Jag sitter uppallad med en massa kuddar i soffan hos min syster och läser alla fina hälsningar ni skrivit. Jag blir rörd men aktar mig noga för att börja gråta eftersom allt som snörper ihop halsen gör ont.

Jag hade verkligen bestämt mig för att inte vara sjåpig och att inte oroa mig för den här operationen. Folk utstår så mycket värre saker och med världsläget är det ju närmast en ynnest att få ligga på ett bra sjukhus och få kompetent vård. Men nu efter operationen är min kropp i någon slags chock.

Jag mår skräp. Hela sköldkörteln (och den hade vuxit med åtta centimeter bara det senaste året) är nu borta med ett brett ärr över halsen. Det blev en klurig operation eftersom den hunnit bli så pass stor. Och nu när den skurits bort är det som att ha halsfluss, ryggskott, nackspärr och en molande huvudvärk på en och samma gång. Jag kan inte prata, knappt svälja och kan omöjligt sova på nätterna då känns som att någon håller på att strypa mig med ett rep. Är så trött.

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig egentligen? Men inte det här. Jag blir så less på mig själv – ibland kan min positiva inställning verkligen ställa till det för mig. Det var samma sak inför min första förlossning. Jag ville bara lyssna på alla positiva förlossningsberättelser och tänkte självklart att jag var en sån som kommer föda lätt och utan smärtlindring. Istället blev den förlossningen världens trauma för mig. Och självklart har jag inför denna operation bara lyssnat på de som sagt att det kommer gå jättebra och vara SÅ lätt och att de själva typ skuttat upp ur sängen dagen därpå. Jag sa till och med till läkaren att han knappast behöver sjukskriva mig eftersom jag ju bara har ett kontorsjobb och kan börja jobba direkt efteråt. Hahahahaha (behöver jag nämna att han inte lyssnade utan sjukskrev mig i två veckor ändå?).

Nu när jag mår skräp känns det bra att läsa berättelser om hur jobbig operationen kan vara och att det jag upplever är precis vad man kan förvänta sig. Trösterikt för denna obotliga dum-glada optimist. Och oavsett allt är jag ändå SÅ glad för att operationen äntligen blivit av. Har aldrig varit med om trevligare, rarare sköterskor eller mer omtänksamma mjuka händer. Har känt mig trygg varje steg, även på britsen inför operation när jag märkte att jag plötsligt fick mens. Jaha såklart ska jag nu också börja störtblöda i mina sladdriga landstingstrosor. Då är man inte kaxig om bemötandet inte är varm och snällt.

Jag har bokat om hemresan och stannar kvar lite längre för att vila. Hemma väntar tre otåliga pojkar varav den minsta och klängigaste är förkyld med en hosta som jag inte har ett dugg lust att bli smittad av.