Alla som börjar träna drömmer om att kunna fortsätta och alla som börjar banta drömmer om att kunna avsluta. Kanske är den inställningen nyckeln till varför det är så jobbigt att ändra sina kostvanor? Att man ser det som en plåga? Att vägen till bättre matvanor är kantad med försakelser man inser att man inte kommer orka hålla på med i det långa loppet. Att man bara längtar efter ett stoppdatum. Att bli färdig och sedan aldrig mer behöva tänka på det.
Det är en jobbig insikt att förstå att man inte kan sluta tänka på vad man äter i en värld där kalorierna är så lätta, goda och förföriskt enkla att få i sig. I alla fall inte om man har minsta anlag för att lägga på sig och vill undvika den saken. Precis lika tröstlöst kan det kännas att hela tiden tänka på att minska sitt klimatavtryck i ett samhälle som varje dag lockar en att göra större skada.
Jag blir förvånad över folk som är foodies och smala men som aldrig någonsin pratar om att de begränsar sig. Som bara lägger ut bilder på allt de äter och massa goda recept – men aldrig resonerar om annat de avstår för att kunna äta detta. Det är få som har sån tur med sin biologi att de inte behöver tänka på vad det äter utan bara går på vad som är gott. För mig är det ungefär som när pinnsmala supermodeller hävdar att de ääälskar snabbmat och har urdåliga matvanor. Eller när folk i offentligheten går ner i vikt men inte med ett ord berör vad de har gjort för att komma dit utan får det att verka som att det är en slump. Som att de själva står över sånt som andra brottas med. Då tycker jag att det är ärligare att berätta. Harpers Bazaar har ett ganska vidrigt men upplysande youtube-format där kändisar får berätta vad de äter på en vanlig dag. När jag hör Kelly Ripa eller Gwynet Paltrow förklara sina matvanor blir det väldigt tydligt varför de ser ut som de gör. Deras matvanor bestående av vit fisk, gröna shakes och några valnötter skulle jag inte stå ut med en enda dag.
Jag får alltid ifrågasättanden när jag skriver om mat ur andra perspektiv än rena recepttips. Som att det vore ätstört att begränsa sitt kaloriintag eller fundera på hur man skapar ökad mättnadskänsla i en måltid? Trots att det är ett beteende de flesta vuxna ägnar sig åt för att få livet att funka. Det är till exempel därför jag väljer havregrynsgröt framför kladdkaka – vilket jag egentligen skulle föredra till frukost. Mat ur alla andra perspektiv än njutning är känsligt och laddat. Men jag har alltid försökt vara transparent i vad jag går igenom. Det ultimata hyckleriet vore att låtsas som att jag stod över sånt som andra kämpar med.
Jag älskar mat. Att laga mat, att äta mat, att planera mat, att bjuda på mat och att bli bättre på mat. Jag försöker förhålla mig till mina förändrade matvanor med det intresse jag har. Nyfiket, glatt, öppet. När jag gick med i Viktväktarna fick jag till exempel lära mig många nya goda matlagningstekniker eftersom jag minskade på självklara smakbärare som grädde, creme fraische och majonäs. Det kändes kreativt och roligt att lära sig nytt. Hur mycket smak man till exempel kan få genom att fräsa lite tomatpuré, rökt paprikapulver, curry, gurkmeja, cayennepeppar i en klick smör och använda det som bas för en gryta. Sedan bara reda av den med lite mjöl och vatten. Man behöver inte alls någon gräddig mejeriprodukt för att göra det smakrikt, krämigt och mustigt. Och det är spännande att uppleva vad som händer med smakerna om man steker riktigt mycket lök och låter den gå länge, länge i grytan utan att ta minsta färg. I takt med mina förändrade matvanor har jag fått ett större intresse för andra kulturers kök och matlagninstekniker. Jag tycker att matvärlden öppnat sig!
Den som verkligen kommit igång med att träna upptäcker att det har sin tjusning och hoppas kunna fortsätta. Tänk om man kunde försöka hitta det förhållningssättet även till maten?
Jag kommer fortsätta skriva om mat ur olika perspektiv. Och en tumregel jag har i min hälsoresa är att ingen ny vana jag inför ska vara så svår och udda att jag inte kan tänka mig att fortsätta med den för resten av livet. Då är den orimlig och överdriven. Och dessutom påminner jag mig om att en skål med lösgodis i vissa lägen faktiskt kan vara det sundaste man kan äta. Allting handlar om att hitta en balans för kropp och knopp som på det stora hela skapar ett härligare liv!
148 svar
Jag har också tänkt på det. Ta till exempel Bianca Ingrosso (osäker på stavningen) Hon lägger upp matbild efter matbild på svulstiga portioner. Men är pinnsmal. Sen vet man att hon varit öppen med att hon haft bulimi. Har svårt att tro att hon skulle vara så där pinnsmal om hon verkligen äter allt hon lägger upp. Ska tillägga att jag tycker att Bianca verkar vara en jättegullig och otroligt driftig tjej! Det är bara maten jag reagerat på.
Tänk exakt samma. Hur kan hon äta det hon lägger ut och vara pinnsmal?
Hon har skrivit vid ngt tillfälle att hon i n t e äter allt hon lägger upp. Hon filmar allas mat vid bordet typ.
Men det kan inte vara mycket hon får i sig… Och ja, fin tjej på alla sätt och vis.
Vilket härligt perspektiv att matvärlden öppnar sig! Klart lättare att få uthållighet och framgång med det <3
Mitt enkla tips är att utbilda sig mer för att förstå det komplicerade vi har i våra kroppar. En som är otroligt kunnig och som är forskarstuderande, har skrivit många böcker om kost, hormoner osv. är Martina Johansson, rek henne varmt. https://martinajohansson.se/
Hennes senaste inlägg heter Därför är du tjock! Och behöver läsas i sin helhet men hon förklarar tydligt hur fel det kan bli med kaloriräkning och vad som egentligen driver just din kropp. Där är vi olika. Drivs du av fett, aminosyror eller kolhydrater.? Jag kan också bli förvånad över hur många som t ex inte tittar på hur biotillgängliga olika födoämnen är för oss. För att en grönsak innehåller protein behöver det inte betyda att kroppen tar upp det lika lätt som animaliskt protein t ex. Jag tror på att äta mat utan tillsatser, lagad från grunden och handlad lokalt. Tror inte på långa transporter runt halva jorden.
När jag var barn såg man väldigt sällan någon som var överviktig. Jag är född på 50-talet. Sedan kom nya kostråd och övervikten har exploderat i många länder, så också i Sverige. Det är kanske dags att revidera många uppfattningar? Sveriges största hälsoblogg är värd att läsa som drivs av läkaren Andreas Ehnfeldt; dietdoctor.com som skriver om hur du går ner i vikt utan hunger.
skulle precis länka till samma inlägg! Hoppas någon läser och får ett annorlunda perspektiv
https://martinajohansson.se/darfor-ar-du-tjock/
Tyvärr är Martina långt ifrån seriös och kunnig. Ofta har hon direkt fel i sin analyser – Jakob Gudiol brukar bemöta många av hennes inlägg på ett bra och konstruktivt sätt
Fast nu tror jag du blandar ihop korten. Martina är väldigt seriös. Har du läst någon av hennes 7 böcker? Jag har lärt mig hur mycket som helst av henne och hundratals med mig. Hon är inte heller sen att våga ändra sig om hon gör nya upptäckter längs vägen.
Jakob Gudiol har ju ett horn i sidan till henne. Så om du bara läser honom blir det lite galet.
Martina länkar ofta till studier i sina inlägg. Hon har två ingenjörsexamina inriktning biokemi och är nu forskarstuderande. Har också jobbat som scientific editor och är oerhört van att läsa vetenskapliga rapporter. Hennes blogg besöks av några hundratusen varje vecka. Hon bloggar och forskar om det som är hennes stora intressen hälsa och kost.
Om du inte tror på att hon kan sin sak, varför inte läsa hos Andreas Ehnfeldt? Där svarar olika forskare varje vecka frågor kring kost och hälsa. Idag så rek ketogen kost för människor med olika livsstilssjukdomar som diabetes2. Något som Annika Dahlqvist blev av med sin legitimation för. Det är ändå hoppfullt att se att det går framåt.
+1 på Martinas inlägg, särskilt om man är kvinna eftersom hormonperspektivet oftast saknas när man pratar kost och hälsa.
Här kan du läsa bara några av felaktigheterna i Martinas böcker och resonemang kring hälsa.
https://traningslara.se/martina-johansson-high-fat-fitness-snurrar-till-det/
Nej han är inte konstruktiv alls. Han är inte forskare och han är generellt elak. Ann Fernholm har skrivit en replik på hans märkliga slutsatser av hennes medverkan intet tv-program
https://www.dietdoctor.com/se/jacob-gudiol-och-felaktigheterna-om-socker
Ann Fernholm ger jag tyvärr inte heller särskilt mycket för
Jag kan hålla med om att han inte alltid har en trevlig ton, men jo. Mycket seriös. Hänvisar alltid till källor och är noggrann med transparensen. Annat är det med div ”kostexperter” som blandar fakta och rena påhitt friskt och tjänar enorma pengar på att det _ låter_ som om de vet vad de svamlar om.
Fast som Ann Fernholm skriver så är det ganska svårt att föra en vetenskaplig diskussion när argumentationen blir osaklig Att bara avfärda någons arbete eller slutsatser med att “det där ger jag inte så mycket för” känns kanske inte så seriöst? Vad är det du inte håller med om, vad är det som inte håller tycker du? Om det är några som är vana att bli ifrågasatta så är det personer som forskat (Som Ann Fernholm gjort och som Martina Johansson gör), det ingår ju i deras arbete att ifrågasätta varandras slutsatser, så de kan ofta svara sakligt på kritik, utan att gå till personangrepp. Gudiol, kör ett helt annat race, han plockar ut vissa grejer, utelämnar andra och bygger upp en halmgubbe han börjar argumentera mot. Man är chanslös i en sån argumentation, eftersom han förvränger det man sagt från början, det är lite som att diskutera med Donald Trump. Har man på fötter så brukar man inte behöva ta till sådana knep, utan kan oftast hålla sig till sakfrågan. Det gör Gudiol sällan, han går till personangrepp istället och hittar på vad andra personer har sagt, hur han kan anses vara en pålitlig vetenskaplig källa övergår mitt förstånd.
Ja där håller vi helt enkelt inte med. Är väldigt tacksam att det finns personer som Jacob Gudiol som orkar ta debatten med alla “experter” på nätet som sprider direkta felaktigheter och som istället för att debattera fakta kallar all kritik de får för personliga påhopp.
Jag tycker det är viktigt att alltid ha med sig, oavsett vem man lyssnar på att detta är ett jättesvårt ämne, där forskningen inte är entydig. Har du läst vad Ann Fernholm skriver? För om du gör det ser du att hon inte enbart avfärdar hans kritik som personpåhopp, hon bemöter allt han skriver, är tydlig med vad som än så länge är teser och inte osv? Hon för en vetenskaplig diskussion, vilket sällan innefattar helt tvärsäkra svar. Här är ett väldigt bra exempel på hur svårt ämnet är, även för experterna.
https://www.dn.se/nyheter/vetenskap/karin-bojs-fred-i-den-stora-striden-om-fett-och-socker/
“Tro inte att du redan kan svaret på dessa frågor, för världens ledande forskare i ämnet vet inte.”
Det kommer inte fram när Gudiol skriver, han förenklar och förvränger ibland vad andra sagt, vilket många älskar, för man vill ju ha enkla svar som man förstår, inte “å ena sidan, och andra sidan resonemang” som man inte riktigt vet vad man ska göra av. Men det är ganska oärligt mot läsaren att göra så, för han utelämnar också många av de osäkerheter som finns inom den forskning han ofta hänvisar till, samtidigt som han ibland avskriver personer som är ärliga med vad man vet och inte, som okunniga eller som trams.
Men om inte ens världens ledande kostforskare är säkra på vad som stämmer och inte, hur kan Jacob Gudiol vara det?
Det blir ändå märkligt att återkommande hänvisa till en ”expert” för att han vet hur man läser forskningsrapporter, men avvisa en annan ”expert” för att hon inte är seriös när båda uppenbarligen är högre utbildade men inom olika områden och båda dessutom under längre tid ägnat sig åt att studera forskning inom området. Varför man ska lita mer på någon som har en master i Sports Science än i någon som är utbildad i biokemi har jag svårt att förstå, så mitt förslag är att man faktiskt går till primärkällan (grundläggande för källkritik) och förhåller sig till forskningen istället. Precis som många här har påpekat är forskningen här svårtydd och pekar i olika riktningar för att det helt enkelt är svårt att forska i det här fältet. Det betyder inte nödvändigtvis att en tolkning har rätt och en annan fel. Det betyder att det finns enormt många parametrar att förhålla sig till varav vi antagligen inte känner till alla än. Att hävda att alla måste hålla igen för att hålla vikten utgår ifrån förutsättningen att vår kosthållning idag är den enda möjliga, vilket så klart inte stämmer och att säga att smala människor vunnit genlotteriet är troligtvis också en förenkling. Epigenetiken visar att livsstil kan slå av och på olika gener och därmed är det inte självklart att en gen är till hjälp eller stjälp. Ingen har ens nämnt mikrobiomet här och ändå pågår intensiv forskning som visar hur enormt stor påverkan våra tarmbakterier har på vår vikt och vår hälsa. Hormonella störningar är ytterligare en faktor som inte går att banta sig ifrån men som kan förändras och därmed påverka vikten. Sömnen är till exempel avgörande för att mättnadshormonet leptin ska utsöndras i tillräckligt stort omfång så kanske går man inte ner i vikt för att man sover dåligt? Jag tycker man ska ha respekt för att vi faktiskt inte vet så mycket om kroppen som vi tror än och att lödningarna därför sällan är så enkla som vi vill tro. Men att ha ett brett perspektiv tror jag är avgörande om man ska hitta rätt i de hälsomässiga utmaningar man själv står inför. Det är väldigt svårt för någon annan att avgöra vad som funkar från person till person.
Förstår inte varför du Clara ” inte ger mycket för” Ann Fernholm som väl är utbildad biokemist och väldigt seriös och noggrann när hon redovisar källor och forskningsresultat i sina böcker.
Har inte koll på Martina Johansson men hon verkar ju ha en betydligt högre utbildning än Jacob Guiduol i alla fall. Tycker inte heller att det är det minsta konstigt att hormoner påverkar och att kalorier in, kalorier ut, dessutom enligt tabeller som bara tar hänsyn till kön och ålder, inte stämmer med verkligheten. Vet flera som kämpar med att gå upp i vikt och äter som hästar men ändå är smala, vet andra som inte lyckas gå ned i vikt trots nyttigt och litet matintag. Snarare ganska naivt att tro att en så komplex levande organism som kroppen ska uppföra sig identiskt med att förbränna död materia över en bensenburner i ett labb.
Att öka fett och protein, satsa på hemlagat men att minska kolhydrater, har varit det bästa jag gjort för min kropp. Äter dock fortfarande kolhydrater och kör inte enligt lchf. Men helt uppenbart att jag kan äta mer kalorier och ändå gå ned i vikt än vad jag gjorde när jag åt mkt snabba kolhydrater. Seeing is believing, som de säger.
Så förvånande att, just här, läsa så nedlåtande svart-vita uttalanden.
Jag har av svåra hälsoskäl behövt söka mig bortom den mycket begränade kunskap om kost som finns inom stora delar av den svenska sjukvården. Och då möter jag ofta just den typen av bortviftande argument, trots att min kropp är så oerhört mer funktionell på en mycket kolhydratrestriktiv kost. Det kändes tråktigt att ta del av det här, där jag så ofta läser mer insatta och nyanserade inlägg och svar.
Jag känner precis som du Linda. Själv har jag läkt ut mina hypertyreos med hjälp av kosten. Om man förlitar sig på Gudiol som faktiskt inte är forskare och gillar hans retorik då tror jag inte man kommer längre här. Gudiol avskyr lowcarb och riktar in sig på personer som definitivt inte utnämnt sig själva som experter, men som är otroligt kunniga, Det är sorgligt och något jag aldrig trodde jag skulle få läsa här. Livsstilen med lowcarb har läkt och hjälpt tusentals och tusentals människor globalt. Och han slänger en känga åt kostdoktorn också som är läkare och har Sveriges största hälsoblogg.
Det viktigaste kan väl inte vara att vara forskare själv – utan att kunna läsa forskningsstudier på ett bra sätt som inte bara gynnar ens egna varumärke och det kostkoncept som man tjänar pengar på? Om folk vill hålla på med lowcarb och tycker att det funkar så kan de väl göra det. Problemet är ju om man drar felaktiga slutsatser och hittar på hälsovinster som inte finns.
Håller med er båda två, Linda och Annika!
Jag håller med om att man inte behöver vara forskare för att kunna läsa vetenskapliga rapporter. Men det underlättar att ha kunskap om hur de tas fram, och vad de besvarar och inte. Du ser sällan forskare uttala sig lika tvärsäkert om kost som Gideol gör. Det finns ofta en anledning till det, mycket är ännu inte klarlagt inom de mest debatterade ämnena som fett och kolhydrater.
https://www.hsph.harvard.edu/news/press-releases/coming-to-consensus-on-dietary-fat/
Sen, det är ju utanför boxen men Gideol, har själv svårt att sluta äta smågodis, har han berättat i poddar han varit med i. Nu är ju inte det nödvändigtvis ett problem, man får ju äta smågodis och man får uttala sig om kost även om man själv har svårt att sluta äta sånt man inte egentligen vill äta. Men det är intressant, att någon som bestämt sig för att lowcarb är kass (vilket faktiskt inte forskarna gjort, de ska undersöka det närmare, se länk ovan) själv sitter fast i sockerträsket och inte kan sluta.
Jennie: Du kan inte ha läst Gudiol ordentligt. Han uttalar sig aldrig svartvitt utan sammanfattar det forskningen säger och är öppen med vad som är hans tolkning. Tyvärr har generellt kostexperterna aldrig det förhållningssättet.
Jennie igen:
Såvitt jag förstår har Gudiol aldrig försökt sluta äta smågodis? Du vet, hälsa innefattar även psykisk hälsa och livet ska ju levas också. Viktigt det här med att undvika det svartvita tänket, som sagt.
Håller med om allt du skriver Linda.
Lågkolhydratkost är även evolutionärt sannolikt det som människan har levt på som jägare & samlare. Sedan man började rekommendera lågfett- och högkolhydratkost på 1980-talet har förekomsten av fetma och välfärdssjukdomar ökat rejält.
Hmmm jag vet inte riktigt… Det satte griller i huvudet på.mig som barn när det alltid pratades om bantning vid matbordet. Trots att jag var smal osv. Inget jag vill föra vidare till mina egna barn. På samma sätt tillförde tjejtidningarnas bantningstips bara dåligt i mitt liv, och inte blev jag smalare av dem heller.
Men på en blogg, absolut. Tycker det är bra att du skriver ärligt om det. Sen kanske det inte är så att “alla” tänker på vad de äter. Visst finns det gott om folk som skiter i det.
Hand upp från en som skiter i det. Och en sak jag reagerar på här liksom tidigare är det som präntats in hela livet: Smal = lyckad, frisk, bra. Tjock = dålig, sjuk, fel.
Ibland kan det såklart vara så. Men verkligen inte alltid. Man KAN vara tjock, stark, frisk och lycklig! Men den sista punkten är svår att få till när man så ofta övertygas om att det är en omöjlig ekvation.
Jag håller med dig Lisa om att det så ofta sätts likhetstecken mellan smal och hälsosam och tjock och ohälsosam.
Som jag har förstått det (bl.a. från Maj-Lis Hellenius, professor och överläkare på Livsstilsenheten på Karolinska Universitetssjukhuset) så medför övervikt en ökad sannolikhet för att man även drabbas av t.ex. höga blodfetter, diabetes, högt blodtryck och andra hjärtkärlsjukdomar. MEN om man isolerar övervikten innebär den i sig självt inte någon ökad risk för att t.ex. dö i förtid (sen kan man såklart få problem med smärtor i leder och så men det kan även vi som inte är överviktiga). Dvs om man ser till att vara regelbundet fysiskt aktiv och att för det mesta förse kroppen med mat som den mår bra av (samt ibland förse hjärnan med njutningsmat som den mår bra av 😊) så att man undviker ovanstående riskfaktorer så ligger man bra till hälsomässigt även om man klassas som överviktig. På samma sätt behöver en person som klassas som normalviktig eller underviktig vara fysiskt aktiv och mestadels mata kroppen med bra grejer för att ligga bra till rent hälsomässigt.
Sen som någon annan nämt så verkar det ju finnas en hel del individuella skillnader i vilken mat som våra olika kroppar mår bra av. Men jag tror att man kommer långt med att äta oprocessat, varierat, fiberrika och med mycket grönsaker.
Tack för den bästa (och enda 😊) bloggen jag följer!
Jag har läst din blogg länge, men aldrig kommenterat innan. Ibland håller jag med dig, ibland inte. Men du skriver alltid så bra om hur du resonerar och det ger mig något att fundera vidare på. Det här inlägget var så bra, genomtänkt och moget resonerat. En bra replik på en annan bloggares kommentar om dina hälsotips för ett tag sedan. Jag tror att många av oss (mig inkluderat) mer eller mindre har ett förhållande till mat/vikt/känslor kring mat/samhällets normer som är svårt att balansera. Att inte belysa det alls och låtsas att man kan äta allt utan att det påverkar vikt och allt som följer med det kan ju inte vara rätt väg att gå. Att inte prata om det leder nog bara till mer skuldkänslor om mat och vikt om det upplevs som “alla andra” kan. Tycker du tar upp ämnet fantastiskt bra. Det handlar inte om någon quickfix som ger resultat på vågen men skapar dålig självkänsla. Det ska vara hållbart för resten av livet. Hatten av!
Jag hör till dem som kan äta allt utan att gå upp ett gram. Lyxigt säger många, nja säger jag. Jag är trött på kommentarer som ” vad smal du är” ” ta en kaka till, det behöver du”.
Jag äter mängder med mat och även onyttiga saker. Lite trist att vikt ska ha en sån stor betydelse
Samma här! Kan äta precis vadsomhelst utan att gå upp ett gram. Det är inte jättekul heller o tydligen helt okej att kommentera, även om jag förstår att det kan verka provocerande.
Och samma här!
Har varit smal hela livet, blivit otroligt mobbad för det och har ännu problem med att känna mig för smal, fastän jag ser att jag är fin och helt “normal smal”. Och trots att jag är vuxen. Kan äta ofta, mycket och allt möjligt som jag vill men håller samma vikt ändå. Har snarare problem med att kunna gå upp i vikt, något jag önskar göra. Har hört “ta en bulle till du som är så smal” och liknande, inte av mina allra närmaste dock. Blir lika ledsen och arg varje gång. Nästa gång kommer jag säga: Du borde inte! ta en kaka till för du är tjock.
Jag tycker att det är ett problem när en “tjock” visar sig i bikini är det “you go girl”, men om jag som har smal midja och glipa mellan låren visar mig i trosor, tittar andra snett på mig. Som om jag “ansträngt” mig för att vara smal och vill visa upp mig. Tydligen inte lika okej alltså.
En av alla spännande iakttagelser man sett genom åren i alla möjliga sammanhang.
Saknar ibland nyanser i dessa samtal om vikt och utseende.
Har samma erfarenhet. Verkar vara helt ok att kommentera en smal persons utseende, men skulle jag som smal säga något till en mullig (vilket jag inte gör för jag vet hur jobbigt det är) så har jag varit gränslös, otrevlig och kränkt personen. Suck.
Fast Camilla och M – det beror ju på att era kroppar är de av samhället och allmänheten önskvärda och eftersträvansvärda – så jo, det är skillnad att kommentera någon som ser ut som normen och det eftersträvansvärda eller säga till en överviktig att hen inte får ta en bulle till pga fetma. Sen att just ni två lider av att ha en kropp som samhället, media och allmänheten hyllar är förstås trist på personlig nivå men ni måste ju inse att det för utomstående ses som harmlöst just för att era kroppar är idealet. (För det var knappast någon kritik av er smalhet utan konstaterande att ni uppenbarligen kan äta utan att behöva ”riskera” övervikt.) På samma sätt måste man inse att säga till tjocka att de inte får äta bullar är väldigt elakt. För jo, kontext spelar roll.
Hej, jag är likadan men en dag sa en kollega “Du äter ju aldrig upp!”. Det fick mig att sakta inse att jag går inte upp i vikt för jag äter helt enkelt inte så mycket som jag trodde. Jag äter allt och alltid tills jag blir proppmätt och älskar chips och godis men när jag började jämföra så insåg jag att jag ändå äter ganska lite på en dag. Inte färre gånger, bara mindre. Inte så för alla såklart såklart men var intressant för just mig att förstå efter att trott att jag åt mängder 🙂 För en bekant var det tvärtom, hon trodde hon åt superlite och ändå gick upp i vikt, tills hon blev påmind av sin son att lunchen inte bara var ett knäckebröd utan knäckebröd med avokado och keso och korv etc. En hel lunch med andra ord. Utöver det, småätande som hon inte tänkte på. Kanske därför man får dokumentera sin mat i vissa viktprogram? Obs, jag säger inte att det är så här för alla, bara en reflektion som just jag fick.
Jag har ätit för lite större delen av mitt liv för jag mäktar inte alltid med att äta tillräckligt. Jag har aldrig haft så mkt aptit och får verkligen kämpa med att äta. Äter mycket energität mat men får inte alltid till det ändå. Har alltid velat ha några extrakilon.
Det här är intressant! Jag har gått från att vara sambo till att bo ensam, och jag märker hur mycket svårare det är för mig att avgöra om jag äter mycket eller lite när jag bara lagar mat till mig själv och äter ensam mycket. Jag har därför börjat logga vad jag äter, inte för att gå ned i vikt utan bara för att kolla hur mycket jag äter egentligen, och varken gå upp eller ned. Jag märker att jag ibland äter för lite vissa måltider, och hur det ofta triggar småätande vilket gör att jag totalt äter mer de dagarna än när jag äter rejälare måltider. Sånt har varit svårt att vara medveten om innan när jag bara gått på känsla.
Det är bra. Det är viktigt med nyanser av hur alla gör olika och mår olika av sin kost. Jag har själv blivit mycket ödmjuk inför allas kostvanor sedan min man blev sjuk. Vi har ställt om kosten stort för hela familjen. Det svåra jag har upplevt är faktiskt hur andra reagerar och rent av kan bli förnärmade över våra val. Vi anser inte att vårt sätt är bättre alls, vi gör det för att alla mår bättre, inte minst min make i sin sjukdom. Kontentan? Skriv vad du gör! Visa att det är OK att göra olika. Alla mår bra på olika sätt.
Jag håller med om i princip allt. Men att skriva om annat man avstår från för att “kunna” äta pastan man lagt upp ett recept på skulle ju vara jättetråkigt? Jag tror jag skulle avfölja om någon av tex de många matinstagrammare jag följer skulle börja göra så, för det är inte därför jag följer dem. Eller du kanske mer menar influencers som mest postar annat än mat?
Jag tänker att det vore uppfriskande om influensers som lägger upp väldigt kaloririka recept – någon gång i något inlägg kunde beröra sina matvanor och förklara hur de gör för att inte vikten ska skena iväg totalt av den kosten. Liksom ge en bredare bild av vad de äter. Sedan behöver såklart inte varje inlägg handla om det. Inte ens vart tjugonde.
Håller med Saga här, trodde jag missförstod när jag läste texten. Jag har faktiskt inget emot att man skriver om sina kostvanor eller ens om bantning, men att en foodie som skriver om mat plötsligt skulle börja skriva om vad hen inte äter pga kaloriintaget skulle jag nog se som rätt trist. Om det dessutom är bra, riktig mat de skriver som så ser jag inte ens varför man skulle förvänta sig alls att de skulle skriva om vad de väljer bort.
Ah. Ja där är vi nog olika. Jag funderar alltid på hur folk som tex lagar väldigt mycket god och kaloririk mat får ihop det. Vore jätteinspirerande om de också kunde ge tips på det utifrån att en person som njuter av mat.
Bra men svårt att skriva om vikt och kost utan att någon skriker Hälsohets. Ungefär som att vissa anser att varje ifrågasättande eller kritik i en blogg/på IG är Näthat. Det är det inte. Och du har så rätt i att få kan äta vad de vill, hur de vill, när de vill utan att det får konsekvenser. Jag kan gå ner i vikt på bara några veckor om jag späker mig och kör med proteinshakes som smakar äckligt (har provat) men det håller ju inte i längden. Och äter jag ”normalt” och tränar några gånger i veckan så går jag besvisligen upp 10 kg, vilket år vad som hänt under pandemin. Då har träningspassen varit färre och mindre intensiva (inställda gruppass med instruktör) samt godis och helgsnacks slunkit ner. Det må gå bra för andra, men själv kan jag inte längre knäppa mina byxor.
Jag önskar att jag hade aptit och känna lust till matlagning. Jag får kämpa varje dag för att äta tillräckligt. Och ja så klart är jag smal på grund av att jag ibland inte orkar få till maten. Jag tycker det är vackert att ha några kilo extra och hade gärna haft det, tycker också att det ser friskare ut, speciellt när man blir äldre. Jag lever efter devisen att bättre äta något (vad som helst) än inget alls. Förstår ju att det är motsatt problem men tänkte belysa att alla som är smala gillar inte det heller.
Hej från en som aldrig brytt sig om mat tills för 3-4 år sen (är 50+). Också i perioder svårt att äta tillräckligt, särskilt i sorg/kris. (Andra kan vara precis tvärtom och överäta.)
Men iom klimathotet blev jag intresserad av vegetarisk mat, o kan vittna om att en kurs m ngn kunnig gör mirakel för matlagarlusten! Alltså en längre kurs inte bara en lördag. Klyscha men, ”kan jag, så kan alla!” All lycka till 💚
Ska genast testa fräsa tomatpuré med kryddor i smör. Inte för att undvika grädda mm utan för att det lät gott.
Din inställning till mat är helt begriplig för mig. Och vit fisk och gröna shakes är inget för mig heller. Urk
Jaaa fortsätt skriva om detta. Det hjälper mig jättemycket. Är så tacksam! Dina kloka tankar lyfter mig. Tack.
Tack för att du är transparent och tar upp sådant som ändå många av oss tänker på! Jag blir så glad över tips av den sorten, framför allt som jag är en tio år äldre än dig och har insett att kroppen ändras då fastän jag inte ändrat mina vanor. Så jag behöver ändra min matlagning! Och jag gillar mina kläder och vill kunna fortsätta ha dem, och har dessutom tyvärr inte råd att byta ut allt jag äger. Så jobbigt tycker jag nu att det så ofta skambeläggs om man faktiskt inte trivs med sig själv – fint om folk gör det, men om jag faktiskt vill hålla vikten, måste jag vara dubbelt ledsen då? Både ledsen över att jag går upp och skämmas över att jag inte trivs som tjockare?
Håller med! När jag passerade 40 hände nåt, precis som att kroppen vill ha lite extra fettdepåer.🤔 Tidigare räckte det att byta ut pastan mot grönsaker ett par ggr/v om byxorna började spänna över magen men nu biter sig fluffet envist kvar! Och jag vill verkligen inte byta ut mina kläder som jag trivs i (när inte byxorna sitter som korvskinn🙄😂). Önskar att det pratades mer om detta, hur kroppen ändras när man blir äldre och hur/om man kan påverka det. UTAN att få pikar för att man vill trivas i sin kropp!
Ja, det behövs verkligen pratas mer om! Har också passerat 40.. tycker jag äter bra, bättre än förr, rör på mig mycket mer regelbundet.. men har sakta men säkert gått upp några för många envisa kilon. Känns helt klart som att kroppen ändrade på sig precis vid 40 med resultatet och jag nu könner mig både gammal OCH tjock..
Jag vet inte om jag missförstår dig, men att skriva att du “tycker det är ärligare att berätta” känns inte så schysst tycker jag. För nej, alla smala tänker INTE på vad de äter, alla smala äter INTE magert och/eller nyttigt. Jag var en av dem som aldrig gick upp i vikt vad jag än åt. Och då drack jag läsk som måltidsdryck varje måltid, åt tredubbel pastaportion gärna två gånger om dagen, inte tog en skål chips utan en hel påse per gång, osv. Och tränade inte. Jag var normalviktig, men såg så smal ut att det i alla mina journaler från den tiden står “misstänkt underviktig” oavsett vad jag egentligen sökte vård för…
Det förhöll sig så i 15 år, utan att jag undanhöll något alls om att jag tänkte på vad jag åt (för det gjorde jag inte! Mer än på att det var gott😁). Nu har något hänt, och jag väger plötsligt nästan 20 kilo mer. Trots att jag börjat äta mindre, börjat äta nyttigare, börjat träna flera gånger i veckan.
Vissa saker kan vi inte påverka. Och hur vi förhåller oss till hälsa syns INTE utanpå oss. Oavsett om vi är smala eller tjocka. Och ingen av oss ska behöva vara “ärliga och berätta” om att vi lever och har en inställning vi inte har. Alla är vi olika🙂
Så bra skrivet Sandra!!
Håller helt med Sandra här!
Jag har följt din blogg hela mitt vuxna liv och känner nästan som att vi är vänner : ) Jag upplever dock många av dina inlägg om mat och vikt som väldigt jobbiga och problematiska att läsa. Därför väljer jag nu att sluta läsa, men jag önskar dig så mycket lycka och TACK för allt du gett under de här åren! Kram till dig!
Tack 🤗 det tycker jag låter klokt. Viktigt att man är rädd om dig själv och tar ansvar för det man konsumerar om man märker att det får en att må dåligt. Ta hand om dig!
Rekommenderar alla att läsa Slutbantat av Erik Hemingson. Vi måste sluta förenkla våra kroppar och tro att allt handlar om kalorier in och ut när det är så oerhört komplext.
Ja det är en toppenbok 🤗 läste den förra våren och den hjälpte mig mycket
Heja dig! Naturligtvis finns det en liten andel människor som är smala oavsett vad de äter men vi är betydligt många fler som får streta på varje dag för att hålla nere vikten och hålla uppe hälsan, som du. Människans grottreflex att man ska äta energität mat för att man inte vet när nästa måltid fastnar i fångstsnaran, kombinerat med dagens övertillgång på smaskig och snabbsmält mat skapar det dilemmat för de flesta av oss. Man måste inte känna igen sig i allt du skriver för att det ska vara relevant och rimligt att ta upp. Jag är inte troende men slutar inte följa eller irriterar mig för att du är det. Jag vill inte bli jättetjock, men vet att genetiskt finns inget tak för mig tyvärr. Har hittat ett hälsosamt sätt att äta (antiinflammatoriskt) som jag är tacksam för – men det kräver aktiva beslut och avhållsamhet varje dag. Segt! Heja alla oss som kämpar! Hurra för att prata om det jobbiga, dela med oss av strategier och inspirera till det lustfyllda! Systerskap före gnäll. Alltid.
Man måste inte känna igen sig i allt som skrivs, nej. Men det är därmed inte okej, anser jag, att mena på att många av dem som inte känner igen sig helt enkelt inte är ärliga (inför sig själva, eller inför andra). Det går att prata om personer med en egenskap utan att samtidigt vara oschysst mot de utan samma egenskap🙂 Jag (som är en av dem som reagerade med “gnäll”) reagerar på det – inte på att Clara pratar om hur hon förhåller sig till mat och balans i livet.
Tycker att det är så problematiskt med snack om viktnedgång, samtidigt som jag på grund av att jag rider på ridskola själv har ett behov av att hålla min vikt inom ett visst spann. Jag vill kunna rida fler hästar och då behöver jag hålla mig runt 65 kilo. Eftersom jag har ett stillasittande jobb, älskar mat och har en ätstörningsproblematik från tonåren i bagaget (men som fortfarande är högst närvarande) så blir det otroligt komplext för mig. Särskilt när det skrivs om mat, träning och vikt på sociala medier. Kan ofta gå ned 3-4 kilo i vikt på ett par veckor när jag anstränger mig och räknar kalorier, men det riskerar alltid att trigga min ätstörning.
Jag mår som allra bäst i de perioder (semester och långa ljusa kvällar) då jag kan röra mig mycket, träna och äta precis vad jag känner för. Men dessa perioder följs ju upp av stillasittande perioder där jag snabbt lägger på mig några kilo och jag inte anstränger mig med kaloriräkning och begränsning och då balanserar jag ofta på en tunn lina och riskerar att ramla över mot det ätstörda. Tips som att svälja chiafrön för att dämpa hunger är ett sådant som jag måste jobba med mig själv att inte följa eftersom jag då triggas till att fastna i tvångstankar. Det är ju inte ditt ansvar Clara, det är jag som väljer att konsumera din blogg. Men jag vill ändå dela med mig av hur min ätstördhet påverkar mig och hur vardagen och sociala medier påverkar den. Och skulle alla kändisar öppna sig och berätta hur de äter och gör för att vara smala skulle jag antagligen få stänga ned mina sociala medier helt, för det skulle vara en enorm trigger. Så för min del får de gärna låtsas att de är “naturligt smala”, jag vet ändå hur mycket de offrar. Men jag vet också hur lätt det är att offra allt när man kommit till en viss gräns.
Jag tycker det är så sorgligt med fokus på vikt och smal/tjock istället för på hälsa.
Vi behöver röra på oss för att må bra. Vi behöver (generellt) minska vårt stillasittande. Vi behöver äta varierat, i rimlig mängd och mycket grönsaker och frukt.
Så lätt, men också svårt.
Men det jag menar är att om man fokuserar på dessa saker kommer ju god hälsa på köpet. Vad har några kilo hit eller dit då för betydelse? Och om man håller sig till dessa principer i grunden så är det klart att man kan sväva ut och äta smaskiga grejer eller hoppa rörelse en dag. Balans är ju grejen! Även om principerna är desamma för alla är vi olika och behöver hitta den livsstil som vi mår bra i. Den är ju inte exakt samma för alla!
Livet är för kort för att lägga en massa tid, energi och fokus på några kilo hit eller dit! Lev som du mår bra av!
Tänker ofta på min pappa som halva sitt vuxna liv var missnöjd med en lite stor mage men samtidigt levde hälsosamt i stort. Sedan fick han en dödlig sjukdom och fick kämpa för att hålla vikten fram tills att han gick bort. Tänker att det var så synd och så bortkastat att den där lite runda magen störde honom under så lång tid. Vad hade den för betydelse? För oss var han världens bästa och finaste hur som helst. Det sitter ju liksom inte i kilona.
Ursäkta predikan 😉
100% ja och amen på detta, TACK för den fina kloka kommentaren!
Ja det är klart att man skulle lägga på sig om man valde kladdkaka framför ”vanlig” frukost på morgonen. När blev det så komplicerat för oss att vi inte ens kan välja gröt/fil/ägg/smörgås till frukost utan att man måste göra en sak av det? Är så kluven till detta att skriva om kosten, uppmärksamma den och göra den till en grej. Ja det finns massa kalorier runt oss och lättillgängligt men sen när blev det så svårt att bara äta frukost/lunch, mellanmål och middag. Och såklart fika ibland. Äta godis ibland.
Var är glädjen över maten när man hela tiden vet att antalet kalorier i en måltid egentligen är för många? Eller att man ska känna sig nöjd när man äter något som är snålt på kalorier. Jag förstår inte hur man ska kunna förhålla sig till detta utan att riskera att få ett problematiskt förhållande till vad man stoppar i sig. Och känna sig fel om man väger för mycket, inte ser ut på ett visst sätt osv.
Samtidigt som jag skriver detta sitter jag och funderar på vem är jag att uttala mig. Jag väger 53 kg och har inte lätt att lägga på mig. Men jag vräker, oftast, inte i mig. Visst händer det mej också, om jag äter på restaurang och blir serverad något riktigt gott. Visst äter jag så att jag blir övermätt. Och tar efterrätt för det får alltid plats. Men hemma äter jag vanlig svensk husman, med grönsaker på tallriken. Jag fikar gärna och älskar det. Men inte varje dag eller i alla fall inte 10 bullar åt gången. Kan absolut vräka i mig lösgodis och må illa efteråt, men inte varje dag. Låter kanske präktigt och torrt, och oförståeligt. Är det lätt för mig men svårt för andra? Många tankar.
Jag är också smal av naturen, lägger inte på mig extrakilon särskilt lätt. Har inte heller något stort sötsug, är nöjd efter en kanelbulle eller lite choklad. Och jag tror att vi som har det på det viset har en stor fördel: om inget är förbjudet (av viktskäl) blir ätandet väldigt oladdat. Det är inte svårt att sluta äta eller begränsa sig när man ”får” äta hela tiden. Och inte heller känner ett sug efter att sluka hela chipspåsen eller chokladkakan eller tömma hela kastrullen vid middagen.
När jag var ung och olycklig hade jag en ätstörd period, som mest handlade om kontrollbehov, jag var smal då med. Men jag minns hur mycket jag tänkte på mat, just eftersom jag inte ”fick” äta den. Hur jag sen tippade över och hetsåt när jag väl åt något ”förbjudet”. Lagom fanns inte då.
Jag tänker att det här är ett utgångsläge som ger nån slags försprång. Är man nöjd med ”lagom” och samtidigt vet att det inte gör nån större ”skada” om man nu ändå tömmer skålen, då har man mycket gratis antar jag (som inte behöver kämpa med vikten men väl med annat i livet).
Vad klokt och förklarande du beskriver detta. Kändes som att jag fick en bättre förståelse. Tack!
Vad fint att du tyckte det <3
Fler tankar kring detta är också om man som smal verkligen känner sig nöjd automatiskt med sitt utseende. Varför är det så viktigt att väga mindre? Jag kan inte tänka mig att jag älskar min kropp mer än vad du gör, trots att våra kroppar skiljer sig ganska mycket både vad gäller vikt, längd och massa annat. Men vi måste inte älska våra kroppar. Jag kämpar mycket med att mest förhålla mig till hur den faktiskt är, fungerar och försöker fokusera på att min insida ska må bra. Trots att jag är normsmal så finns det massa saker jag är missnöjd med. Och det har väl att göra med hur vi matas med bilder av slät hud, glansigt tjockt hår, stora ögon, raka långa ben, välformade rumpor, runda bröst osv osv. Ska vi verkligen addera massa tankar kring kosten, räkna kalorier och viktnedgång. Nej jag tror inte det.
Mat, vikt och hälsa… är så trött på det men det påverkar hela mitt vuxna liv hela tiden oavsett. Har som vuxen vägt allt mellan 65 till 125, och de i mitten många gånger om. Mitt problem är att jag aldrig står still. Väldigt tröttsamt framförallt gällande kläder. Har dock aldrig bantat, iaf aldrig i mina ögon. Har aldrig sett på mina livstilsförändringar som bantning. Viktväktarna var utbildning och stöd. GBP med efterföljande kost var medicinska rekommendationer. Har heller aldrig riktigt sett mig som tjock. Har alltid gillat vad jag ser i spegeln, dock inte vad jag ser på foton. Min självbild är uppenbart falsk. 😁. Hatar att det är så opraktiskt att vara stor. Och blir irriterad på att veta att man blir behandlad såolika beroende på storlek.
Problemetär att jag verkligen gillar att äta, både nyttig mat och onyttigheter.
Men jag skulle vara helt ok med att tex vara som jag är nu. Stl XL, om jag bara stod still!!!! Men så funkar inte jag tyvärr. Så jag känner mig lite pragmatisk. Jaja… alla äter och väger vad de gör och om de är i fasen att de vill dela med sig så kul för dem…. Man måste iaf leva som sig själv efter sina egna förutsättningar och livsval.
En sak som jag upplever ofta saknas i dina resonemang kring bantning och viktminskning är varför det är så viktigt. Man vill känna sig fin- ja men varför tycker man att vara smal är att vara fin? Man vill vara hälsosam- ja men vi vet att vara tjock (framför allt om man bara är ”lite”tjock) absolut inte är samma sak som ohälsosam. Är att vara smal (för att passa in i mallen om hur en kvinna ska se ut) värt så mycket att man väljer att leva ett liv med ganska stora begränsningar? Det är väl Ok, men då tror jag man ska säga att det just är det det handlar om. Alltså man vill vara konventionellt snygg. Det går fint att träna sig till bättre hälsa utan att gå ner i vikt. Rekommenderar de som är intresserade av att lära sig mer kring hur mycket felaktiga föreställningar vi har om dieter, smalhet och hälsa att lyssna på podden ”Maintenance phase”. Den har gett mig upphov till många funderingar kring mitt eget internaliserade förakt mot tjocka människor (och innan ni säger att ”jag har inget sånt förakt”), lyssna på podden. Vi som vuxit upp med att läsa tjejtidningar på 90-talet, bantningstips i Frida etc har en hel del bagage med oss.
Det skulle jag gärna skriva mer om. Får nog bli ett inlägg på det temat framöver. Dock tycker jag att folk är så snabba på att avgöra om någon annan har ohälsosam vikt baserat på bilder. Många smala saknar helt muskler och själv har jag ett midjemått som ligger långt över vad som är hälsosamt även om jag i övrigt inte var så många kilo överflöd.
Men är det verkligen så att ett visst midjemått kan vara ohälsosamt om man i övrigt är hälsosam?
Ang midjemått: Midjemåttsrekommendationer är likt BMI ett väldigt trubbigt mått på individnivå, speciellt om ens mått inte är “extremt” högt eller lågt. Du är ganska lång, om jag inte minns fel? Midjemåttsrekommendationen för både kvinnor och män utgår från personer av medellängd och är man 10-15 cm över medellängd kommer man enbart på grund av det troligen ligga nära eller över gränsen för vad som anses “hälsosamt”, utan att man för den sakens skull behöver vara i närheten av bukfetma. Precis på samma sätt som en väldigt muskulös person ofta får ett BMI som indikerar övervikt utan att personen har stora fettdepåer – för att dessa mått är mest användbara när det gäller att följa förändringar över tid, på gruppnivå. För att få en bra uppfattning om någons kroppskomposition och fysiska hälsa behöver man antingen en jäkla massa fler mätvärden, eller att få se en person framför sig och prata ingående om mående på alla plan.
/Läkarstudent
Bra input Johanna 👍🙏
Ett mycket viktigt perspektiv, tack för det Amanda.
Tack för klok input Amanda. När jag läser Claras inlägg tänker jag: men hur är det möjligt att missa all information vi överöses med som handlar om att reducera matintag, tappa kilon och bli smal (underförstått snygg)? Snälla. Vi behöver inte mer. Tror inte direkt att det finns ett enormt behov av att “våga prata om bantning” som om det vore ett stort och viktigt samhällsproblem likt suicid eller mäns våld mot kvinnor. Den enorma pressen på kvinnor att hela tiden vara snygga på alla möjliga sätt däremot. Den borde vi aldrig sluta prata om.
“You Don’t Have to Be Pretty. You don’t owe prettiness to anyone. Not to your boyfriend/spouse/partner, not to your co-workers, especially not to random men on the street. You don’t owe it to your mother, you don’t owe it to your children, you don’t owe it to civilization in general. Prettiness is not a rent you pay for occupying a space marked “female”. (Erin McKean)
Jag vill tipsa om “pt på riktigt”.
Så himla bra. En ögonöppnare både kring mat och träning.
Kan man dra en parallell till skönhetsingrepp och plastikoperationer? Kändisar som berättar om vilka dyra och kanske smärtsamma ingrepp som de gått igenom är mer ärliga men kan öka benägenheten hos andra att känna att de också “behöver” göra skönhetsingrepp, samtidigt som vi tycker att kändisar som inte berättar är oärliga? Triggande att berätta men lika triggande och oärligt att inte berätta.
Ja nog är det lite av ett moment 22 allt. Skillnaden är väl att skönhetsoperationer inte har någon funktion för hälsan medan att tänka på kosten faktiskt har det
Fast om man mår väldigt dåligt och känner sig nedstämd över något med sin kropp som man kan göra något åt med så kallad skönhetsoperation så tror jag att om man blir nöjd vilket inte alltid verkar vara fallet men låt oss säga att man mår bättre efter att man fixat sin näsa eller vad det nu är man mår så dåligt över som terapi inte kanske hjälpte så nog måste det ju påverka hälsan att känna sig mer nöjd och glad med sitt utseende även om man hittar något mer man vill rätta till och var det slutar det vet jag inte men det är ju lite samma sak en del kan ta ett glas vin och vara nöjd med det medans andra vill ha påfyllning. Sen verkar det väldigt giftigt och farligt med implantat och vid det här laget känner ju de flesta till BII och självklart är det mer det psykiska måendet jag menar. Man kan faktiskt må bättre om man tycker att man ser bättre ut. Komplext detta ämne tycker jag.
Ja, ett problem är ju att när en stor influencer uttalar sig om något har det ett väldigt stort genomslag. Tex, när Elsa billgren la upp ett recept på musslor tog de samma dag helt slut i äffärerna. När en känd person ger modetips tar de kläderna de visar upp slut på ett kick. Samma gäller troligen om de visar upp hur de flyger på semester eller hur de äter. Jag förstår nog inte riktigt varför en influenser ska vara skyldig att redovisa varje steg de tar. Särskilt när det kan få negativa följder för vår planet och för medmänniskor. Det är väl så att en influenser måste vara transparent till en viss grad för att behålla tilliten från följare, men jag tror att det i många fall skulle vara bättre att inte vara så explicit, eller detaljerad.
Håller verkligen med Annika om detta! Som att välja mellan pest eller kolera…
Som smal blir jag så arg på den här typen av inlägg, för NEJ, av utseende behöver jag inte tänka på vad jag äter. Jag går inte upp i vikt, och det är många med mig. Vi har inga ätstörningar.
Varför blir du arg? Grattis till genlotteriet 🤗 dock är ju vikten bara en av riskfaktorerna för ohälsa. Att äta bra mat har ju många fler funktioner än just vikten
Jag förstår att det är irriterande att bli ifrågasatt angående ätstörningar bara för att man är smal och sedan ska man ändå bara acceptera det och vara glad för att man vunnit något genlotteri. Det är inte okej. Sedan skrev Ia “För NEJ, av utseende behöver jag inte tänka på vad jag äter”. Så är helt övertygad att hon känner till att vad vi äter har fler funktioner än vikten.
Hälsa långsiktigt? Jag har funderat på all denna kvarg som äts och påstås befrämja hälsa. Någon undersökning påstår att män som dricker mycket mjölk riskerar prostatacancer, en folksjukdom.Tror det finns flera. Komjölk är för kalvar som skall växa snabbt och få stor benmassa. 100 gram kvarg motsvarar bortåt 4 dl mjölk så att häva i sej kilovis i åratal kan vara lite riskabelt om man ser det långsiktigt. Och många växter innehåller små mängder gift för att försvara sej mot insekter mm Särskilt bönor skall behandlas med respekt. https://www.livsmedelsverket.se/livsmedel-och-innehall/oonskade-amnen/vaxtgifter/lektiner. Nötter kan lätt innehålla mögel som är starkt cancerframkallande. Medan socker , vetemjöl och fett inte är giftiga på det viset……Lite kuriosa men som sagt kvarg, det vetetusan? Kvarg kan bli som det blev med alkoholen som påstods vara sååå nyttig men där man nu backat lite…
Fast mjölk och yoghurt får väldigt olika resultat i studier. Mjölk sämre hälsa och yoghurt bättre om man generaliserar grovt. Mkt socker i mjölk bland annat.
Jag förstår dig, och heja dig! Inlägg av detta slag är ingenting jag personligen är intresserad av att läsa, men man kan inte tilltalas av allt! Kommer nog scrolla förbi mat och hälsoperspektiv och läsa allt annat du skriver om❤️
Precis som vetenskapen berättar för oss föds vi med olika gener. Så länge vi gör vad vi kan för att må bra, utan att det på ett eller annat sätt överdrivs, tänker jag att acceptansen är den viktigaste faktorn att arbeta med i frågan om vikt. Bantning känns otroligt förlegat. Vilken jävla frihet att ge sig själv gåvan att få äta vad man vill! Att öppna den dörren tar också bort allt ”förbjudet sug” som annars sitter som griller i huvudet på en.
Att äta vad jag vill betyder inte att alltid äta pommes och korv, för det är iallafall inte jag alltid sugen på. Men att lyssna till sin kropp, idag tar jag en portion till FÖR ATT JAG är hungrig. Idag blir det kycklingsallad, för att jag är sugen. Idag blir det scones till frukost för att det förgyller mitt liv. Aldrig har mitt förhållningssätt till mat varit så befriat och sunt som när jag fritt väljer det som min kropp ber om. Mat är inte farligt, det är alla råd som beskriver för oss HUR vi ska äta som är boven. Lyssna på din kropp och njut av att få leva! Kilona kanske inte är så viktiga när allt kommer omkring.
Har läst din blogg länge men aldrig kommenterat för jag har inte känt något behov av varken hiss eller diss.
Men nu känner jag att detta måste uppmuntras – som jag har saknat ett sådant här inlägg!!! Underbart!
Min uppfattning/uppskattning är att det du skriver om träffar mitt i prick för 80-90 % av alla tjejer/kvinnor.
Önskar fler inlägg av det här slaget, vi måste prata om vikt och kroppar på ett vardagligt objektivt sätt utan att moralisera.
Åh vad roligt att höra <3 TACK Eva. Glad att du känner så!
Word! 👍💪Håller med hundra procent 😍
Så svårt och laddat ämne, det där med kost och matvanor. Jag tycker det är svårt hur man än vrider och vänder på det. Det känns som att hur man än gör så blir det fel på nåt sätt. Äter man allt och obehindrat är det fel och man går lätt upp i vikt. Begränsar man sig på nåt sätt och utesluter vissa saker är det inte heller rätt eller något man “får” prata om. Så himla svårt! Och det är ju så lätt att den där chokladen eller chipspåsen slinker ner i kundvagnen på affären.
Jag var en av dem som inte uppskattade det omtalade chia-inlägget. Jag har kämpat med ätstörningar och har äntligen, vid 32 års ålder, accepterat min kropp. Jag triggades något enormt av dina tips för viktnedgång.
Men efter att ha läst detta inlägg så har du öppnat mina ögon för en helt ny sida av detta. Och du slår verkligen huvudet på spiken. Alltså VERKLIGEN. Det är så gött att läsa en blogg där man blir utmanad i sitt sätt att tänka. Tack!
Det finns även sjukdomar och mediciner som gör att man går ner eller upp i vikt. Att man samlar vätska t.ex. Så hos många handlar det inte bara vad man äter eller inte.
Är en viktig input tycker jag!
Åh, Clara! Återigen sätter du alldeles perfekt skrivna ord på något jag så ofta pratar om med alla de som kommer till mig för hjälp med kosten. Det du gör för att minska i vikt, ja det är i stort sätt detsamma du gör för att senare underhålla den där lägre vikten. Då gäller det att hitta vanor som INTE känns som en bestraffning, att kunna få trivas med kosten och vara mätt och belåten. Och så handlar det ju också om acceptansen att det inte går att äta ALLT, ALLTID, dock går det att hitta en bättre balans, och i balansen ska även det där smågodiset få utrymme om det är det du verkligen njuter av. Älskar att du skriver om allt detta och påminner om hur svårt och knepigt det här med vikten är! Tack 🙂
TACK Amy <3 åh vad glad jag blir över så fina ord från en så kunnig och vettig människa som dessutom är läkare och dietist. Tack för peppen. Kram
Bästa kommentaren på inlägget.
Jag kör MammaFitness nu, och har gjort tidigare. Exakt detta tänk som Clara skriver om. Också kommenterar du med kloka ord och grym kunskap. Älskade att ha dig som kostrådgivare hos MF för något år sedan.
Allt men inte alltid 🙏🙏
Med den logiken, att smala som älskar mat nog inte berättar hela sanningen, så blir även det omvända sant. Att personer som är överviktiga nog äter mer än de visar. Ämnesomsättning är komplicerat och försöker man förenkla det för mycket så hamnar man ofta i väldigt tröttsamma gamla stereotyper. Du har ju berättat att du har problem med sköldkörteln, den spelar stor roll för ämnesomsättningen, är inte det ett intressant perspektiv att ta med i detta istället för att göra det till en grej att många andra nog äter mer än de visar?
Jag känner massvis med folk som kan äta vad de vill utan att gå upp i vikt, det kan man bli avundsjuk på men man får nog lära sig leva med det tror jag.
De smala som kan äta vad de vill känner jag också. Dock har jag noterat att de helt enkelt inte vill äta lika onyttiga saker som vi andra. De stoppar efter halva chokladkakan, nöjer sig med några nävar ur chipspåsen och gillar förrätter mer än efterrätter. Utan att tycka synd om sig eller känna att de avstår. De verkar helt enkelt inte ha ett lika starkt sug som vi andra. Otroligt spännande! Sedan finns det den kategorin smala som behöver tänka mycket på vad de äter för att hålla sig smala. Jag tycker personligen att det vore väldigt intressant om båda dessa kategorier människor pratade lite mer om hur de levde – så att vi som har helt andra sug och matvanor fick förstå vilka uppoffringar de gör – eller inte gör – för att hålla sin vikt på en normalviktig nivå
Jag hör till personerna som numera inte har ett speciellt stort sockersug, eller längtar efter chips och grejer särskilt ofta. Från att typ ha ätit glass till middag emellanåt, och helst godis varje dag. För min del åt jag för lite mat innan, och för lite proteiner. Jag äter det jag behöver nu, kanske lite mer, då räcker det ofta med frukt som sötsak. Väger också mer, blev fem kilo extra innan jag stannade. Men orkar mer, sover bättre, hanterar stress bättre, har inga jobbiga blodsocker fall längre. Kroppen är nöjd helt enkelt. Då behövs inte lika mycket kakor. Men det syns inte på mig, det känns bara.
Håller med dig Clara. Jag hör till dem som har turen att inte dras så mycket till onyttigheter, även om det finns vissa saker jag tycker mycket om, t.ex choklad. Överäter i princip aldrig, det är bara något som inte tycks finnas i mig. Tycker mycket om grönsaker, fisk och skaldjur. Avskyr gräddiga såser, bearnaisesås och hollandaise är det värsta jag vet. Naturligtvis är det mycket lättare för mig att i princip äta vad jag vill och behålla vikten, eftersom vad jag vill tenderar att vara ganska kalorisnålt.
Bra skrivet Clara! Min sorg är att jag har IBS och måste utesluta vissa vanliga, goda och nyttiga livsmedel för att må bra. Tex lök, rödbetor och vete. Bönor och gul soja går bort, dvs svårt att äta vego. Listan är lååång. Men nu har jag stått ut i drygt två månader och har hittat en del nya lösningar, gul lökolja tål jag tex! Jag ska fortsätta att hitta lösningar och lära mig att gilla den nya maten.
Tycker det mest spännande med dessa inlägg är att läsa kommentarsfälten. Tack Clara för att du inte hymlar med hur verkligheten ser ut för de allra flesta. Du står för det sunda bondförnuftet mitt i en shitstorm med kränkta över- och underviktiga människor samtidigt som vi har en fetmapandemi över världen och rekorden för överviktiga barn slås för varje år som går. Vi MÅSTE kunna prata om detta!
Så sant och viktigt!!
Jag förstår inte det där med att kalla det shitstorm när folk har olika åsikter. Jag tycker det är intressant att läsa de olika svaren med människors olika perspektiv, det ger ju förståelse för hur vi fungerar! Att ha en annan åsikt, är det att vara “kränkt”? Påminner om härskarteknik tycker jag.
Och ändå är det ju något som skaver inom dig som gör att du lägger energi på att svara på min kommentar?
svar till Luuh: Ja det är nog det att det verkar motsägelsefullt att klaga på att folk svarar med olika åsikter, och sen skriva att “vi måste kunna prata om det här”.
Om man bara ska svara om man håller med, är det då ett samtal?
Eller menar du att vi måste kunna prata om det här utan att bli emotsagda?
Klagade ingenstans på olika åsikter, utan tycker precis som dig att det är intressant. Sen är det skillnad på åsikter och “nu slutar jag följa din blogg hejdå” och ville visa min uppskattning över att Clara tar upp dessa viktiga ämnen och inte bara stryker sina läsare medhårs. Är knappast någon som tar illa vid sig av kakrecept eller outfit-inlägg och skulle Clara göra det bekvämt för sig skulle hon ju absolut inte skriva om sånt här, så är tacksam att hon ändå gör det och väljer det svåra, ffa för framtida folkhälsas skull.
En tanke till… Är genuint orolig för alla unga nu som till exempel går i skolor utan matsal, o som jag ser köpa en sockrig risblandning och någon drickaburk med kemikalier till lunch 😭 Vilka vanor cementeras – kan de nånsin dras till grönsaker och att äta bra, uppbyggligt bränsle? Och hur mycket självmisshandel väntar dem sedan när de ska ”betala” för sina kostvanor? Hälsomässigt och/eller utseende/vikt. Arg, och skulle verkligen vilja vara med o styra om det här skeppet 😡💪🏼
Men att ungdomar äter skräp och hellre väljer godis eller dricka till lunch på rasten, är inte det något som pågått väldigt länge. Jag kan knappt minnas en enda måltid jag åt i matsalen på högstadiet. Jag ersatte antagligen det med något onyttigt eller ingenting alls. Idag förstår jag inte hur jag kunde leva så. Äter normalkost, det kan blir folk av de flesta, visst?
Asch! Tagga ned och lyssna på Agnes Wolds pod. 😅
Linnea; skönt att höra att du kunde räta upp det, det ger hopp!
K; åh henne gillar jag så det ska jag göra, tack!
Vadå skolor utan matsal?
I svenska skolor ska skollunchen serveras och det är reglerat i skollagen. Punkt!
I min sons skola finns inte en stor matsal. Istället serveras lunchmaten i korridoren utanför klassrummet och barnen har från F-9 gemensamma måltider tillsammans med vuxen skolpersonal där eleverna måste sitta vid bordet x antal minuter för att säkerställa att de äter till de blir mätta och går ner I varv.
På stadens största gymnasieskola är matsalen för liten för antalet elever. Lösningen är att eleverna får och bör sitta i den stora angränsade ljusgården.
Så ja, lösningarna kan vara olika, men skollunch serveras. Och det finns också riktlinjer på hur näringsrik maten ska vara och på alla skolor ska det finnas ett matråd med representanter från samtliga klasser samt skolledning.
Inte på friskolorna. Det finns de som ger barnen måltidskuponger och så får de äta ute på stan. Tyvärr. Friskolotna sparar in på mycket sådant.
Karolina; tack för förklaring, låter ju extra bra att på köpet få en kanske mindre bullrig, lugnare miljö att luncha i 🙌🏼
Ja som Christina skriver, förutsättningarna varierar tyvärr 😢
Har ej barn själv men med ökat matintresse har jag blivit lite fixerad vid mat på gruppnivå och min dröm är att alla skulle få bättre chanser/bli nudge-ade att äta hälsosamt i st f tvärtom 💚
Tack! Älskar dina inlägg om kost, vikt, träning och hälsa. Hög igenkänning och inspirerar mig i min egen hälsoresa.
Så många i kommentarsfälten till Claras inlägg som handlar om hälsa/vikt/motion som kopplar en hälsosam trivselvikt (individuellt för alla) till att smal=snygg, utseende? Tror inte att hon någonstans sagt/skrivit det.. ? Clara visar stolt sina outfits och bilder på sig själv
oavsett några kilon upp eller ner.
Flera ”normalviktiga” (får man uttrycka sig så?) som har lätt att behålla vikten som inte tycker att det är någon nog deal att hålla på och diskutera ämnet. Nähä? För mig som alltid pendlat i vikt och kämpat på, handlar det om att jag vill ha en kropp som är lite smidig. Att inte stånka när jag klumpigt reser mig från golvet och röra mig ofärdigt i lek med barnen t ex. Spela fotboll och åka madrass är jobbigare när jag väger, med utgångspunkt från mig själv, för mycket. Och nu, 45+ och två barn senare har jag ju ingen chans mot viktuppgången. Jag har fasen ingen ämnesomsättning kvar alls tror jag?!..! Så, jag tar tacksamt emot tips och råd för att kunna på ett vettigt sätt komma ner i och behålla (mer eller mindre) den vikt som gör att JAG att mår bäst, på flera plan.
Vad betyder ett “vettigt sätt” för dig? För mig 45 år och efter 4 förlossningar så är det bara att glömma att jag kan äta lite av varje i måttlig mängd och väga som jag gjorde när jag kunde äta hur mycket jag ville av vad jag ville och när jag ville. Saker har förändrats som har gjort att jag måste förändra hur, när och vad jag äter om jag ska kunna nå mina personliga mål.
Om det var svar på min kommentar du skrev, så menar jag med ”vettigt sätt” ett hållbart sätt samt några extra tips att t ex hålla en längre mättnadskänsla och undvika okynnesätande. Goda, nyttigare smaksättningar kanske. Jag äter mindre portioner nu, fyller ut med sallad och grönsaker. Ääälskar bullar och semlor, efterrätter och goda drinkar men håller mig (ganska måttligt) till helgerna eller festliga tillfällen. Men det räcker inte…
PS till min egna kommentar. Såklart jag inte trycker semlor hela helgerna och sen är oförstående till viktuppgång… Festliga tillfällen betyder typ jul, påsk och en tårtbit på närståendes födelsedag. Äter väl rimligt nyttigt, inga fluffiga vita mackor varje morron till frukost osv. Ändå oväntat svårt med hur MYCKET jag måste ändra vanor/vad jag äter nu.. Så ”vettigt sätt” betyder också att kunna äta god mat, dricka champagne och äta kladdkaka då och då. Vit ångad fisk känns inte som ett vettigt alternativ.. Kanske kan jag plocka tips som kan passa mig från Clara, kommentarsfält, rekommenderade böcker.
Jag är normalviktig, har alltid varit och legat på samma vikt hela mitt vuxna liv. Men jag har precis det där stora suget som du pratar om. Allt som jag tycker är riktigt gott och blir sugen på är onyttigt. Äter sötsaker i princip varje dag och då pratar vi inte om en chokladbit eller två… Finns det hemma så äter jag, och det ser jag till att det finns.
Jag äter i övrigt ”normalt” men socker och kolhydratsintaget är mycket stort. Jag har inte tränat på många år.
Min man äter samma mat (utom allt sött) och är mer fysiskt aktiv. Men han har i stället alltid varit överviktig och går upp i vikt bara av att titta på en kaka.
Min man och jag har resonerat mycket om det här genom åren, det har blivit så uppenbart för oss att det är gener det handlar om, även om vi så klart inte är några experter. Om jag har vunnit på något ”genlotteri” vet jag dock inte. Även om jag är pigg och frisk så förstår ju jag att det knappast kan vara bra för mig i längden, men jag har helt enkelt inte självdisciplin och vilja nog att minska på sockret. Kanske just för att jag inte märker någon skillnad i varken vikt eller hälsa… just nu.
På 70 talet fanns knappt några tjockisar.Ju mer snabbmat vi fick ,desto fetare blev vi.En engelsk skådis sa carför är de så smala i Hollywood?De äter inte.Bsnta är astråkigt,men vad ska mN göra om man inte är smal ?
Från en som är väldigt smal och alltid äter sex gånger om dagen:
När jag var lite gick min veckopeng till att spara till hästböcker var liksom inte ens intresserad av godis. Mitt lördagsgodis bestod av 1 dumle och en lakritsbit sedan kände jag mig nöjd men hungrig och två knäckemackor. Mitt godissug blir helt stillat på två bitar medan min mans blir triggat av samma mängd. Detta måste väl på något sätt vara genetiskt kodat?!
Har läst kommentarerna och funderat och nu när jag kom till din så kände jag att…ja här vill jag svara.
Jag tror absolut att vissa individer är ”genetiskt kodade” att vara mer eller mindre benägna att falla dit på söta smaker (exempelvis). Min lillasysters barn är väldigt nära i ålder (2 tjejer 7 och 8). Där den ena nöjer sig med en godisbit och hellre tar en morot…medan de får ransonera och gömma ALLT sött för den andra. Inte bara godis utan allt.
Lite som att min ena syrra är ett sportgeni och är sjukt duktig på alla idrotter medan ingen av oss andra (inte heller mamma/pappa) är det minsta intresserade. Inte samma sak men jag tänker på hur vårt dna kodar oss olika.
Beroende på ”kodningen” har väl olika individer kanske bättre eller sämre grundförutsättningar kring vissa saker. Exempelvis hålla vikten eller sötsug eller liknande. Det vore ju skönt om jag själv kunde fått ”nöjd-efter-en-frukt”-genen men det fick jag ju inte 😂
Tack för det här Clara!
Alltså, jag är så avundsjuk (inte missunnsam). För jag har tränat allt som går att träna. Jag har fjöstränat och knappt blivit svettig och jag har tränat till jag spytt…Och allt däremellan. Jag har haft musik o ljudbok o testat att träna tyst. Jag har tränat med vänner och testat ensam. Gruppträning och eget. Jag har gjort allt. Som att leda ett step up pass och springa milen på 47 minuter. Och testat yoga.
Men jag har aldrig känt endorfinerna alla talar om. Jag har aldrig känt det där suget om att träna igen. Jag har aldrig känt en lust att göra det. Aldrig.
Jag tycker inte det är kul att träna.
Jag gör det för att jag måste. På samma sätt som att jag deklarerar för att jag måste, eller tömmer kattoaletten nån gång i kvartalet (har utekatt som bara nyttjar lådan om vi glömmer honom inne).
Så tro mig när jag säker att jag är så avundsjuk på alla som gillar att träna. Hur gör ni? Vad har jag missat?
Nu är detta inte en reaktion på just detta inlägg utan lite allmänt om ämnet – och det jag mest tänker när jag läser inlägg om inställning till mat/vikt/relation till kroppen är att det är rätt tröttsamt ändå att det ALLTID skapar sådana otroliga diskussioner och debatter. Liksom ett ämne som aldrig går att “vinna”. Alla har sin uppfattning och egen erfarenhet/historia om sin relation till mat och vikt. Tänker lite att borde vi inte ha kommit längre än att låta ämnen som dessa få ta sådan stor plats ändå? Och å ena sidan ska det hyllas att alla är olika och hur bra det är, när det faktiskt inte är så egentligen, och å andra sidan ska det “tjatas” om kost och kroppar på ett “sunt” sätt, när det typ inte finns ett universalt sunt sätt att se på detta ämne.
Lady Dahmer är väl den som jag tycker resonerar vettigast om kroppar f.ö.
Vilket inlägg! Tack för att du skriver om det! Jag gör samma resa exakt nu. Jag vill göra andra val, och inte slentrianmässigt äta osunt.
Hur man ska leva med förändringen är så spännande. Jag hoppas verkligen att du skriver om det! Jag upplever det som en typ av ”förlust” att avstå i längden, eftersom maten och det söta gett mig tröst och en tillflykt.
Kram, och massa pepp!
Från att ha varit där som tonåring att räkna kalorier, hoppa över frukosten och så vidare känner jag att jag de senaste åren hittat ett bra och ganska hälsosamt förhållningssätt till mat. Det är att verkligen se mat som näring, vad behöver kroppen som näring för att må bra? Riktlinjerna 500 g grönt om dagen innebär att nästintill varke måltid behöver innehålla grönsaker. Och det finns så mkt goda grönsaker att testa! Att koka, ånga, ungnsbaka och så vidare. Sen detta med fullkorn, försöker där jag kan ersätta vanligt havre med fullkornshavre, ris med fullkornsbulgur, pasta med fullkornspasta och nyckelhålsmärkt knäckebröd. Byter ut mkt mejeriprodukter mot motsvarigheten gjort på havre, bättre för miljön och ofta lika gott.
Sötsuget som finns på vardagskväller mättas ofta med en stor kopp gott te och någon ruta mörk choklad.
Detta sätt att förhålla sig till mat är mkt roligare än att tänka kalorier etc. Känns som att det blir en bra kost oavsett när jag tänker i dessa banor.
Sen är det viktigaste för mig att maten jag gör är god! Skulle aldrig kunna hålla på med nått som inte är gott, i längden. Tråkigste jag vet! Och tycker jag äter godare mat än många jag känner, hehe😄
Jag har under hela mitt liv haft starkt sötsug och starka hungerkänslor. Ätit mycket bröd, mackor, efterrätter och bakat kakor, alltid tagit extra potatis o sås, också för att jag hatar att vara hungrig. Jag förlorar all kraft och blir arg o vresig om jag inte får mat. Under min uppväxt var jag pinnsmal, vilket jag inte trivdes i. Med åren gick jag sakta upp i vikt, men har inte blivit överviktig. Har aldrig gillat att sporta, var usel i gympa, men rörde mig ganska mycket ändå som barn. I tonåren försökte jag springa o träna på olika sätt, men jag hatade det, blev bara jättehungrig och åt kopiöst, blev tröttare av att springa. Under perioder i mitt liv när jag funderat mer på vad jag äter o hur jag rör mig har jag känt att jag tenderar att tänka för mycket på mat och börjat äta mer nästan tvångsmässigt. Så för mig har det funkat bäst att försöka släppa det och förhålla mig så avslappnat det går till mat. Det funkar bäst när jag fokuserar på annat i livet. Jag äter ganska vettigt husmanskost med mycket potatis, men en del kakor o efterrätter flera ggr i veckan, godis de flesta dagar, men inte så mycket läsk eller öl, en halv
påse chips vissa helger. Lagar min mat från grunden, med grädde, ost o smör. Äter större portioner än de män jag varit tillsammans med, men jag tror att de varit små i maten. Nu är jag medelålders det märks att ämnesomsättningen ändras.men jag har också fått lust att gå o springa. Vet inte vad det beror på, men jag får nu energi av att springa, blir inte längre trött av det. Det blev långt men ville ge mig själv som exempel på en typ av normalviktig person som inte gör uppoffringar, men som tycker om och äter mat kakor o godis. Jag tycker det verkar som att vi helt enkelt har väldigt individuella förutsättningar när det gäller ämnesomsättningen.
Jag tycker ditt inlägg är ett sund inslag i en diskussion som annars tenderar att bli tämligen osund. Mat i sig kan vara svårt att diskutera, det är lätt hänt att folk blir provocerade (av något så naturligt som att äta). Jag själv har under senare år jobbat aktivt för att försöka flytta mitt fokus kring mat från “vad händer om jag stoppar i mig det här?” till “vad behöver egentligen min kropp för att fungera?” Det tog tid, det ska jag inte hymla med, men när jag väl trillade över tröskeln så infann sig en helt annan harmoni. Dagar som jag vet är extra krävande planerar jag med extra mycket energiintag, och tvärtom. Vågen slängde jag ut ur mitt hem, det är inte den som avgör huruvida min kropp mår bra eller ej.
Vad fint att höra <3 heja dig Ebba!
Jag tycker jättemycket om den här typen av inlägg, och alla tips som du ger såsom chiafrön, boktips, träningstips eller annat. Jag blir superinspirerad och hoppas att du ska fortsätta att skriva om hälsa, träning, mat och vikt precis så som du gör.
Jag tänker mycket på att vårt moderna samhälle skapar en miljö där det är svårt att nå fysisk och mental hälsa. Det är jäkligt svårt att helt intuitivt äta och röra på sig på ett hälsosamt sätt i en miljö med faktorer som stillasittande jobb, bil- och kollektivtrafiksåkande, stress, tidsbrist, matbutiker designade för att sälja så mycket mat som möjligt, livsmedelsföretag som för att göra maximal vinst designar energitäta livsmedel som ska vara så oemotståndliga som möjligt för oss osv, osv. Och så en samhällelig utseendefixering, extrema kroppsideal, diskriminering av tjocka personer ovanpå detta, som skapar så mycket mental ohälsa. Klart det är bra med tips för att man som individ lättare ska kunna navigera i allt detta och trots alla faktorer som motarbetar en kunna hitta sitt hälsosammaste jag. Men verklig förändring tror jag bara kan ske på samhällsnivå. Det är ju inte på grund av individers bristande viljestyrka eller som tex övervikt ökat kraftigt i Sverige och hela västvärlden de senaste 50-60-70 åren. Det är ju för att miljön runt omkring oss förändrats.
Ett viktigt och bra perspektiv! Tack för att du lyfte det.
Så klok kommentar tycker jag 🙏
Jag som läsare uppskattar att du är ärlig med det där som många av oss kämpar med hela tiden. Och som du skriver, det är otroligt få av oss som kan äta vad vi vill utan att behöva tänka på det. Jag behöver jämt tänka på det för jag vill kunna vara pigg och stark i kroppen och då kan jag inte stoppa i mig exakt allt jag vill hela tiden.
När Gilmore girls kom var det inne att vara en sån härlig kvinna som förvarade tröjor i ugnen och bara åt mängder med take away skitmat, inte träna och ändå var pinnsmal. Nu är trenden (i mina ögon) att vara härlig, njuta av pasta, naturvin, härliga hemmabakade kakor och ändå vara smal. Och för ett fåtal är det säkert så. Men jag håller med om det kan kännas som ännu ett förljuget kvinnoförtryck ibland. Man ska vara snygg, smal och härlig men man får inte erkänna att man anstränger sig och offrar saker för att bli det. Är man inte naturligt smal är man körd. Det är omöjligt att vara kvinna. Själv är jag inne på samma linje som dig och finner dina inlägg otroligt inspirerande. Har gått upp 10 kg av antidepressiva efter ett dödsfall och jobbar mig sakta ner till min vanliga trivselvikt. Tycker att det är fysiskt obekvämt när magen ligger i veck och mina dyra kjolar går inte på. Men nu har jag som regel att inte pressa. Har tidigare varit ätstörd och trots att jag fokuserar på vikten igen är jag inte minsta sjuk. Det finns inte ett uns av självhat kvar i mig. Jag pressar inte, är bara stolt och peppande och ser otroligt ljust på livet. Och alla små förändringar jag för får mig att må BÄTTRE! Heja oss!
Kram till dig Moa ❤️ Och jag håller med om det där med Gilmore Girls – så sjukt nu i efterhand när man se det. Hoppas du får må bättre framöver.
Jag arbetar som operationssjuksköterska. Är ständigt på jakt efter det som håller mig mätt länge genom långa dagar och långa operationer. Ska testa chia-frön!
Vill bara säga tack och ge tummen upp till ditt inlägg 🙂
Hej Clara! Jag gillar din blogg massor, men inte detta inlägg. Jag gillar att läsa om nyttiga saker som är bra för hälsan. Men jag gillar inte bantningstips. Dem har jag läst såå mycket om när jag var tonåring och i 20-års åldern och till slut förstod jag hur dåliga dessa tips var för mig både psykiskt och fysiskt. Bara lite info från mig ifall det är intressant, annars är det bara att scrolla förbi 🙂 🙂 Kram
Intressant. Själv tycker jag mat är rätt tråkigt, i synnerhet matlagning som är som musik där jag är tondöv och saknar all form av gehör. Gillar att äta god mat såklart men ett aber att behöva äta så ofta. De av dina recept jag ens läser om är när det är riktigt snabbt och enkelt, typ den där tonfiskpastasåsen. Tycker att det är rimligt att man som kvinna som varit gravid hamnar i ett läge där man måste ta ett omtag i sin mat och träning. Jag har ju då aldrig varit i så dåligt skick som efter min första graviditet och allt fixar sig inte utan ansträngning. Speciellt inte om man haft komplikationer och fått äta mediciner som påverkar hyddan också. Heja dig som vågar utforska detta öppet på bloggen, många reaktioner av olika slag kan jag tänka mig.
Det ÄR ju svårt att skriva något om ämnet just för att vi är så många som har en komplicerad relation till just mat och vikt – precis innan jag läste detta läste jag ett annat inlägg i bloggen där Clara visade bilder på sig själv i jeans och jag märkte att jag direkt blev stressad och ledsen och instinktivt kände “åh jag vill också vara så smal”. Och då stod det ändå inte något alls i det inlägget om just utseende eller vikt men en enda bild på en smal person kan få mig att känna så. Det är helt galet egentligen.
Jag har lagt mer än hälften av mitt liv åt dieter, hetsätning, kräkningar, fasta, träning för att gå ner i vikt, kaloriräkning, kolhydratsräkning, utesluta det ena och det andra… Först nu när jag snart är 41 börjar jag känna att fuck that, jag är helt enkelt för trött på skiten för att orka ett varv till. Det är ett stort jobb att börja läka hjärnan så att den ska börja tänka att det är ok att äta när jag är hungrig, det är ok att äta mat som jag är sugen på, det är ok att lyssna på kroppen och att tänka “Vad behöver du just idag för att må bra lilla kropp, vill du ha massa glada grönsaker eller behöver du kanske en promenad med mjukglass i vårsolen? Båda? Ok!”
Jag har en ätstörning och under min behandling på ätstörningsmottagningen fick jag lära mig att det faktiskt inte går att banta sig smal. Eller, tillfälligt smal men aldrig för resten av livet. Det går helt inte att bestämma själv hur man vill se ut utan att begå livslång våld på sin kropp.
Varje kropp har en egen vikt som den vill ha och inget vi gör kan ändra på detta. Inget. Att acceptera detta är jättesvårt.
Viktväktarna är jätteskadliga att göra reklam för, folk tror att de är “snällare” på något vis men dietisten vi hade bad oss räkna ut hur mycket pengar vi gemensamt i gruppen kastat till dem. Det var hisnande mycket. Och alla vi var övertygade om att vi misslyckats bli smala för att vi hade dålig karaktär. Nej. Dietisten sa att Viktväktarnas dietkrav är omöjliga att leva på en längre tid. Ingen klarar det. Man misslyckas, skyller på sig själv och blir ännu mer beredd att ge dem pengar. För det är ett företag som vill tjäna pengar på människors viktångest, inget annat. Läkaren, psykologen och dietisten sa att det snabbaste sättet att bli snorrik är att hitta på ett sätt för folk att banta. Man säljer en omöjlig dröm där alla produktens fel kan tilldelas kundens bristande karaktär. Ingen ifrågasätter produkten/metoden, bara sin egen viljestyrka.
Det enda som fungerar är att acceptera hur man ser ut, äta enligt tallriksmodellen och röra sig lagom. Men acceptansen är nästan omöjlig för de flesta och det är ju jättebra för alla bantningsföretag.
Jag önskar att vi kom dit istället- till en känsla av att det är ok att kroppar ser olika ut bara de mår bra. Att ingen behöver ändra på sig.
Så klokt.
Måste läsa din blogg oftare…