I december för fem år sedan blev jag utmattad. Det har gått fem år sedan det som förändrade mig i grunden hände. Jag undrar om jag någonsin mått så dåligt som jag gjorde den där hösten och vintern? Och tackar Gud att jag idag får må så pass bra som jag gör. Med anledning av detta tveksamma jubileum tänkte jag under några dagar lyfta olika perspektiv på utmattning. Och jag vill börja med en text jag skrev till min och Erica Dahlgrens bok Hjälp jag är utmattad som kom till under tillfrisknandet från utmattningen. Vi skrev den bok vi själva hade behövt läsa när vi var som sämst.
Många utmattade kan berätta om ett särskilt tillfälle, en dramatisk dag när de verkligen kraschade in i väggen. Någon hittar plötsligt inte hem från jobbet. En annan tar sig inte upp ur sängen. En tredje slutar känna igen sin chef och sina arbetskamrater. Min krasch var inte fullt så dramatisk.
Våren 2015 hade jag börjat känna mig lite konstig. Nedstämd, håglös och orolig. Jag tänkte att det var den avslutade amningen och alla hormoner i kroppen som spökade för mig. Men på höstkanten blev det snabbt sämre när också sömnen började krångla. Och det var nog en kombination av en rad olika faktorer som till slut puttade mig över kanten. En klängig ettåring jag aldrig var barnledig med utan skötte samtidigt som jag försökte jobba, ett företag med en massa stora pågående projekt och ett hus i fullständigt renoveringskaos.
Efter påtryckningar från min familj bokade jag till sist en tid hos en psykolog. Jag har gått i samtalsterapi tidigare i mitt liv med bra resultat. Och nu var jag inställd på att få lite goda råd för att sedan kunna fortsätta som vanligt. Men redan vid första mötet uppmanade psykologen mig att sjukskriva mig. Jag hade kraftig ångest och var så slutkörd att hon menade att det var det enda rimliga alternativet. Men så tänkte inte jag. Motvilligt gick jag till slut med på att i alla fall avboka lite jobbuppdrag – så att jag skulle köpa mig själv tid. Jag åkte hem från mötet fast besluten om att genast formulera de mejl jag visste behövde skickas.
Men när jag skulle skriva fick jag inte ur mig någonting. Jag skrev och suddade och slängde utkast efter utkast. Vad hade jag för rätt att vara besvärlig mot mina kunder och hålla på och avboka uppdrag som jag redan hade lovat att utföra? Och vad skulle jag uppge för skäl? Min psykolog sa i och för sig att jag var utmattad, men så här var det väl inte att vara utmattad? Jag hade läst om hur utbrända dramatiskt kraschade in i väggen. Men jag orkade ju fortfarande stiga upp på morgonen och kunde fortfarande arbeta hjälpligt. Utmattade personer klarade inte av det. Om jag bara fick lite stöd från min psykolog skulle jag nog orka bita ihop och komma upp ur den här tillfälliga svackan, tänkte jag.
Veckan därpå gick jag på min andra träff hos psykologen. Nu ännu gråare i ansiktet och med ännu mer ångest molande i kroppen. Nu sa hon till mig på skarpen. Att mitt liv var ohållbart och att jag måste dra i nödbromsen. Återigen körde jag hem fast besluten om att gå direkt till datorn och formulera de viktiga mejlen till uppdragsgivarna. Nu skulle jag inte banga ur. Först prövade jag att ljuga. Jag skrev något om att en familjemedlem blivit jättesjuk och att jag därför inte kunde göra jobbet jag åtagit mig. Det lät för luddigt och svävande, så jag provade att skriva att jag fått ett nytt roligt, men väldigt krävande jobb som tvingade mig att sålla bland mina nuvarande uppdrag. Inte heller det lät bra. Men alla alternativ jag kunde komma på kändes bättre än att berätta sanningen. För om jag gjorde det skulle de betrakta mig som svag. Varför? Jo, för att det var så jag betraktade mig själv. Som klen, svag och misslyckad.
Den här oförmågan att tillåta sig att vara svag är nog ett typiskt drag för utmattade. Vi har svårt att erkänna att vi inte orkar, kan eller har lust. Vi är vana att lösa de problem som kommer i vår väg. Vi är ofta både pålitliga och driftiga och väljs därför ut när något viktigt ska utföras. Och vi kommer inte på tanken att säga nej, stopp, nu räcker det. Tyvärr är ofta självinsikten för uttröttade människor dålig och istället för att se den stora arbetsbelastning vi lever med tycker vi att det är dumt att vi inte klarar ännu mer. Under dessa förutsättningar är det uppenbart att det bara kan sluta på ett sätt. Får man inte stopp på en bil på vansinnesfärd lägger polisen ut spikmattor och väghinder. När en person rusar fram genom livet lägger kroppen ut hinder i form av huvudvärk, ångest, magont och sömnproblem. Minnesförlust och rumslig förvirring. Som ett sätt att få stopp på det som människan håller på med.
Och till slut kom insikten också för mig. Efter tredje psykologbesöket bör- jade jag tro att hon kanske visste vad hon pratade om. Att det här inte var en tillfällig dipp på grund av olyckliga omständigheter, utan en konsekvens av en ohållbar livsstil. Och att det som behövdes inte var några enstaka terapisamtal utan ett helt nytt sätt att leva. Den insikten fick mig slutligen att bryta ihop.
(Och på Ericas instagram kan ni höra henne läsa berättelsen om sin krasch)
39 svar
Ni ska bara veta vad ni hjälpte mig på traven genom mitt återfall jag fick förra hösten! Något år tidigare blev jag utmattad, liknande som för dig, det hade legat och bubblat i flera år och smygit sig på. Till slut stod det klart och 22 år gammal kraschade jag så in i helskotta. Då fick jag eran bok av min mamma, men öppnade den inte ens om jag minns det rätt. Allt var bara för mycket att ta in. Men något år senare, när jag blivit lite mer stabil och hade ute känselsprötena för en eventuell till utmattning, då läste jag eran bok och lyssnade igenom alla era poddavsnitt om utmattning. Jag var alltså nära att krascha igen, men fick hjälp av er att på ett “nyktert sätt” se varningssignalerna och granska mig själv utifrån. Även om jag ju inte funkar som förr, så känner jag mig idag så mycket starkare. Tack för välgjord bok och podd!
Hej! Tack för ditt inlägg! Jag känner igen mig i det du skriver på pricken, förutom det dystra faktum att jag än så länge bara varit hos psykologen vid två tillfällen och efter andra besöket tog det hon sa på allvar och sjukskrev mig. Är nu sjukskriven min andra arbetsdag. Känner mig både modig, skamfylld, och orolig. Hoppfullt att läsa om den plats där du nu är. När lite ork återfinns, ska jag köpa er bok.
Tack!
Varmaste hälsningar,
Josefine
Bara en undran, skjut mig icke med en gång!
Min morfar jobbade i 59 år, en frånvarodag pga närståendes begravning.
Mamma och pappa närapå likadant samt andra i deras generationer några år upp eller ner.
När uppstod “gå in i väggen” och varför?
Är vi i nutiden klenare? Hade dåtidens folk mindre på sina axlar?
Vi som lever här och nu behöver inte köa till banken, det fixar vi på datorn.
Maten kommer hem till dörren för den som vill!
Vi tvättar och torkar tvätten på bekvämaste sätt!
Etc etc etc!
Som sagt, man kanske inte ska jämföra men jag tänker på ämnet med jämna mellanrum och då känns det som vi har det “easy peasy”!
Jag tänker kanske fel, hur tänker ni?
Jag tänker att delvis var nog människor bättre förr på att fokusera på en sak i taget men också på att inte hela tiden mata sin hjärna med en massa intryck, som numera från sociala medier, sms, böcker i mobilen m.m.
Vi har uppfunnit en massa tid- och energibesparande saker men fyller den tiden med annat krävande/måsten, sällan med återhämtning.
Framförallt tror jag att de var bättre på en sak i taget, äta regelbundet, röra på sig och vila hjärna och kropp då chansen fanns, ”allt” var inte tillgängligt hela tiden och inte de själva heller (nu ska vi ofta vara nåbara nonstop, mail/sms,telefonsamtal)
Gränserna mellan jobb och fritid blir mindre tydliga. Kraven har också ökat, både på vad vi ska prestera som arbetstagare men också allt vi förväntas hinna på fritiden; gå kurser, idrotta, vara social på nätet och IRL, skjutsa ungar till träningar, pyssla med ungar, söka jobb m.m Helt olika typer av liv då och nu. Stora förändringar på kort tid.
Jag tänker som vi har tusentals mer val och stimuli varje dag i våra liv. Mer frihet att välja våra liv, inte självklara roller men samtidigt förväntan att rådda både fritid och jobb. Och en helt annan förmåga att jämföra oss med folk över hela världen. Våra mor och förfäder jobbade sig sjuka fysiskt, vi psykiskt.
Det är ju ganska modernt att alla i ett hushåll “ska” arbeta heltid utanför hemmet. Och sedan tvätta, laga mat, skjutsa på aktiviteter, träna, läsa, bjuda på middagar osv osv. Det är ju inte länge sedan alls minst en i hemmet skötte hemmet och en jobbade. Åtminstone var hemma till viss del. Varken min mormor eller farmor (30- och 40-talister) har någonsin arbetat heltid. Och det har alltid varit helt normalt. Och dom har inte heller trots detta haft de “krav” som finns idag. Det var ingen som tyckte att de skulle träna x antal gånger i veckan, leka pedagogiska lekar med barnen x antal timmar om dagen, bjuda hem vänner på sjurätters osv. Även om vi inte gör detta nu heller kanske, tror jag många ändå känner press från samhället att hela tiden prestera.
Tack och lov hoppas jag att vi är påväg bort från ovanstående. Här kommer vi i vilket fall aldrig mer heltidsarbeta bägge två. Och inte heller låta oss påverkas av samhällets hittepå krav. Och jag upplever att fler och fler ser det fina i det. ♡
Spontant tänker jag att de förr kanske visst mådde dåligt, det var inte helt ovanligt med självmord eller att folk hamnade på psyket.
Sedan kanske man hade lite färre krav på sig förr? Man jobbade hårt på sitt jobb och hemma, men det var kanske bara det. Jag tror mycket av stressen idag kommer sig av att man förväntas optimera allting och hålla reda på så otroligt mycket saker samtidigt. Det räcker inte med att ha ett jobb, du måste också hela tiden överväga att byta till ett bättre jobb, vidareutbilda dig, ta på dig mer uppdrag osv. Så är i alla fall mitt jobb.
Sen ska man gärna träna regelbundet och gärna prestera även där, kanske springa något lopp eller förbättra sin kropp. Man ska engagera sig aktivt i familjen och se till att alla mår bra och att barnen lyckas med sina läxor, kolla veckobrev och skaffa nya gummistövlar. Man vill dessutom kanske göra en massa roliga och givande saker på fritiden, kanske ha ett sommmarhus som man orkar ta hand om. Hålla reda på alla smarta sätt man ska betala räkningar och rensa datorn på bilder och ladda ner nya programuppdateringar och komma ihåg att byta till vinterdäck.
Vet inte exakt hur mycket av alla dessa saker man höll på med förr, man kanske kunde ha lite färre saker i huvudet och saker kanske kunde få ta lite längre tid?
Jag tror jag förstår vad du menar, men den tekniska och ekonomiska utvecklingen har utöver en massa bekvämligheter också medfört att
kraven på en människa 2020-talet ser rätt annorlunda ut än vad de gjorde för några decennier sedan. I mitt förra jobb (som till slut tog knäcken på mig) behövde jag t ex vara tillgänglig dygnet runt, jag skulle vara uppdaterad och beredd att svara i telefon även långt efter jag gått hem från kontoret. Ett sånt krav kunde omöjligt ställas på någon för 100 år sedan, eller ens 20 år sedan. Att jag då gick in i väggen tror jag knappast har att göra med att jag är klenare än den äldre generation, utan att mitt jobb (och vårt moderna samhälle i stort) på många sätt ställer nya och helt orimliga krav. Med det sagt så gick folk in i väggen även förr i tiden, man har bara använt andra namn på tillståndet. Min utmattning skulle gissningsvis bara ha klassats som en “depression” för 20 år sedan, och som ett “nervsammanbrott” för 100 år sedan.
Jag tror också att en viktig aspekt av dagens arbetsliv är att man under 90-talet i fleea sektorer övergick till något slags “lean”-tänk, direkt hämtat från industrin (där det kan funka) till bl.a. den sociala sektorn, där man har med människor att göra. Där finns oberäkneligheter som hör människor till, kraven tenderar med det att bli otydliga medan kontrollen blir låg för arbetarna. Lägg till nedskärningar och effektiviseringar utan återhämtning som någon skrev här tidigare, dåligt med tid för feedback och reflektion. Pang! Folk går in i väggen.
För det första så har psykisk ohälsa funnits i alla tider. Men synen på psykisk ohälsa har förändrats och idag har vi en mer realistisk syn på ohälsa. Min mormor blev utbränd på 60-talet när hon arbetade som lärare och då pratade man inte högt om det och ingen hänsyn togs till mormors mående utan hon sa upp sig och bytte så småningom arbete.
Sen får vi inte glömma att det ställs helt andra krav idag på människor. Helst ska båda arbeta (till skillnad från förr) och gärna heltid och då prestera på topp. Detta medan barnen helst ska gå så korta dagar som möjligt på förskolan vilket kräver en hel del planerande och logistik och stressiga moment. Man ska hinna med att handla, laga mat (gärna från grunden, tvätta, diska, städa, göra läxor, leka med barnen, skjutsa till aktiviteter, träna själva osv de få timmar man faktiskt är hemma. Dessutom matas vi av information hela tiden, från TV, sociala medier, internet. Våra hjärnor går på högvarv så fort vi är vakna vilket jag tror är den stor skillnad från hur det var för bara 20-30 år sedan.
Så att vi dag får mat hemlevererat, hjälp med städning, använder diskmaskin och tvättmaskin, anställer barnvakt osv handlar inte om att vi är mer lata idag utan handlar ju en att om att man gör sitt bästa för att få ihop sitt liv.
Vi är inga superhjältar utan har begränsningar i vad vi klarar av.
Sen om man generellt ser på vilka som i störst utsträckning blir utbrända så är det just högpresterande kvinnor som arbetar, har familj och vänder in och ut på sig själva för att få allt att gå ihop. Så nej, vi är inte klenare idag utan samhället har förändrats och är idag otroligt kravfyllt.
Ulrika, intressant fråga! Jag har min största yrkesmässiga erfarenhet från vården och där är det ganska enkelt att se varför människor inte orkar med längre. Fortfarande på 80-talet fanns det än mängd personal på sjukhusen vars uppgifter var det som idag kallas vårdnära tjänster. Dvs personer som gör det som måste göras för att ett sjukhus skall fungera utan att det direkt behövs en sjukvårdsutbildning. Förut fanns det vårdbiträden som snyggade upp kring patienten, serverade mat, dukade fram och dukade av, höll ordning på avdelningen, packade upp varor, gjorde beställningar på sjukvårdsartiklar, inventerade lager, städade patientrummet efter att en patient skrivits ut etc etc. Idag är det undersköterskorna som gör detta PLUS att de skall hinna med allt det vårdnära arbetet hands on med patienterna. Förut fanns sängtvätterier, dvs man skickade iväg en använd säng och fick den tillbaka rentvättad och renbäddad för nästa patient. Idag är det undersköterskorna som skall hinna med det utöver allt annat. Vårdtiderna är extremt slimmade idag. En blindtarmsopererad låg inlagd en vecka på 70-talet, idag skrivs personen hem dagen efter operationen. En idag jättevanlig blodtrycksmedicin skulle man fortfarande på 80-talet ligga inne på sjukhus för i 2 veckor för att kunna börja med. Dvs f ö friska och pigga människor som bara behöver en tablett och ett några blodtryck om dagen plus lite blodprover var fjärde dag, kan ni föreställa er enklare patient… Idag är alla patienter som läggs in dundersjuka och väldigt vårdkrävande. Det är klart att arbetslivet på totalen var enklare när det var på det sättet och risken för att bli utbränd var minimal. Man hade sina väldefinierade arbetsuppgifter och man visste att man inte behövde slitas åt 100 olika håll. Den etiska stressen var inte alls lika stor. Man led säkert lika mycket som idag med patienter som drabbats av obotliga svåra sjukdomar, men jag tror inte så många förut gick hem och grät för att de helt enkelt inte HUNNIT ens med det basala. Generellt fanns inte alls samma krav på tillgänglighet. Fortfarande på 50-60-talet fick du boka utrikessamtal i god tid, jaha, skall du prata med USA, ja, det blir om tre dagar det. Idag kan du prata med USA dygnet runt. Som förälder hade du inte alls lika många val att göra. Mina föräldrar behövde aldrig researcha vilken bilbarnstol som är bäst (man hade ju inte ens säkerhetsbälte i baksätet förrän 1985) om det skall vara pure eller plockmat, om det skall vara ekologiskt eller inte, om barnet mår bra av babysim eller blir det måhända överstimulerat, skall vi plastbanta eller inte, skall barn ha tråkigt eller ignorerar jag barnet nu med min smartphone, får barnet tillräckligt med stimulerande lekar, vilken skola skall vi välja (man tog den som låg närmast), blir det för mycket skärmtid nu…. Man hade inte så många alternativ, utan man tog det som fanns och var nöjd med det. Och man kände sig ändå som en bra förälder! Idag vimlar det av alternativ och valmöjligheter, inte bara vad gäller barn, utan generellt och det blir till slut overload. Förlåt för romanen, men jag tycker det här ämnet är så intressant.
Tack för ditt svar, gav mkt info samt tänk!
Jag började mitt första heltidsjobb som ekonomiassistent 1987. Då hade datorerna gjort sitt intåg men det var inte så att alla hade en egen utan man fick dela. Det funkade för att mycket fortfarande gjordes manuellt. Fortfarande fanns allt i pappersform, vilket innebar att åtskilliga timmar i veckan ägnades åt arkivering. Urtråkigt tyckte man då, men efteråt har jag förstått hur mycket de enkla arbetsuppgifterna betydde för återhämtningen. Man kunde låta tankarna vandra fritt en stund. Såna tillfällen till återhämtning finns inte längre när allt slimmats.
Om man jämför med tidigare generationer ska man också tänka på att i mitten av 1900-talet var arbetskraft billig och material dyrt, idag är det tvärtom. Har själv sett förändringen under mitt arbetsliv – tidigare anställde man mer personal när man såg att behovet skulle öka, nu är det mer så att man väntar tills det inte går att pressa befintlig personal längre.
Tänker också på hur annorlunda fritiden var. Vem minns idag att i mitten på 70-talet fanns det bara två tv-kanaler i Sverige, och de sände program mellan 18.00 och 22.30 ungefär. Så det var naturligt att man kom i säng tidigare.
En sak var bättre förr – det hette inte utbränd, utan överansträngd. Vilket jag tycker är ett betydligt bättre ord, det sätter inte fokus enbart på individen utan också på omgivningen och beskriver mycket bättre vad det handlar om.
Jag tror att “förr i tiden”, verkar det som att det fanns ett större stöd runtomkring. Man bodde ofta i generationsboenden, de äldre hjälpte till med barnen, man samarbetade, bodde tillsammans på större gårdar, och folk hade ofta inte hela oket själv på sina axlar. Barn uppfostrades av hela byn, inte bara föräldrarna. Der jag hör av mina mor och farföräldrar så lämnades barn bort längre tider också, till släktingar över sommaren, osv. Nu för tiden är det ”fult” att ta emot hjälp, man ska klara allt själv, vara närvarande med barnen, se till att de får allt det vill ha, själsligt och kroppsligt, träna, utbilda sig, ha ett snyggt inrett hem, osv osv.
Du har redan fått en massa bra svar. Vill bara dela en historia från min familj. På 40-talet, i krigstid, åkte min farfar upp från Blekinge och var med och stred i Finska Vinterkriget. Kvar på gården (med djur och allt) var min farmor med fem mycket tätt födda barn. Hon hade blivit lovad hjälp av släkten, men det verkar inte ha blivit mycket av det. Farmor hamnade på sjukhus och alla barnen portionerades ut till olika släktingar. Idag hade hon med all sannolikhet fått en utmattningsdiagnos. Min syster har varit utmattad i flera månader. Hennes läkare (polack, verkar vara viktig i sammanhanget då det är skillnad mellan polsk och svensk sjukvård gällande synen på utmattningsdiagnosen) sjukskrev henne för “mild depression”. Denna “milda depression” har inneburit stora sömnsvårigheter, feber, sådan utmattning att hon knappt orkat gå i trappor eller ett varv runt huset, stamning, skakningar… Till slut fick hon tjata sig till en utvärdering från psykiatrin. Efter mötet med psykologer där fick hon ett utlåtande på flera sidor och ett konstaterande om att det utan tvekan är just utmattning som gäller. Vi är inte svagare idag. Att det inte förr fanns en diabetesdiagnos betyder inte att diabetes inte fanns. Att det inte fanns något som hette autism betyder inte heller att det inte fanns några autister.
Vilken otroligt intressant tråd. Det mesta har nog egentligen redan sagts. Jag kan se bakåt hur mitt eget yrke förändrats under de runt tjugo år jag jobbat, snabbast kanske bara de senaste fem åren. Stressigt har det alltid varit, men nu har det slimmats förbi bristningsgräsen. Efter den senaste omorganisationen gör jag mitt eget tidigare jobb, som jag knappt hann med – OCH min närmaste kollegas. Samma arbetstid, samma arbetsuppgifter. Det ligger på mig som enskild anställd att “effektivisera” och “självleda” mig till en lösning. Den enda lösningen är att göra jobbet lite sämre och skära bort all ställtid. Jobba sämre och snabbare, helt enkelt. Och så jobba över, obetalt. Att veta om att man slarvar sig igenom dagarna och uppgifterna för att få ihop det (och därför oundvikligen gör misstag) är en stressfaktor i sig.
Lägg till det nya program som ständigt sjösatts utan att vi får en ordentlig utbildning och utan att programmen fungerar fullt ut, samtidigt som vi ska göra vårt ordinarie jobb i dem. Semestrar som ska jobbas in eftersom vikarierna har sparats bort. En otydlig organisation utan synliga chefer (eftersom vi ska praktisera “självledarskap”) och med ett starkt glädjekrav i jobbet. Förutom att vi ska jobba, så ska vi delta i olika aktiviteter på och utanför arbetstid och marknadsföra vårt jobb i våra privata sociala kanaler. Ingen beordrar oss att kolla mejl på kvällar, helger och semestrar – men det uttrycks förvåning när folk inte gör det. Och nu pratar vi inte chefs- eller ledningsnivå.
Och ja, just det – i takt med att det slimmats och yrkesroller rationaliserats bort, så har deras arbetsuppgifter landat på oss (lite som personen ovan som jobbade inom vården beskrev). Administration i olika former tar numera en stor del av min arbetstid, fast det inte alls är mitt huvudsakliga jobb.
Att ha mycket att göra kan människor i regel hantera, det är en form av stress att ha en lång lista, men kunna bocka av och ta sig framåt. Att inte ha kontroll eller överblick är det som dränerar.
Otydlighet, gränslöshet och brist på kontroll är mina bud när det gäller enbart arbetslivet. Sedan kommer ju fritiden på det – när man kommer hem dränerad efter jobbet och ska ta tag i allt det andra. Plus ha en aktiv och rik fritid. (Som ska redovisas i sociala medier.) Som andra redan beskrivit så bra.
Hej, jag har också tänkt liknande och pratat med vänner och familj om detsamma. Jag tror att utmattning funnits i alla tider, mer eller mindre, men tagit sig uttryck olika och det har inte ansetts som en sjukdom. Äldre släktingar som var sängliggande utan att varit “sjuka”, andra med oförklarliga vredesutbrott. Jag tänker på Madickens mamma som var tvungen att vila och lämnas ifred med sin migrän, kanske hon helt enkelt var utmattad?
Vår tids krav på att vara ständigt kontaktbara tror jag bidrar enormt mycket till stressen. Vi kan se exakt tidpunkt när någon läst våra meddelanden, varför svarar hon inte? Allt ska ske så fort som möjligt.
Jag håller med andra kommentarer om att vi inte är lika bra på att fokusera på en sak i taget som våra förfäder var, och det kan inte vara bra för vår hjärna. Vi scrollar genom nyhetssidorna samtidigt som TV’n står på, heltidsjobbets mail ramlar in oavbrutet, hur ska jag hinna träna den här veckan, vad var det där receptet jag såg på Instagram, måste svara på whatsapp osv… Allt detta ovanpå den överhängande ångesten om vad som är ett framgångsrikt liv. Vår tids jakt.
Jag önskade mig en hederlig, analog väckarklocka i födelsedagspresent och sen dess har jag jobbat hårt för att åtminstone sovrummet ska vara fri från digitala apparater! Ett litet steg mot ett långsammare och hälsosammare liv.
Kram från en tidigare utmattad som inte hittade hem från jobbet.
Vilket jättebra inlägg!!
Jag tror du är inne på något om att vi har för mycket på våra axlar nu. Tekniken har gjort våldsamma steg framåt och jag tror vi har svårt att hänga med. Med datorer, smarta telefoner och internet har vi möjlighet att jobba dygnet runt. Är alltid nåbara.
Vi försöker leva jämställt men glömmer att ta bort moment och lägger bara till.
Vi vet mer om hur våra val påverkar omvärlden vilket kan ge oss dåligt samvete om vi inte lever ”rätt”. Och det är omöjligt att leva 100% rätt. Nyhetsflödet gör att vi enklare kan läsa om allt som händer i världen (där västerländska) medier får rapportera i alla fall).
Det är helt enkelt för mycket information att ta hänsyn till för vår hjärna som knappt har förändrats alls på flera tusen år. Så jag tror inte vi är klenare idag.
Sedan tänker jag att om folk förr så klart kunde drabbas också men att det benämndes annorlunda än idag. Om det ens pratades om alls…
Otroligt intressant ämne!! Starkt lästips är “melankolins rum” av Karin Johannisson, om hur melankolin tagit sig olika uttryck i olika tider och att våra kroppar faktiskt utvecklar de symtom vi förväntar oss av den, i viss mån. Alltså att det går trender i vilket uttryck melankolin/depressionen/utmattningen ska ta och då anpassar våra kroppar sig efter det. Och vi använder de ord och de begrepp som är bekanta på den sjukdom vi drabbats av. Melankoli har alltid funnits och idag tar den form av utmattning i språk och kroppar. Menar alltså INTE att man hittar på, utan att kroppar faktiskt på riktigt utvecklar symtomen.
Det är det ena jag tänker på, det andra är: Sjukskrivningarna för stress ökar och ökar, men det betyder väl inte nödvändigtvis att vi är mer stressade nu än för 100 år sedan. Då fanns det inte den samhällsstruktur vi har idag där psykisk ohälsa med tillhörande sjukskrivning är något som kan vara normalt och inte behöver betyda att man är tokig eller galen. Det går idag att bli sjuk, få vård och “komma igen” på ett annat sätt. Förr kanske man hamnade på institution alternativt dog mycket tidigare. Idag kan man få hjälp och leva längre. Den psykiska ohälsan får rum idag inom det normala, på ett annat sätt, uppfattar jag det som. Är dock bara lekman, om nån är idéhistoriker eller liknande vore det roligt att höra ett annat perspektiv på det jag skriver :)!
Och slutligen då, som skrivits: Valfriheten. Vårt ok och vår frälsning.
Först vill jag tacka för att du delar så mycket med oss! Trötthet, ångest, glädje, sjukdom, vardagsgrå dagar och sådana prydda med glitter – precis som livet är. Jag fick diagnosen utmatning sommaren 2018. “Gå hem och vila, sa både läkare och psykolog, annars blir det ännu värre”.
Det tog ändå ett tag att acceptera deras ord, trots att jag knappt orkade vara uppe en timme i taget i början. Vissa dagar tänkte jag “Så farligt kan det inte vara, och förresten kan det vara fel diagnos. Klart att man blir trött när man ligger hela tiden”. Så försökte jag gå upp, precis som om jag vore frisk, men…Det var som att försöka gå till jobbet med 39 graders feber. Jag återvände snabbt till bingen igen, varje gång, och till slut accepterade jag det. Idag lever jag i skuggan, och i ljuset av min utmattning. Jag måste bl. a sova varje dag, hoppar jag över det straffar det sig dagen eller dagarna efter. MEN…utmattningen gav mig stoppknappen jag saknade innan. Nu måste jag pausa, annars blir jag sjuk igen. Och det är skönt.
Så himla viktigt ämne att belysa och att poängtera att man behöver tänka om rätt rejält efter en krasch, ändra livsstil till en mer rimlig sådan. Och att det är starka, flitiga människor som bränner ut sig, handlar absolut inte om svaghet. Man tar på sig och eller utstår orimligt mycket.
Sedan finns det en massa olika typer av stress; både sådan där man har mycket att göra, ont om tid men också t.ex känslomässig stress – som att vantrivas på skola eller jobb p.g.a oschyssta kamrater eller chef. Eller att där bara är väldigt rörigt, inkonsekvent eller oförutsägbar t.ex.
Sömn, regelbundna mattider, motion, tid för återhämtning, gränssättning är a och o. Att man har självinsikt och jobbar med sig själv för att tänka om och för att få dessa behov uppfyllda. Men oskön stämning eller rena trakasserier eller om man drabbas av många och svåra stressfaktorer som att närstående dör, skilsmässa, byte av jobb eller arbetslöshet, de är knepiga att ha färdiga lösningar på. Sant är ändå att sömn, vila, vettig mat, gränser för vad man tar ansvar för, gör att man tacklar svåra situationer bättre.
Till alla som är drabbade, från en tidigare utmattad: det blir bättre! Med rätt redskap, med tiden och kanske terapi. (Ev. Medicin) Det går att må bra igen. Ha förtröstan 💕
Jag har inte varit utbränd men blev rejält deprimerad cirka ett år efter att min mamma dött. Jag mådde illa, hjärtat rusade och jag ville bara ligga still i soffan 24/7. Först förstod jag inte att det var en depression. Jag som alltid sett mig själv som stark, någon som biter ihop och håller ihop. Helt plötsligt kunde jag inte det och jag hatade det! Känslan av att vara svag. Jag skämdes och mådde så dåligt.
Det slutade med att jag blev sjukskriven i flera månader. Sakta sakta med hjälp av en terapeut (och antidepressiva initialt) mådde jag bättre, lyckades hitta min inre styrka och bygga upp den. Jag mår bra idag men får fortfarande hjärtklappning så fort jag mår illa. Och det viktigaste av allt – jag har insett att det är en styrka i sig att vara svag emellanåt.
Gift, mamma, 40 år, läkare och psykiatriker, två vändor inn i väggen med ångest och depression och ohemult mycket skam och skuldkänslor och sjukskrivning i flera månader 2015 och 2017. Skriver dagbok bara under julen, och kan för varje år se att jag mått så skit bajskorv himla apdåligt, vilket jag inte såg då. Har inte eran bok, men altså, podden. Podden, podden, podden. Vilken obeskrivlig skillnad den gjort för mig. Ni är med mig varje dag. Ni, du och Erica, har mycket av äran för att jag i dag jobbar 90% (med dygnjour, dock med VILA inbokad). Och fy farao vad det räcker och blir över. Att jag sedan 2008 trodde med hela mig att 120% med dygnjour var normalt och skulle uthärdas, sen med små barn, är jo inte klokt. Ni skall båda två ha världens största TACK för att ni lyfter den här problematiken. Och jag tror att ni (på ett inte så litet hörn) har hjälpt mig i min tillfriskning. Även om jag har haft alla världens möjliga vårdpersonalkollegor att debriefa med.
Nioårsdagen närmar sig för mig. En fruktansvärd upplevelse med en chef som skällde ut mig när jag meddelade att jag blivit sjuk. Ett år senare kunde jag skriva om det och då blev det några blogginlägg. Det var faktiskt skönt att få ur sig det som hänt. Sedan dess har jag varit på väg någon gång till men har tack och lov lärt mig att känna igen tecknen, även om det där med att kämpa på och bita ihop sitter i rätt hårt.
Länkar till det första inlägget ifall någon vill läsa.
http://vonkis.blogspot.com/2013/02/innan-sjukskrivningen.html
Hej Clara! Jag är 24 år och började läsa din blogg för ungefär ett halvår sedan, och det var genom ett inlägg som du skrev, vilket handlade om din utmatning, som jag insåg att jag har varit på väg in i utmattning under flera år. Jag vill bara rikta ett stort tack till att du delar med dig om din resa. Det har på riktigt räddat mig. Tack för att du är du!
Stor igenkänning. För mig var det som att bensinen liksom tog slut. Inte på en dag. Utan bilen bara rullade mer och mer långsamt för att till sist stanna helt.
En sådan utomkroppsligt märklig känsla. Allt gick i slow motion. Det tog sån tid att tänka och agera. Helt tom var jag. Inte trött utan tom. Ihålig.
Tack för att du delar med dig Clara!
Känner igen mig i mycket och trots att jag inte önskar någon annan att drabbas finns en lättnad i att kunna känna igen sig själv i andra. Min krasch kom ca 1 månad före din. Efter efter en vår när jag började förstå vart det barkade tyckte jag att jag drog i handbromsen och tog bort att fler aktiviteter, slutade umgås med vänner, slutade träna m.m, allt för att ge mig själv vila. Det funkade inte alls.
Under hösten fick ett helt oväntat tips på en behandling för en kronisk diagnos jag lidit av i över 10 år. När jag läste denna läkares orsakssamband till åkomman var det första gången allt stämde med hur det var för mig, dateringen på texten var från 1 år efter jag fick åkomman. Mer än tio år av mitt liv åt helvete helt i onödan. Jag bröt i hop började böla, skickade en snapchat till en nära vän med mitt gråtande ansikte, samlade i hop mig och gick sedan till jobbet en timme senare för att jobba (dessutom med ett sönderslaget knä efter en cykelolycka dagen innan) hela den helgen. För inte kan man ju sjukskriva sig? I efterhand låter det ju helt sjukt!
Lyckades klara ca 1 månad till på jobbet men minns än idag hur jag hade svårt att hålla tårarna tillbaka på den utbildning jag satt på dagarna innan jag åkte till den där läkaren på andra sidan landet samtidigt som en nära vän låg på operationsbordet pga en allvarlig sjukdom. Efter besöket hos läkaren mer eller mindre tvingade min vän mig att sjukskriva mig och tillslut lyssnade jag. Hade jag inte gjort det hade det nog kommit en morgon när jag inte längre kunde kliva upp ur sängen.
Känner så igen mig i den där plikttorgenheten och känslan av att vara svag. Just svaghetskänslorna brottas jag ännu med till och från. Hur svag är inte jag som då levde utan barn, i ett mer jämställt förhållande än de flesta, i en lägenhet utan många krav och åndå blev utbränd?
Jättetack till er som svarade på min kommentar, gav mig nya infallsvinklar hur man kan “se och tänka” kring ett ämne!
Kram till Clara som berättar kring sådant som ibland kan skava!
Min uppfattning är att alla andra blir erbjudna sjukskrivning för utmattning. Jag har gått hos psykolog varje vecka sen maj och han har aldrig ens nämnt sjukskrivning trots att jag suttit där som ett vrak mer eller mindre. Har t om rasat ihop på jobbet med panikångest och behövt åka ambulans. Har känt denna inre stress i flera år.
Handlar det om vilken psykolog man hamnar hos? Eller måste man själv be om sjukskrivning? Eller krävs att man ska vara helt apatisk och sängliggande? Jag vet inte hur man ska kunna lyssna på sin egen kropp när livet fortgår som vanligt med alla måsten och krav.
Hade/vill du bli sjukskriven? Om ja så måste du bli berättigad det helt klart!
Att bli utmattad har varit den största ögonöppnaren. Såhär i efterhand vill jag inte vara utan den upplevelsen, för det möblerade om mitt inre till det bättre, jag insåg det orimliga i att vara en överpresterare med självhat. Idag är jag snäll med mig själv och försöker lyssna in vad jag klarar av. Det var sommaren 2018, när jag hade en ettåring och ett förhållande på bristningsgränsen, som jag insåg att det barkade åt skogen. Jag lyssnade på Clara och Erikas bok (skitbra att ni själva läste in den ✨) och det puttade mig över kanten att söka hjälp. Tack! Den VAR verkligen boken jag behövde höra ❤️
Jag “firar” 30 år sedan jag brakade igenom.. Då var det inte många som visste vad det handlade om. Jag träffade minst 15 olika läkare och alla var lika oförstående. Parallellt jobbade jag heltid på en arbetsledande tjänst med såväl personal- som ekonomiansvar och utbildning. Hemma fanns små barn, hus och sjuka föräldrar.
För mig kom de fysiska problemen ikapp och jag fick säga upp mig för att överleva. Idag har jag 4 diagnoser som samtliga härrör från min krasch. Det tog mig 12 år att känna igen mig själv och flera år av arbetsträning och KBT att se ljus i tunneln.
Blir jätteledsen av detta. själv mått dåligt och vet hur tufft det är. Och vilken tid det tar att komma igen.
Veldig interessant det du skriver om at kræsjen kom når du innså at du måtte forandre på ting. Det var min opplevelse den gangen jeg kræsjet for tre år siden også. Hadde følt meg mer og mer sliten og trøtt gjennom høsten, men klarte fortsatt å være sosial, trene, jobbe litt nå og da. Ved hjelp av en terapeut innså jeg til slutt at jeg måtte ta en lang pause fra masteroppgaven som jeg holdt på med og som var mitt største stressmoment. Hadde et møte med min veileder der jeg fortalte dette. Hun var i seg selv en veldig krevende person å forholde seg til, har skjønt i ettertid at det var som om kroppen min stengte av for å komme seg unna den situasjonen jeg sto i. Samme kveld begynte jeg å føle meg dårlig på en måte jeg aldri hadde kjent før, og dagen etter kom jeg plutselig knapt nok ut av sengen.
Nå, tre år senere, er jeg så og si frisk igjen og er utrolig takknemlig for det. Har gjort både alternativ, medisinsk og kognitiv behandling for å komme hit. Noen ganger kan jeg kjenne på symptomer og det gjør meg reddd, men har fått hjelp til å forstå hvorfor det skjer og møte frykten på en god måte. Kommer nok alltid til å måtte sørge for å ta ekstra godt vare på meg selv og tenke helhetlig når det gjelder helse.
Mente også å si at det skal bli interessant å lese dine opplevelser. Det har virkelig vært det verste jeg har gått igjennom, på mange måter mer skremmende enn da mamma døde. Men ja, viktig å vite at kroppen som regel klarer å hente seg inn igjen bare en gir den tid og hvile. <3
Tycker det är så hemskt att läsa att vi är flera som kämpar med skammen av att ha blivit utmattade. Men finner samtidigt tröst i att jag inte är ensam <3
Vilket bra initativ att berätta om detta ämne. Har under de perioder när jag mått dåligt funnit så mycket tröst och kraft i andras berättelser om liknande upplevelser, så tycker det är jättefint och starkt att du vågar dela med dig.
Uppskattar din blogg jättemycket!
Tack Clara & Erica, för att ni delar med er. Podden har jag lyssnat på otaliga timmar å boken är nästan sönderläst 🖤
Snart 2 år sedan min krasch som följdes av sex veckor på sluten psykiatrisk avd. Ja, man kan bli så sjuk, även jag. Kraschen var naturligtvis en reaktion på allt som jag tryckt undan, bitit ihop och “trollat” under flera år. För att duga, vara tillräcklig, leverera och prestera. Nu är jag tacksam för att kroppen satte stopp, min rehabilitering är inte färdig men jag ser nu annat i livet och gör andra val. Det är jag stolt över.
Där och då kändes det som livet var slut, att jag var en tecknad figur i en låtsasvärld. Psykisk ohälsa är så fysisk, så stark och förvrider sinnena.. en utmattning och/eller depression påverkar kroppens funktioner så som tankeförmåga och verklighetsuppfattning.
Ännu har jag inte tagit steget att anmäla min sjukdom som arbetsskada, men jag ställer mig fråga om det. Det vore en bekräftelse på att det inte bara var jag, att det inte berodde på mina brister och allt annat jag anklagar mig för. Utan att förutsättningarna för mitt jobb inte fanns, att kraven var orimligt höga, särskilt i kombination med det bristande stödet. Ni vet, det där balans mellan krav och resurser (OSA). Jag älskade mitt jobb men fick betala ett högt pris. Nu mår jag bättre.
Är det någon om fått sin utmattning och/eller depression klassad som arbetsskada?