Det är oroliga tider nu – det märks inte minst i sociala medier. Många funderar på läget i världen och hur det kan komma att drabba oss som bor i Sverige. Väldigt många inlägg handlar också om hur man ska klara av att tackla allt hemskt man ser och hör på nyheterna. Det gör mig lite matt. Jag säger inte att det är fel att lyfta det perspektivet. Tvärtom är det viktigt att ta ansvar för sitt mående. Men när majoriteten av inläggen jag får i mitt flöde nu handlar om hur man ska kunna boosta, skydda och hjälpa sig själv mentalt genom denna tid – istället för hur man ska boosta, skydda och hjälpa de som faktiskt upplever kriget fasor och dör framför våra ögon. Ja då blir fokuset skevt.
Vi får tuffa till oss. Det är inte synd om oss i Sverige hur obehagligt det än känns. Våra äldre släktingar har upplevt mycket svårare och otäckare tider än så här. Ja, stora delar av vår egen befolkning har flytt hit och sökt skydd från just sådana här konflikter. Jag föreställer mig vad min mormor Rut skulle ha gjort. Jag längtar efter hennes trygga, arbetsamma händer, hennes raka rygg, hennes outtröttliga energi och hennes skärpa. Att vara en person som förmår hålla blicken på det väsentliga. Återigen – jag vill inte peka finger mot någon som funderar på sitt eget mående i denna situation. Jag tycker bara att vi kollektivt ska ta oss samman. Göra äldre generationer stolta. De som faktiskt levde under andra världskriget – till och med deltog i det eller har genomlevt andra krig och katastrofer.
Men vissa människor yrar runt som höns just nu. Det finns till exempel influencers som menar att de ska avstå från reklamsamarbeten under den här tiden. Men det är klart de inte ska göra det. Det är ju deras jobb! Vem ska försörja dem? Ska de bara lägga sig ner och invänta fred? Nej de ska fortsätta jobba. Men för den sakens skull behöver de ju inte vara osmakliga och skriva om kriget i sina reklamposter eller trycka upp sin lyxiga livsstil i ansiktet på folk på ett aningslöst sätt. Eller fokusera på hur dåligt de själva mår av världsläget – när de i själva verket är i säkerhet.
Det du förväntas göra i kris är din plikt. Keep calm and carry on. Fortsätt utföra ditt jobb, håll dig lugn, var ingen nyttig idiot som sprider propaganda eller desinformation. Fundera på hur du kan hjälpa de som lider och hur du kan undvika att belasta samhället i onödan. MSB förväntar sig att du ska klara av att ta hand om dig själv i händelse av kris. Inte bara i krig utan också i översvämningar, strömavbrott, pandemier, vid giftiga utsläpp. Du förväntas ha mat och vatten hemma för att klara några dagar utan hjälp. Se till att ordna detta utan att för den skull bunkra och ta slut på förnödenheter för alla andra. Det är ditt ansvar som medborgare att inte i onödan belasta samhället i händelse av kris. De svagaste kommer behöva hjälpen först.
Du behöver inte selfcare, lugnande bad eller affirmationer för att det är krig i Europa. Det är inte synd om dig. Det är inte synd om mig.
Ta dig samman. Gör din plikt. Gör din mormor stolt.
Här kan du läsa mer om vad din krislåda i hemmet bör innehålla
Här hittar du MSBs skrift Om krisen eller kriget kommer
Här donerar du pengar till UNICEF och Röda Korsets arbete i Ukraina
172 svar
Tack.
Du formulerar det så bra. Sätter ord på både mina tankar och min oro. Gör att det känns hanterbart.
Jag behövde det här.
Du är klok du. Jag har försökt lugna en vän idag och förklarat att hon behöver följa rekommenderationerna men att ta det lugnt. Jag ska ta det sista jag behöver och samla ihop allt på samma ställe.
👏👏👏
Tack!! Som vanligt fötterna på jorden och så välformulerat.
Word!
Bra rutet, Clara! Jag får ibland ett intryck av att vi i Sverige idag är så bortskämda och bekymmerslösa att vi kapar andras tragedier för att få lite dramatik i våra egna sövande trygga liv och få känna oss lite intressanta.
Otroligt bra, TACK för det perspektivet!
Jag känner mig inte speciellt rädd, en aningen orolig. Bunkrar lagom mycket och tänker att dör jag så dör jag men vill inte dö före min nittioåriga vän som behöver mig i sin vardag och inte klarar sig själv. Fruktansvärt är det med alla familjer som flyr med sina barn och alla dessa föräldrarlösa som inte har någon, förstår att man som förälder blir kan bli vettskrämd och djupt oroad av det. Gamla och handikappade som blir lämnade åt sig själva.
Vem vet hur man skulle reagera om kriget kom, men hoppas att jag inte blir handlingsförlamad och kan bistå med hjälp till andra så länge jag lever och är någorlunda frisk. Det övergår ju ens förstånd hur någon människa vill utsätta andra för krig, tänker att Putin har ju barn hur kan han se på detta lidande utan att tänka, tänk om det vore mina egna eller mina gamla föräldrar. Det är det mest konstiga för mig som barnlös, för de flest säger ju sig älska sina barn men insikten att den kärleken finns hos andra lika starkt som hos en själv verkar vara obefintlig hos en del. Empatin hos dessa människor har inte infunnits sig trots barnaalstrandet. Hur kan man tycka att andras barn ska utstå krig och lidande om man älskar sina egna, det är för mig en gåta. Man borde åtminstone kunna förvänta sig en gnutta anständighet.
Hej Kära Clara!
Min magkänsla säger, Du har helt rätt. Kommer ihåg, andravärldkriget. I dag är jag 82år,tänker som du. 🤗❤️🤗
Bra skrivet Clara!
Tack Clara! Du formulerar mina tankar väldigt väl. Det är jobbigt nu. För att andra har det svårt. Inte för att jag fått något extra att oroa mig för.
Ja även om min 93 åriga mamma är trygg som jag skrev så hindrar det inte att man kan vara rädd. Men hon har en grundtrygghet och ett hopp om att komma till en bättre värld om det här går överstyr. Bara för att man har en tro är man inte förskonad från rädsla och fruktan och otäcka krig. Människor som väljer ondska finns här och var. Men den kan gå lättare att hantera.
Mamma var ju med om första världskriget, ransonering mm. Men alla jordbrukarbarn började jobba tidigt och hade något att sätta händerna i. Plus att de bombarderades inte med olika nyheter, påhitt, illamående människors bloggande, twittrande mm. De hade radio och i bästa fall tidningar.
De hade dessutom mat för dagen, vilket stadsfolk inte hade på samma vis. Men bönderna fick dela med sig.
Idag har vi det inte lika bra ställt i Sverige på den fronten, så jag kan förstå stadsbors oro.
Så jag tycker Claras råd är bra. Vi får ta oss samman, fokusera, se över våra behov, fylla dem. Alltså preppingförrådet. Se till att hjälpa andra. därefter tror jag människor blir lugnare. Har man inga reserver kan det naturligtvis ta längre tid, men det är mycket vi kan avstå att köpa ett halvår för att eftersom köpa in det vi behöver. Och ta en paus från vissa nyheter och sociala medier annars drunknar man i elände.
Vi som bor på landet kan erbjuda mark att odla på om vi har det, samodling, samdjurhållning om det är möjligt. Vi har gjort det förr så vi kan göra det igen. Tillsammans kan vi i Sverige!
Första världskriget?
Tack Clara , bra att någon tänker klart just nu, precis vad som behövs ……
Intressant inlägg men håller inte riktigt med. Min mormor (84 år) är så orolig nu och mår så dåligt just därför att hon har varit med förr. Hon får Flashback till hur det var under andra världskriget och hur hon upplevde den tiden. Tror inte alla i äldre generationen är så tuffa och stabila genom detta utan tvärtom. Kan vara värt att tänka på om man har äldre släktingar som faktiskt kan behöva lite mer stöd nu <3
Konstigt inlägg.
När du blev utmattad 2015, skulle vi sagt till dig då att tuffa till dig, det pågår faktiskt krig i världen? Folk dör och folk flyr i massor, och du tycker att du har det jobbigt?
Jag gissar att det kanske inte hade tagits emot så väl.
Nej nu har du tyvärr inte förstått någonting. Liknelsen funkar om jag hävdat att jag mådde så dåligt av flyktingkrisen som pågick det året, att se så många som flydde till Sverige och drunknade i medelhavet – att det gjorde mig utmattad. Och att jag sedan använde flyktingkrisen till att skriva om hur orolig jag blev för min egen säkerhet och tipsade om hur alla vi svenskar som lider så mycket kan använda lavendelolja för att hjälpa oss själva under kriget i Syrien.
Förstår du nu?
Och det är det vanligt folk gör just nu eller? Sitter hemma med lavendelolja och skriver inlägg på Instagram? Vi arbetar och sköter vårt och ställer upp i den mån vi kan.
Jag skrev inte den här texten med dig i åtanke. Jag har ingen aning om vem du är. Den som har anledning tar väl åt sig och den som inte har anledning låter bli
Det här är väl snarare något du ska diskutera med andra bloggare men så rak är du uppenbarligen inte.
Nej för jag syftar inte på influensers specifikt så det vore ju dumt att höra av mig till dem enbart när jag nu har en så stor plattform.
När min son var nyfödd uppdagades efter en tid att han hade gulsot. Vi hade av olika skäl all anledning att vara oroliga, och jag började anklagade mig själv för att inte ha upptäckt gulsoten tidigare mm. Då sa barnmorskan barskt, att nu handlade det om honom, och inte om mig.
Jag är så tacksam att hon hjälpte mig att fokusera på min son och hans behov, istället för att gå upp i mig själv just då. Jag upplever ditt inlägg som en liknande uppmaning – håll fokus så de som har de störst behov får hjälp först. Tack.
Nja. Jag tror inte nån heller menar att det är mer synd om dem bara för att de försöker hantera krigsinformation.
Ja bra Clara. Vi ska göra dem stolta tillsammans! Det här är inget nytt! Men tyvärr är vi bara bortskämda och ofta egoistiska idag!
Var det inte Luther som sa typ .’ Även om jag visste att jorden skulle gå under skulle jag plantera mitt äppelträd idag’.
Lev här och Nu,. Fortsätt gör det du ska och var medkännande och omtänksam, hjälp där du kan. En kan inte göra allt men alla kan göra något.. Tillsammans blir vi starka.
Min 93 åriga mamma har varit med om och sett mycket . Nu orkar hon inte hjälpa till praktiskt så mycket.
Men…. Hon är en enkel genuint varmt troende gammal dam. Med en vänlighet som går på djupet, en trygghet och fasthet med värme i blick och sinne som inte går rubba. I sin tro har hon sin trygghet vad än hon möter. Hon ägnar dagarna åt att be för familj släkt och vänner, Ukrainas folk, Sverige, beslutsfattare och kungahus och världen. Hon ber för förändring i vår världs moraliska förfall. Hon ärar inte människor utan bara den Gud hon tror på. Hon ringer uppmuntrande små samtal till barn och barnbarn.
Jag lovar att hon påverkar alla hon möter positivt.
Gör det lilla du kan!
Om vissa av er tror att många i äldre generationer bemött hot om t.ex. kärnvapen med ett stoiskt lugn rekommenderar jag verkligen att ni läser historia.
Men nu är det ju ingen som står inför ett omedelbart kärnvapenhot? Folk jämför den här tiden med andra världskriget men glömmer att det inte är något världskrig ännu. Lite mindre hysteri och lite mer sans vore på sin plats
Jag rekommenderar att du läser/kollar mer historia och sen kan vi ha en diskussion.
Nejtack, jag känner inte att jag behöver läsa mer historia för att förstå att det är en enorm skillnad mellan andra världskriget, Kubakrisen och nu.
H, du är medveten om att de här människorna mest troligt befinner sig i ett chocktillstånd, en total krisreaktion (det du kallar sans)? Vad tror du händer med dessa människor senare? Jag är inte alarmist men vissa saker bör man tänka över både en och två eller tre gånger.
Håller med dig Clara, att vara sansad är det bästa. Vi glömmer att barnen skulle drabbas oerhört om vi hela tiden skulle vara oroliga och smått hysteriska, inte alls bra för deras mående. Läste precis i Expressen om en svensk man som bor mitt i Kiev med sin familj och som inte funderar på att fly. Han säger att folk går ut för att köpa det de behöver utan att bunkra, sen isolerar de sig på en trygg plats tillsammans. Lugn och sansad trots deras svåra omständigheter.
Jag undrar om det har att göra med att ni i Sverige har varit så skyddade från krig? I Finland är vi vana med att leva i Rysslands skugga med allt vad det innebär. Min farfar deltog i både vinterkriget och fortsättningskriget och min farmor var i Helsingfors då bomberna föll. Krig kändes kanske inte lika långt bort för oss? Såklart är det tragiskt för oss med vad som händer i Ukraina men det känns ändå som att vi är beredda.
Japp! 👌
Spontant tänker jag att en del från den äldre generationen hade en starkare gudstro som hjälpte i svåra tider som tex din mormor Rut. Det ger en slags inre styrka, att veta att livet på denna jorden inte bara är nu. Att hoppet även sätt till livet efter detta och att man då har styrkan att uthärda svårare händelser. Så är det iallafall för mina föräldrar som upplevt krig och fattigdom men ändå alltid har haft hopp och tålamod.
Håller med om att det är viktigt att inte samlas i något kollektivt ”alla måste sätta allt på paus nu”. Samtidigt som jag håller med de i kommentarsfältet (och du Clara i din egen text, vilket en del tycks ha missat?) om att det självklart inte är fel att fundera på sina egna reaktioner, trösta sig själv i sin egen oro. Och även skriva om hur man kan förhålla sig till egen oro och sorg i dessa svåra tider. Jag tror att det finns plats för många perspektiv och har själv valt att i vissa texter beröra den egna oron och smärtan, med medvetenheten om att den inte är ens i närheten av så stor hos mig som hos de som är direkt drabbade.
Men något jag framförallt reflekterar över i den här tiden är hur samtiden liksom kräver att vi alla ska uttala oss, som om vi vore offentliga personer? Eller att det är så folk beter sig i alla fall. Att när något sånt här stort händer i närområdet måste man liksom ”skriva en kommentar” på sina sociala medier även om man bara är en vanlig privatperson. Det där funderar jag mycket på, och hur det påverkar hur information och desinformation sprids om alla känner sig tvungna att ”säga något” även när man kanske inte vet så mycket om saken.
Diskuterade med min mamma igår, hon pratade om att vi i modern tid faktiskt haft så svårt att vi ätit grävlingar och ekorrar för att överleva. Det är vi inte ens i närheten av att hamna i nu. Vi får fan skärpa oss, vara glada och tacksamma för att vi lever i ett land utan krig och kan äta oss mätta. Och hjälpa dem som inte kan göra det. Gnäll kommer inte hjälpa någon.
Jag tror inte att Clara menar att den äldre generationen och andra som genomlevt krig och kriser inte har haft känslor. Självklart kan man känna sig orolig och samtidigt fokusera på det man faktiskt kan påverka. Jag tänker på min egen mormor som jag alltid sett som så rejäl och orubblig. Hon lever inte längre, men jag minns när hon hörde om terrordåden i Norge på nyheterna. Hon bröt ihop och var övertygad om att nu skulle det bli ett tredje världskrig. Efter det slutade hon helt följa nyheter. Som boende nära gränsen hjälpte hon norska motståndsmän under andra världskriget. Jag gissar att hon var livrädd, samtidigt som hon var precis så rejäl och orubblig som jag tänker mig, och gjorde precis det som krävdes av henne. Jag tänker att det också gäller alla våra vänner som flytt i nutid, till exempel de många ungdomar som flytt utan sina familjer från Afghanistan. Jag förundras ofta över hur de trots allt orkar, kämpar på och gör det som krävs. Vem är jag att gräva ner mig i självömkan? Orolig, visst, men inte handlingsförlamad.
Jag bor i lilla blekinge, som har både flygvapnet och marinen på denna lilla yta. Jag märker dagligen hur mycket det flygs och ur mycket det övas. Förändingen är stor. Innan betydde ljudet av JAS frihet, nu talar det även om hot. Det är svårt att vara lugn när man dagligen hör detta ljud och blir påmind om vad som faktiskt står på spel.
Detta är inte rätt plats att vara på om något skulle hända. Så, jag är inte speciellt lugn. Jag är förberedd, beredd att ta hand om mig själv och de mina, samt kunna ge extra till de som inte klarar sig själv.
Därmed inte sagt att jag inte klarar av mitt arbete och mitt vardagsliv, men det är skillnad på var i landet man bor. Hotbilden är annorlunda beroende på var man bor. Bara ett tillägg till debatten.
Jag bor också i en stad som kan bli strategiskt viktig för Ryssland och det känns inte alls bra för oss. Klart att det är mindre oro om man är bosatt i en mindre utsatt del av landet och dessutom inte i en stad.
Dessutom har hotbilden stärkts, det får vi inte glömma bort. Och ledaren som ligger bakom allt detta är kapabel till riktig grymhet.
Tack för ditt perspektiv. Ljudet från JAS ger mig numera adrenalinpåslag och hjärtklappning. Hur är det då inte för alla som lever i detta på riktigt? Har jag tänkt många gånger de senaste veckorna. Och numera: Hur blir det här? Hur blir det med världen? Jag var också hård i början, och jag tycker fortfarande att fokuset ”jag”, som i ”JAG orkar inte, måste nyheterna bara handla om detta, JAG måste få en paus” är ett helt felaktigt. Men hotbilden är en annan nu och sorgen och ilskan och vidrigheterna som pågår i Ukraina kan gå hand i hand med en oro för hur saker ska utvecklas framåt.
Skitbra. Precis mina tankar de senaste dagarna. Hos mig bor en flyktingpojke från Afghanistan sedan 6 år, han är en del av vår familj nu. Nästa vecka skickar han in sin ansökan till högskolan. Han jobbar stenhårt för att klara sig själv. Skickar pengar han tjänar till sin biologiska familj. Går ut med soporna och städar i sin svenska familj. Kämpar och tycker inte synd om sig själv, det har han aldrig gjort. Han är en förebild. Synd bara att så många av hans vänner inte fick stanna. Nu får vi hjälpa dem som kommer från Ukraina.
Som vanligt jävligt mästrande. Du ska, du ska inte, gör si, gör så.
Har man inte rätt må dåligt över situationen i världen??? Måste man va ”stark och redig som mormor” för att räknas?
Kan man inte både må dåligt själv OCH engagera sig i andra? Har man inte rätt må piss fast andra klarat sig igenom världskrig och dyl?
Det ena utesluter ju inte det andra. De allra flesta klarar faktiskt av två saker samtidigt…..
+ 1 på den. Jag får ingen bra känsla alls av detta inlägg. Kanske för att jag inte alls har sett några inlägg i mitt flöde som visar på självömkan. Jag ser bara delningar om insamlingar och folk som demonstrerar. Var tvungen att själv leta upp information om hur i hela friden jag ska hantera all den oron som kommit upp i mig och mina nära. Hittade ett väldigt bra avsnitt från förra veckan av P1s Kropp och själ, där fyra psykologer pratade med lyssnare som ringde in om sina tankar och känslor om kriget. En äldre kvinna som ringde in hade flytt från Finland som barn och hade många trauman. Hon mådde otroligt dåligt nu för att alla känslor rivits upp igen och hon hade ingen att prata med om allt som kom upp i henne. Kan föreställa mig att detta inlägg hade känts som ett hån för henne, för där verkade det inte finnas någon mormor Rut att hämta inifrån.
Jag tycker Clara har en bra poäng med inlägget att det är fel att endast rikta fokus mot sin egen oro. Det jag vänder mig mot att hon själv kommer från ett priviligerat medelklassperspektiv och riktar sig till alla i hela Sverige i något slags antagande att det inte är det minsta synd om någon av oss.
Jag tycker otroligt synd om kvinnan som ringde in till P1. Tycker synd om alla föräldrar vars ungdomar precis har gjort värnplikten och där det finns en ökad oro för att de ska behöva rycka in i krig. Tycker synd om alla som har krigstrauman som rivs upp igen nu när kriget är närmare. Tycker synd om alla som lever på gränsen till fattigdom där ökade bensin- och matpriser kommer vara förödande för ekonomin.
Och JA, jag fattar såklart att det är mest synd om människorna som tvingas uppleva kriget i Ukraina. Det är ett fruktansvärt lidande som inte går att föreställa sig. Men att det inte är det minsta synd om oss som bor i trygga Sverige är inte sant. Nej, det är inte synd om dig och mig och resten av en priviligerad medel- och överklass som inte upplevt krigstrauman. Men jag har svårt att tro att någon som upplevt krig tidigare i sitt liv eller som är rädd för att alla priser ska stiga så att hen inte klarar sin ekonomi skulle ta en selfie på sig själv och uppmana alla att gaska upp sig och sluta yra runt. Men vad vet jag, det kanske finns någon som bevisar motsatsen.
Bra tankar, håller med! Tack Sanna!
Väl skrivet Sanna!
Jag hörde också det programmet och kände stor medkänsla med den äldre damen. Och som jag skriver i texten – det ÄR viktigt att fundera på sitt eget mående och ta ansvar för det. Men jag tror också att det är nyttigt att göra något praktiskt istället för att fokusera på sina rädslor. Särskilt som det finns ett riktigt problem just nu (folk bombas ihjäl i Ukraina) och ett i fantasin när man oroar sig för sin egen säkerhet (som ännu inte på allvar är hotad på något sätt). Och om det senare tar fokus från det föregående – ja då ser jag det som ett stort problem.
Och de personer som jag sett uttrycka sin oro på det här smaklösa sättet (inga namn nämnda men…) har varit lika priviligerade som mig så det verkar ju inte hjälpa.
Jag skrev en krönika på ett liknande tema när terrorattacken på Drottninggatan ägde rum.
https://www.expressen.se/kronikorer/clara-lidstrom/dessa-inlagg-har-ingen-plats-en-sorgens-dag/
Tack Sanna! Håller med 100 %.
Klart man får, men man behöver väl inte alltid lägga fokus på sig själv när man sitter säkert i ett tryggt land? Tror du tolkar in lite väl mycket illvilja i det Clara skrev
Skänk hellre pengar än gamla kläder! Det tar så mycket tid att sortera, att slänga det som är för dåligt, kostar att frakta, en del saker blir blöta och möglar på resan ner. Det är så lätt att skänka av sina utrensade paltor, men det finns ett tämligen gott om insamlade kläder nu. Det går lastbilar från hela Europa.
Skänk pengar istället, om du har möjlighet, så man kan köpa medicin, mat och sånt som behövs och efterfrågas. Avstå ett nyinköp åt dig själv, så hjälper du bäst. Även en hundring räcker till många smärtstillande tabletter och penicillin på fältsjukhus.
Det bästa jag läst på länge. Detta inlägg gav mig kraft och fokus. Nu tar vi oss samman och gör våra tidigare generationer stolta. Tack!
Stående ovationer!
Nej det här var ett märkligt resonemang, här hänger jag inte med…… Du får upp inlägg på Instagram om hur man ska orka hantera bilder från kriget osv. Detta kritiserar du – och rekommenderar istället folk att hitta strategier att hålla sig lugna, då det är vår uppgift i kristider. Men det är ju exakt samma sak? Att tänka på mormor Ruth och tidigare generationer som uthärdat mer – det är väl ditt sätt att hålla dig lugn? Om någon annan blir lugnare av det du antyder är lite fjolligt (affirmationer typ) är det väl ändå precis vad de bör göra i detta läge? Och hjälpa andra att hålla sig lugna genom att dela en tips är ju också bra, för den delen.
Önskan att hjälpa flyktingar från Ukraina verkar det ju heller verkligen inte vara någon brist på. Snarare att hjälporganisationer blir nerringda av alla som tycker det känns för futtigt att hjälpa med bara pengar, trots att pengar gör mer nytta än att köra ner med avlagda kläder. Att uppmana till att stötta hjälproganisationer som jag tror typ ALLA influencers gjort är således bra. Även om det inte direkt blir något content av det.
Du verkar hantera kriget som typ alla andra gör. Letar strategier för att hålla sig uppdaterad men utan att tappa lugnet. Gå vidare med vardagen. Förbereda sig för krig och kris. Och vilja hjälpa flyktingar. Det är precis vad alla gör. Men det märkliga här är att du och många andra inte ser att ni agerar som alla andra, utan tror att folk i allmänhet är ego medan ni själva är medmänskliga.
Skärp er med den attityden, och öppna ögonen för gemenskapen och de enande krafterna i samhället – det är också en del i att förbereda sig för sämre tider.
Håller helt med Tove. Det här är ditt sätt att finna ro och det är bra att du kan det och var nöjd med att du kan det och att du har en förebild i din mormor som du kan använda för att hålla dig lugn.
Och att du sitter på landet där du antagligen ganska lugnt kan följa råd om att frysa petflaskor (gjorde jag det hade jag inte plats med mat i min pyttefrys) och att du kan gå ut och använda skogen som toa och annat, som är ganska svårt att fixa i en storstad. Det är väl ingen som vill vara orolig, alla gör sitt bästa, det kan man vara säker på.
Enig med Tove. Det här inlägget skavde för mig med och håller med Tove om hennes resonemang.
Håller med dig Tove, tycker också att det här var ett knepigt resonemang. Och vad vet vi egentligen om hur de äldre generationerna hanterade sin oro över andra världskriget? Det fanns säkert flera där också som ”yrade runt som höns” men det märktes inte på samma sätt pga fanns inte sociala medier då.
+1
Jag tycker att det är en konstigt fokus att skriva om sitt eget mående till följd av ett krig där de som verkligen drabbas blir ihjälbombade. Ingen kan må bra men det rimliga är väl att lägga fokus på de som har det värst och inte sig själv?
Men kan man inte ha två tankar i huvudet, eller känslor samtidigt? Och jag är inte tillhängare av vem som har det värst. Många har fan det värst.
Och hur många influencers pratar vi om och hur är det på något vis rättvisande för svenska folket? Jag fattar och köper din poäng men det är med grova penseldrag och man kan vara snäll och visa medkänsla för alla.
Två tankar i huvudet samtidigt är precis vad jag efterfrågar. Gärna där de som faktiskt dör i kriget får det främsta fokuset framför de som oroar sig för att drabbas av ett hypotetiskt krig i en hypotetisk framtid. Båda sakerna är otäcka att tänka på men en av dem är verklig och akut.
mitt i prick!
men anda kan svenska klara sig mycket bättre och tuffa till sig pga ett bättre attityd. svenskarna kan egenansvar! därför har de klarat sig mycket bättre genom pandemin jfr tex med Tyskland.
Helt rätt, håller med!
Idag satt jag vid samma lunchbord som en kille jag känner lite grann. Han har själv flytt ett krig och jag är inte säker på om han fått asyl.
Jag frågade honom hur det var med honom.
”Det är toppen med mig” svarade han på sitt försynta sätt. ”Jag har mat att äta och någonstans att bo, jag är tacksam.”
Det kan ju låta nonchalant att svara att det är toppen när det pågår ett krig, men han vet ju vad han pratar om, och att ingenting blir bättre för de som lever eller dör mitt i det för att vi inte mår bra. Förutom den hjälp vi kan ge de som lider tror jag tacksamheten är det bästa för oss att ta till dessa dagar istället för den skuld som kan krypa intill för att man själv har det bättre.
Ååh så bra och sant.
Min mormor var aktiv i kriget i Finland. Bombades, fick rädda undan saker och husdjur och sig själv. Hon skulle velat ha ryggrad nu. Gör det du ska och mer därtill och sluta gnäll
Halleluja så bra skrivet. Jag bara håller med till hundra procent.
Håller helt med om. Men är jätterädd.
Mycket bra inlägg!
Jag har själv funderat på varför det liksom skaver i mig av alla som lägger ut sin oro i div kanaler, undrat om jag är helt avstängd känslomässigt eller vad som står på. Men jag tror att du slog huvet på spiken Clara: det som skaver är att det blir fokus på MIG och MIN ångest istället för på folket i Ukraina.
Det betyder inte att oron är fel eller inte får finnas, utan att fokus riktas på fel sak.
Plus att media gärna får dra ner lite på katastrofrubrikerna.
Gör den det dock? Jag vill inte läsa om kriget Ukraina på sociala medier. Jag vill läsa om det i tidningen, på teve, på radio.
Jag vill läsa reflektioner från människor som jobbar med att bevaka kriget, inte från influencers.
Är man influenser och skriver om sin vardag kan man gott fortsätta med det. Oro också om.man lider av det. Jag tycker inte det kan stjäla plats från fokus på flyktingar osv, eftersom det ändå inte är en bra plats att rapportera om krig från början. Det är väl snarare att det stjäl plats från inlägg om typ fredagsbuketter isf.
Ordet plikt säger väldigt mycket, och du förklarar det på ett fantastiskt bra sätt.
Jag brukar tänka på hur en av mina släktingar kom till Sverige efter andra världskriget. Han kom till Sverige när han var 18 år efter att ha sett allt förfalla. Han kom hit för att skaffa sig ett jobb då hela Österrike(och Tyskland såklart) var lagom bombat. Men han lyckades utbilda sig, kom till Sverige för att börja arbeta och gjorde det första dagen han kom hit. Ingen trodde på honom. Men han jobbade i Sverige och lärde sig språket(hyftsat okej iallafall) och svek aldrig sin familj. Varesig hans kärnfamilj i Österrike eller den familj han skapade i Sverige.
Jag är stolt över att vara en av hans barnbarn. Att han klarat av att gömma sig i grisstior för att hans mamma behövt gå över gränsen till Ungern för att sälja mat de odlat. Att ryssarna var ”de snälla” och gav barnen bröd i deras lilla by. Jag är stolt att han kom till Sverige efter en sådan traumatiserad barndom och ändå fick allt att fungera.
Det viktigaste han har lärt mig är att barnen är det viktigaste i samhället. De ska tas om hand. Troligtvis för att han själv inte fick de behoven sedda under sin uppväxt under kriget.
Att handla toalettpapper, konservburkar osv är något vi ska ha hemma när det exempelvis blir krig(eller översvämmning osv). Inget vi ska handla när alla helt plötsligt blir uppjagade av ett krig i ett annat land/länder.
Det är krig varje dag i världen och har varit det i många år. Det är närmre nu, ja. Men vi måste, precis som du skriver Clara, agera kollektivt och göra våra äldre genetarationer stolta.
Ta hand om er!
Min morfar som stred i (finska) vinterkriget hade inte sjåpat sej utan hämtat bössan direkt.
Måtte Ukraina hålla ut i det värsta som finns.
Så rätt!!!
Håller med dig!
Jag har en släkting (som själv upplevt krig på nära håll) som brukar säga att Sverige behöver ett krig. Att vi har haft det så bra så länge och därför utvecklat hittepå-problem som inte finns i länder som
har färska erfarenheter av krig. Även om påståendet är provocerande tycker jag att han har en poäng.
ja, det finns många ilandsproblem, dvs påhitteproblem och klagandet är stort, klagandet över ingenting, men krig kommer inte att lösa detta…
Frida: Ursäkta, men är din släkting rubbad? Sverige skall inte vara annat än tacksam för sin långa fred. Inget land behöver ett krig. Någonsin. Eller menar din släkting att kriget i Ukraina på sikt är bra för landet? Att tvååringen med bortsprängda ben man kunde läsa om i dagens DN är ett rimligt offer – för vadå?? För att kommande generationer inte skall ha det för bra? Visst, döda tusentals civila, traumatisera tusentals barn, bomba sönder allt – det är det värt, för gud förbjude att folk har ”hittepå-problem”. Jag säger detta som en person som är född och uppvuxen i skuggan av vårt senaste världskrig. Jag kommer inte från ett land som fått ha fred i 200 år. Det kommer INGET positivt med ett krig.
Nej, så bokstavligt ska man nog inte tolka min släkting, som är en rätt snäll liten gubbe. Men på samma sätt som människor som är svårt sjuka eller döende tycks uppskatta livet på ett helt annat sätt än vi som inte är det, på samma sätt önskar jag att vi skulle börja uppskatta att vi lever i ett fredligt land och se våra (så kallade) problem med det perspektivet då och då. Mig själv inkluderat, alltså.
Håller med dig!
Håller med Ammi.
Ingen behöver krig, ingen, punkt slut.
Exakt! Ingen behöver krig 🙏🕯️ någonsin, eller någonstans. Vi kan behöva lära oss saker, men inte genom krig.
Brukar aldrig kommentera, men tack för ett mycket vältajmat och bra inlägg. Och viktigt. Vi i Sverige behöver ha perspektiv på hur bra vi faktiskt trots allt har det.
Så bra! Behövde höra det här faktiskt!
Du ryter så bra och klokt Clara!
Tack💪🤗
Sen, vad gäller nyheter, så slår tyvärr media rekord i att spela på människors rädslor och skriva hundratusen spekulationer blandat med panikartade rubriker. Till exempel har de i en veckas tid, varje dag skrivit att Ryssland är på väg att inta Kyiv. Man får känslan av att nu är det kört för dem. Och oss, för de kopplar hela tiden tillbaks till vad detta krig kan innebära för Sverige. Och allt kan såklart hända. Men jag har, som så många andra, börjat följa försvarsanalytikerns Lars Wilderängs blogg om kriget istället. Och där blir bilden en annan. Det är fortfarande hemsk läsning pga allt lidande (och en ganska gubbig blogg), men han lägger inte på några panikartade rubriker eller extra ”tänk om”. Han rapporterar om läget, rakt upp och ner. Bloggen höjer kunskapen men inte rädslan. Sorgen är kvar. Men det gör en enorm skillnad att läsa om kriget där istället när man vill ha information om läget. Tycker svensk media behöver kamma till sig lite och skriva mer sakligt och informativt än pulshöjande och skrämmande om just vad som händer i själva kriget. Reportagen om människorna som drabbas gör de ju jättebra.
Det finns nu journalister som rapporterar med risk för sina liv för att du och andra ska får veta vad som händer. Inte när det är för sent utan så fort de har något att berätta. Hur mycket du vill höra/se/läsa är självklart ditt val.
Plus ett på Wilderängs blogg. Där blir det tydligt att Ryssland inte alls håller så mycket av Ukraina, utan mest vägarna de kom in på och knappt ens det.
(Sen har han ju en ganska grabbig fascination för vapen och militär, håhåjaja.)
Ja verkligen. Och skriver termer som ”ballar av stål” osv. Men jag väljer att bortse från det, för tycker ändå informationen är bättre.
Kvällstidningar skriver det som lockar läsare. Sådär varannan dag har Expressen en artikel om att Putin av ett eller annat skäl skall avgå/avsättas mm. Det har vi väl inte sett några indikationer på men det ÄR verkligen något som många vill läsa just nu. Ack ja
Bästa Clara, Tack♥️
Vad människor verkar glömma är att det pågår så många konflikter/krig på vår jord tex i Jemen. Om katastroftankar finns försök göra något åt det. Tex gå med i en frivillig organisation. Jag gick med i Svenska Blå Stjärnan för 30 år sedan och fick gå många lärorika och roliga! kurser bla arbeta på bondgårdar med att mjölka kor och blev krigsplacerad som traktorförare för att kunna arbeta på bondgård om bönderna blev inkallade. Detta togs sedemera bort, kändes bra för mig att veta vad jag skulle göra i händelse av krig. Det finns många frivilliga organisationer så jag tror det finns någon för alla! Sätter detta i perspektiv med pandemin den kom och det var bara att ta en dag i taget och göra så gott jag kunde. Tänk på att sjukvården fortfarande arbetar i munskydd och visir mm. Ukraina har 44 miljoner invånare och bara ca 35% har fått vaccin mot covid19, många kommer komma hit till vårt avlånga land och i min region arbetas det så fort som möjligt kunna erbjuda vaccin som såklart är gratis. Vi vill hjälpa men samtidigt undvika nya mutationer av covid19. Omvänd psykologi vad vill jag att människor ska göra för mig om Sverige hamnade i samma situation som Ukraina. Jag är inte rik, har drabbats av sjukdomar som påverkar kroppens funktioner och min livskvalitet MEN jag har en egen säng att sova i kan dricka vattnet ur kranen. Det finns varmvatten att tvätta sig i, toalett att gå på. Mat att äta. Ingen man tvingas ut i krig här.
Jag tycker att det här inlägget är lite väl oförstående och förminskande av andras känslor. Faktum är att Sverige inte varit under ett sånt här allvarligt säkerhetshot på 70 år – 3 generationer. Våra 80 åringar minns knappast krigstiden utan vi är alla uppvuxna i fred (utom de som flytt till Sverige som du nämnde). Det är också lättare för dig som sitter på en gård i Norrlands inland med möjlighet till egen matproduktion att slappna av än de som bor i storstäder eller Gotland som kommer vara de första strategiska målen att bli attackerade vid ev krig. Sen vet vi inte heller hur våra gammelmormödrar mådde under kriget. Troligen var de vettskrämda, precis som nu.
Här skulle det vara intressant att vända på det vi som bor på landsbygd/glesbygd ofta får höra i samband med saker som att skolor läggs ned, vi har sämre standard på samhällsservice och så. Att det skulle vi tänkt på innan vi valde att bo här och vi kan ju alltid flytta så vi får tillgång till det.
Är inte krisberedskap och att till exempel kunna hålla sig varm vid ett längre strömavbrott, få tag i vatten och mat något man tänker på innan man bosätter sig i en lägenhet i en stad? Och då kanske man får skylla sig själv lite när man valt att bosätta sig så och kan ju alltid flytta för att få tillgång till det.
Håller med dig Matilda Y. Det kan ju vara svårt att ”ta sig samman” när man är rädd. Alla hanterar det olika. Det finns också fog för den rädslan eftersom det är ett allvarligt läge (krig) som vi befinner oss i närheten av. Vem vet hur det kommer att utveckla sig? Menar bara att alla känslor är okej. Att visa sig stoisk och göra sin plikt i detta läge kan vara lättare sagt än gjort.
Jag har ofta undrat hur de som var tonåringar och unga vuxna från slutet av 30-tal till 45 hanterade det. När de anhöriga levde blev det inte av att jag frågade. Kanske satte det djupa spår hos en del men lite olika beroende på ens grundpsyke. Ständigt arga eller ständigt försiktiga ? Kanske försökte det glömma, det är INTE alltid sunt att bearbeta alla rädslor man haft!
Det fanns inte samma journalistik då. Förmodligen manade man folk till praktisk handling. Det finns bilder från Lottakåren. Unga män var inkallade och for hemifrån och det blev strul med jordbruksarbetet, behövdes ersättare. Mycket att göra för de som var hemma. Nu har vi inte mycket jordbruk och det mesta är maskinberoende. Även korna är bara vana att mjölkas med maskin
Kropp och själ i P1 hade ett avsnitt nyligen om att hantera oro utifrån krigssituationen, och där var det ett rörande inslag med en kvinna som hade upplevt kriget i Finland i slutet av 30-talet och början av 40-talet. Hon hade flytt med sin mamma och syskon under hemska förhållanden och berättade att hon hade mått dåligt hela livet av detta. Nu var hon i slutet av 80-årsåldern och den här krigsutvecklingen hade väckt en enorm oro och hemska minnen hos henne. Håller tummarna för att hon blev uppringd igen och fick mer stöd efter programmet av psykologerna som medverkade.
Ja, för mig känns det lite farligt att börja göra antaganden om hur tidigare generationer hanterat olika situationer psykiskt. Det blir liksom väldigt mycket antaganden.
En fråga angående ert kök. Vad har ni för takbelysning? Har ni ”takspottar”. Vi renoverar ett äldre hus och jag försöker förklara att jag tycker att spottar inte riktigt passar?! Är jag hel ute?
Lite avvikande fråga kanske – iaf under detta i lägg. Men jag tycker att du har alldeles rätt! Vi ska alla göra vår plikt när krisen kommer. ♡
Brukar inte kommentera men detta är värt ett Hejarop! Så himla klokt och sant!
Tack för det här inlägget, jag tror faktiskt det var exakt vad jag behövde. Av någon anledning sköt min stressnivå i taket senaste veckorna. Jag skrev krisinfo, gjorde krislåda, beställde konserver och vattendunk. Drömde om krig och terrorism och beväpnade män. Men du har ju rätt – vi är trygga. Det enda jag behöver göra är.. ingenting. Alltså ingenting utöver det vanliga. Keep on keeping on. Tack för påminnelsen!
Älskar när du ryter till! 🙌
Åh, här känner jag att jag blir provocerad. Min ångest har varit igång konstant sen pandemin bröt ut. Och så ett krig på detta. Jag mår inte bra. SJÄLVKLART är det mer synd om de som är i kriget, men jag tycker också att vi måste ha respekt för att människor är olika. Jag är en orolig själ med katastroftankar. Jag kan inte bara keep calm.
Jag tänker att ett visst mått av oro är oundvikligt, men om den blir så stor att den påverkar ditt liv tänker jag att det är bra att söka hjälp. Talar av egen erfarenhet och i välmening här. Jag försöker vända min oro i handling. Vad som helst som känns meningsfullt och uppbyggligt. Men det förutsätter att oron inte är förlamande ❤️
Känner igen mig i det du skriver om katastroftankar under pandemin och nu invasionen/kriget i Europa.
Håller också med Clara om att det inte är synd om oss i Sverige utan det är synd om de människor som lider av invasionen i Ukraina på plats, så att säga.
DÄREMOT är det viktigt att känna att det går att hantera sina katastroftankar, så att de inte tar över allt man tänker på och allt man gör, då blir man nedbruten. Vet av egen erfarenhet, har fått bra hjälp av en terapeut och KBT-behandling för detta under många år. Tror att Clara har den kunskapen också, att det inte fungerar att sopa sin ångest under matta. Jag uppfattar inte Clara vill att de som är oroliga ignorerar detta heller, men att en mer konkret uppmaning är att förbereda oss praktiskt.
Som någon skrev i kommentarsfältet, oro är ett sätt att ta det som sker på allvar och i viss mån leder det till handlingar som gör en mer förberedd på eventuell katastrof. Jämfört med den som rycker på axlarna åt vilka konsekvenser invasionen skulle kunna få för oss i andra länder.
Make peace not war. ❤
Jag håller inte med dig, jag tycker inte inlägget på något sett nedvärderar personer som mår psykiskt dåligt. Jag är också en orolig själ med katastroftankar. I början av pandemin gick det så långt att jag blev sjuk av det och inlagd på psykiatrin. Det var en vidrig upplevelse på alla sätt, att förlora sig själv så mycket, och inget jag vill gå igenom igen. Den här gången tänker jag försöka göra precis som Clara skriver, och inte låta det gå så långt. Jag vill finnas för min familj den här gången. Men klarar man inte av det ska man givetvis söka/be om hjälp.
Håller med och samtidigt inte. Jag gillar inte det här exotifierandet av av de äldre generationerna som genomlidit exempelvis krig. Våra mor- och farföräldrar och generationerna före dem var människor av kött och blod och känslor precis som vi. Vi tjänar inget på att framställa dem som någon sorts stålmänniskor som oberört gick genom krig och sorg. För det är helt enkelt inte sant. Min egen farmor tog ensam hand om fyra små barn medan farfar stred vid fronten i flera år, hon genomlevde ett år på sanatorium separerad från sina barn efter kriget, två av barnen födde hon hemma nästintill ensam med stöd från jordemor endast på slutet. Det vore rent förmätet mig att tro att hon genomlevde detta utan oro, sorg, tårar och säkert ganska många ångestfyllda sömnlösa nätter. Hon gjorde det hon skulle (för vad kan man annat göra med barn hemma?) och hon stretade på. Jag beundrar henne mycket. Hon uppvisade den här pliktkänslan du skriver om till 100%, men var ingen robot för det. Det jag vill komma fram till är att man som människa kan ha massor med känslor och göra det man ska på samma gång. Man kan och får bryta ihop och komma igen. Det ena utesluter inte det andra.
Jo jag håller med, de hade inte några gråtemojis att tillgå, men hade kanske behövt möjligheten att ventilera sin oro, rädsla och frustration någonstans? Mormor har visat anteckningar som hon gjort under en period i livet. Nog hade det varit bra om hon inte varit isolerad i en liten by utan någon att prata med under denna period? Hon hade inte något val och gjorde det som förväntades av henne, men nog hade jag unnat henne- liksom jag unnar alla som av en eller annan anledning mår dåligt idag- möjlighet att ventilera sina känslor. Må så vara att det sker på sociala medier 🤔
Jo men skillnaden är ju att din farmor faktiskt UPPLEVDE någonting traumatiserande och svårt. Här har inget hänt ännu som på allvar rubbat vår bekvämlighet och ändå är tonläget uppskruvat och folk lägger ut gråtselfies. Samtidigt som andra människor förlorar sina barn eller får sina hem sönderbombade.
Jag har inte sett några gråtselfies, men så lever jag inte av och med sociala medier heller. Tror att man ska akta sig för att tro att några influencers Instagramreaktioner/någons Facebookuppdatering är någonsorts kvitto på det allmänrådande emotionella statuset i landet. Jag träffar otaliga nya människor varje vecka från utanför min egen bekantskapskrets (jobbar på akutsjukhus) och jag har inte träffat någon som ger uttryck för några överdrivna emotioner. Människor är bekymrade och oroade (motsatsen vore konstigt!), men inte på något navelskådande, egocentriskt sätt. Tvärtom.
Gråtselfies är nog en influensergrej men jag har hört och sett många uppskruvade kommentarer på fb och andra kommentarsfält från ”helt vanlig folk”. Framförallt från yngre människor. Att det finns en igenkänning i det jag skriver vittnar också mängden kommentaren här om. Däremot tror jag att många äldre och erfarnare är stabilare i dessa lägen. Det är just därför jag tycker man kan ta rygg på dem och helt enkelt tuffa till sig istället för att känna sig rädd. Man kan imitera alla trygga personer runtomkring sig och öva på att flytta fokus från sig själv.
Att drabbas av hög stress/hög ångest innebär just ofta svårigheter med ”att lyfta blicken”. Det hjälper ingen att bli häcklad i det. Tyvärr. Hade det varit så enkelt hade inte så många människor levt med psykiskt lidande/stress/utbrändhet/ångest/depression.
Jag kan dock tänka mig att det som händer på sociala medier är lika värdelöst att ta del av som vanligt. Men jag vet inte. Jag har avslutat mina konton o följer endast den här bloggen o någon annan.
Joo.. Att lägga ut en jädra gråtselfie av sig själv och beskriva hur dåligt han mår. Ivrigt påhejad av likasinnade. I övrigt fylls flödet av lyx och livets liv. Osmakligt och föga trovärdigt, (såklart han är påverkad, vem f-n blir inte det?) Jag blir oxå ledsen av de fruktansvärda rapporteringarna. Fotar dock inte mig själv och lägger ut för andra att kunna trösta MIG?!…
Trams!
Människor kan traumatiseras på en rad olika sätt förutom att genomleva krig. Att människor som har genomlevt lidande på olika sätt (kanske lever med ptsd eller ångestsyndrom) får ett stresspåslag av att ett krig bryter ut i Europa på det här sättet är ingenting att förlöjliga eller raljera över alls. Det är rimligt, adekvat o helt normalt. Om alla skulle bemöta sig själv o varandra för vilka känslotillstånd de än befinner sig i, så skulle vi dessutom antagligen ha färre oroligheter i världen.
Jag förlöjligar inte känslan. Jag ifrågasätter att man fokuserar så mycket på sitt eget mående istället för att försöka lyfta blicken. Det hjälper ingen och riskerar dessutom att skrämma upp andra. Många som mår dåligt vittnar om att det som hjälper är att agera och göra saker praktiskt för att hjälpa andra än sig själv. Där tror jag en nyckel finns.
Min farmor Märta tog emot norskarna när dom flydde under andra världskriget. Dom bodde i deras ladan och hon gav dom mat och stickade kläder. Hon fick 12 barn själv.. Behöver jag säga att hon är min idol! Finns så mycket jag skulle vilja fråga henne.
Hon somnade in för många år sen. 91 år!
Hon var min bästa vän.
Kram till dig och din Rut där uppe
Åh! Jag tänker också på de vedermödor äldre generationer har varit med om. Min svågers mormor kom genom fjällen från Norge under kriget och blev kvar här. Farmors familj tog emot en finsk flicka och farmor har berättat att hon inte kände sin finska mamma när de återförenades. Farfar vaktade gränsen i Abisko där tysktågen passerade. De hade order att skjuta om någon satte ner en fot utanför tåget. Mormor och morfar, födda tidigt 30-tal, var förstås väldigt unga under kriget och de har inte berättat så mycket om sina minnen. Ceep calm and carry on, antar jag. Det var förstås väldigt fattigt i gränstrakterna mot Finland. Mormors mamma blev änka med omkring tio barn. Ja, jag tänker nog ganska ofta på vilket segt virke som har föregått oss.
Tack Clara!
Bra kommentar!
Så genomtänkt och klokt skrivet❣️🙏
Amen på det!
Vet du vad? Jag är en sån där orolig hysterisk själ, som har mått så dåligt av oron i magen kring kriget och läget i världen. Och detta inlägget är så jäkla sant, och stärkande! Skifta fokus, skärp dig, kör vidare. Hjälp de som faktiskt lider. Ta eget ansvar för det du kan. Yes ma’am, så är det faktiskt. Just nu är jag mätt, varm och trygg och har det så himla bra. Tack Clara! <3
Samma sak här, behövde höra detta. Tack ❤️
Vad glad jag blir ❤️ Heja!
Tack för att du lyfter detta. Det är svårt att förhålla sig till allt som händer nu, det är så ovant för vår generation som vuxit upp i Sverige; det är inte konstigt om folk känner sig vilsna och rädda, och det är ok att vara det. Men vi behöver det ha det här perspektivet också.
Det bästa inlägget jag har läst just nu på sociala medier. Jättebra!
En Clarapredikan. Så att vi vet hur vi ska förhålla oss!
Amen tack.
…
Lite av ett sidospår men ändå samma grund: jaget!
Dessa människor som ”skryter” när det skänkt något nu till Ukraina. Typ: ”Nu känns det gott i hjärtat att mina filtar och konserver kommer till användning”. (Stort observandum här: är inte på något sätt emot att folk skänker, tvärtom!) Öh ok, jag har också skänkt pengar och förnödenheter men känns det gott i hjärtat? Vill snarare påstå att detta är MINIMUM, de flesta av oss har något vi kan donera, vare sig det är 20 kr eller 2000 kr, dessa människor har förlorat sina hem och är på flykt, vem bryr sig om vad som känns gott i hjärtat på mig? Ungefär som att nu har jag skänkt tre burkar ravioli och två sovsäckar – VA SKÖNT, nu har jag gjort mitt, nu kan jag pusta ut!
Blir smått vansinnig på detta.
Jag blir lite nyfiken på vad du tycker att de flesta av oss kan göra mer? Har en bekant som helt sonika tog sin bil ner till Polen och körde flyktingar till tryggare platser och det är beundransvärt.
Vad ska vi göra?
Huvudet på spiken Jennifer! Blir så less på folk som ex. lägger upp bilder i sociala media för att skryta att nu minsann har de skänkt en slant till välgörenhet. Känns som om de inte skulle skänka något om det inte skulle få posta inlägg så att det ”syns hur goda människor dom är”. Jag har fått lära mig att man delar med sig utav det man har och kan, utan att förvänta sig något åter.
Men är det inte bättre att ”inspirera” till att ge, än till att konsumera?
Åh min tanke också. Jag har gått med i en grupp på Facebook, som förstås vill stoppa kriget. Försöker dela inlägg på sådant som vi kan göra för att stoppa kriget. Exempelvis informera den ryska befolkningen om vad som sker. Och så vidare. Det har nästan gett mig känslan av att vara del av en motståndsrörelse. Men jag hoppas verkligen att ingen uppfattar det som att jag skryter över mitt bidrag. För jag tänker att risken är överhängande att det varken gör till eller från. Men jag vill inte ge mitt tysta medgivande till det som sker. Och i allra bästa fall kan jag vara del av en droppe som urholkar stenen 🙏
Hear hear!
Håller helt med!
Håller fullständigt med. Tack!
Så klok du är.
Så bra skrivet.
Mycket bra formulerat! Instämmer till fullo!
Bra!
Svært godt sagt!
Så bra skrivet! Tänker på farmor som lever än och kom till Sverige som krigsbarn när finska Karelen togs över av Ryssland. Tänker på mina ryska och ukrainska kollegor som kommer till jobbet varje dag trots att deras familjer just nu går igenom ett helvete; riskerar livet i Ukraina eller snart inte har råd att leva i Ryssland. Tänker på en bekant som är fotograf och just nu rapporterar från kriget medans familjen är långt bort. Då får jag stå ut med att det känns lite mycket just nu – och jag planerar in lite extra återhämtning för att kunna stötta de i min närhet som behöver det mest just nu.
Amen tack, precis så.
Mycket välformulerat!
Jag tycker det verkar som om vissa, både offentliga personer och personer i min sociala-media-omgivning, tävlar i att försöka visa hur medkännande och empatiska de är, oavsett vilken kris det handlar om. De måste visa upp hur känsliga de är och hur dåligt de därför mår av att se andra som far illa. Men detta kommer bara till uttryck när det är denna typ av mediaflod. De mår inte dåligt av vetskapen om hemska krig och lidanden i Kongo, eftersom det inte blåses upp i media på samma sätt, och därför inte ger någon cred att skriva om.
👏👏👏👏👏👏💪💪💪
Bravo!!!!
Alltid lika kloka inlägg! Tack för dem🙏
Håller helt med men tänker att ditt flöde kanske inte är riktigt representativt för Sverige just nu. Jag kan förstå att alla som har som jobb att synas i sociala medier tycker det är jättejobbigt att hamna i radioskugga just nu och det är klart att de tar till varenda trick för att kunna fortsätta leverera sin samarbeten.
Vi andra jobbar på, är sansade realister och öppnar våra hjärtan och plånböcker.
Jag tror också att det är så. Den stora massan (som inte är representerade i flödet på sociala medier) jobbar på som vanligt. Många är säkert oroliga och upprörda och många skänker pengar osv och tar ansvar på de sätt de kan.
Väl uttryckt! Jag tycker det behövs lite mer sans och balans i vårt självupptagna samhälle. Heja Rut! Var en psykolog som uttalade sig just kring detta och sa att viss oro hör livet till. Det får man bara tugga i sig, man kan inte göra så mycket åt det.
Bra skrivet! 💕
Fantastiskt väl formulerat!
Er så enig! Og, hvis man mener at man ikke kan jobbe akkurat nå, fordi det ikke passer seg eller fordi man er lei seg, synes jeg man burde ta en liten runde på hvorfor man er komfortabel med å jobbe i vanlige fall, det er jo til enhver tid større kriger og katastrofer i verden. Jeg synes det er litt ufølsomt å si, faktisk.
Og, anbefaler å tenke sosialt beredskap – alle blir anbefalt å ha ting hjemme, men ikke alle har det, på grunn av økonomi eller kapasitet til planlegging eller språkproblemer. Med andre ord, anbefaler å legge litt på eget lager, og tenke litt rundt hvem man kan være en støtte for: )
Så bra skrivet! Enig med dig.
Yes!!!
Jag läste hela inlägget högt för min sambo😃
En detalj jag tänk på är att det är viktigt att köpa sådan mat som vi vet att vi kommer äta upp även om det inte blir kris, så att vi inte bunkrar en massa konstiga konserver och annat som sen slängs.
Alltså verkligen! Vilka människor är det egentligen som bunkrar konserver med ravioli, fiskbullar & kött? Om inte de äter de varorna vanliga fall kommer de ju behöva kasta dem så länge kriget inte kommer hit.
Precis! Så välformulerat!
Bra skrivet! Kloka tankar och kloka ord 💪🏻💞
Av hela mitt hjärta tack Clara!
Du sätter fingret på något väldigt aktuellt och viktigt (igen).
Mormor Rut är en sann förebild i detta sammanhang – mer slagkraft och mindre gråt i sociala medier tack 🙏🏼
ÄNTLIGEN! Det ante mig att det skulle bli du som lyckades formulera detta!
Huvudet på spiken!
Kloka ord 🥰
Helt rätt. Och man behöver inte heller frossa i nyheter. De flesta som jobbar är i sin vardag på rätt plats i kriser som kan komma. Vård och omsorg tex är en stor arbetsgivare för många av den arbetande befolkningen.
Precis så. 💕
Du skriver så fantastiskt bra och pricksäkert!
Så klok du är. Man kan bara instämma i det du skriver.
Bra!
Så klokt, så rätt och så självklart.
Du är j bara bäst Clara 😊
Amen 🙏🏾
Du förtjänar att vara Sveriges största bloggare, för du är bäst!
Amen på den. Huvudet kallt, hjärtat varmt och knoga på. Allt blir bra.
Efter första chocken är det nog det de allra flesta gör … det märker man redan, tycker jag. Och då finns en tendens att förtränga istället.
Den större utmaningen är nog tyvärr att få folk att fortsätta att bry sig när kriget i närheten blivit vardagsmat och vi vant oss vid tanken på faran runt hörnet och när bränslepriserna sysselsätter folk mer än flyktingbarnen.
Gäller även klimatkriser och annat.
Rädslan är förresten ingen dålig känsla. Vi höjer tex. beredskapen och blir mer kritiska mot dem som tjänat på att stötta Putin. Sånt händer inte om vi inte kollektivt blir starkt känslomässigt engagerade. Att då folk som aldrig upplevt riktiga kriser privat eller i samhället har svårare med omställningen är naturligt. Folk med stark ångest blir däremot ibland lugnare i kriser – de har ju övat mentalt för det här under hela sitt liv …
Spot on!
Bra skrivet, håller med dig!
Verkligen!
Preciiis det jag tänkte! Amen på det, var klok och ha ett hjärta som orkar tänka på de som verkligen lider! Preppa, se om sitt hus och göra det man ska och kan! Gör något positivt av oron.
Ingen kan göra allt men alla kan göra något❤️
Precis så !!!
Som alltid kloka och nytänkande inlägg! Jag håller helt med, vi får fasen skärpa till oss. Jag tror vi blir skörare av att tänka på hur sköra vi är (??) Dessutom, dom som mår psykiskt dåligt behöver ju mer och annan hjälp än att ”titta inte för mycket på nyheter”. Att sätta alla i samma kategori som att det är synd om oss som får ta del av nyheterna (!) gör oss till offer, som inte kan ta hand om oss själva. Det är ju precis det ett land som Ryssland vill… att vi ska tappa tron på vår egen förmåga. Det krävs bättre sammanhållning, självförtroende, vi klarar av saker tillsammans. Och en viss självuppoffring vi inte är vana vid…