Jag funderar mycket på hur frisk jag egentligen är från min utmattning? Jag känner mig oftast väldigt frisk men jag upptäcker fler och fler bestående men. Ja jag lutar mot att kalla det för men. Är det till exempel rimligt att ha så svårt som jag har för att göra iordning familjen för en utflykt? Som nu när vi skulle åka slalom på lovet. Det var nästan oöverstigligt att få ihop det med att barnen skulle äta innan, att jag skulle få med allting till matsäcken och sedan se till att rätt utrustning kom med. Och dessutom göra iordning mig själv. Och då gjorde jag ändå allt detta med hjälp av andra vuxna som jobbade hårt. Ändå blev det nästan för jobbigt för att det skulle vara värt det. Tills vi väl är där – för då återvände energin och det blev kul.

Samma sak är det när vi ska resa bort. Jag har min standardiserade packlista i telefonen, min standardiserade stängningslista för huset med alla punkter vi ska bocka av. Jag bollar med Jakob och checkar av men ändå är det är som att hjärnan vill explodera under tiden. För att inte tala om hur jobbigt det är ifall jag någon gång måste få iväg mig själv och barnen samtidigt på morgonen. Detta klarar bevisligen hundratusentals föräldrar varje dag – men jag tycker att det är jättesvårt. Oftast inser jag när jag lämnat barnen att jag glömt något viktigt och tvingas ändå åka hem igen. Eller så hann jag helt enkelt inte göra mig själv färdig och tvingas åka hem och avsluta. Jag har också extremt låg tolerans för stress. Förut var jag nästan alltid sen och behövde småspringa eller köra in tid med bilen. Om jag är sen nu så svartnar det nästan för ögonen. Jag HATAR att ha tidsbrist och komma i sista minuten.

Jag undrar om jag tror att jag är friskare än vad jag är – helt enkelt eftersom jag har det så flexibelt att jag kan bygga bort många jobbiga saker ur mitt liv? Eller så kanske det här egentligen inte har med utmattningen att göra alls? Jag är kanske bara inkompetent på dessa områden sedan födseln? Men att det blivit tydligare ju fler barn jag fått ansvar för? Jag menar – jag sprang ju till bussen i princip varenda dag hela gymnasiet. Med andan i halsen, panik i kroppen och hälften av skolböckerna kvarglömda hemma. Det har tagit mig ända till vuxen ålder att förstå att jag måste förbereda kläder, jobbväska och packning kvällen innan jag ska iväg. Om inte så är risken för ett stressrelaterat meltdown väldigt stor.

Är det bara jag som så totalt tappar förmågan när det handlar om logistik, att passa tider och samarbeta med lynniga små barn? I alla fall när jag förväntas göra allt detta samtidigt. Och hur vet man egentligen vad som är vad? Vad har med utmattningen att göra? Vad är ens grundpersonlighet? Vad borde man träna bort och vad får man bara acceptera?