En sån där jobbig grej man kan fastna i som förälder är att kompensera för uteblivna roligheter. Jag tror ni vet vad jag syftar på? “Vi hann aldrig med något fredagsmys – så då tar vi det på lördag istället!” eller “Du ville ju vara med och baka bullar men var hos en kompis just då så vi får baka imorgon igen” eller “Ja, jag vet att jag lovade dig ett kvällsdopp i sjön men jag orkar inte nu när middagen drog ut så mycket på tiden. Men då åker vi och badar imorgon kväll istället. Och då får du köpa glass! Och bjuda med en kompis!

Ingen vill se sina barn besvikna. Så man lovar kompensation för besvikelsen. Och inte sällan kanske man kompenserar med mer än vad som ursprungligen utlovats. Just på grund av det dåliga samvetet. En hemsk fälla för en trött förälder som lovar mer och mer, men orkar mindre och mindre. Istället för att bara vara ärlig med barnen och stå ut med att bära deras besvikelse i stunden.

Men det här är någonting vi alla behöver tänka på under den tid vi nu genomlever. Nu när det mesta blir inställt och inget blir som det skulle. Och inte bara gentemot barnen. Jag tycker nämligen att jag ständigt hör det här kompensationstänkandet. Nästa år ordnar vi en brakfest till nyår! Nästa semester ska vi verkligen resa nu när vi varit hemma så mycket. Nästa födelsedag ska firas dubbelt, minsann!

Jag förstår att det är ett sätt att trösta sig i en tuff situation. Men jag tycker att det oftast känns mer stressigt än trösterikt. Att ha det där kompensationstänket är som att samla på sig ett enormt skuldberg för framtiden. Av saker som man är skyldig sig själv och andra när pandemin är över.

Och vad är det i vår tid som gör att vi har så svårt att avstå? Bestämma sig för att saker får bli halvbra – kanske inte bra alls? Men inte behöver räddas upp senare för det. Hur ska vi någonsin kunna ställa om våra liv för klimatet, hälsan och hållbarheten. Om vi tror att varje förändring kräver en likvärdig, utjämnande kompensation?

Nej för mig finns inte nödvändigtvis tröst i kompensationen. Tröst kan också finnas i resignationen. Att nu blev det så här. Det hade kunnat bli bättre – och värre. Men nu blev det så här och det går också att leva med.