Det mest spännande man kan göra är att be sin tvååring återberätta en saga. Här hemma brukar jag berätta Rödluvan, Tre små grisar samt Bockarna Bruse på kvällarna. Nu får jag dem återberättade för mig och därmed en inblick i en tvåårings hjärna. Vad har han uppfattat av det jag sagt? Det är en underhållande och omskakande upplevelse som får hela min världsbild att svaja. För ofta är det Rödluvan som är skurken och vargen som är offret. Och det är synd om trollet under bron för att bockarna är så elaka och stångas. Och grisarna är så dumma, så dumma. De håller bara igen dörren och släpper aldrig in den stackars vargen som är så ensam och inte får vara med. Att höra hans tolkning av vad jag sagt gör att jag börjar tvivla. Har jag missuppfattat andemeningen i alltihop?

Jag bad Ulf berätta en saga för mig igår och här är den direkta transkriberingen

Det var en gång tre Löruvar som skulle bygga blåbär av ett hus. Då gick vargen och sa – får jag äta upp dig? Då stångas hon i bäcken, ramla kull. “Läjp! Trollet tar mig!” Farmor ligger i sängen. Hon kan gå. Hon är inte sjuk. Hon mår ju bra.

Nu är det slut! Det var en rolig, mamma. Jag berättar så kula.

Att höra tvååringens version av det jag berättat får mig att inse varför många av mina uppmaningar, instruktioner och tillsägelser går honom spårlöst förbi. Jag pratar svenska men han hör det mesta på rent klingande gallimatias.