Gul favorit

Vissa köp har man på förhand ingen aning om kommer bli sådana garderobsfavoriter. Det märks först efteråt. När de gång efter annan plockas fram som garderobsräddare.

Som den här gula jag köpte när jag var gravid med Ulf och sedan burit massor sedan dess. Från & Other Stories och gjord i en sådan förlåtande modell och skön kvalitet.

Hade på mig den igår när jag var på stan och gjorde ärenden med alla tre barnen. Bar min nya loppisfyndade skinnväska till. Jag gillar fyrkantiga väskor.

Och mina loppisfyndade skinnskor. De är så himla söta och sköna. Sandalernas ljud mot gruset är ett ljud jag njuter av. Låter som när Barnen i Bullerbyn kutar över skolgårdsgruset. Mmmm…

Jaja. Det var bara det jag hade att meddela. Man får passa på att ta en dagens outfit när man för en gångs skull orkat sminka sig och tvätta håret. Hej på er så länge.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

20 kommentarer på “Gul favorit”

  1. Tack för meddelandet!
    (Ett annat behagligt ljud är ju träskor på grus – kras, kras, kras, kras….)

    1. Döljer/förlåter de områden på kroppen man inte vill ska framhävas men framhäver resten. Typ så 😃

  2. Looking great, Clara!😊
    Ha en underbar sommar!
    Tack, för en fin blogg, som jag följt i många år nu.

  3. Du passar så fint i den färgen och jag blir full av beundran hur du lyckas få ihop färgerna, både vad gäller ett hem (husfasaden och fönstren), trädgården (de rostiga rabattkanterna mot allt det gröna) och så klart dina egna samt barnens kläder. Ofta i nyanser av gult, beige, grönt, rostbrunt och vinrött som tapeten i ert sovrum. Passar så fint och det gör att det blir nästan som ett ”Clarafilter” som gör att man som läsare direkt känner igen sig. Det är otroligt skickligt gjort, lite som skaparna bakom CSI Miami där man kan skymta orangea detaljer som slipsar, sjalar, vaser etc i stort sett varje bildsekvens för att matcha himlens färg och som gör att man direkt vet vilken serie det handlar om ifall man zappar bland kanalerna.
    Det är verkligen inspirerande att se, trots att gul inte är någon favorit hos mig så använder du den färgen i helt rätta nyanser som gör att jag börjat uppskatta den mer och mer och att jag till och med tänker att ”den här skulle nog Clara gilla” om jag ser en inredningsdetalj någon annanstans.

    1. Haha vilken underbar och rolig kommentar och betraktelse. Det gör mig jätteglad. Och lite mallig. Även om jag faktiskt inte medvetet tänkt på det där gula så känns det roligt att höra att min stil känns så genomgående att man känner igen sig överallt. Stort tack 😊 🙏🏼 Så glad att du läser och följer

    2. Jag har noterat, och tänkt precis samma saker! Jag försöker tänka i de banorna när jag köper nytt till vårt hem, mig själv eller barnen nu, för att få en enhetlig stil. Fast ska jag vara ärlig går det sådär haha! Så fint Clara, tack för inspiration 🌸

      1. Jag gjorde samma reflektion, begreppet “förlåtande modell” förde mig dit. Sen tänkte jag att du nog inte menade på det viset, du brukar inte alls uttrycka dig så.

        Fin klänning var det i alla fall!

        1. Kan det inte bara vara att klänningen inte stramar? Jag tycker att många klänningar sitter hårt eller smiter åt på obekväma sätt, men en förlåtande modell gör att man bara kan vara där innanför 🙂 utan att behöva rätta till hela tiden.

      2. Du skrev att klänningen (som är jättefin!) hade en förlåtande modell. Du skrev även en förklaring sen:

        ” Döljer/förlåter de områden på kroppen man inte vill ska framhävas men framhäver resten. Typ så 😃”

          1. Tror jag inte på. Du är smart och klok. Men jag hoppas inga fler kvinnor eller flickor behöver fundera över förlåtande modeller som döljer. Ha det fint!

          2. Det handlar om ordval. Hur vi pratar om oss själva påverkar mycket mer än vad vi kanske tror. När någon använder uttrycket en “förlåtande” modell i precis den andemeningen som du själv förklarar att du gör – då skickar det en signal till mig att min kropp och (oftast) andra kvinnors kroppar är till för att betraktas och värderas.

            Jag får signalen att hur den kvinnliga kroppen ser ut är så pass viktigt att vi, när vi inte duger, åtminstone kan klä oss så att vi duger – med hjälp av döljande, förlåtande kläder. Vi blir förlåtna – eller förlåter oss själva – för att vi tragiskt nog inte har den rätta sortens kropp. Under klädesplagget döljer sig en kropp som behöver be om ursäkt för sig själv. Normalt sett ber man ju om förlåtelse när man gjort något fel, men i det här fallet handlar det om att kroppen inte har gjort något annat än att bara existera. I alla fall träffar uttrycket “förlåtande modell” mig på det sättet.

            Det är nog detta som några av oss reagerar på. Det är djupt tragiskt egentligen och inget nytt. Många av oss vet med vårt förnuft att samhället tyvärr är skapat på det här sättet och med den här människosynen (kvinnosynen) och vi kan med vårt förnuft ta avstånd från strukturen, men känslan av att inte duga bär vi ofta ändå med oss överallt för vi blir ständigt matade med budskapet precis överallt: i tidningar, i affärer, i skolor, på arbetsplatser. Och till och med på platser som borde vara trygga: i väninnegäng och på vänliga, varma och smarta bloggar (som din) – där strukturen upprätthålls mycket på grund av vardagligt tal som vi kanske inte alltid reflekterar över på djupet…

            Menar inte med detta att du måste ändra hur du formulerar dig. Jag kräver inget förebildsansvar från dig, men eftersom du här ovan sade att du inte förstod hur folk menade så tänkte jag förklara hur i alla fall jag reagerade.

            Vänlig hälsning, Liv

  4. Vad härligt att höra fler som lägger märke till de små ljuden! Som sandalerna mot gruset. De små ljuden, detaljerna i de ljud som omger oss, har en förmåga att locka fram så mycket känslor tycker jag. Nostalgi. Längtan. Vemod. Glädje. Mysrysningar.