Rynkor. Häng. Hopp. I veckans avsniitt av En Underbar Pod pratar vi om att jag har gått in i en flera år för tidig 40-årskris och söker tröst hos Erica som bara vill passa på. Att dammsuga rökgången till exempel.
Rynkor. Häng. Hopp. I veckans avsniitt av En Underbar Pod pratar vi om att jag har gått in i en flera år för tidig 40-årskris och söker tröst hos Erica som bara vill passa på. Att dammsuga rökgången till exempel.
Har du frågor kring din order eller något annat som berör min butik, vänligen hör av dig till:
Eller använd formuläret nedan.
53 svar
Jag kan verkligen känna igen mig i att som strax över 30 uppleva att min attraktionskraft minskar i takt med att ålderstecken kommer krypande och gör att mitt utseende hamnar längre från ungdomsidealet. Och att det går så fort efter barn, man hinner liksom inte med och att ens snygghet liksom glider mellan ens fingrar. Och avundsjukan mot jämnåriga män att deras ålderstecken snarare ökar deras attraktionskraft, känns så orättvist! Kan också känna mig så fånig som tänker på mitt utseende så här – så tack för att jag fick höra att jag inte är ensam!
Åh jag känner precis samma några år efter 30 …
Fint avsnitt, och så intressant! Jag har ytterligare en tanke om varför det är jobbigt för just Clara åldras. Jag tror det kan ha att göra med att man identifierat sig med det faktum att man är ung i nästan alla sammanhang. Ung förälder, ung entreprenör, ung husägare osv. Att vara så ”bra/framgångsrik för SIN ÅLDER” kan vara smickrande, fram till dess att man inte längre kan påstå att man är speciellt ung i sammanhanget. Då finns en risk att man börjar tro att man inte längre har något att komma med eftersom det som alltid fascinerade folk är borta, fastän det precis som ni pratade om tvärtom är så att en ändra människor gjort många fler erfarenheter som är värdefulla på alla sätt, och en begåvad och hårt arbetande person (som Clara!) är precis lika toppen oavsett ålder.
Åtminstone har jag kämpat en del med det där, jag började skolan ett år i förtid, fick barn vid 21, jobbade utomlands och gjorde ”tidig karriär”. Har precis fyllt 30 och reflekterar mycket över min skräck att ingen nu kommer häpna över att jag är så ”Ung och duktig”, men har efter rätt lång och tämligen outhärdlig kris börjat landa och njuter faktiskt av möjligheten att släppa den delen av identitetsbyggandet så att säga. Det är till och med spännande; vilka är mina styrkor och utmaningar där jag står NU? Hur mår jag och vad önskar jag? För mig ledde det bland annat till att jag sa upp mig och tänkte om i yrkeslivet. Kram och tack för att ni finns!
å! så interessant perspektiv! det kjenner jeg meg også veldig igjen i – det var et skikkelig sjokk da jeg for første gang møtte en som var yngre på arbeidsplassen, og så meg selv gjennom hennes egne øyne. men, jeg synes egentlig det er veldig deilig også, å bli eldre – jeg tar mer ansvar sosialt på jobben, liker å følge litt ekstra opp de som er unge, og liker veldig godt å være en av mammaene i nabolaget: )
Håller med – intressant att se det på det sättet!
Ja, den analysen köper jag! Vi har de smartaste poddlyssnarna 🙂
Tack för den😂Fyller 40 idag🙈🙉🙊
Grattis 🎉
Tack💛
Grattis! 😊🎈
Hipp hipp hurra hurra hurra hurra för dig Tina!
Så inspirerad av det här! Älskar att ni ständigt öppnar upp för nya tankesätt och vågar gå den svåra vägen. Ibland känner jag motstånd i början men ni tar mig förbi det där och lyckas locka ut mig på isen. Där får jag se: titta den håller ju!
Fan vad glad jag blir av den här kommentaren. Den bästa beröm man kan tänka sig 🙂
Har inte lyssnat färdigt än, men jag fyller 30 på fredag (min femåring är jätteledsen för han tror att ja blir gammal och ska dö). Känner inte nån kris men har överlag alltid känt att mitt öde är att dö ifrån mina barn (min pappa dog när jag var sju) alternativt att min man kommer dö ifrån oss. Kan det va ihop blandat med en smula dödsångest du har? Även om du inte är i samma ålder som din mamma eller barnen i den ålder du var när du förlorade henne så kanske du påminns än mer om hur livet är kort?
Hoppas inte jag ställer till dina tankegångar mer…
Kram
Känner igen mig Ebba! Min pappa dog också tidigt och tror att det är därför som jag relativt plötsligt fått rätt mycket åldersångest. Det vackra och sköra i livet.
Ja, så är det säkert Ebba och Loppan. Sorgligt men sant. Viktigt att komma ihåg att allt vi tänker inte är sant. Det är bara tankar. Man kan försöka tänka nya <3 kram
Vilket UNDERBART avsnitt, så fyllt med både fnitter, allvar, uppmuntran, ytlighet och vråldjup! Jag grät när Clara grät och tyckte att det du sa om att få hjälp av en äldre, klok vän att åldras var så himla fint, och fick också helt nya insikter i att bli äldre och det härliga i att bli just det. Kunde också känna igen mig i att inte kunna/våga/vilja spela ”snyggkortet” och tänker att det finns en silverkant även för oss icke glänsande skönheter i världen, TACK för det ❤️ Det ENDA som är mindre bra med era avsnitt är att de tar slut alldeles för fort och att en vecka då känns såååå lång.
Blir glad av att du ringar in yta och vråldjup. Det är en kombination som också jag uppskattar. Vi får hålla hårt i silverkanten 🙂
Jag känner så väl igen mig i att vara fånge i sin egen kropp. Lever med en förlossningsskada och kämpar med att acceptera och hantera den jag blivit. Från stark, och att alltid kunna klara sig själv, till att behöva be min man om hjälp vid tunga lyft, precis som Clara beskrev. För mig känns det som att jag födde barn med kroppen som insats , och förlorade, medan min man kunnat leva vidare som vanligt. Såklart inte hans fel, men ibland blir jag avundsjuk och önskar att vi kunde burit vars ett barn… 🙂.
#alltserfintut
Det kunde varit jag som skrev detta. ”Kroppen som insats” stämmer verkligen. Styrka och omtankar till dig ❤️
Jennie! Precis så. En kanske lite ”ful” men inte mindre sann känsla för det
Tyckte också väldigt mycket om det här avsnittet, då det sätter fingret på något jag själv också har funderat på. Fyllde 35 i våras och har tre barn, men har till i våras alltid fått visa legitimation på det lokala Systembolaget och det har irriterat mig lite, för jag ser väl ändå mer vuxen ut än en 20-åring?
Men i torsdags blev jag fotograferad för min hemsida och då slog det mig hur lik min mamma jag är, och vilka rynkor jag faktiskt har fått i ögonvrårna. Har aldrig stört mig innan, då jag precis som Erica aldrig har varit med i snygging-gänget på det sättet. Har inget emot att åldras alls egentligen, men jag blev så paff av att se att jag faktiskt blivit äldre.
Och det där med kroppen – att orka! Jag har skolios (inte tillräckligt mycket för att ha blivit opererad dock), olika långa ben, och dessutom överrörlighet – och jag vill också bli bättre på att träna för att slippa ha ont överallt hela jädra tiden! Blir så sjukt frustrerad över andra som bara kan gå ut och springa lite utan att behöva följa upp allt med sjukgymnastik. Men jag är precis som du väldigt bra på att börja träna. Sedan är det aldrig för sent heller.
Men så skönt att höra att fler blir irriterade av att behöva visa leg på systemet. Jag är 43, och nä, det är inte särskilt smickrande att visa leg i min ålder. Jag känner precis som du, okej jag vet att jag ser ung ut, men inte tusan ser jag ut som en tjugoåring!!
Jag förstår att det kan kännas smickrande för en del som får göra det ibland, men ständigt och jämt, nej!
En annan sak med alltför ungdomligt utseende är att man nästan blir lite ifrågasatt. ”Men du som är så ung!” eller ”Men du är ju inte så gammal” osv. Eh, nää kanske inte jättegammal men yngre medelålder iallafall och definitivt vuxen! Jag längtar faktiskt efter lite mer synliga rynkor!! 😜
Så det här med ålder, nojor och ålderskriser är rätt intressant från olika vinklar. Jag har inte hunnit lyssna på avsnittet än, men det ligger i planeringen. 🙂
Haha – vad härligt att höra! Jag hörde först om fenomenet av en äldre vän till mig som uttryckte irritation medan jag inte alls förstod varför hon blev irriterad. Men allt eftersom åren gått så har jag börjat inse att det är jobbigt att bli ifrågasatt hela tiden, särskilt när man handlar där då och då….
Jag tror också att det kanske hänger ihop med att jag aldrig sminkar mig, hade jag gjort det hade jag kanske sett äldre ut?
Är själv 40 och får alltid visa leg på systemet…
Haha men vill veta hur ni ser ut!? Är ni väldigt petite? Jag tror aldrig jag fått visa leg på systemet, minns att jag handlade på min 20-års dag och inte visade leg.
Jag lovar att ni ser mer vuxna ut än 20! Som butiksbiträde på Systembolaget har man en skyldighet att legga alla under 25 (oannonserade ålderskontroller görs där personer mellan 20 och 25 handlar för att se om legget kollas). Det gör att många chefer uppmanar personal till att kolla legg på alla man inte är 100% säker på att dom är över 30 för att vara på den säkra sidan! 🙂
Jag tror att det spelar stor roll då man som du Clara, har en förälder som ryckts ifrån en allt för tidigt, att man då tänker mer på åldrande. Särskilt då man har barn. Själv har jag alltid sett yngre ut än min ålder och tycker därför att det är skönt att äntligen se ut som mina år, så att säga. Känns skönt att erfarenheter ska få mer tyngd än att man ser ung och oerfaren ut.
Tack💛
Är det bara jag som tycker att Clara och Erica är riktigt snygga på bilderna med filter? Jag tycker personligen att kvinnor blir snyggare med åren. Ansiktet sätter sig liksom på plats med lite rynkor och linjer.
Jo, det håller jag med om. Att andra är vackra i sina rynkor. Sina egna är dock lite svårare att bli tillfreds med. Tänk om man kunde få låna andras blick på sig själv ibland 😉
Super avsnitt! Jepp märktes när man nästan är äldst på jobbet. Man tycker 16åringar ser ut som barn. Män tittar sällan el aldrig när man är utepå stan o sv. Men själv vill jag leva länge.
Ett så bra avsnitt! Jag älskar att lyssna på era kloka resonemang. Blev så förvånad när Clara började prata om skönhetsoperationer, här går jag runt och tycker du är så himla vacker medan du har suttit och googlat olika skönhetsingrepp.
Jag tänker inte så mycket på åldrande i relation till mitt utseende, känner att det är inte så mycket jag kan göra något åt (förutom att ta han om min kropp och själ), men jag börjar känna mig stressad att jag inser att jag faktiskt måste börja jobba lite mer aktivt mot mina drömmar på det professionella planet. Kan liksom inte skylla på att jag fortfarande är så ung eller barnen är så små.
Många kvinnor i min släkt, inklusive min mamma, har gått bort alldeles för tidigt, och jag tror säkert det kan bidra till en viss känsla av ångest eller stress. Även om jag verkligen kan föreställa mig själv som en 90 åring gammelmormor, så är jag samtidigt så medveten om att livet kan bli så otroligt mycket kortare..
Tack för er underbara podd och för att ni forsätter att förgylla mina tisdagar❣️
Jag var högst medveten om att jag befann mig i en 40-årskris, den vindlade genom tankar på plastikoperationer, sportbilar, tappade känslor för min partner, vilja ha fler barn, vilja sälja huset och flytta till lägenhet och massa andra förändringar. Framför allt låg en stor sorg över att bli exkluderad ur olika sammanhang som ett tungt, blött täcke över mig. Särskilt när de yngre kollegorna var ute på krogen och jag blev aldrig tillfrågad. Inte för att jag ville, men ändå..Jag älskar att dansa och det känns trist att det inte finns plats för mig längre på världens dansgolv.
MEN, nu är jag ute på andra sidan. Och något har hänt. Jag bryr mig inte ett skit om allt det där längre och det är helt underbart. Jag ägnar mig helt hämningslöst åt allt som gör mig glad och njuter av att bara vara med nära och kära. Med många turer i bagaget har jag också en mer empatisk inställning och dömer ingen längre. Livet är så fint efter 40!
Du har SÅ rätt! Livet är så fint efter 40! Och det är fantastiskt efter 50 också!
Ju äldre jag blir desto klokare, snällare och mindre fördömande blir jag. Jag njuter mer av vardagen och har lärt mig prioritera sånt som är viktigt för mig. Dvs umgås med familj och vänner, motionera regelbundet, ägna tid åt min hobby, bara vara…
Jag är 58 nu så har en del erfarenhet av efter-40-livet. Klart att jag fortfarande vill se bra ut, men förstås på ett annat sätt än när jag var 35. Jag gläds över min kropp som ännu är stark och orkar bära mig, försöker äta hälsosamt och sova tillräckligt och tror att det syns i utseende och ögon.
hjälp detta avsnitt gör mig rädd för att skaffa barn haha. Jag är en relativt fåfäng 27-åring utan barn. Att ha barn verkar så jobbigt, och att bli ful på köpet? Hjälp. Obs jag skämtar lite, alla kanske inte fattar det. Men ja, kan man få känna så eller? Jag törs knappt säga detta högt men är rädd för att förfalla, det får aldrig hända. Sånt här får man inte säga, för det är ytligt och hemskt. Men det är så jag tänker. Samtidigt förstår jag att utseende inte är allt och allt sånt, såklart. Vill inte ha bekymmersrynkor (något som kan komma väldigt tidigt pga ansiktsmimik och torrhet, behöver inte vara åldrande) eller annat. Kapitalismen försöker såklart nära sig på våra osäkerheter. Senaste nytt är tydligen ”tech rynkor” dvs rynkor på halsen som uppkommer vid mobilanvändande. Dock……sådana rynkor måste till viss del ha med genetik att göra då jag fick sådana redan som 15-åring och då fanns inte smartphones… jag tackar gud för min feta hy som jag hoppas kommer hjälpa mig i kampen mot gravitationen. Kan alltid inspireras av Amanda Schulman, Emma Mohlin och Lotta Lundgren – helvete så snygga. Om jag inte ser ut som Amanda Schulman när jag är 40 så vet jag inte.
Men så intressant!! För just gällande kvinnor och mäns åldrande har jag nyligen tänkt precis tvärtom. Nu kanske Jakob är ett sånt exemplar som åldras snyggt, men häromveckan lurkade jag på gamla klasskompisar från gymnasiet på Facebook och slogs av att alla unga killar jag mindes såg ut som gamla gubbar! (Vi är alla 38 år nu) Tjejerna däremot, vilka pinglor! Alla såg bara ut som vuxna versioner av tjejerna jag gick i skolan med, barn eller inte. Men till slut blev jag lite irriterad på hela grejen, för det visar ju helt klart på hur vi blir påverkade att framställa oss, både på socmed och i verkligheten. För männen är det ok att bara vara, gubbig eller ej, de postar inget från bästa vinkeln med snyggfilter, det är någon random bild från semestern i somras bara. Men kvinnorna ska vara piffiga, med huvudet på sned, sitt vackraste jag osv. Och så tror jag att vi gör oavsett om vi tänker på det eller inte. Önskar så att det fanns mer utrymme för oss att bara vara!
Vilket bra avsnitt. Jag längtar till tisdagar nu! Jag känner som du Clara. Jag fyller snart 36, men känner mig så mycket äldre, i kroppen. Är stel när jag reser mig från soffan, knäna knakar och krånglar. m.m. Jag har ingen ork heller. Trött jämt. Har fått en massa gråa hårstrån. Min sambo blir bara snyggare, trots att han är över 40. Och han är så pigg jämfört med mig. Det känns jobbigt. När du grät så grät jag också. ♥️
Kände ett starkt NEEEEJ när musiken hastigt gick på i slutet och jag förstod att avsnittet var slut. Det var ett så intressant avsnitt, hade kunnat grotta ner mig i det här så mycket mer! Så rörande när Clara brast, då brast det lite här också.
Känner igen mig så mycket i en del och ändå är jag bara 25?! Främst det med att en förälder gått bort tidigt och man själv kanske både medvetet och omedvetet tänker att livet kanske inte blir så långt. I mitt fall lever båda mina föräldrar, men en utav dem har alltid tampats med stor dödsångest för sig själv och andra. Något jag ärvt. Men det innebär inte bara något ångestfyllt tycker jag. Det får mig att ta vara på så mycket, främst när det kommer till relationer, som jag upplever att mina jämnåriga vänner nästan tar för givet och inte lägger märke till.
Kram till dig. Vilken fin kommentar som berörde mig!
Underbart avsnitt än en underbar podd!
Jag har länge gått och tänkt på det där; att min man bara blir snyggare och manligare och mer kompetent för varje år. Men vad blir jag då? Äldre och fulare?
Nu som 37 år och gravid med tredje barnet slog det mig att jag blir ju bara kvinnligare och kvinnligare. Det är kropp, tuttar, rumpa och nu rejäl mage. Och jag skäms inte alls. Det är konsten att kunna laga köttgryta, sticka bebiskläder och veta namnen på blommorna rabatten och inte skämmas det minsta över mina traditionellt kvinnliga talanger. Jag har slutat be om ursäkt för den kvinna jag är. Precis som min man aldrig skulle få för sig att be om ursäkt för sina grå stänk i håret eller för att han kan laga bilen.
Fint avsnitt även om jag blev lite deppig av det…
Fyller 40 om ett par månader- och har inte ” peakat” ännu, och det blir definitivt inte innan 40 för är i en ordentlig svacka just nu. Och med åratal av kronisk värk så vill kroppen inte direkt samarbeta…
Jag tror definitivt att man kan peaka på olika sätt i olika delar av livet! Det behöver inge vara en enda peak som måste ske innan 40. Jag har mött massa inspirerande kvinnor i mitt jobb i hemtjänsten. Vissa har varit lyckliga och tagit vara på familj och vänner och njutit av livet på ett underbart sätt. Trots att åldern är hög och kroppen börjar ta slut. Jag hoppas verkligen att jag får bli en sån tant en dag😊
Tack! Så skönt att få höra båda er tankar om ämnet! (och att få höra att Clara precis som jag själv också funderat på ingrepp utan att vara en ”sån” person)
mvh ålderskrisade 26-åring
När man går mot 40 måste man släppa in sin nya version ; man är kvinna fullt ut. Det valpiga, ungdomliga har övergått i något annat. Persikotiden är över. Det är härliga, kraftfulla men oftast fullt upptagna år. Jag brottas med nästa omställning inför att fylla 60. Nu är det dags att sakta omfamna ålderdomen. Inte lika kraftfull längre, inte lika synlig. Men klokare, coolare med mer fokus. Inte lika långa perspektiv framåt kvar, då måste tiden räknas, ge kvalitet.
Intressant prat om ålder. Fyller snart 50 år och känner mig yngre än när jag var 35. Kände mig som så mycket mamma då och nu när barnen är i de äldre tonåren känner jag mig mer fri att göra vad jag vill igen. Några fler rynkor och sämre syn, men annars är fysiken och figuren samma som då. Med mer självförtroende än tidigare känner jag mig snyggare nu, även om jag egentligen inte är det.
Jag kom in i en svår 30 års kris för 17 år sedan och den är inte över än. Det är en myt att man blir mer accepterande mot sig själv med åren. Självbilden blir bara värre och värre med åren.
Åååh vad jag kände igen mig i det du sa i podden om åldern och hur den upplevs annorlunda på mannen än på kvinnan. Exakt så känner jag också.
Min man han blir bara snyggare och snyggare, både klädmässigt och i sina kråksparkar. Sen inte minst karriären.
Medan jag åldras som mjölk, blir surare och surare😂
Får typ panik när jag ser mig i spegeln, jag tror jag ska se ut som jag gjorde när jag var 25 men inser fort framför spegeln att så är inte fallet. (Är 36)
Ansiktet börjar liksom rasa mer å mer. Fyfan!
Ville bara säga att du är inte ensam om dina tankar. Otroligt orättvist om man jämför men mannen. Dom åldras som vin och vi som mjölk 🤣
Måste bara lägga till en till sak som har slagit mig den sista tiden.
När jag kliver in i Bik bok, Gina Tricot osv och när jag ser mig runt omkring så ser jag bara 15-20 åringar oftast. Då tänker jag att -oj jag kanske är för gammal för dessa butiker nu? Jag får alltid samma osäkra känsla i dom butikerna så jag glider ut lika fort som jag gled in.
Helt fel jag vet. Men känslan finns ändå där varje gång. Samma med modet med alla dessa croppade toppar och andra kläder som man bara vet att man är för gammal för. Men har ändå svårt att acceptera det.
Otroligt bra och intressant avsnitt! Har haft ålderskris i omgångar sen jag var typ 20, är 27 nu, så hög igenkänningsfaktor! Även om man också har känt att det är ”fel” att känna så när man ändå är rätt ung.
Värst blev det när jag var 25 och började arbeta inom en väldigt mansdominerad bransch. Att höra vissa äldre män (gubbar) säga att kvinnor går ner sig efter 30, 2-centimetersregeln (”en kvinnas rumpa börjar falla med 2cm efter hon fyller 30” (varpå jag frågade ”mäns då?”)), och att de menade att män blev snyggare med åren…
Att nämna var inte dessa själva några hunkar utan tunnhåriga äldre män…
Jag känner igen mig SÅ väl i det här med att känna en ”skyldighet” mot mig själv att vara mitt bästa jag. Det gäller inte bara utseendet, det gäller liksom allt. Vem är jag; om jag vet att jag kan bli snyggare, prestera bättre på jobbet, vara en bättre vän, lägga mer tid på att vara kreativ osv. om jag bara ansträngde mig liiite till – och sen låter bli??
Mitt intellektuella jag förstår så klart att det inte finns något slutligt ”bästa jag”, men på något vis finns ändå den hittepå-versionen av mig själv någonstans i bakhuvudet och ger mig sjukt dåligt samvete. Känns lite som att ju äldre och mer erfaren jag blir (är nu 32) desto svårare är det att göra mitt bästa. För det måste en väl, eller?
Tack för ett så ocensurerat och ärligt avsnitt. Jag känner igen mig i. varenda. ord. Hjälp! Känner så en rädsla för framtiden att inte få vara mitt bästa jag och att känna hur jag bryts ned medan min man är som ett gott vin, bara blir bättre för varje dag som går. Han är så fin, lugn, klok och jag själv känner mig så splittrad, otillräcklig och okunnig.
Da jeg var 32 følte jeg meg fortsatt ganske ung, men etter 40, ja, særlig de siste par årene – er snart 47 – har jeg virkelig følt på en midtlivskrise. Eller midtliv… Når man er 47 er man sannsynligvis over midten av livet – og det er det som gjør meg trist. Ikke pga kroppslig forfall, trives mye bedre med mitt snart 50-årige utseende enn jeg gjorde med mitt 20-årige ansikt. Jeg blir faktisk ganske fasinert av å se grå hår og rynker på meg selv! Det som gjør meg trist er hvor fort livet går. Da jeg var 25 lå livet uendelig langt foran meg og alle drømmer var mulige. Nå ser jeg at livet er ikke uendelig langt… Å se tilbake på de siste tjue årene ser mye kortere ut fra denne siden enn å se tjue år fram i tid den gang – det var jo kjempelenge til jeg ble middelaldrende. Jeg begynte også å gråte under denne episoden, rett før Clara. Og det som fikk meg til å gråte var utsagnet om ”det man inte har gjort innan man fyller 50 kommer aldrig hända”. For jeg har fortsatt mange ting jeg drømmer om å gjøre, mange ting jeg ikke har fått gjort enda pga kronisk sjukt barn og gamle, sjuke foreldre – slik at mitt liv og mine drømmer har måttet bli lagt på vent. Kanskje litt derfor jeg syns det er så himla trist å nærme seg femti også. At livet ikke helt ble sånn jeg drømte om. Så jeg håper virkelig det er håp for de av oss som ikke har kunnet realisere alle planer og drømmer enda selv om vi er godt over halvveis.