Hur många ansikten och namn minns du från de barn som gick i klasserna under dig – jämfört med de som gick i klasserna över? Av de ena minns jag nästan ingenting och av de andra minns jag mycket. Det funkar ju så att den som står i periferin måste hålla koll på centrum. Men den som står i centrum behöver inte bry sig om periferin. Och i skolan har de äldre barnen högre status och är alltid i centrum.

Jag tänker ofta på vad det innebär att bo på den Västerbottniska landsbygden när allting händer i Umeå. Att bo i Umeå när allting händer i Stockholm. Och att bo i Stockholm när allting ändå händer i de stora världsstäderna som Los Angeles, New York, London och Tokyo. I någon mån står vi alla i periferin och blickar mot det som sker i centrum. Att uppleva sig som utanför är mänskligt. Finns det verkligen någon som upplever sig som innanför? Även när den faktiskt är det?

Men även om upplevelsen av att befinna sig i periferin är en subjektiv känsla så kan den ju också vara en objektiv sanning. Bor man överallt i Sverige utom i Stockholm behöver man ha koll på både centrum och periferin. Bor man i Stockholm behöver man inte bry sig så mycket eller lära sig så mycket om det som händer ute i provinserna.

Men även om en avlägsen geografisk plats kan innebära hinder innebär den också många fördelar. När man befinner sig i periferin kan man gå under radarn på ett annat sätt. Och det är väldigt nyttigt för kreativt skapande och mod. Förhoppningsvis kan man utveckla ett tydligare eget uttryck. Tänk att nästan alla de intressantaste komikerna bor i Malmö – inte i Stockholm. Och att Sveriges förmodligen vassaste krönikör heter Malin Wollin och bor i Kalmar. Det gör att hon inte riktigt räknas på samma sätt. Men det ger henne också precis det perspektiv som behövs för att skriva krönikor utan att vara rädd för ömma tår.

Jag har Sveriges största privata blogg och står på det sättet i ett centrum. Men jag får knappt ett pressutskick. Jag blir sällan bjuden på fester och galor och de flesta redaktioner och PR-byråer vet inte om att jag existerar. Jag har få influencerkompisar och inga kändisvänner som jag umgås med. Och jag är övertygad om att min geografiska plats spelar in i det här – för jag befinner mig samtidigt i periferin. Och det passar mig alldeles utmärkt. De flesta av mina vänner har helt normala jobb inom vård och omsorg, fester är ändå min sämsta gren och pressutskick innebär också något slags krav på tacksamhet mot företaget bakom. Men så fort min blogg blev bara lite större plockade lokal media upp mig som profil. Och det lokala näringslivet har alltid uppmuntrat och hållit fram mig som ett bra exempel. Det stödet tror jag inte jag hade fått i en större stad där det lilla jag då hade åstadkommit hade försvunnit i mängden. En framgångsrik mediepersonlighet gav mig 2011 rådet att flytta till Stockholm “nu när du börjat slå igenom”. Det var det sämsta råd jag kunnat få. Dels för att jag verkligen inte skulle må bra av att bo i en stor stad, men framförallt för att det jag byggt min verksamhet kring är sånt som inte finns där andra som jobbar i samma bransch bor. Och det gör att jag har en egen vinkel.

Att nördarna från skolan växer upp och blir de mest framgångsrika vuxna är en önskedröm och något man tröstar olyckliga ungdomar med. Dock stämmer det oftare än man kan tro. Inte på grund av någon slags gudomlig rättvisa utan på grund av att det för vissa personligheter finns någonting väldigt motiverande med att uppelva sig som en del av periferin. Vare sig den är ekonomisk, geografisk, kulturell eller något annat. Att stå i det skydd från omvärldens intresse som det innebär – och samtidigt få drivkraften att vilja “visa dem” som står i centrum. Kan man kanalisera den kombinationen kan man komma långt!