Hur mĂ„nga ansikten och namn minns du frĂ„n de barn som gick i klasserna under dig – jĂ€mfört med de som gick i klasserna över? Av de ena minns jag nĂ€stan ingenting och av de andra minns jag mycket. Det funkar ju sĂ„ att den som stĂ„r i periferin mĂ„ste hĂ„lla koll pĂ„ centrum. Men den som stĂ„r i centrum behöver inte bry sig om periferin. Och i skolan har de Ă€ldre barnen högre status och Ă€r alltid i centrum.

Jag tĂ€nker ofta pĂ„ vad det innebĂ€r att bo pĂ„ den VĂ€sterbottniska landsbygden nĂ€r allting hĂ€nder i UmeĂ„. Att bo i UmeĂ„ nĂ€r allting hĂ€nder i Stockholm. Och att bo i Stockholm nĂ€r allting Ă€ndĂ„ hĂ€nder i de stora vĂ€rldsstĂ€derna som Los Angeles, New York, London och Tokyo. I nĂ„gon mĂ„n stĂ„r vi alla i periferin och blickar mot det som sker i centrum. Att uppleva sig som utanför Ă€r mĂ€nskligt. Finns det verkligen nĂ„gon som upplever sig som innanför? Även nĂ€r den faktiskt Ă€r det?

Men Àven om upplevelsen av att befinna sig i periferin Àr en subjektiv kÀnsla sÄ kan den ju ocksÄ vara en objektiv sanning. Bor man överallt i Sverige utom i Stockholm behöver man ha koll pÄ bÄde centrum och periferin. Bor man i Stockholm behöver man inte bry sig sÄ mycket eller lÀra sig sÄ mycket om det som hÀnder ute i provinserna.

Men Ă€ven om en avlĂ€gsen geografisk plats kan innebĂ€ra hinder innebĂ€r den ocksĂ„ mĂ„nga fördelar. NĂ€r man befinner sig i periferin kan man gĂ„ under radarn pĂ„ ett annat sĂ€tt. Och det Ă€r vĂ€ldigt nyttigt för kreativt skapande och mod. Förhoppningsvis kan man utveckla ett tydligare eget uttryck. TĂ€nk att nĂ€stan alla de intressantaste komikerna bor i Malmö – inte i Stockholm. Och att Sveriges förmodligen vassaste krönikör heter Malin Wollin och bor i Kalmar. Det gör att hon inte riktigt rĂ€knas pĂ„ samma sĂ€tt. Men det ger henne ocksĂ„ precis det perspektiv som behövs för att skriva krönikor utan att vara rĂ€dd för ömma tĂ„r.

Jag har Sveriges största privata blogg och stĂ„r pĂ„ det sĂ€ttet i ett centrum. Men jag fĂ„r knappt ett pressutskick. Jag blir sĂ€llan bjuden pĂ„ fester och galor och de flesta redaktioner och PR-byrĂ„er vet inte om att jag existerar. Jag har fĂ„ influencerkompisar och inga kĂ€ndisvĂ€nner som jag umgĂ„s med. Och jag Ă€r övertygad om att min geografiska plats spelar in i det hĂ€r – för jag befinner mig samtidigt i periferin. Och det passar mig alldeles utmĂ€rkt. De flesta av mina vĂ€nner har helt normala jobb inom vĂ„rd och omsorg, fester Ă€r Ă€ndĂ„ min sĂ€msta gren och pressutskick innebĂ€r ocksĂ„ nĂ„got slags krav pĂ„ tacksamhet mot företaget bakom. Men sĂ„ fort min blogg blev bara lite större plockade lokal media upp mig som profil. Och det lokala nĂ€ringslivet har alltid uppmuntrat och hĂ„llit fram mig som ett bra exempel. Det stödet tror jag inte jag hade fĂ„tt i en större stad dĂ€r det lilla jag dĂ„ hade Ă„stadkommit hade försvunnit i mĂ€ngden. En framgĂ„ngsrik mediepersonlighet gav mig 2011 rĂ„det att flytta till Stockholm “nu nĂ€r du börjat slĂ„ igenom”. Det var det sĂ€msta rĂ„d jag kunnat fĂ„. Dels för att jag verkligen inte skulle mĂ„ bra av att bo i en stor stad, men framförallt för att det jag byggt min verksamhet kring Ă€r sĂ„nt som inte finns dĂ€r andra som jobbar i samma bransch bor. Och det gör att jag har en egen vinkel.

Att nördarna frĂ„n skolan vĂ€xer upp och blir de mest framgĂ„ngsrika vuxna Ă€r en önskedröm och nĂ„got man tröstar olyckliga ungdomar med. Dock stĂ€mmer det oftare Ă€n man kan tro. Inte pĂ„ grund av nĂ„gon slags gudomlig rĂ€ttvisa utan pĂ„ grund av att det för vissa personligheter finns nĂ„gonting vĂ€ldigt motiverande med att uppelva sig som en del av periferin. Vare sig den Ă€r ekonomisk, geografisk, kulturell eller nĂ„got annat. Att stĂ„ i det skydd frĂ„n omvĂ€rldens intresse som det innebĂ€r – och samtidigt fĂ„ drivkraften att vilja “visa dem” som stĂ„r i centrum. Kan man kanalisera den kombinationen kan man komma lĂ„ngt!