Det har börjat duggregna men det bekommer oss inte. Mellanbarnet vill åka alpina backen en gång till. Helst störtloppstilen. Jag tänker på förra vintern när de gick i skidskola för första gången och på skakiga ben i långsamt mak tog sig ner för barnbacken. Nu tar de liftarna själva och provar alla backar. Jag hojtar att jag är stolt över dem och att de är sååå duktiga. Men jag säger det lika mycket till mig själv. För ett år sedan stod jag på slalomskidor för första gången på över ett decennium. Och jag hade knappt en muskel i kroppen som höll mig uppe. Jag vågade ändå och kämpade mig med mycket möda ner för backen. Genomblöt av svett.

Nu fryser jag istället. Känner knappt av ansträngningen. Att trycka ifrån och göra sladdstopp är inga problem med de här benmusklerna. Och både höfter och knän håller för belastningen. Det känns som att resan jag gjort med mig själv det här året följer barnens utvecklingskurva i slalom. Från skakiga ben och skräckslagen min till rörelseglädje och viljan att utmana mig!