Höstlovet är höstterminens halvlek. Fint att då stanna upp och fundera lite på riktningen. Jag tog ut den på nytt efter mammaledigheten i somras. Bestämde mig för att försöka skapa en ny, vettig vardag med mina erfarenheter av utmattning i bagaget. Verkligen se dessa erfarenheter som en hjälp att leva bättre.
Jag blir otroligt glad när jag tänker på de veckor som gått. När jag försökt minnas hur många gånger jag känt mig stressad sådär att jag fått pulsökning och känt irritation så kan jag typ räkna till tio tillfällen? Tidigare har tio gånger i veckan varit mer av ett snitt. Även under lugna perioder.
Jag tror jag har utmattningen att tacka för det. Det finns nämligen några saker jag blivit riktigt dålig på efter utmattningen – men som visat sig vara bra för mig i slutändan. Jag är numera:
Dålig på att hantera stress
Får ont i magen i timmar om jag behövt stressa till jobbet eller hetsa iväg till förskolan på morgonen. Klarar inte av att springa till tåg eller hämtning på fritids. Det har lett till att jag passar tider bättre än någonsin tidigare. Förut var jag alltid sen och med andan i halsen. Det klarar jag inte nu. Så jag har börjat beräkna och lägga till 15% mer tid på allt jag gör. Vilket innebär att jag oftast kommer i tid nu.
Dålig på att multitaska
Att hålla många bollar i luften har tidigare varit min paradgren. Men i slutändan har jag ju ändå tappat en massa bollar och kanske också bränt många idéer för att jag faktiskt inte haft tid för allt jag haft på gång. Nu försöker jag fokusera på färre men värre. Göra saker mer ordentligt. Och det har faktiskt visat sig gynnsamt i jobbet. Att göra tusen olika saker är överskattat.
Dålig på att arbeta hårt
Jag har arbetat så hårt i perioder. Jag orkar inte längre det – och det är inte ens ett val. Jag bara somnar sittande av trötthet. Hjärnan stänger ner. Kroppen protesterar med huvudvärk och yrsel när jag pressat mig för hårt. Och jag är tacksam för det. Tacksam för att ha ett larmsystem som är så känsligt.
Dålig på att starta nya projekt
Jag har alltid varit en startare som får energi av att kläcka nya idéer. Men den där kicken som tidigare var så stark och som fick mig att ta mig an nya projekt – den är nästan obefintlig nu. Och jag vill inte ha tillbaka den! För nu vet jag att jag ofta lurades iväg i tankarna av den. Startade saker bara för att få uppleva kicken. Saker jag kanske inte alls var intresserad av att arbeta vidare med sedan. Saker som när kicken klingat av blev en boja att släpa runt på. Att nu förstå den sidan hos mig själv är ett stort, tryggt skydd mot utmattning och stress.
19 svar
Sen ska man komma ihåg att vi blir äldre också. Den inställning och de egenskaper du beskriver hör till tiden mellan 20-30. Oavsett om man har en utmattning i bagaget är 30-40 en annan tid, där de flesta av oss tvingas till tydligare prioriteringar pga mindre energi, större behov av återhämtning och mer ansvar.
Åh, tack för ett bra perspektiv! Jag fyller 35 i december och var sjukskriven för utmattning för sju år sen. Känns väldigt bra att tänka på att vissa saker som jag känner och upplever handlar om att jag blivit äldre och mognare! Tack!
Jo! Även vi åttiotalister förändras över tid och inte bara på grund av de individuella erfarenheter vi gjort. Såhär tror jag det har varit för de flesta människor i historien: https://unicornempire.tumblr.com/post/98503507806/youre-born-with-a-ton-of-fucks-to-give-so-you
Oj vad jag känner igen mig! Inte ens tänkt på sista punkten men det är ju precis så det är. Känner en helt annan trygghet idag i att inte flänga runt (flänga runt både i hjärnan och kroppsligen på resande fot jämt ;D) Tack för inlägget!
Jeg var en multitasker og «worrier» av rang, små barn og andre familiemedlemmer som trengte mye mye hjelp og tid, og jeg møtte veggen, som vi sier her. Tok meg en laaaang tid å komme meg opp igjen. Nå er tempoet senket, tar tid til å være stille med meg selv, få frisk luft og lys, og starter hver uke med å skrive «to do»- liste for uken. Ikke for å stresse meg selv med ting jeg må gjøre, men for å holde fokus og sette realistiske mål. Minst ett av punktene er bare knyttet til glede: ta fotbad. …Tegne /male bursdagskort til god venn…. Sette ut lys/bytte blomster/ pynte bord…. trene litt styrke….ting som gir meg glede. Og selvfølgelig alle de tingene som er mindre lystbetont, men som enda må gjøres. Det gir meg ro og mestringsglede å kunne stryke ut et punkt.
Åh, vad intressant och bra skrivet. Jag är också frilans och är inne i en period av fasansfullt mycket jobb just nu. Försöker verkligen fokusera på en sak i taget men så blir man sittande med arton öppna dokument, yrsel och huvudvärk och ingen som helst förmåga att prioritera. Och så får jag vila istället. Och försöka jobba igen på kvällen. Och så blir man dödstrött dagen efter och hamnar i en helt urusel spiral. Blä.
Jag har ett par utmattningar i bagaget och stressar lätt upp mig och blir överväldigad, men någon som typ tvingar mig att ha ett lugnt tempo, som jag också trivs bäst med, är min son som är autistisk. 🙂 Allt går mycket bättre när vi är lugna och vi tar saker i lugnt tempo med bra förberedelse. 🙂
Åh, så fint! Barn kan verkligen vara så hjälpsamma.
Åå, vilken bra text. ❤️
Jag har ett par kollegor som pratat om en annan kollega och hans oförmåga att fokusera på mer än en grej i taget. Jag har tänkt ”men, är inte det en bra grej egentligen?”. Jag tänker att det borde minska risken att slita ut sig, åtminstone litegrann.. skönt att läsa det du skriver!
Och den sista punkten, jäklar vad den träffade rätt! Det är ju precis så. Njuter av uppstart, kör på även om det är något som kanske skaver lite, ångrar mig sedan och undrar vad sjutton jag gav mig in på.. måste lyssna mer inåt.
Tack för påminnelsen! ❤️
Önskeinlägg: om du vill skulle jag uppskatta ett inlägg där du mer konkret beskrev en eller några av alla dessa projekt som du satt igång, och som sedan blev som ”en boja”. Hur tänkte du? Hade du någon föraning om att du inte skulle orka/ vilja fullfölja? Hur hanterade du arbetet när det blivit en boja? Vilka frågor ställer du dig nu innan du drar igång något nytt?
Med några års perspektiv kanske det finns några projekt som får betraktas som preskriberade och därmed möjliga att dela med sig av på detta sätt.
Tack för en bra blogg!
Jag tycker också att detta skulle vara intressant och hjälpsamt att läsa om.
Tack för listan! Check på allt detta hos mig också! Vissa saker är det faktiskt bra att vara dålig på. 😅👍 stor kram
Känner igen mig på alla punkter. Jag brakade rätt in den berömda väggen för 8 år sedan, och har sedan dess lärt mig att uppskatta alla varningstecken på att det är på väg att bli för mycket för mig. Jag vågar vara rak med att ”nu behöver jag…..” till chefen och kollegor. ”Jag måste fundera på det- återkommer.” ”Jag kan inte ta på mig detta också, finns det ingen annan lösning???” är saker jag kommer på mig att säga. Saker jag ALDRIG skulle sagt innan…..
Synd bara att man måste hamna där, i väggen, för att lära sig det….
Jag känner mig också träffad av sista punkten. Har inte förstått varför jag så gärna vill starta nya projekt, men visst ger det en kick?! Jag försöker verkligen att inte göra det längre. Det går ibland. Men jag har insett att jag inte kan lägga till fler saker utan att samtidigt ta bort andra saker, och det är nog ett steg i rätt riktning.
Tack! Känner igenom mig så mycket! Du sätter liksom ord på mina känslor också….
… och när jag skriver det här slår det mig att för två år sedan köpte jag er bok på bokmässan. Du signerade och frågade om jag hade varit utmattad. Jag sa nej, jag tänkte undvika det (trodde verkligen på mitt svar, men hörde ändå en varningsklocka ringa)… jag har inte varit sjukskriven för det… men jag har varit så nära det nog bara går utan att braka ihop. Att få jobba hemifrån i våras och bara fokusera på det absolut viktigaste i arbetet och att bara stanna hemma i sommar och bara umgås med de allra närmaste gav mig den återhämtningen jag så väl behövde.
Åh, vad hemsk-härligt det är att läsa det här. Efter att precis varit nere i en svacka (utmattad för flera år sedan) och fortfarande i lite uppförsbacke är det skönt att veta att det finns fler i samma sits och att det finns en ljusning, att det går att bli bättre, utan att tumma på sitt mående!
Det hemska är ju att vi hamnat här från början, alltför många av oss, det borde inte få vara så!
Det borde verkligen inte få vara så! En av feminismens viktigaste frågor men som knappt hörs alls i media eller politiken. Jag är så tacksam för min rösträtt och frihet, men när jag tänker på detta undrar jag verkligen hur långt Sverige kommit inom jämställdhet. Hur kan det få vara så att vi har ett samhälle där så många (främst) kvinnor blir så sjuka av stress och att knappt någon pratar om det?
SÅ viktigt inlägg – tack!
Vi är så många som antingen varit där eller känner att det är nära. Det min utmattning har lärt mig mest är nog att livet är här och nu och ingen annanstans. Jag behöver ha balans en dag i taget och inte först när jag jobbat ihjäl mig en period. Sedan är det skönt att erfara att jag med tiden kan råka planera in lite för mycket eller av andra anledningar hamna i det där stressläget utan att jag går sönder och tar flera dagar på mig att komma tillbaka. Att hjärnan är plastisk. Men aldrig, aldrig vill jag leva som jag gjorde förr, ständigt på språng iväg från livet. Så fint att höra om ditt nya sätt att leva på! Tack, Clara! Du både stöttar och inspirerar.
Tack för detta viktiga och klarsynta inlägg! Det är så värdefullt att du använder din plattform för att belysa utmattning ur olika perspektiv. Och det får sådan kraft när det ingår i en blandning av olika slags inlägg. Jag går in på din blogg och väntar mig förströelse, men då och då – som denna gång – får jag istället en tankeställare mitt i solar plexus. Just denna text hjälpte mig att få syn på saker i mitt beteende som jag själv inte förmått sätta ord på. Tack för att du väljer att dela med dig av dina insikter!