Får efter lock och pock upp alla barn ur sina sängar. Får på dem rena kläder. Den långhåriga kammar sig efter gemensamt letande efter hårborsten som till slut hittas i legolådan. Han beställer sedan flätor som jag med varierande resultat snor ihop. En har problem med sina krånglande strumpor. Man måste vara alldeles lugn och samlad och prata med sin mjukaste röst medan man byter till det sjuttonde paret strumpor samma morgon och försöker få sömmarna vid tårna att sitta rätt. Annars låser det sig totalt. Lirka, lirka fram till frukostbordet Jakob förberett. Två tomstirrar ut i luften av trötthet och en helst vill ösa ner sin gröt till hundvalpen som snor kring bordsbenen.
Vi läser varsin del i dagstidningen och har på P1 Morgon i bakgrunden. Pekar ut en bekant som är med i ett stort reportage och funderar på om högstadieskolorna också kommer behöva stänga? Tända ljus och en stunds försök till lite lugn. Jag tar min kaffekopp i handen och sätter mig i en fåtölj. Fångar in något av barnen i farten. Som får sig en lång gosig kram i mitt knä.
Oj, nu hann det gå för lång tid. Nu blev det plötsligt lite jäktigt. –Hämta gitarren och packa ner frukt åt dig och din bror! Har vantarna torkat under natten? Visst hade du gympa idag också? Blöjor ska bytas och eksem smörjas och nu är tandborstarna uppe i sovrummet istället för i badrummet och varför fattas den ena barnstöveln? Den återfinns under soffan i samma stund som den som äntligen hittat strumpor som inte krånglar råkar trampa i en kissfläck. Hundvalpen älskar uppståndelsen vid ytterdörren. Far mellan benen på barnen och tar deras framlagda mössor och springer iväg.
Så får vi ut alla tre genom ytterdörren. Jag bär extra klädpåsar, en gitarr och lillen på höften. Ut i bilen, koppla loss elladdaren, packa in ettåringen. Ställa upp dörrarna så att de inte blåser igen. Sedan alltid samma känsla av lättnad när vi drar iväg. Phu. Nu är vi på väg. Men det är en kort respit för några minuter senare ska allting packas ut igen. Och rätt personer ska kramas hejdå med varandra, få med sig rätt klädpåsar och rätt gosedjur. Samt gitarr. Det är viktiga saker så att det inte blir ledsna miner sedan.
Svettig på överläppen och under armarna och med elektriskt hår som står åt alla håll lämnar jag lillen på förskolan. Ser honom nöjt försvinna in utan att se sig om.
När jag kommer ut på den ljusnande förskolegården ser jag att himlen är klar. För första gången på vad som känns som veckor. Är barnen klädda? Ja. Mätta? Hyfsat förutom han som frukostvägrar. Är de rena? Ja, hjälpligt. Mår de bra? Ja, det tror jag. Är de trygga? Tryggare kan ingen vara.
Lycklig av solen och lättnaden av att ha fått iväg alla i skapligt skick, i hyfsad tid. Ännu en morgon. Stryker mig själv över kinden och säger. –Det gjorde du bra. Tänk vad du kan Clara! Mitt i att mamma alla andra tar jag en stund för självmedkänsla och mammar mig själv. Duktiga lilla mamman. Oj vad du kämpar. Du gör det så bra.
85 svar
❤️
Vissa morgnar, alltså. Vi har katter som gömmer små ullsockar och vantar. Men igår var det plötsligt sol…och världen blev magisk för en stund med juvelfärgade, diamantgnistrande nypon och guldskimrande skatter utkastade mot silvergrå träd.
Så viktigt att prata snällt med sig själv, att berömma och vara stolt över det man lyckas med. Det är inte lätt att vara förälder, klart värt det, men inte lätt alla gånger.
💞
Jag älskar kommentaren i slutet. Man borde verkligen säga det till sig själv, varenda dag man lyckats få iväg alla barn dit de ska vara. Jag avskyr stressen på morgonen och borde ge mig själv mer cred för att det går (oftast) som det ska. Jag tog beslutet att köra barnen till skolan istället för att låta dem åka bussen som går 7:10. Det gör att jag måste börja jobbet senare (ca 30 minuter) men det är det verkligen värt.
Jag bävar inför nästa höst då stora barnet MÅSTE ta bussen eftersom han byter skola då.
❤️
Tack för ett så fint inlägg! ❤
Min dotter har suuuuperkänsliga tår.. hon rekommenderar Lindex ” seemless toe” strumpor. Livet har blivit så mycket lättare och hon blir klar så mycket snabbare på morgnarna. 👍😁
Jag har oftast strumpor ut och in, inga sömmar som skaver helst inte om man har onda tår vilket jag får om de blivit kalla.
Min mamma blev till och med tipsad från en fotvårdare om att ha strumpor ut och in, rätsidan är dessutom slätare stickad än avigsidan och därför mindre jobbig mot foten
Tack för tips:)
Men åh. Så målande, så precist beskrivet. Jag är helt slut efter varje vardagsmorgon, ensam med 5 barn mellan 2 och 9 år. Mannen åker till jobbet vid 05.
Men det där med att klappa sig själv på kinden, det har jag aldrig gjort… Tack för tipset Clara. Fasen vad vi kämpar ändå.
❤️ Så målande och vackert beskrivet. Din mamma skulle vara så stolt över dig❤️.
❤️
Känner hur stressnivån stiger bara av att läsa, så hög är igenkänningen. Det blir tyvärr inte bättre när barnen är tonåringar; lirkandet behöver vara lika mjukt och barnens glömska är lika stor om inte större….
Bra gjort av dig att mamma dig själv efteråt. Jag är inte bra på det, fast jag skulle behöva det.
Ä l s k a r att läsa dina texter! Tack för att du delar med dig av din verklighet!
Så fint Clara! Jag tänkte liknande tanke nr jag gick över skolgården efter lämning imorse. Bra jobbat alla fina mammor och pappor (inklusive mig själv). Vi gjorde det igen. Vi fick iväg våra älskade ungar idag igen. Så gott vi kunde. Och det räcker. /Jenny
Vi föräldrar delar en kollektiv stress på morgonen när barnen ska iväg.
Ditt inlägg fick mig att börja snyfta i slutet. Tack för att du skriver på fint och träffande 😘
Jag sitter här och lipar jag med.❤️
Och jag med! Så träffande texter du skriver Clara, du är oerhört bra på att skriva. Tack för att du delar ❤️
Det är verkligen en kollektiv grej! Ibland tänker jag att vi borde hurra för varandra när vi passerar genom alla grindar. Ibland syns det i blickarna: ”Bra kämpat!”, ”Vi har alla varit där!”, ”Nu andas vi ut och börjar dagen.” Det är lite fint.
Men ja, vad vi behöver vara snälla med oss själva! Alla dagar på året, men åtm jag behöver det än mer nu under svartvintern. Snälla hejarop, omtänksamt valda kläder, varmt att dricka och massa omtänksamhet.
så oerhört oerhört viktigt att kunna mamma sig själv! att ge sig själv trösten, bekräftelsen, uppmuntran och kärleken man klarar att ge till sina barn.
🤗💛
Är valpen hemma med Jakob eller ska den också med “under armen”?
Känner igen det där med ett gäng som yrar i hallen och husdjur som snor runt i lycka över att flocken är samlad. Ungefär fem-tio minuter per dag önskar jag en större hall, annars är den utmärkt. 😁
Så fint. Du gör det bra, varenda dag <3
Tack för det här inlägget 🙏🏻 Jag får ofta för mig att alla andra föräldrar har stressfria morgnar och liksom glider in på skolgården lugna som filbunkar men så är det såklart inte. Så tack för att du delar med dig på ett så målande sätt började på riktigt svettas lite av att läsa det 😅
Bor i ett land där barnen måste ha skoluniform så här är det svettigt varje morgon att få på skjorta med knappar, slips ,välstruken kjol osv på en 4-åring Dessutom måste dotterns hår vara prydligt uppsatt enligt skolans regler så känner mig som en hök på morgonen då dottern har en förkärlek för att lägga sig ner på golvet, gömma sig under filtar osv precis innan vi ska gå så att frisyren blir förstörd 😬 Stressen över att få ett barn att äta liiiiite fortare på morgonen är inte heller att leka med haha förundras ofta över hur portionen liksom växer istället för försvinner?
Känner alltid en lättnad när hon är innanför skolgrinden och allt gått bra och jag kan gå i lugn takt hemåt med 1-åringen i vagnen. ❤️
Min 2,5-åring vill göra allt själv. Allt. Och när jag imorse, efter att ha hört “jag kan!” för tvåhundrafemtionde gången, tappade tålamodet, så fräste jag åt honom. Ångrade mig i samma sekund som det skedde. Tack och lov la han upp ett asgarv, och tolkade mitt fräsande som ett skämt. “Inte kan väl mamma bli arg på mig? Hon måste skoja!” Min fina lilla gosse.
Tack Clara, känner mig mammad av dig idag!
Fräser också åt mina barn ibland när jag blir stressad, det tror jag att alla gör då och då. Inte ens bästa stunder, men ibland kan det behövas också. Sen kan man ju prata med barnet om att det blir tokigt ibland, när det behövs. Men idag är alla så rädda för att bli arga fast det är det mest naturliga i världen. Inom rimliga gränser såklart. Alla känslor måste få finns både hos vuxna och barn, tänker jag. Som sagt, såklart inom rimliga gränser. Men det förstår alla såklart.
Åh, precis så! Tackar Gud att det finns de som kan sätta ord på tankar och känslor när man själv står utan. 💕
<3
Minns det där att man kan ge sig själv en mental klapp på axeln från ett poddavsnitt av dig och Erica för länge sedan. Skulle man se någon annan kämpa på så bekräftar man och peppar med hjärta (ser det glädjande nog ofta på nätet – i rätt forum vill säga…) men sällan behandlar man sig själv så. Har som småbarnsmamma som roddar det mesta i deras vardag + ska sköta ett krävande, nästan heltidsjobb burit med de orden sedan dess. En tröst och en bekräftelse. Och nu kom en påminnelse – tack! <3
Tack Clara! Så hög igenkänning ❤️
Ditt inlägg och särskilt den sista meningen slog an en sträng i mig med, och ut kom en liten skälvande snyftning. Tänk vad ofta man glömmer att man behöver vara lika mjuk, lirkande, ömmande och kärleksfull mot sig själv som man är mot barnen. Idag har jag glömt det, och självmedkänslan kom som en våg. Aldrig skulle jag glömma mitt barn, aldrig borde jag glömma mig själv.
Bölvarning borde detta inlägg börja med! Så fin text. ❤
Kan inte komma ihåg att jag någonsin kommenterat ett inlägg förr. Men någon gång ska vara den första och nu kunde jag inte hålla mig. Sitter och lipar men kan inte sätta fingret på varför. Kanske igenkänningen i vardagen nu eller kanske en inblick för hur det var för min egen mamma. Himla fin text iaf
Jag blir alldeles tårögd. Så sant.
Så fint så jag får tårar i ögonen! Heja dig och heja alla andra mammor där ute <3
Precis som så många andra skriver så kommer det tårar. Det är verkligen lätt att glömma lilla mamman som har så fullt upp med alla andra. Tack för att du skriver så bra!
Bra jobbat! Blir du aldrig arg och irriterad på barnen? Lyckas du dölja det för dem i fall du blir det?
Dette er så velkjent. Godt at du klarer å se det selv at du må gi deg selv en klapp på skulderen. Det burde vi alle bli flinkere til. (Forresten: jeg gleder meg så over alle de fine førjulspostene du legger ut. Er det noe vi trenger i dette forferdelige året, så er det å omgi oss med lys og hygge.)
“Duktiga Lilla mamman”. Jag skrattar till med en liten tår i ögonvrån. Vilken igenkänning. Den där rannsakan som infinner sig varje morgon om att man i någorlunda skick lyckats skicka iväg barnen. Morgon efter morgon. Bra lilla kämpande mamma, du gör så gott du kan. Mer krävs det inte.
Underbara Clara! Hur mycket känner man inte igen sig i det här?! Alltid är det något precis innan man ska gå, idag ville min son absolut hänga upp julstjärnan i fönstret när vi skulle åka till skolan och vägrade att komma innan. Allt medan stora syster står och blir jättestressad av att komma för sent… Men vi gjorde det idag också trots allt!
Tack för din fina beskrivning och hur viktigt det är att mamma sig själv också 😙😙
Vilken fin påminnelse att ge sig själv en klapp på axeln. Blev lite tårögd själv efter en kaosig lämnar-morgon. Jag har två gånger fått höra ”vilken fin mamma du är/bra jobbat mamman”, spontant, båda gångerna sagt av äldre kvinnor som säkerligen var mammor själv (en gång, på tåget, när svetten rann och jag desperat kämpade med mina vrålande ungar fick den kommentaren mig att orka vidare). Tänk vad vi fixar, trixar och kämpar, sent på kvällen, mitt i natten, tidigt på morgonen, för att våra barn ska ha det så bra de bara kan, utan att sällan få någon uppmuntran eller hejjarop. Behöver ingen pokal eller spa-weekend. En liten klapp på axeln och ett ”jag ser dig, bra jobbat” är allt som behövs.
Älskade detta inlägg! Otroligt stor igenkänning, förutom på slutet att ge sig själv ett erkännade för bedriften. Det ska jag bli bättre på, tack för påminnelsen 🙂
Kär lek om än mödosam….⭐️🧡⭐️❤️⭐️💛
Tack Clara! Det här var exakt vad jag behövde läsa idag. Efter en lång arbetsdag fick jag några minuter över och slösurfade runt på några bloggar. Fick sen ångest över att läsa om allas perfekta liv och då tänkte jag i mitt stilla sinne att jag ska gå in på Claras blogg eftersom hon ofta brukar ha de mest tröstande inlägg. Och tänk, det är precis ett sånt inlägg som du publicerat, just idag, just när jag behöver det som mest. Tack för att du är du. ♥️
Jag önskar att jag orkade lirka och vara gullig med mitt barn. Hon är 14 år och vi är ut fas. Varje morgon slutar med skrik och bråk för att få henne ur sängen. ”Bry dig inte, kärring” är standardfras. Jag är naturligtvis inte pedagog nog att hålla humöret på topp. Jag blir asarg! När hon smällt igen dörren och rusat till bussen slår jag på ”Morgonandakten” i P1. Jag är inte speciellt religös, men jag behöver finns någon styrka i detta. (Det finns ingen pappa i närheten.) Din text är en smärtsam påminnelse om att jag en gång i tiden hade allt det där – familj, valp, stress och kramar. Nu är det bara jag och den argaste lilla människan på jorden. Och en katt.
Vet inte vad jag ville säga med detta, men kanske detta: Hoppas dina söner får en enklare tonår. Och njut att kisspölar och stressmorgnar så länge de varar. För mig är det numera hämta hem full tonåring från fester som stressar.
Ur mitt hjärta känner jag med dig. Dessa tonårs-år kan vara hemska och oroliga och kännas som omöjliga att någonsin komma igenom.
Bra att du hämtar från fester fastän hon förmodligen avskyr dig för det. Hon kommer att förstå när hon blir äldre.
Håll ut! All lycka till!
Tack ❤️ – och ja. Jag hämtar. Jag tar grälen. Jag väljer bort vinglaset på fredagen för att alltid vara a jour. För det är ju ändå endast mitt förbannade ansvarsområde…
K, vill bara säga dig att det låter jättejobbigt. Era konflikter om morgnarna men också att du är själv i detta. Finns det någon du kan ta hjälp av? Lite avlastning ibland? En släkting som kan prata med din dotter? Kanske kan du själv prata med din dotter då ni har en fin stund ihop, försöka att hitta en lösning? Hoppas att det ordnar sig. Kram från en medmänniska. 💕
Tack för din omtanke.. 💕
Jag skulle inte tjata på henne mer. Låt henne klara sig själv. Tänk på DIG och ta en morgonpromenad. Vid 11 år brukar diabetespatienter få ta hand om sin egen sjukdom, tandborstning övervakas/sköts av föräldrar till samma ålder. Hon får ta eget ansvar. Så skulle jag försöka göra. Man kan väcka en gång men inte om du blir behandlad så. berätta lugnt och sansat att from imorgon är det nya bud. Hon klarar sig själv, du förklarar att du inte vill bråka och så är det med det. Bara inte vara arg när man säger det…typ. Och blir det värre får du kanske prata med skolan? Kanske de kan hjälpa med kurator eller så går du själv till vårdcentralen och ber om lite stöd….?
#sexbarnsmammansomskablipsykiater
Tack för dina fina råd. 🙏🏻
Åh. Jag vill inte skicka med några råd utan bara en verkligt välmenande hand på axeln och säga att K, du gör ett fantastiskt jobb. Tänk vad mycket du klarar av och har klarat av för att vara där du är nu.
Jag blir stolt över dig.
Det värmer – verkligen! 💕 En gör så gott en kan! Jag tänker bara hon tar sig ut ur grundskolan i en hel bit med godkända betyg – sen ska jag vila lite.
❤️❤️❤️
Å så jobbigt att ni har det tufft. Har också en 14-åring. Hon behöver 9 timmars sömn för att orka upp på morgonen. Sen om hon inte kan somna brukar hon lyssna på ljudbok. Även om de känns stora är de små också. Jag tycker också att man kan curla lite på morgonen när det är tufft. Gör favoritmackan och Oboy (eller skicka med om hon har svårt att äta på morgonen), tänd ett ljus, vakna mjukt. Förstår att det är svårt och som många andra sagt , ta hjälp utifrån så att du orkar.
Du är en jättebra mamma ❤️
Heja oss mammor vilket arbete vi gör många ggr som vi inte et att vi gör =D, samt kan känna igen mig också,
❤❤❤
Off, dette var hardt å lese! Å ha medfølelse for seg selv er ikke noe man egentlig får, men som man burde ha. Jeg øver meg, akkurat NÅ❤❤❤
Omg, morgnar. Jag är inne på 23:e året som mamma och minsta är nu 6 år. Men tre som fortfarande måste packas väskor til, påminna om läxor, se till att de har matsäck för att orka med träningen. Inte glömma att fetta in saxofonen….och sen….kanske barnbarn. hela livet snurrar kring att hålla reda på andra. Inte undra på att man blir lite mentalt mörbultad.
Men, om man ändå hade snö. Här är det nästan brunt vintern igenom. Nån sa tidigare att man inte ska flytta söderut utan norröver. Kanske en bra idé.
Så fin tekst! Så rørende for alle oss som ikke har noen som “mammaen” oss.
Strumporna alltså… har en jämnårig son som skriker som en besatt varje morgon. Till den milda grad att vi nu måste vara två föräldrar hemma på morgonen för att kunna avlasta varandra. BARA på grund av strumpor. Vi köper nya, han får vara med och välja själv, men det spelar ingen roll. Samma skit förra vinterhalvåret. Sommaren var underbar! Och det anar barnet har såklart andra saker för sig, vissa saker får inte vara i ryggsäcken utan det ska mamma släpa på. Är så långt ifrån att mamma mig själv efter lämning, ofta gråter jag för att alla i familjen började sina dagar ledsna. Och den jävla Coronan som gör att man inte får gå in i skola och förskola med barnen och hjälpa dem med alla kläder och se till att allt är okej. Nu har jag gnällt klart 🙂 iofs köpte jag snus och en chokladkaka idag efter lämningen, mitt sätt att mamma mig själv kanske, med onyttiga belöningar 🙂
Åh, Clara det där låter så rätt. ALLA borde klappa sig på kinden lite oftare.
KRAM från en norrbottning
Så fint ♥️
SÅÅ FINT!!! ❤️😭
Men åh vad fint! Jag är ensam med tre barn, 3, 3 och 5 år om mornarna. En svettig kamp (om strumpor bla). Ska komma ihåg att mamma mig själv nästa gång. 💛
Nu blev jag väldans berörd. En tår faller. Så bra, så sant, så smärtsamt och oerhört att vara småbarnsmamma till tre, som du. Och att ingen egen mamma ha.
Tack
Fint.
Åh, det påminner mig om när jag hämtade och lämnade tre barn på tre olika ställen. En på förskolan, en på 6-års och en i skolan. Puh. Det har sina nackdelar att ha tätt mellan barnen. Vilket slit. Men fördelarna överväger. Och tjipp tjopp är de vuxna.
Hejja dig!
Åååå Clara!!! Så fint.. det berörde mig💞Återhämtar mig från en utmattning och precis det du uttrycker har min kurator peppat mig till – ”ge dig själv en kram o uppskatta allt bra du gör, var inte så hård mot dig själv”.
Tack!💗💗
Tack för fina, kloka tankar. Fint att se att du stärker dig – jag ska lära mig det av dig. Önskar dig en dag som du njuter av ❤️
Tar nästan till lipen, underbart träffsäkert inlägg som rörde vid mitt trötta mammahjärta. Tack Clara! Dina ord är som balsam.
Måste få slänga in en sidnot angående ”Tryggare kan ingen vara”.
Hade varit på dop för min lillebror när vi kommit tillbaka till församlingshuset och jag frågar min mamma om den där sången om krabbor eller om det var räkor…
Både mamma och storasyster står som två frågetecken tills jag äntligen får till det och säger ”Ja men den där sången om trygga RÄKAN?”.
Då föll poletten ner för mamma och det blev ett gott skratt för alla inblandade.
Åh tänk att få vara liten och så fundersam igen, att fundera över varför prästen sjöng om räkor i kyrkan 🙂
Det här fick mig att gråta. Jag peppar mig själv men jag stryker mig inte över kinden och i denna tid när jag inte vet när jag får en vuxenkram nästa gång ska jag nog börja med det.
Tårarna rinner, så fint skrivet.
Och tårarna rinner för att jag aldrig fick några egna barn att hjälpa iväg till förskola och skola på morgonen.
Clara du skriver så bra och så igenkännande! Har läst din blogg länge. Tack!
Även vi som inte är föräldrar får visa lite självmedkänsla ibland. Säga “men nu var du modig” t.ex.
Åh, en tår här också, för alla kämpande mammor där ute. All denna omtanke om andra, främst barnen. Vad skulle världen göra utan alla kämpande kvinnor! ❤️
Hej Clara.
Vilket underbart inlägg.
Precis så är det. En sån beskrivande målning. Skall klappa mig själv på axeln efter morgonens strapatser och lämningar. Önskar dig en härlig fredag och helg. Kram.
Så fint skrivet! Oh vad lätt det är att anklaga sig själv för allt man gjort mindre bra. Det är som om vi utgår ifrån att det normala är att vara perfekt. Perfekt mamma, perfekt på jobbet…Men normaltillståndet är ju en blandning av bra och dåliga dagar. Tack för påminnelsen om att komma ihåg att tänka snällt och uppmuntrande till sig själv när man fått ihop en bit av vardagens pussel!
Ligger i badet och läser och gråter. Så fint. Träffade rätt i hjärtat. Har fyra barn och gör ALLTför att dom ska ha det bra, och glömmer oftast att mamma mig själv. Min pappa dog förra året och min mamma har jag ingen kontakt med.
Jag hade en bvc-sköterska som sa till mig efter varje bvc-besök “VILKEN DUKTIG mamma du är! SÅ duktig!” Och jag njöt så varje gång hon sa det. Kändes så skönt att bli bekräftad av henne, när jag inte har någon förälder, eller svärförälder, som kan göra det.
Tack för det här fina inlägget❤️
Så stor igenkänning! ❤️
Tack för alla otroliga kommentarer här. Ni är så stöttande och fina. Mot mig. Men inte minst mot varandra. Blir så glad av att läsa det!
Började gråta av ditt inlägg, det var så fint och trösterikt. Och för att jag känner igen mig så väl. För att jag är så trött av lillans vakna nätter, av flytt, av sjukdom i familjen. Och av att oroa mig för mina barn: mår de bra? Är de lyckliga? Hur kan jag bli mer tålmodig med dem?
Kändes som du strök mig på kinden och sa att allt ska bli bra och att det jag gör är gott nog. Tack.
Men det här var ju det finaste ❤️