En sån där jobbig grej man kan fastna i som förälder är att kompensera för uteblivna roligheter. Jag tror ni vet vad jag syftar på? ”Vi hann aldrig med något fredagsmys – så då tar vi det på lördag istället!” eller ”Du ville ju vara med och baka bullar men var hos en kompis just då så vi får baka imorgon igen” eller ”Ja, jag vet att jag lovade dig ett kvällsdopp i sjön men jag orkar inte nu när middagen drog ut så mycket på tiden. Men då åker vi och badar imorgon kväll istället. Och då får du köpa glass! Och bjuda med en kompis!”
Ingen vill se sina barn besvikna. Så man lovar kompensation för besvikelsen. Och inte sällan kanske man kompenserar med mer än vad som ursprungligen utlovats. Just på grund av det dåliga samvetet. En hemsk fälla för en trött förälder som lovar mer och mer, men orkar mindre och mindre. Istället för att bara vara ärlig med barnen och stå ut med att bära deras besvikelse i stunden.
Men det här är någonting vi alla behöver tänka på under den tid vi nu genomlever. Nu när det mesta blir inställt och inget blir som det skulle. Och inte bara gentemot barnen. Jag tycker nämligen att jag ständigt hör det här kompensationstänkandet. Nästa år ordnar vi en brakfest till nyår! Nästa semester ska vi verkligen resa nu när vi varit hemma så mycket. Nästa födelsedag ska firas dubbelt, minsann!
Jag förstår att det är ett sätt att trösta sig i en tuff situation. Men jag tycker att det oftast känns mer stressigt än trösterikt. Att ha det där kompensationstänket är som att samla på sig ett enormt skuldberg för framtiden. Av saker som man är skyldig sig själv och andra när pandemin är över.
Och vad är det i vår tid som gör att vi har så svårt att avstå? Bestämma sig för att saker får bli halvbra – kanske inte bra alls? Men inte behöver räddas upp senare för det. Hur ska vi någonsin kunna ställa om våra liv för klimatet, hälsan och hållbarheten. Om vi tror att varje förändring kräver en likvärdig, utjämnande kompensation?
Nej för mig finns inte nödvändigtvis tröst i kompensationen. Tröst kan också finnas i resignationen. Att nu blev det så här. Det hade kunnat bli bättre – och värre. Men nu blev det så här och det går också att leva med.
107 svar
Nej! Man behöver inte kompensera för utebliven rolig aktivitet. Tror barn behöver lära sig att ta ett nederlag. Nederlag i att bland annat förlora i spel, utebliven aktivitet.
Tack för kloka ord!
Precis så! För barn OCH vuxna!
Som så ofta är din text tankeväckande. Jag reflekterar över hur jag är och gör. Ska snart runda av tre veckors jullov med barnen. I stuga vid liten sjö, inga träningar, inga kompisar i närheten, får inte träffa kusiner eller mormor & morfar (inomhus), inget badhus, inga köpcentrum, inget lekland eller bio. Ibland har de nämnt det, allt vi inte kan göra, men rätt sällan. Jag känner noll och inget krav på någon som helst kompensation. Tänker också hur jag gör när saker och ting behöver ställas in. Jag tror jag i 9 fall av 10 bara konstaterar att ”så blev det” och att det kanske kan bli en annan gång.
Bättre att inte lova för mycket som sedan inte kanske blir av. Att lova en massa saker och sedan händer något som gör att du som förälder känner sig som en påse skit, och barnen är besvikna. Nä, så himla onödigt.
Som 2-barns mamma till numera tonåringar, och arbete inom LSS där brukarna är ofta som barn i sinnet, så har jag lärt mig att en dag i taget och inte lova för mycket är mycket mer framgångsrikt än att lova saker och låta folk bli besvikna. Tidigare var jag mästare på att överkompensera när jag lovat för mycket, tack vare mitt arbete så har jag insett att nä, det funkar rätt dåligt på både vuxna och barn. Tråkigt med folk som alltid lovar för mycket och sen inte kan hålla det, inget jag värdesätter hos mina vänner iallafall. Barn lär knappast tycka att det är roligare än vad jag själv hade gjort.
Tack kloka du, detta tar jag rakt in i mitt föräldraskap och delar vidare till allt och alla 🙌 Detta är 🙏❤️
Det är ingen som har tänkt på att det kanske inte kommer något SEN? Det här kanske är normalläge som vi kommer att få finna oss i? Viruset har redan muterat en gång. Vad händer om det samtidigt kommer en annan typ av virus?
Så sant! Jag kommer ofta på mig själv med att stressa för att vi ska hinna med det där roliga (äta fruktsallad, titta på tv, bygga klart legot, läsa ut boken) innan läggdags. Detta trots att det inte alltid varit ens ett konkret löfte utan något jag själv planerat i mitt huvud. Alltså stressar jag helt utan efterfrågan och glömmer att njuta av stunden.
I år avstod jag från att göra en aktivitetskalender för att undvika att skapa mer stress och måsten och behov av kompensation. Att säga nej till sig själv är också viktigt!
Tack! Detta är en av dina klokaste texter, så jordnära, en mental njutning att läsa.
Då förstår vad jag du menade! Tack!
Att barnen blir besvikna över aktiviteter eller olika grejer som uteblir händer sällan i vår familj. Inte som jag kan komma på i alla fall. Kanske att vi gör det mesta som vi planerar att göra. Jo, om någon blivit sjuk så har ju saker blivit inställda. Ju äldre jag blir desto mindre
Sen var det längesedan vi var med på en större nyårsfest, tror det var 9 årsedan innan andra barnet föddes. Och det är inget jag längtar efter så länge barnen är små. Förra sommaren var hela familjen i Östersund, kändes som ett stort projekt. Kul men ser fram emot att bara åka med ett barn dit nästa gång jag ska hälsa på min syster. Nästa somnar åker vi som längst 30 mil hemifrån, mannen jag och våra tre barn. Så på de områdena har pandemin inte ändrat något för vårt sätt att leva. Men ser fram emot att få träffa de äldre släktingarna oftare och inomhus, förhoppningsvis ganska snart. Träffa syskon och kompisar inomhus och lite oftare igen.
Förlåt! Fick iväg meddelandet lite snabbt! Ju äldre jag blir desto mindre förväntningar har jag över att stora spännande saker ska hända. Jag blir till exempel jätteglad över att grannen spontant frågar om vi ska hå en promenad eller gå till en lekplats med barnen.
Förra årets sommarsemester var 90 mils bilresa från vårt hem, nästa år drar jag inte iväg med hela familjen (fem stycken) så lång. Nej, max 30 mil iväg får det bli.
Jag blir mer och mer hemmakär för varje år.
Jag kör aldrig med det. Lovar ej heller det som inte kan lovas. Dåligt samvete har aldrig gagnat någon.
Kärlek, omtanke, kramar, beröm och framförallt tid tillsammans räcker bra.
Älskar din blogg.
Jeg er så enig! Kolbein Falkeid har skrevet et helt nydelig dikt, ‘Hvor hadde vi det fra’, om nesten akkurat dette. Anbefaler å søke opp: ) Det er jo også viktig, tenker jeg, å fortelle barna at dette også er en del av livet – livet er ikke på pause selv om mye er annerledes. Selvsagt er det masse man kan glede seg til, og kanskje tar man lært en del om hva man vil ha mer og mindre av, men avogtil er livet vanskelig, og så lever man likevel. Det er en super lærdom!
Jag tänker att det också är viktigt för barn att få uppleva och lära sig hantera besvikelse. Livet är ju fullt av just det, med eller utan pandemi. Men jag kan verkligen skriva under på att det är lätt att hamna där, i kompenserandet, då jag nyss kommit till insikt med att jag har hållit på så med mina barn. Jag tror att jag har inbillat mig att barnen ska bli glada och tacksamma men har istället stått med barn som hela tiden förväntar sig mer och bättre om de inte är nöjda. Den här pandemin har verkligen fått mig att sänka kraven på mig själv, nu gäller det bara fortsatta att hålla dem på samma nivå och inte falla tillbaka i gamla mönster.
Dette var et klokt innlegg! Jeg ble gjort oppmerksom på bloggen din av en venninne. Nå er det minfavoritt-blogg.
Jeg kjenner meg veldig godt igjen i dette, og er så enig med deg! Barn – og vi voksne – har ikke vondt av å lære at ting ikke alltid blir som vi hadde tenkt, men de kan bli bra likevel.
Det kanske hänger ihop med ett ordet nej är något folk undviker och säger istället att man ska göra/få något annnat.
För att slippa bråk och tråk.
Mycket klokt inlägg. Vad gäller barn och besvikelser är det naturligt att det inte alltid blir som man tänkt eller planerat. För att sänka kraven på mig själv i dessa lägen kom jag på strategin att ibland inte lova barnen mer än jag kan hålla. Samtidigt är det viktigt att förbereda barn och planera så jag säger ” Vi planerar för detta och hoppas att det ska gå vägen men jag lovar inte helt säkert att det skall bli nu på fredag eftersom…Men det är vad jag har planerat och tänkt.”
På så vis slipper jag att känna att jag sviker barnen och om jag inte klarar hålla jag lovat så har jag ändå förvarnat.
Strategi nr 2 är att jag hellre lovar mindre och sedan att det blir mer än tvärtom.
Livet är en berg-och-dalbana där dalarna inte behöver betyda ångest och depression. Vi måste lära våra barn att det är fullständigt normalt. Kanske kan vi då undvika en del av den eskalerande psykiska ohälsan bland tonåringar och unga vuxna?
Tack Clara. Det här behövde jag få läsa.
Dels – detta tjafsar maken och jag om. Han kompenserar mer än vad ungarna ens bryr sig om och vill dessutom ha cred för det. Jag tycker att nej är nej.. håhåjaja
Dels – sååå klokt skrivet och jag är superless på alla som kallar 2020 för skitår. Pandemieländet störde förvisso massor,men på det hela taget så blev även det året en del av livet. Med glädjeämnen och sorger, utmaningar och jobbiga krav. Det blev för mig vad jag gjorde det till, som vanligt. Ta ansvar för och ta till vara ditt eget liv utifrån de förutsättningar du har, pandemi eller inte. All pepp till alla som verkligen behöver det!
Malin, fast 2020 var på många sätt och för väldigt många människor ett skitår pga pandemin. Både globalt sett och i Sverige. Så många döda i förtid, så många långtidssjuka, så många som behövt dö utan sina anhöriga närvarande, så många som aldrig hann träffa sin mamma eller pappa innan han/hon dog. Så många barn och tonåringar som förlorat sin mamma eller pappa. Så mycket utsliten vårdpersonal, fysiskt och psykiskt utmattade av arbeta i detta. Så mycket etisk stress, så mycket sorg man känner för alla sina patienter, så mycket sorg man känner när man ser sina utmattade kollegor kämpa sig genom en dag till i skyddsutrustning. Så många arbetslösa, så många permitterade, så många konkurser. Så många som far psykiskt illa av ensamhet och oro. Så mycket fysisk och psykisk misshandel mellan partners och värst av allt, mot så många barn i spåren av all stress och ovisshet. Alla missade diagnoser (cancer, hjärtinfarkter, stroke etc) när folk inte vågar uppsöka vård av rädsla för smitta, alla försenade utredningar och medicinska behandlingar när vården tvingats omdirigera personal till covidvården. All isolering och ensamhet. Och den här pandemin är inte ens över än. Så inget ”varför vänder vi inte blad och tänker positivt”-blaj, det är alldeles för tidigt för det. Det människor behöver är det raka motsatta; empati, bekräftelse och sedan stöttning i att komma vidare. Vi är väldigt, väldigt många som kommer att gå ut ur den här pandemin med fysiska eller psykiska ärr (eller både och) och jag kan inte nog understryka att den här pandemin inte är över. Inte på långa, långa vägar. 2020 var ett skitår. Kort och gott.
Anna- absolut och jag inser att mitt inlägg var för kort för att ge en nyanserad bild av min tanke. Alla vidrigheter som du räknar upp är verkligen just det. Bottenlöst hemskt och med en massa sorg och smärta som resultat.
Det jag kan hålla med om är att orättvisorna blev våldsamt tydliga mellan de som drabbats och de som inte gjort det. Vad jag menade med att ta ansvar syftade kanske mest på dem som inte drabbats varken fysiskt eller psykiskt i nån större utsträckning, vi måste ta ansvar för oss själva och för de människor som vi kan nå.
Förlåt om inlägget uppfattades som vända blad, jag var mer inne på de som skjuter upp glassiga resor, tycker att livet är pest för ett de ”tvingas” vara i Sverige ett helt år osv.. de där som anser sig ha rätt till kompensation..
Oj så bra skrivet, det tar jag med mig. Tack!
Bra skrivet!
Så bra skrivet! Precis så måste det vara! Annars är det ju som att inte erkänna att besvikelse är en del av livet. Saker går nämligen väldigt ofta inte som man tänkt. Med den insikten tycker jag det är lättare att njuta av stunderna som bara blev, helt utan någon förväntan på något särskilt.
Tror barn (och vi vuxna med för den delen😉) snarare behöver hitta strategier för hur en gör när det inte alltid blir som man tänkt sig. Nu är nu, sen är sen.
Där slog du verkligen huvudet på spiken!
Så klokt!
Detta är något jag länge har hållt på med, om än väldigt ovetandes. Skönt att du sätter ord på agerandet för stressen som kommer som en konsekvens är något jag väl känner igen. Då är problemet identifierat, då ska jag bara försöka leva lite mer efter det – T A C K !
Är det inte nu snart, efter att vi lämnar stora delar av pandemiomställningar bakom oss, som vi verkligen INTE behöver kompensera?
Allting, litet som stort, kommer att vara mer, bättre, roligare än det vi varit inneslutna i, under det gångna året.
En fest med korv och bröd och köpebullar kommer att kännas alldeles underbar, när alternativet, ingen fest alls, varit det som erbjudits oss.
Jag hoppas att vi kommer att bli nöjdare för ”det lilla” framöver, men jag fruktar att vi ganska snart kommer glömma hur våra (de allra flesta av oss som tagit till oss myndigheternas rekommendationer) levnadsvillkor varit 2020.
Hoppas vi kan komma ihåg att inte glömma bort hur det var. Att leva isolerat.
Tack för ett nytt perspektiv!
Så klokt skrivet! Jag överkompenserar jämt med mina ungar och såklart orkar jag inte heller hålla de kompensationer jag lovat?? Så dumt! Jag har så enormt dåligt samvete över att jag inte har ork eller har råd att ge barnen mer, det är därför jag håller på. Men jag vet ju innerst inne att de har allt vad de behöver, så jag borde bara lägga av. Jag sa bokstavligen till min dotter att ”vi går till den lekparken imorgon” alldeles innan jag började läsa detta. Men jag kommer troligtvis vara trött och halvt utmattad imorgon med, så varför säger jag så när jag faktiskt inte vet om jag orkar leverera imorgon???
Jag har några flera gånger sägas att vi nu ”lärt oss” att semestra hemma, fika ute i skogen istället för på lokal och att ha lågmälda fester. Och det vore ju fint, på flera sätt tycker jag. Att allt inte behöver vara så mycket hela tiden. Tyvärr så tror jag inte alls på detta siande utan att det riskerar att bli tvärtom. Nästa jul ska allt vara dubbelt så bra, dubbelt stå stort, dubbelt så många klappar och en extra resa och då jävlar ska det vara fyrverkerier på nyår kosta vad det kosta vill etc. Dvs vi har inte alls lärt oss nåt, det enda folk gör nu är att (försöka) bida sin tid för att kunna ta igen allt sen. Och det är så sorgligt tycker jag.
Oj, min text hamnade lite fel. Den skulle varit en kommentar direkt till Claras text.
För övrigt så ligger det nog en del i vad du, Fia, också skriver. En viss överkompensation upplevde jag på nyårsafton – har aldrig varit med om så mycket fyrverkerier där jag bor.
BE, jag noterade också mycket mer fyrverkerier än vanligt, men jag tror det främst berodde på att människor var hemma i större utsträckning. Dvs fler än någonsin firade nyår hemma i sin egen bostad istället för att resa bort, fira på restaurang eller hemma hos vänner. Inte konstigt att det blir mer fyrverkerier då.
Anna, tror du har rätt.
Så går det förstås att ha synpunkter på fyrverkerier och så, men de är ju ändå mindre miljöfarliga än flyg, även om det är besvärligt för husdjur.
Det blev faktiskt också riktigt festligt måste jag tillstå.
Samtidsbevakaren- och analytikern av rang har talat. Tack!
Det slår mig ofta att du är något av vår tids Elin Wägner. Annat forum, men med skärpa. Det är skönt att slippa läsa en blogg som enbart vill vara till lags och riskera att bli mesig.
Väldigt kloka tankar om vår samtid!
Väl talat!!
I mina öron låter det när folk vill kompensera sådär som du Clara beskriver, som om de inte har tagit till sig nånting av det som just nu pågår. De har inte stannat upp och kännt och tänkt efter, inte lyssnat inåt om huruvida det finns nån viktig lärdom i det här. Man vill bara härja på som förut, kanske för att fortsätta slippa allt jobbigt som man har inom sig?
Men det jag önskar mest av allt och som jag tror att vi alla skulle vinna på är att leva mer INNERLIGT. Som en kvinna som nyss klarat av en kur mot cancer så klokt sa till mig: ”Lycka är inte en strand i Thailand”. Hon hade upptäckt att lycka var nåt så enkelt som en kopp kaffe på trappen, en kram med maken, att få titta ut över blommor i solsken osv.
EXAKT!!!! MYCKET BRA skrivet!
Väldigt bra skrivet. Håller med i varje ord.
Bra inlägg 👍Jag är nog en (ofrivilligt ) väldigt ensam person , gillar inte festande och hemestrat har jag gjort långt innan pandemin. Jag blir otroligt provocerad när social distansering nämns som om det vore ”yttersta dagen”, jag lever ju ständigt där! Mina ”vänner” hör lika lite av sig nu som innan, att fira nyår ensam är det ”normala” för mig. Min förhoppning är att fler inser vad ensamhet gör med en människa som inte ”passar in” och att ”vänner” och familj förmår att räcka ut handen.
Det går att drunkna i ensamhet och utanförskap
Hej Majsan!
I vilken stad/bygd finns du? Kanske vill du ha en ny vän? Jag har visserligen familj och barn, men känner mig ändå mycket ensam mellan varven. Ensamhet är tärande om den är ofrivillig, och det finns nog många som längtar efter mer gemenskap. Det gäller bara att vi hittar varandra,
hälsar Liv
Liv 😊
Blev glatt överraskad av din kommentar. Jag bor mitt i Sverige och har också familj, mina ”barn” är vuxna och utflugna sedan länge.
Att hitta nya vänner är svårt, framförallt ju äldre man blir. Jag håller alla dörrar öppna 🤗
Precis som folk som kommit på att ”oj, det är ju jätteskönt att jobba hemifrån” etc 😀 Många av oss tänker och lever ju ”alternativt” sedan lång tid tillbaka. Pandemin synliggör, ja rent av blottlägger, våra normer och det är ju bra att folk vaknar upp och kan se något annat.
Så bra skrivet! Att lägga på sig massor av gammalt och göra det senare blir ju bara värre, eller iallafall för mig. Det finns tusen saker att göra om ett år i sådana fall. Förra året blev nog väldigt annorlunda för de flesta. Och givetvis kan nästa år bli ”bättre” under helgerna. Men det är ju bara som vilka helger som helst. Man får göra det bästa av det. Kanske blir nästa år inte heller bra, det vet vi ju inte.
Jag tycker att vi måste acceptera att saker blir inställda och att vi får acceptera det. Hoppas du får en fin dag!
Har nyligen börjat läsa dina texter och tycker alltid att de är mitt i prick och tar upp sådant som jag tänkt men inte riktigt kunnat sätta ord på😊
Intressanta tankar. Jag tror jag håller med, men samtidigt kan jag också instämma i vad några andra kommenterat, att det muntrar upp att ha något verkligt roligt att se fram emot. Men iofs är det för min del vanligt kompishäng jag ser fram emot, inte något storslaget i sig.
Så jag antar att jag håller med.
En annan sak som jag nu vill skriva också är en språklig detalj (råkar vara språkpolis och lärare). Om du inte vill ha den här infon så bara läs inte eller släpp det. Du skriver ibland meningar som egentligen bara är en bisats, såsom ” Hur ska vi någonsin kunna ställa om våra liv för klimatet, hälsan och hållbarheten.” Detta är bara en bisats till meningen som följer, och därför är det egentligen rätt med ett kommatecken istället för punkt. Men detta är något som blivit allt vanligare, så det kanske kommer bli okej att skriva så så småningom (det är såklart ”okej” att bryta mot språkregler men du fattar nog), så du kanske medvetet valt att skriva så trots språkreglerna. Jag hoppas att jag förmått skriva detta utan någon dryg översittaraktig ton för det är inte meningen! Jag skulle själv inte kunna skriva en tiondel så bra och kärnfulla texter som du.
Hej Malin! Bara ett snabbt inpass, inte heller menat att vara drygt eller mästrande: just din exempelmening är inte en bisats utan en frågesats som saknar frågetecken. Låter det rimligt i dina öron?
Ja det kan också vara en fråga, men i kontexten uppfattar jag det som att det är tänkt att vara en bisats till den följande satsen.
Mycket bra inlägg! Jag håller med om varje ord. Funderar lite på hur jag är som förälder men kan inte minnas att jag velat kompensera för saker som inte blivit som jag tänkt mig.
Väldigt klokt och tänkvärt skrivet!
Så klokt skrivet, Clara! Ett av de vackraste orden jag vet är förnöjsamhet. Att vara förnöjsam i dagens samhälle är inte särskilt hippt, men låt oss tillsammans försöka sjunga förnöjsamhetens lov!
Så kloka ord, Clara! Och så många kloka kommentarer till dem!
Ibland känner jag att jag har en fördel av att vara 40-talist, eftersom jag är uppvuxen med att acceptera ”läget”. Det var aldrig självklart att åka på semester, att få den där glassen, att få läsk till maten, att ha kalas. Det handlade ju oftast om ekonomin, men det lärde mig ändå att inte ta för givet och att hitta på något annat själv – inte räkna med att någon annan skulle göra det.
De flesta i min omgivning hade det likadant. Jag minns min barndom som lycklig, minns inte de försakelser jag måste göra eller att jag blev besviken över ett nej.
Nyligen läste jag en text och fastnade för några ord i den: ”Att nöja sig med det som är möjligt”. Det är så viktiga ord! Träna på förnöjsamhet!
Jag känner igen det! Jag tror detta gäller oss som är födda på 60talet också.
Klokt skrivet. Det gäller både för föräldrar, men också på andra nivåer i våra liv. I vardagen och på jobbet. I samhället i stort. Är det något vi fått öva oss på det senaste året så är det att anpassa oss och att leva här och nu. Ju längre den här pandemin pågår desto tydligare att det är mycket som aldrig kommer att kunna kompenseras. Det är helt enkelt överspelat. Däremot kommer vi behöva hitta nya sätt att agera och leva, också när det här är över. Förhoppningsvis blir det vi gör då mer hållbart för oss alla.
Så bra skrivet!
Underbart! Behövde höra detta. Lever så ofta med skuld över att jag inte är en eventperson, utan en som bara gillar att vara 🤷♀️
Mmm så är det ju förstås, +1 på den! Julen har alltid varit en stor stressfaktor men i år var det riktigt mysigt för vi var hemma hos oss själva, inga gäster, inget planerande för saker man eg inte vill göra utan gör för att andra anser att man måste – gillar ju också att bara vara!
Tycker att Claras tanke är ett vuxet/moget perspektiv, den generella förväntningen i dagens samhälle är inte direkt vuxet utan påminner mer om en otålig unge, vill ha AAALLT NUU 🙂 Det fina ligger ofta i det lilla.
Bra tankar! Jag har tyckt att pandemi-året kom som en räddning för min del. Var nära utmattning, men har överlevt och klarat mig bra, säkerligen pga all vila jag fått. Kommer absolut inte kompensera med några brakfester 🙈 Och det är okej!
Skitbra!! Verkligen jättebra skrivet!
GRYMT INLÄGG! Håller med dig till punkt och pricka! Värmer i hjärtat hos en miljökämpe som vill få fler att sakta ned på tempot 🙂
Så mitt i prick! Inser att jag hela mitt liv alltid fått höra att det kommer något bättre än det man missar. Mina föräldrar har alltid kompenserat på alla möjliga och omöjliga sätt hela min uppväxt. Besvikelse och sorg över sådant man ”missar” har aldrig fått något utrymme. Fast jag nu är medelålders, och själv har vuxna barn, forsätter det att komma kommentarer från mina föräldrar som ska trycka undan besvikelser. ”Var inte ledsen för att du inte fick kontraktet på den där lägenheten, du får säkert en bättre”, ”Tänk inte på att du inte fick det där jobbet, du får säkert ett bättre erbjudande”, ”Att ni förlorade budgivningen på huset gör inget, det dyker säkert upp något som är flera gånger bättre”. Jag förstår att de bara vill väl och vill vara positiva men aldrig har jag upplevt att de ”tillåtit” sorg och besvikelse ens för en stund. Det har gett mig skamkänslor många gånger när jag blivit besviken eller ledsen över att saker och ting inte blev som man önskat eller planerat. Nåja, jag är ändå glad att jag fått med mig att det inte är hela världen att det inte blir som man tänkt jämt och att tänka positivt men att det ska betyda att det alltid kommer nåt bättre ur besvikelse, kan inte bara skapa skam utan också större besvikelser.
Agnes, som du skriver så menar så klart dina föräldrar väl men jag förstår att det kan kännas…lite glättigt och nonchalant ibland. Som att man inte får/har rätt att vara besviken. Vilket man självklart har rätt till. Lite som när vissa vid ett uppbrott säger ”Mister du en står dig tusen åter, (kysser du en står tusen och gråter”.) Så äckligt glättigt och utan medkänsla.
Det går ju att förmedla hopp och positivt tänkande med medkänsla – och den bör uttryckas först. Och sorgen få ta plats där det är befogat.
Bra att du skrev de där raderna om att vi växla ned för miljön, Clara. Blir mörkrädd ibland när jag ser så mkt egoistiskt agerande i pandemins spår (typ ’men jag måste göra det o det, träffa den o den’, som ju sker på bekostnad av andras väl) och då tappar jag lite hoppet till hur vi gemensamt ska kunna vända miljökrisen.
För övrigt så fint och intressant tänkt kring kompensatoriskt tänkande, också.
Jag känner verkligen igen mig inför att göra barnen besviken och lova lite mer nästa gång. Men inför mig själv och mina kompisar känner jag nästan tvärtom, varför någonsin orka ordna fina middagar när vi har haft så väldigt trevligt många gånger runt en brasa i skogen med varsin korv att grilla?
Jag bor ensam och har inte lämnat min hemkommun, inte umgåtts inomhus med någon, inte fått en kram mm på snart ett år. Det är påfrestande och då behöver jag något att se fram emot och längta till. Därför tänker jag på allt roligt som jag planerar att göra framöver. Och jag kommer absolut att resa och festa mer då! Det är inte alls stressande för mig att tänka och planera inför allt skoj. Bara tröst och glädje.
(Har pga tidigare långvarig sjukdom inte varit utomlands på 11 år.)
Insiktsfullt skrivet! Tack!
Acceptans är fint och viktigt. Och ibland rogivande. Men det är också fullt rimligt att ens inre unge skriker efter det roliga trots att det roliga uteblivit, och att hoppet vägrar dö oavsett vad. Och den känslan och sin inre unges behov av drömmar och hopp bör man också kunna acceptera utan att skuldbelägga. Jag brukar istället tänka att ”vi gör inte det här istället – vi gör det där istället, och har trevligt/bra/skoj på ett annat sätt!” 🙂
Mycket klokt och vettigt. Och ja jag känner igen mig… i ryggmärgsreflexen att tänka att missade saker behöver kompenseras, men framför allt i känslan av att resignera en smula inför läget.
Inte känna bara besvikelse över allt som inte blir av utan även en slags tillförsikt. Vi hittar på nya saker, och gamla saker på nya sätt. Vi gör det som går.
Vi ses digitalt. Och jag måste säga: Vilken fantastisk insats ni gjorde med er TV-serie! Helt suveränt och att SVT hakade på och förstod storheten, nyttan och glädjen ni spred.
Vilken generositet. Stort tack!
Vi ses utomhus, gör mer än vanligt utomhus. Det funkar det med.
Bättre lite kall om fötter och öron än i hjärtat ❤️
Klok och rolig text!
Men en fundering på en del av texten bara. När jag säger att nästa år vill jag gå på fest, nästa år vill jag fira nyår storslaget osv så handlar ju det om lust och längtan. Hur skulle jag kunna lova mig själv för mycket social aktivitet, varför skulle det vara ”för mycket” ? Det är inget som känns betungande, det är ju något som ger energi, energi som jag längtat efter och behöver efter alla dessa sociala tillställningar över knastig skypelänk. Ser över huvud taget inte risken du nämner. e
Förstår tanken med att man ska kunna avstå utan att kompensera, och håller med, det är en viktigt insikt att.man kan vila i att det är okej med mindre. Men ser verkligen ingen orsak till att det skulle vara till nytta för något ändamål att avstå social aktivitet, annat än om man själv har mer än man orkar/.hinner. Som att säga att man borde nöja sig med mindre skogspromenader/ tid med barnen/.häften så många telefonsamtal till släkten eller något. Visst, men varför, det verkar bara dumt? Det är ju själva meningen med allt, jag vill snarare avstå allt annat för att hinna med mer av det.
Jag vet att en hel del människor ser en befrielse i Corona, men jag har även om jag haft ett bra år av många sätt själv inte på något vis blivit gladare eller mått bättre av att träffa mindre folk. De gångerna man setts ute och på distans är de som varit de finaste i år och som får mig att orka. Får vi ses mer nästa år ska jag njuta av det och inte ta det för givet.
För mig låter det därför märkligt att man skulle råka lova sig själv för mycket socialt umgänge. Undrar om om det kanske finns en introvert/ extrovert aspekt i de hela?
Jag tänker att det kanske kan ”räcka” att man kan ses, kan fira jul, nyår, födelsedagar tillsammans etc och att det inte behöver vara en extra stor fest, extra häftigt, extra stort, extra mycket? Så tolkade jag det Clara skrev. Att vi inte behöver kompensera med extra allt, utan vara glada åt det ”vanliga” umgänget och firandet.
Tack ja det var precis så jag menade ☺️
Men åh! Precis så! Du skriver bra
Klokt skrivet! Viktigt att tänka på i vardagen. Däremot angående sista stycket så tycker jag att det blivit mer tydligt än någonsin att vi inte kommer kunna ställa om för klimatets skull. Trots att det är pandemi där folk går det egna livet som insats (och nära och käras liv) så vill många inte ställa om och ställa in ändå. Vi som kollektiv vill inte förändra vår livsstil. Vi vill resa (karastrooof för många att tvingas avstå årets charter!!), vill konsumera, ta bilen hit och dit mm.
Obs! Det är inte min åsikt, bara en observation utifrån pandemin. En dystopisk kanske, men jag sätter min tilltro till tekniken. Att den ska lösa mycket åt oss, tror det är enda sättet som folk kan acceptera. Sen kan man ju undra var elen ska komma ifrån när hälften av befolkningen ska köra elbil 2030 och vi nyss stängt ett kärnkraftverk. Men det är en helt annan diskussion. Man kan ju alltid elda med olja som regeringen beslutade om förra sommaren när elen tog slut. Mitt i sommarn. Klimatsmart värre!
Måste erkänna att jag också har de här tankarna – jag börjar tro att vi faktiskt inte kommer ställa om. Det är så enormt stora uppoffringar som krävs, både på landsbygden och i städerna, och jag tror inte vi är beredda att göra dom. Med det sagt har jag hopp och fortsätter göra det jag kan och förmår.
Du är inte ensam om dina tankar om mänsklighetens kollektiva förmåga att offra mycket personligen i dag för något de flesta av oss nu levande kanske inte ens kommer att märka på något avgörande positivt sätt. Ville jag bara säga. Jag är ganska optimistisk ändå och tror att det finns lösningar. Men vi kommer att få göra tradeoffs i form av bibehållen och ny kärnkraft t ex, det är jag övertygad om.
Jag håller med, det är lätt att vilja kompensera uteblivet kvällsbad med både glass och kvällsbad nästa dag. Men det här inlägget får mig också att inse, att vi har hittat en lunk i vardagen som vi trivs med, där vi inte tänker att vi ska semestra dubbelt upp nästa år. Eller fira alla födelsedagar och nyår och jul med riktiga brakfester. Och så vidare. Vi har reflekterat över att det här är det nya nu, vi vet inte hur länge det varar och egentligen klarar vår planet inte av att alla återgår till hur det var innan, när pandemin är över. Jag tror att det är viktigt att ha en vardag att trivas med, för det är där vi tillbringar mest tid. Och vi moderna människor har nog inte varit så bra på att leva i vardagen, vi har gärna visat upp en livsstil där livet alltid är en fest.
Mycket tänkvärt och klokt, även bland kommentarerna! Jag håller med, ibland blir det inte som tänkt p.g.a olika skäl; trötthet, tidsbrist, saker kommer emellan, oförutsedda ting – eller som i år, pandemin. Jättetråkigt och visst får man bli besviken men i vissa lägen är det bara att acceptera, hitta alternativ som också fungerar och att se att det kan vara bra nog.
Besvikelser är också lärotillfällen, det blir inte alltid som planerat, man önskat eller det var tänkt. Men det går det också. Man överlever det. Lär man sig att handskas med det som barn, är det lättare att tackla som vuxen sedan.
Jätteviktigt det du skriver inför ett sedan också, efter pandemin, att inte alla ökar upp förväntningar och krav på sig själva och andra och reser som aldrig förr t.ex och tär på jordens resurser. Hoppas att vi lär oss hållbara, sunda alternativ nu denna tid. T.ex att hålla fler utbildningar och möten på distans, över nätet. Att inte resa utomlands varje år med flyg. Men också ha mer omtanke om våra medmänniskor, fortsätta att höra av oss till äldre släktingar och vänner som kanske sitter mycket ensamma. Att handla åt någon som är sjuk. Att själva stanna hemma då vi är sjuka, ha mer respekt för andras hälsa. M.m. Jag väljer att känna tillit och hopp inför framtiden.
Citat Allan Karlsson.
Det är som det är och blir som det blir.
Eller så får det bli som det blir när det inte blir som det ska🙂
Sen är det ju också så att man är som man är när man inte blev som man skulle 😏
Och om man nu råkade bli som man skulle. Så blev nåt annat som det blev utan att det va tänkt så. Så då vart det som det vart ändå. Och jag blev lite annars (annorlunda) av det som blev. Så då kanske allt blev som det va tänkt ändå. Bara det att jag inte alltid gillar att det va så det blev.
Åh. Tack för dina som alltid kloka ord.
Håller med, det kanske också handlar om att många har svårt att bara släppa saker generellt..?
Exakt så!
Känner igen det där. Känner mig som en dålig förälder eftersom jag inte orkar styra upp så mycket roligheter och involvera barnens kompisar i det för jämnan. Här flyter dagarna mest på och känner att jag borde kompensera för alla äventyr mina barn fått uppleva med sina kompisars föräldrar. Känns som alla andra familjer har fantastiska kalas, leklandsbesök och aktiviteter med egna barn och kompisar titt som tätt. 🤨 Själv blir jag så stressad eftersom jag lever själv med barnen och alla arrangemang hänger enbart på mig vid dessa tillfällen.
Jag har det precis likadant om det är någon tröst, det kunde varit mina ord! Det verkar dock inte som att någon annan tycker att jag har en skuld att betala av på, jag tror det mest är en själv som känner så. Jag har tagit upp det med barnens bästisars föräldrar och då sa de bl.a. att ”det är bara skönt att ha med ditt barn för då blir det lugnare för oss med vårt, som annars hade känt sig ensam bland mycket äldre syskon/främmande barn!”. De tyckte jag gjorde dem en tjänst genom att låna ut mitt barn till olika aktiviteter!
Jeg er en av de andre foreldrene, som ofte inviterer med andre barn på våre ‘utflukter’. Det er nesten utelukkende egoistisk fra min side – alle turer blir bedre når det er med flere barn, barna leker bedre og jeg legger meg litt ekstra i selen: ) Da jeg var liten hadde vi ofte med andre barn på ferie, og det var også helt topp!
Tack! Så viktigt att tänka på och påminnas om, för oftast blir det bäst i det lilla och enkla när inte lika stora krav ställs.
Håller helt med – så lätt fälla att hamna i, men så utmattande och inte riktigt heller det jag egentligen vill skicka med mina barn som livslärdom. Tror det finns oerhört stor nytta i att lära sig att sörja, att stå ut med obehag istället för att kasta sig in i belöningskänsla/prestation/något annat sätt att jaga bort det. Självtröst snarare än åtgärd för att genast eliminera besvikelsen. Det är viktigt att lära barnen och användbart att kunna som vuxen.
Ja, jag har också tänkt på det, och försöker att undvika fällan med barnen även om det är svårt. Just nu får jag ångest när jag läser om en del som planerar att kompensera inställda resor efter pandemin. Som om vi inte har en mångdubbelt större kris att ta hand om. Sen försöker jag flytta tanken till alla som kämpar på i rätt riktning, för det är lätt att glömma dem när ångesten griper tag.
Hej Clara,
Jag brukar inte kommentera så mycket i bloggad, men tycker detta var mycket intressant och att du ofta formulerar skriver intressant och igenkännande . Jag är inte förälder men har absolut kompensatoriska drag. Det värsta jag vet är när andra förväntar sig mer än vad de själva bidrar med? Kan vara både arbete och privat. Man har en massa osynliga skulder som man liksom ska ”lösa ut”. Jag har en vän som tjatar om en inställd 30års fest, men själv sällan bjuder in till något alls? Utan ser sig som snuvad på konfekten, medan jag själv tappar lust att arrangera tillställningar.. tror absolut på att resignera ibland är vilsamt. Besvikelse är också flyktigt. Samt är det ingen mänsklig rättighet att barn (eller vuxna) ska roas konstant? Även om det klart är ett mycket mer händelselöst år. Man kan tvärtom bli mer påhittig i tråket.
Klokt!
Jag håller med dig helt Clara! Jag har nog aldrig tänkt så att nu måste vi kompensera för nåt inställt. Jo kanske förra nyår: jag var själv m mitt barn fram till kl 21 då min man kom hem fr jobbet. Då tänkte jag att vi skulle gå på dejt i Göteborg som kompensation sen. Men sen kom corona och det blev inte av. Men skitsamma liksom. Ja, jag håller med dig. Det är nog bättre att lära sig och barnen att det inte alltid blir som man vill/tänkt sig och att man Får bli besviken, men att livet går vidare…
Du har så rätt! Vi kan inte och ska inte försöka kompensera saker som inte blir av. Det blir då bara en besvikelse att det inte blev sådär ”jättebäst” som vi ville och hoppades.
När jag får resa norrut igen o hälsa på mamma i södra Lappland, då ska jag gå mina barndomsstigar o vägar o tänka på att inte ta för givet att det kommer fler tillfällen att göra det. Att ta tillvara på de tillfällen som bjuds helt enkelt.
Jag hoppas och tror att vi människor kommer bli bättre på att leva här och nu!!
Väldigt bra inlägg! Så viktigt att tänka på. Även om man inte har barn. Jag tänker och säger ofta: Nu blev det såhär. Nu är det såhär det är. Gilla det eller inte. Att inte gilla är inte farligt. Det är bara så det är. Även för sig själv är det sunt att kunna avstå kompensationstänket. Det tar tid att öva upp om man alltid gjort på ett vis. Men det är värt det, för det är viktigt för hälsan att inte ”släpa efter” men saker som lovats.
Är även fast övertygad om att vi får vettiga människor av att kunna säga nej utan att lova mer nästa gång. Barn ges en chans att hantera olika slags känslor dessutom. Snarare är det föräldrar som behöver inse att det, generellt, inte är ett dugg farligt för barn att bli besvikna.
Du är insiktsfull och klok! I all synnerhet om dessa besvikelser barn råkar på är offer för omständigheter och inte resultat av egoistiska och svekfulla vuxna som lovar runt men håller tunt om och om igen…I mitt arbete finns många spår hos människor av svek, upprepade svek. Det kan aldrig ”kompenserras bort” med en glass. Det är vuxennärvaro som skulle funnits (även trötta vuxna kan vara närvarande) men i princip aldrig fanns och där löften om att få fara och bada i princip aldrig uppfylldes. Inte mycket annat heller…Men inte behöver man ”kompensera” varje liten sak som inte blir av eller så. Det är bara dumt
Fint inlägg, Camilla!
Jag har alltid bemött mina barn med att det är bra med ”besvikelser”, att allt blir inte alltid som vi tänkt och förväntat oss, av olika orsaker.
Barnen är idag vuxna, med egna barn, och det är härligt att se de positiva ”ringarna på vattnet” av mitt och barnens pappas aggerande när de nu själva ibland är tvungna att förklarar för dem varför det ibland inte blir som man hoppats på. För mig är det kärlek på hög nivå!
Jag jobbar som lärare, och har samma inställning gentemot mina härliga elever. De blir inte alltid glada i motgångens stund, men förhoppningsvis ger det dem något för framtiden.
Exakt så 🙂
Jag vet inte riktigt varför, men jag finner tröst i den här texten! Du är klok, som alltid.
❤️👍
Jag håller med dig, Lina. Jag med.
Ja helt klart, tröst och insikt.
Jag håller verkligen med dig! Jag vill inte bygga upp ett stress-/skuld berg inför framtiden utan försöker att finna mig i att saker och ting får bli som dom blir utifrån rådande omständigheter.