  16. Ja, avslut kan vara lite vemodiga ibland, det kan nog de flesta relatera till. Så bra att förskolan framkallar så varma känslor hos er ändå, det är ju fantastiskt och Ulf kommer ju gå där så det är en ny tid på gång nu.

    Däremot kan jag inte riktigt relatera till det där med närvarande. Visst är behöver man vara närvarande i livet men helt ärligt är mycket med inget som man behöver känna någon press att vara närvarande i. Mat äts upp, kläder bärs och slits och de behöver inte ges så mycket tanke hela tiden. Livet är det där som sker mellan födsel och döden och är inte alltid så speciellt utan en massa grå massa men det är ändå värdefullt. Inget speciellt hade hänt om Folkes sista dag bara varit en vanlig dag då ni hämtat men tagit med lite mer saker. Han hade ändå slutat förskolan och sett fram emot skolan och det hade nog ändå varit en fin dag.

    Jag skickade min egen dotter på avslutning av ettan idag. Det var fint och hon var så förväntansfull i sina nya kläder. Visst blev jag lite nostalgisk men mest glad att se henne leva och växa, i höst blir det tvåan och sonen börjar på storbarnsavdelning. Vad jag längtar tills jag har två skolbarn om två år. Hur coolt som helst. Säkert känns det lite vemodigt för mig också då men ljuset på framtiden är starkt.

  17. Jeg ble rørt av å lese dette, kjenner meg igjen! Mine knøtt skal starte det siste året i barnehagen/dagis etter denne sommeren. Skolestartere kaller vi dem i Norge. Oj, hvor ble tiden av? Om ett år skal de se frem mot skolestart, jeg tviler på at jeg er klar for det.
    I år blir det en enklere, mer oppdelt sommeravslutning på grunn av korona-regler, men barna skal feires som de eldste i barnehagen og de nye skolestarterne og det blir merkelig og rørende.

  18. Första barnets första skolavslutning för mig – tyvärr får inte vi föräldrar vara med och fira pga coronarestriktioner. Känns riktigt fånigt när barnen varit tätt på varandra sedan i mars när smittorna började spridas på allvar och jag antar att alla barnen är lika tätt på sina föräldrar. Skolan OK men skolavslutning utomhus med en klass åt gången och föräldrar utspridda runt en stor scen inte OK 🙁

  19. Haha, nämen alltså Clara. Varje inlägg du skriver så fint om dina barn så måste jag ringa till min mamma med gråten i halsen och säga hur mycket jag älskar henne och tack för att hon är just min mamma. Dina ord påminner mig alltid om henne.

  20. Mycket stor igenkänning. Får liksom en liten klump i halsen redan när syrenerna börjar blomma. Den här tiden på året är så stor, så mycket känslor. Lång uppförsbacke på vintern, intensiv maj och sen poff är det plötsligt slut! Blir gråtfärdig när baren ska lämnas till sommarfesten, som är deras totala höjdpunkt på året. Och mamman kan inte titta pga helt för stora känslor av rördhet över pedagogernas engagemang och omsorg. Allt fint som dem gör för barnen.
    I år slutar båda barnen pga flytt och jag fasar för att hämta dem sista dagen. 😭♥️
    Ps. Är skolfröken till yrket också. Så står även på andra sidan och näste vinka av sommarfinklädda barn till flaggvaj och sång. Det är så jobbigt 😭

    1. Det betyder usch. Blä eller fy. Alltså fy vad tråkig som exempel.
      I Claras inlägg betyder det nog på ett vemodigt sätt: urs vad sorgligt kanske hon känner.

      1. Aha, tack! Uttalar man det som ordet usch eller skall R höras? Liksom mer som ursch? När jag googlar urs hittar jag ingenting så kanske är det något dialektalt?

  21. Åh. Har inga barn än, men kan tänka mig att jag kommer böla hejvilt vid deras avslutningar. Varenda skolavslutning när jag själv var barn (och även vid studier i vuxen ålder) har varit så himla vemodig. Kan inte höra “Den blomstertid nu kommer” utan att börja gråta. Det är ju inte bara ett avslut, utan också början på nått nytt, ovisst och lite läskigt…

  22. ❤️ jag är helt med dig. Reagerar likadant på farväl av förskola. De har ju tagit hand om ens barn, sparat minnen av det som man själv inte varit delaktig i. En liten skärva av den lilla som för alltid sparas och för alltid finns precis utom räckhåll för en. Ja.. kanske också lägger in lite för mycket känslor i det hela. Men äh! Det är ju kärlek.