Jag och Jakob satt och pratade över frukosten om hur året som gått har varit – vad man njutit av och vad som varit tråkigt. När jag skulle nämna något jag uppskattat kom tre tillfällen till mig tydlig och alla hade med egentid att göra. Det känns lite dumt när jag är trebarnsmorsa – jag borde väl nämnt något som har med familjen att göra? Men egentid att är något jag får för lite av för vad som passar mig – och därför njuuuuter jag verkligen när den kommer.
Jag tänker tillbaka på dessa tre tillfällen som att jag varit på själsligt spa. Nu ska jag berätta hur det var.
I knoppande maj åkte jag upp till farmors hus med min syster och pappa. Träffade min farbror Lars, faster Inger och hennes man Ulf och umgicks i några dagar för första gången under pandemin. Jag stoppade in dem i min bil och körde sightseeing i de små byarna runtikring. Vi besökte den lilla fattiga stuga där min farmor föddes i en syskonskara av tretton barn. Vi besökte badplatsen där pappa badade som liten. De pekade ut hus och berättade minnen om vilka som bott där och hur de var. Jag drack morgonkaffe i farmors kök och gick kvällspromenader runt byn med min syster. Gjorde fint på farmor Beda och farfars Bertils grav och låg på en filt på gräsmattan och tittade på molnen.
Och så underhöll jag dem med varenda smaskig kändishistoria jag har i min repertoar. Med alltifrån vidriga festfixare till programledare med hybris. Och de kontrade med att prata minnen från gamla tider och berätta sånt jag hört och inte hört förut om min farmor och farfar. Och jag kände att jag fick komma med ny energi och nytt syre till mina släktingar som varit isolerade så länge. Och samtidigt fick jag mycket mer tillbaks. Jag fick vara syskonbarnet i några dagar. Inte mamma. Inte livspartner. Inte yrkeskvinna. Bara syskonbarnet som sprider god stämning, hittar på roliga saker och är uppskattad och omtyckt oavsett vad. Hela tiden tänkte jag – det här är det bästa. Tänk att vi fick uppleva det igen tillsammans. Tänk att vi hann ses en vår till!
I somras tog Jakob med sig barnen till Höga Kusten över en helg. Jag fick vara ensam hemma från fredag eftermiddag till söndag eftermiddag. Minns inte sist det hänt? Barnen var ledsna och tyckte synd om mig som skulle vara ensam – själv kände jag mig nästan euforisk. Jag åt chips och godis till middag, låg och läste i min hammock på dagtid och slumrade däremellan ifrån. Precis som jag älskade att göra under mina tonårssomrar. Sedan tog jag cykeln till sjön och slumrade ännu mer på bryggan efter ett hastigt nakenbad. Ingen att passa på. Ingen att som ville mig något. Det var dagar jag njöt av så att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. De tog slut alldeles för fort men hela tiden tänkte jag det här är för underbart – lan man få ha det så här bra?
Mot slutet av augusti lyckades jag få barnvakt några timmar två dagar i rad. Så att jag kunde hitta på egna små utflykter. Då åkte jag till en sjö som finns här i närheten. Den ligger så ensligt till att man inte hör en enda bil. Ingen har vägarna förbi. Och eftersom det var slutet av augusti så var det inte ens folk i de enstaka sommarstugorna. Jag fyllde väskan med allt gott fika jag kunde komma på. Samt filt, bok och Folkes uppblåsbara sköldpadda. Jag var helt ensam vid sjön, låg på en filt och solade och läste. Sedan badade jag precis så länge jag ville. Och slutligen la jag mig på den stora sköldpaddan och lät brisen långsamt driva ut mig till mitten av sjön som var kav lugn. Jag låg där på rygg och tittade upp i skyn. På frömjölet av rallarros som singlade i luften ovanför mig. Jag bara låg där och lät tankarna vandra. Eller det är egentligen fel – för det var ganska målmedvetna tankar. Jag tänkte – snart är sommaren slut Clara. Hösten kommer. Nu måste du ta dig tid att se och insupa allting som finns omkring dig. Lägga det på minnet så att du kommer ihåg. Så jag låg där och tänkte igenom hur sommaren varit, allt jag upplevt och allt jag kände mig tacksam över. Jag var så närvarande i stunden som jag nästan aldrig är annars. Och jag tänkte att när vintern blir lång så kommer jag veta att jag hade de här dagarna. Jag kommer veta att jag faktiskt fyllt på mig själv.
Och under jobbiga perioder den här hösten och vintern. Under vabbkaos, dimmiga dagar och inställda planer. Då har jag blundat och tänkt tillbaka. På stunden på den där sköldpaddan, på helgen i hammocken med Monte Cristo och på dagarna i farmors hus med mina äldre släktingar. Stunder av närvaro och njutning som jag fick uppleva och som jag fortfarande lever på.
45 svar
Jag har också ett stort behov av lugn, att få vara får mig själv, gärna ute. Och när du beskriver den där stunden mitt i sjön kan jag verkligen känna att jag också är där och upplever det hela – och vilket lugn och vilken frihetskänsla! Blev oväntat tårögd. Tack.
Fint! Älskar att du står på dig om egentid och dess värde. Jag vill göra det men hamnar alltför ofta i sånt här ”jätteskönt att vara hemma själv men inte för länge” ”saknar familjen efter en stund etc”. Ärligt talat så träffar jag dem ju hela tiden resten av tiden och njuter maximum om jag lyckas vara själv. Och det tar mig ett bra tag att börja sakna..
Underbart! Jag gör typ exakt samma saker om jag lyckas få egentid. Har också 3 barn och behovet av egentid tycks aldrig bli mättat. Men det är ju så introverta laddar sina batterier.
Hade varit kul att få veta Jakobs tre själsliga spa : )
Älskar att läsa sånt här! Är själv i slutet av en föräldraledighet och bristen på egentid är enorm.
När jag gick i skolan 1950, fick vi lära oss att aldrig börja en mening med jag/men osv. Det sitter som berg. Men att märka ord är urk. Det är att leta efter fel som någon gör. Besserwisser.
Underbara bilder och upplevelser du har o haft.
Mina bästa upplevelser år 21 var bad i Åhus o Lursjön, samt när mitt älskade barnbarn kommer. 🤗
Älskar att läsa din blogg, du skriver fantastiskt och så fina bilder 🙂
Alldeles underbara minnen som du bjuder på. Jag brukar ofta tänka att även om jag har barn och de betyder mest av allt för mig och jag älskar dom otroligt mycket så slutar jag ju inte att vara Hanna. Att få vara bara jag och inte fru, undersköterska mamma och så vidare. Man måste få tänka på bara sig själv ibland för trots alla sina roller så slutar man ju inte att vara ”jag”. För att få energi att ge alla det som de behöver måste man också få vårda sig själv.
En gång för länge sedan var jag småbarnsmamma och drömde om egen tid. Men vad längtar papporna efter, är det samma sak.
Jag vet att i alla fall min man saknar sammanhängande tid för sig själv väldigt mycket, lika mycket som jag.
Min man och pappa till våra 3 har oxå längtat efter egentid framför allt i hemmet. När det blivit så vid tillfälle har han saknat istället. Hur det är med andra pappor vet jag inte.
Takk for fine beskrivelser av gode stunder. Til inspirasjon!
Underbart! Har burit på sån längtan att få vara själv, här hemma, i flera dagar. Börja med att städa hela huset sedan få njuta av att det fortsätter vara städat mer än fem minuter! Försökt få min man att åka iväg med våra två barn men icke lyckats än. Drömmer vidare…
Fineste jeg har lest!
Det här var bland det finaste jag har läst, någonsin! Ligger svårt sjuk och hamnade på din blogg, i den här texten.
Tonen, detaljerna. En ton av livskraft, värme och tillhörighet väcktes.
Varmt tack för det du skriver. Du betyder mycket för många.
Clara, du som skriver så bra svenska har i första meningen i detta inlägg börjat med jag och Jakob. Man skriver alltid andra personer först och sig själv sist, det är artigast, alltså Jakob och jag.
Jag, som ursprungligen är sörlänning, har noterat att här i Västerbotten säger man sig själv först. ”Jag och du hade en trevlig dag”.
Haha, man kanske kan tulla lite på den tumregeln när det gäller ens allra närmaste. /Svenskläraren
Det kanske man gör men det är ju Claras blogg så det vore märkligt om hon inte får utgå från sig själv. Dessutom är det alltid oartigt att märka ord.
Äsch, man kan visst börja med sig själv. Och man får börja meningar med och eller men. Hälsar svenskläraren!
Minns att de tog upp det på Språket i P1. Då nämndes andra exempel på uppräkningar när vi brukar nämna det viktigaste sist, och menade att det därför lika gärna kunde ses som artigast med jag först. Jag hittade inte det avsnittet nu men jag hittade ett äldre avsnitt som också tog upp det fenomenet https://sverigesradio.se/avsnitt/145072
Fast hela det här inlägget handlar ju om Clara själv, så jag tror att det är ett ytterst medvetet val att hon börjar ned ”jag”!
Varför är det viktigt för dig att Clara är artig i sin text? Clara är huvudperson här, låt henne vara det istället.
Agnes, utifrån det du skriver så tolkar jag det som att det är viktigt för dig att vara artig i text. Mitt råd till dig är: stanna upp och fundera över om din egen text/formulering är artig innan publikation. Denna kommentar är nämligen allt annat än artigt formulerad. Tacohej!
Har också ett sådant minne. Lämnade man och barn i skärgården, tog waxholmsbåten in till Nybrokajen. T/bana till centralen och nattåg ner till Skåne. Bodde hos mamma men fick en helt ljuvligt ensam dag på kallbadhuset på Ribban. Det var 30 grader varmt, stekhett som i Grekland och folk log. Min första ensamma dag på flera år
Wow 😍 låter underbart ⭐
Fint! Jag tänker på de som inte vill eller kan ha barn, de får ju ha det så här jämt, njuter de?! //en annan trebarnsmamma
Ja eller våndas, leva i ovisshet och oro om det blir några barn, om rätt person dyker upp, om hälsan tillåter. Gå igenom faser av depression, ångest, känsla av otillräcklighet och utanförskap. Ung ofrivilligt familjelös är hemskt påfrestande.
Det är jobbigt att inte ge föräldrarna barnbarn, att inte vara ”normal” och ses på som ego eller omogen av omgivningen. Att längta, tro och hoppas, vilja vara med men inte kunna. Sitta på fikarasterna med kollegor som klagar över barnen men ändå skaffar fler. ”Har du barn?” och vid nekande liksom tappas bort.
Nu som snart 40 börjar jag landa i mitt liv och kan börja njuta av och ta vara på stunderna. Som yngre kunde jag inte riktigt det då det var så mycket annat som tog fokus. Tankarna kring barn bland annat.
Jag kan bara prata för mig själv men som frivilligt barnfri njuter jag enormt av min tillvaro.
Tänkte länge att viljan att skaffa barn skulle komma. Men den inföll sig aldrig. Nu är jag och min man lyckligt barnfria och njuter till fulla drag av att närvarande i stunden.
Alla mina vänner fick barn ett par år innan mig, så jag hann ju se och förstå hur mycket det förändrar livet, hur mycket tid och energi man måste lägga på andra än sig själv. Så de åren njöt jag av att vara barnlös, kunna åka iväg när jag ville, sova när jag ville, försjunka i mig själv, mycket mer än innan min omgivning fick barn. Det är jag tacksam för idag, för att ha småbarn är precis så krävande som det verkade kan jag ju säga.
Hej Mia! Jag kan självklart inte tala för alla frivilligt barnlösa men jag njuter varje dag, av precis sådana här saker. Har känslan av att det också är precis vad andra frivilligt barnlösa i min närhet gör.
Jag är en av dem som högt värdesätter de ensamma stunder som ges, de som för mig även lätt kan tas. Kunna bege mig ut i skog och mark, känna in och ostörd beatrakta. Där är jag en i böckerna, en i boken om Missne och Robin, bland mossor och tuvor. Där blir jag förstådd och förstår själv mer. Det har alltid sedan liten varit naturen och djuren som gett mig känslor av gränslös lycka och stilla ro. Människan har ofta gett mindre bra minnen och ett utanförskap. Men en kär jag saknar är farmor som gärna berättade historier medan hon bjöd kokekaffe och småkakor. Hennes många minnen från gården blev med tiden även mina och dessa tar jag fram ofta. Färdas då bakåt, till lillIngrid på landet full av hyss. Blundar jag ser jag även; morfar mitt i ett stjärnklart gnistrande Norrbotten. Farfars ö tornar upp sig med fartygen i horisonten, de som alltid tycktes stanna till mitt i den glödande nedstigande kvällssolen. Det doftar nu tvål och hav och susar i trädkronorna. Han står där vid havet, farfar som är frisk och jag står bredvid. I mina minnen lever de allihop, inga träd är fällda, gårdarna är orörda, morfar står i djupsnön under stjärnorna, farmor har just serverat sitt kaffe. Det är varmt, ända in i hjärtat.
Fast det här gäller ju inte bara de som har barn. Alla som av någon anledning har stort ansvar och inte många tillfällen till egentid behöver dessa guldstunder för att tanka energi.
Undantaget psykisk ohälsa som starkt reducerar livskvaliteten så kan jag (som inte ha barn) ärligt säga att jag uppskattar min ensamtid väldigt mycket. Jag har flera skäl varför jag inte försökt få barn, men ett av dem var att när jag såg mina vänner börja få barn (för drygt 20 år sedan) så insåg jag att det inte var för mig. Den ytterligare påfrestning i vardagen som barn medför var något som jag snabbt förstod att jag inte skulle mäkta med på ett bra sätt. Jag uppskattar sovmornar, att vakna långsamt och ta det lugnt de första timmarna när jag gått upp, att möta dagen i stillhet – det är nog min bästa och viktigaste ensamtid. Att kunna läsa och tänka i fred och kunna sova på dagen när jag behöver. Sen har jag stort behov av ensamtid för återhämtning och det behovet har ökat med åldern. Så som utan barn så njuter i alla fall jag väldigt mycket av min ensamtid.
Vad fint du skriver och beskriver. Har burit med mig din kommentar i flera dagar.
Jag är en av de som har en psykisk ohälsa i grunden och har barn. Det är inte alltid så lätt. Speciellt inte med förståelse från min respektive. Den är minst sagt skral emellanåt. Det bygger ett berg av otillräcklighet och trötthet. Efter en lång ledighet kan han inte förstå hur jag kan vara trött (”det är orimligt!”). Så trött att jag behöver vara ensam, utan någon, i fyra dagar helst. För att samla kraft. Det verkar som att du är en mycket klok person som tagit och tar ansvar för ditt mående. Låter föredömligt!
Tror du virkelig at livet uten barn er kravfritt?
Inte nödvändigtvis. Man kanske ändå har en typ av familj ( i mitt fall make) som man tar hänsyn till och ofta gör saker tillsammans med. Man ha ändå hus o hem o allt däremellan som vardag.
Vi njuter nog på samma sätt som ni trebarnsmammor njuter av ert familjeliv. Stundtals!
Jag tycker inte alls att det är ”dumt” att du inte automatiskt tänker familjen. Jag tycker snarare att det är sunt att du värderar din egen tid. Visst, du är trebarnsmamma, men det är ju inte hela du. Du är också en egen person som inte bara ska definieras utifrån din roll i familjen.
Någon sa någon gång att för att orka vara en bra mamma måste man också få släppa det ibland och bara vara ”sin egen”.
Jag är helt övertygad om att den tid du lägger på dig själv ger dig styrka och energi och laddar batterierna för att sedan kunna gå in i familjelivet med allt vad det innebär av kompromisser, fina stunder, krångliga stunder, allmänt kaos och vardagsnärhet. Och så måste det få vara.
Vilken cliffhanger du lämnade mig med! Simmade du tillbaka hållandes i sköldpaddan sen? ”Mitten av sjön” ger en stadsbo som mig panikfilm-vibbar 😉
Haha det här var roligt 😄. Men ja, mitten av sjön ger mig också lite panik. Fast sjöar i Norrlands inland är min typ av uppväxtsjö och det första jag tänker på när det vankas bad. Fast ALDRIG i mitten av sjön. Hu!
Du som har tillgång till att prata med en äldre generation hur ser de på dina tankar om det du beskriver?
Tänker då på det som du skriver om att få tid med dig själv och få återblick
till stunder för dig själv som hjälper till att hämta ny kraft när det känns lite slitigt.
Eller pratar man inte om sådant över generationer?
Undrar så mycket över att vi pratar och skriver så mycket hur vi mår i nuförtiden, antar att det gjorde man inte förr på samma sätt.
Kanske har jag helt fel, men är nyfiken på hur tankarna ev skiljer sig.
Tycker det vore intressant att höra hur de upplevde det hela.
Du har många vackra ting som vi idag upplever som trygghet och lugn och många av dessa ting kan inte kopplas till nu levande människor, men kanske några.
Kort och gott, underbart.
Vilka underbara stunder! De doftar ungdom och total kravlöshet.
Ljuvliga stunder! Tack för läsning🙏🏼 Har själv sådana i hjärtat – älskar tiden med barnen (har tre, 13,11, 4) något enormt. Men dygnet själv i stugan, natten vid tjärnen, ensam promenad i skogen… Mmm…