En kaosmorgon. Storbarnen skulle ha bad och försvunna badkläder behövde lokaliseras. Minstingen vägrade overall och ett av barnen kastade sin frukost i soporna oäten eftersom “gurkan gjort osten äcklig”. Jag behövde komma iväg samtidigt som barnen idag eftersom jag har så mycket att hinna inne i stan. Jag rafsade ihop galonbyxor, matteböcker, träningsväskan för lunchträningen (fick jag ens med mig några tights?) mina låneböcker som ska tillbaka, datorn så jag kan arbeta och börsen – var är börsen? Sedan visade det sig att kjolen var elektrisk och klistrade sig mot benen så jag fick panikspruta stärkelse på den ute i snön (inte inomhus, golvet blir glashalt). Sedan åka iväg extra tidigt för att barnen inte skulle missa badbussen. Lämna Ulf och försöka trösta honom eftersom mitt fräsande gjort honom upprörd.

Precis när jag klarat av allt detta och lämnat byn på väg mot stan insåg jag att Essa satt i bilen. Hon brukar ju följa med och lämna på morgonen. Men inte de dagar jag ska till stan! Den detaljen hade jag dock glömt så hon satt i skuffen och kikade fram, minst lika förvånad som jag. Så jag fick vända och lämna henne också.

Direkt jag kommit ut från byn rullade jag in på en parkeringsficka och blundade och lutade mig bak. Vad hände? Hur kan en morgon bli så rörig och kännas så usel?

Idag är det Vita tisdagen i den Stilla Veckan – den sista veckan i fastan. Och dagens lugna andakt tog jag där bakom ratten på parkeringsfickan.