Det är nu fem år sen jag och Erica blev utmattade ungefär samtidigt.
Då, 2016 blev En Underbar Pod en viktig ventil där jag kunde släppa ut alla mina rådvilla känslor och dela dem med Erica och er lyssnare. Podden blev också en plats där vi kunde leka och hitta lusten till det roliga i livet igen. Ni som lyssnar gav ett fantastiskt gensvar som jag och Erica aldrig ska glömma! Tack vare er kom senare boken Hjälp jag är utmattad (Norstedts).
I dag är vi friskare men frågorna om utmattning fortsätter komma. Kanske har de till och med blivit fler senaste året? Vi känner starkt för dig som frågar. Som inte vet var du ska börja. Som undrar om du kan bli frisk igen? Ja, det kan du, de allra flesta blir friska igen. Jag och Erica är levande bevis på det och den här veckan har vi gjort ett extra långt avsnitt med svar på de vanligaste frågor vi brukar få.
Vi hoppas hoppas kunna ge dig en gnista hopp samtidigt som vi släpper in vårljuset.
Beskrivning till fjärilarna vi pysslar i avsnittet: Klipp till två lika stora fyrkanter färgat papper. Lägg dem på varandra och vik ihop längs ena sidan (som en bok). Klipp med en sax ut silhuetten av en fjärilsvinge samt spröten. Vik upp pappret och sätt en häftklammer mitt på så papperna håller ihop. Pilla sedan fast en liten ståltråd i metallbygeln så att du kan fästa fjärilen i riset. Klart!
16 svar
Hej Underbara Klara!
Jag undrar varför jag inte får upp några bilder från din blogg?
På alla andra bloggar som jag besöker kan jag se bilderna.
Det är i dom senaste inläggen som det här har inträffat .
Är det fel på min dator eller ?
Tacksam för att få ett svar .Positivt eller negativt spelar ingen roll.
Bara så jag vet.Jag saknar dina fina bilder.Som tur är kan jag läsa din text
i alla fall M.v.h.Barbro
Detsamma händer för mig rätt ofta. Brukar funka att byta webbläsare från Safari till Chrome 🙂
Gud så härligt! Har lyssnat på er podd och tycker den är så mysig ❤️
Vilket bra pod-avsnitt!
Ni har hjälpt mig att bromsa i någorlunda tid, så TACK Clara och Erica!
Det gör mig varm att läsa, tack Cajsa!
Tack till er båda för ett superfint avsnitt! 💕 Väldigt viktigt, känner jag. Är själv och balanserar farligt nära gränsen till utmattning. Igen.
Precis som ni säger så finns rädslan att hamna där igen, vilket är bra att vara ”lagom” rädd för, så man bromsar i tid. Men att man också måste våga med lagom och rimliga utmaningar. Vilket inte är lätt att veta var gränsen går.
Dessutom händer saker som man inte kan rå över, bara måste tackla. Som ni säger, därför jätteviktigt med energireserver, att hela tiden få påfyllnad. Och att hitta sina strategier.
Ser förresten fram emot påskavsnittet av Susannes skafferi, ni är också en härlig duo. 💕
När jag läser din kommentar tänker jag att vi glömde en viktig poäng som du snuddar vid här – att inte vara hård mot sig själv när en utmaning blivit för stor. Förr eller senare behöver man utmana sig själv och det är som du skriver svårt att veta var gränsen går.
Man måste våga prova och inser man sen att utmaningen leder till ett bakslag är det en lärdom. Inget man ska gräma sig över. Då går bara ännu mer energi åt till det.
Tack för att du påminde om det och nu håller jag alla tummar för att du ska få må bra.
Ser också fram emot Susannes skafferi – bara 4 dagar kvar 😀
Tack Erica för din omtanke! 🥰
Åh, vad jag ser fram emot att lyssna! Är ungefär ett år in i min utmattning och kämpar fortfarande för att komma uppåt, framåt. Och även om jag märker att kurvan rör sig åt rätt håll vartefter är det ju verkligen inte den där räta linjen som en hade önskat sig…
Er bok har betytt så mycket för mig det här året. Återvänder fortfarande till vissa avsnitt ibland och läser om och om igen. Stort tack till er för att ni så generösa med era erfarenheter och tankar kring utmattning och får en att känna sig mindre ensam. Och att känna hopp 🙏
Tack för ett fint avsnitt! Jag VET att jag är i riskgruppen för att bli utbränd. Tack för att ni påminner med stöd och tips hur en ska tänka. Att ha eget företag, en 2-åring varannan vecka och en gård att ta hand om själv innebär sina utmaningar. Att vara en HSP-person på det innebär att jag kan jobba intensivt när det är något jag brinner för. Men återhämtning är väldans viktigt! Har ett mantra jag ofta högt säger till mig själv “Hedra mellanrummen, fridlys dem!” Apropå det du sa om att “passa på” att slå flera flugor i en smäll…eller inte alls.
Tack för ett bra program! Men jag måste lägga in en protest, med brasklappen att jag kanske missuppfattat något: i slutet av programmet säger du Clara att dina vänner som kan baka bröd inte är helt utmattade, för då hade de bara legat o stirrat in i väggen. Själv fortsatte du ju att jobba delvis och producera bloggmaterial när du blev utmattad, något som säkert skulle varit helt omöjligt för någon annan? För egen del kunde jag ta det som hände mig själv på allvar först när du berättade om din utmattning samtidigt som du utåt sett, på bloggen, var ganska som vanligt och kunde fortsätta med en del aktiviteter som tidigare. Jag trodde att om jag inte BARA låg i stirrade i väggen eller villade bort mig i mitt eget kvarter så kunde det inte handla om riktigt utmattning. Vilket det ju faktiskt kan.
Tack för ett fint och nyttigt pod-avsnitt. Jag har gjort precis den där resan som många utmattade känner igen sig i även om jag aldrig blev sjukskriven på heltid utan kunde arbeta deltid under hela livshändelseförloppet. En sak jag fortfarande känner som inte alls var ett problem för mig innan är att jag nu får ångest av att gå på restaurang. Mycket under utmattningen var fysiskt och jag hade svårt att äta tillsammans med andra i en miljö där det var tempo och buzz runt om kring. Fick huvudvärk, svettiga händer och mådde illa. Kände hur maten åkte hiss och kunde inte njuta. Detta har blivit en sådan sorg för mig och även för min sambo som älskar gå ut på restaurang (självklart inte under corona). Tyckte så mycket om att höra att man förändras och att det kanske blir lättare om man accepterar sitt nya jag. Kram och tack för både boken och podden!
Tack för bra avsnitt! Jag är på mitt 7:e år som sjukskriven (numera förvisso utan sjukpenning eftersom jag utförsäkrades) och det är först nu det börjar komma riktiga förbättringar. Så håll ut alla som kämpar.
Tack för ett så fint avsnitt. Grät flera gånger av era fina berättelser.
Hey Clara, I m amazed how you are doing all this, bringing so much beauty and joy by your blogging&sharing your world, having a beautyful home, 3! wonderful kids, a husband who also works, I can not recall what you are doing else in your life, but it’s a looot I feel. I m a stay at home mum with two kids, a husband who helps a lot with the kids, in a house, and it’s far too much here, the house is a mess most of the time, the laundry not done, the yard a wildness…….food is easy and not served as beautyfully as @ claras🦋 I love your work, take care ❤️
Hej!
Tack för ett fint och klokt avsnitt och för att ni delar med er så öppenhjärtigt av era erfarenheter, tankar och känslor. I år är det tio år sedan jag för första gången insåg att jag var på väg in i något som skulle kunna kallas en vägg. I samtal med terapeut fick jag verktyg som jag sedan dess använt för att hantera min arbetsbörda som lärare. Det har väl gått både mer och mindre bra kan jag väl erkänna men förutom en kort sjukskrivningsperiod där jag diagnostiserades med hypotyreos så har jag lyckats arbeta heltid mellan två föräldraledigheter. Men det är i perioder otroligt tungt och tid för återhämtning är svår att komma åt. En arbetsterapeut jag träffat sedan något år tillbaka frågade mig tidigt om vad jag gör för att varva ner, vad jag tycker är roligt och vad som ger mig återhämtning. Jag kunde då knappt ge något svar, för även om ex. jag älskar yoga så utövar jag det inte regelbundet hemma. Jag vet helt enkelt inte vad jag gör med mitt liv när jag inte jobbar, lagar mat eller nattar barn. Träning ger jag mig på i perioder men jag tappar snabbt orken att hålla i.
Igår när jag under påsklovsvilan äntligen fick lite ro att lyssna ikapp på några avsnitt av podden funderade jag över vad ni sa om att att man inte längre kan vara den man var innan utmattningen, för det var ju den som gjorde en sjuk. Och jag insåg att även om jag fattat att jag de senaste åren balanserat på gränsen till att klappa ihop totalt, så har jag ändå inte ändrat på mig “för jag har ju aldrig blivit sjukskriven”. Jag tror fortfarande att jag ska kunna gå tillbaka till den jag var innan två barn och ett heltidsjobb som lärare på gymnasiet. Men vad jag inte verkar ha fattat är att det som då var hundra procent inte längre finns kvar, och att mina hundra procent idag ska räcka till så mycket mer. Och då är det kanske inte så konstigt att jag inte orkar göra yoga, helt saknar nära vänner och läser historisk romance istället för Augustprisvinnare. Jag har helt enkelt inga procent kvar att ta av när jobbet är slut. I vår ska jag fundera på riktigt över hur jag ska hantera detta, och inte bara vänta in sommarlovet.
Soliga kramar!