Det här är en så otroligt älskvärd (snart) tvååring. Charmig och karismatisk. Bestämd som få. Ropar “schluuta” till mig med bröstvårta fulla munnen, om jag råkar pratar under amning. Och när jag sjunger vaggvisa för högt håller han fram pekfingret och hyschar irriterat åt mig.

Han är den som har bäst pli på hundvalpen. Och han tvekar inte att säga ifrån om någon tjafsar med hans brorsor. Han har ingen som helst aning om att han bara är 98 centimeter lång och inte kan prata begripligt. Nej för allt kan han. Allt vet han. Allt bidrar han med. Att han är universums mittpunkt och envåldshärskare är sedan länge avgjort. Men samtidigt är han en nådig och rättvis sådan. Alla ska få dela hans badbalja. Alla är välkomna att låna hans skor. Alla ska smaka mandarinklyftor. Också den som ingen vill ha.

På en tvåårings vis är han övertygad om att ingen i familjen skulle klara sig en dag utan honom. Förmodligen skulle solen inte ens stiga upp. Och det är ju precis så det är också.