Vilka är ni i matlaget? Vi är tre familjer som har barn i samma åldrar och vi är kompisar eller arbetar med varandra i olika konstellationer. Vi bor längs samma lilla grusväg i samma lilla by. Totalt är vi 13 stycken. 6 vuxna och 7 barn.
Hur kom ni på det? Det var faktiskt Jakob som kom på det. Jag vet inte varför men kanske var han inspirerad av sin mammas matlag? Eller något sånt. Vi bjöd i alla fall in första gången till oss.
Kände ni varandra innan? Stina och Emil kände jag eftersom Stina är lillasyster till min bästa kompis Elina och Emil hängde i samma kyrka som mig i tonåren. Men vi kände inte varandra så djupt för innan matlaget umgicks vi inte regelbundet och Stina och Emil hade precis flyttat hit. Albin och Ulrika känner vi eftersom de flyttade till byn samtidigt som oss och Jakob och Albin driver jordbruket ihop. De som kände varandra minst var Albin och Ulrika och Stina och Emils familjer. Men nu känner vi varandra lika bra skulle jag säga!
Hur ofta ses ni? Vi ses varje tisdag sedan fyra år tillbaka. Oftast börjar vi 17.30 eller 18.00 beroende på när folk slutar jobbet och kan vara på plats. Vi har en stopptid (mest för att kunna hävda till barnen som aldrig vill avsluta och gå hem) och den är satt till 20.30 på kvällen. Men om vi har extra trevligt kan det bli sent. På lov är det ingen stopptid. Ibland håller vi på in på natten.
Vad är ett lagomt antal? Det beror på hur stort köksbord man har. Nej, men tre familjer tycker jag är rätt bra. Fler än så blir svårt att rymma och med bara två familjer tror jag att det kanske blir lite lite? Men jag vet inte. Det viktigaste är en bra dynamik. Man måste ju inte ses familjer heller – ett udda gäng kompisar är också kul!
Är det inte jobbigt att ha varje tisdag uppbokad? Nej, det är höjdpunkten på veckan!
Vad gör man om någon familj är sjuk, bortrest eller är för trött? Ibland kör det ihop sig eller så har någon familj det lite kämpigt. Oftast brukar någon annan då erbjuda sig att ha matlaget hemma hos sig. Eller så försöker vi byta dag. I sista hand ställer vi in.
Vad lagar ni för mat? Högt och lågt. Det beror på vad den som är värd känner för och hur mycket energi som finns. Skulle säga att de vanligaste rätterna är spagetti och köttfärsås eller tacos. Meze, gnocci, korv och makaroner, langos, lamm i ugn, fisk av olika slag och soppor med mjukbröd är också vanligt förekommande.
Är det efterrätt? Ja! Ibland GB Big Pack serverad direkt ur lådan, ibland kladdkaka, ibland rabarberpaj, ibland glasstrut. Men alltid efterrätt. Efter maten flyttar vi vuxna till vardagsrummet och snacksar på lite chips och choklad och dricker kaffe och någon kanske tar sig en liten whiskeypinne (obs aldrig jag och Stina).
Äter ni tillsammans med barnen? Ibland gör vi det men nu är det svårt att rymmas. Så ibland sitter barnen vid eget bord. Och ibland äter vi lite före barnen om de är ute och leker och har roligt just då.
Vad gör barnen på kvällen? Storbarnen leker, ser film, spelar tv-spel, ritar. Småbarnen hänger mest med oss vuxna och äter av vårt snacks och klättrar runt på oss och hundarna.
Hur gör man mat som alla gillar? När det är mat som barnen inte gillar brukar vi koka pasta till dem, eller lite pannkakor eller bulla upp med mer bröd och tillbehör. Så det ordnar sig alltid på något sätt. Vi vuxna äter allt och är inte storbjudna.
Hur gör ni med allergier eller om någon tex inte äter kött? I början var Stina vegetarian och då gjorde vi vegetarisk mat och annars ett vegalternativ till henne. Inga andra allergier finns men jag tror vi skulle lösa det ganska smidigt.
Är det inte jobbigt att städa och plocka innan? Nej för det brukar inte vara så noga med den saken. Ibland hinner man och ibland hinner man inte men vi är så avslappnade med varandra att det är okej.
Blir det någon slags skum konkurrens om vem som gör godast mat? Att man försöker överträffa varandra i köket? Nej om man känner konkurrens med personerna i sitt matlag bör man nog ha andra personer i sitt matlag. Ibland slår någon på stort såklart – men gången efter blir det något enkelt. Man får hjälpas åt att hålla det på en rimlig nivå som inte spårar ur.
Blir inte barnen trötta av att vara uppe så sent? Jo de små barnen blir trötta. När Ulf var yngre försökte vi lägga honom men nu går det inte längre. Det är ändå värt tröttheten!
Betalar ni varandra för maten eller hur funkar det? Nej den som är värd betalar för maten. Man får ju själv bedömma hur dyrt eller fint man vill bjuda på. Vi har dock en gemensam cost split-app där vi lägger in större kostnader, om vi gör utflykter eller inköp ihop.
Hjälper middagsgästerna till med disk och dukning? Nej den familj som är värd diskar och dukar och plockar fram och av. Men sedan får den ju vila när den själv är bortbjuden. Tycker det funkar bäst – det är ändå så svårt att hitta och navigera i någon annans kök.
Tar samtalsämnena aldrig slut? De gör ju inte det! Men det är klart att under pandemin när alla jobbade hemma och ingen träffade någon – då fanns det ju mindre att prata om. Men jag tycker vi har många roliga följetonger. Någon har en besvärlig situation på jobbet som vi återkommer till varje vecka eller en hemsk ingift släkting som är ett evigt skämt. När man träffas så ofta behöver man inte börja från noll varje gång vilket är skönt.
Är det alltid bra stämning? Ja på det sättet att alla är snälla med varandra. Men finessen med ett matlag till skillnad från en middagsbjudning är att man kan komma dit helt svettig och trött efter jobbet eller med gråten i halsen efter en dust med någon av barnen. Irriterad på sin partner som är sen som vanligt och med ett monsterargt barn på höften. Ja vad det nu kan vara frågan om. Man kommer som man är och när man far därifrån brukar man alltid vara i bättre skick än innan.
Hur funkar det med barnens kvällsaktiviteter? Just nu har våra barn inte så många aktiviteter och inget som krockar. Men skulle det bli så då får vi väl lösa det då. Ibland har matlaget sammanfallit med aktiviteter i byn och då får storbarnen åka iväg på det och kommer sedan tillbaka. Men jag tycker inte heller att barn behöver gå på så många aktiviteter – matlag är ju också en aktivitet!
Har matlaget fått några andra “konsekvenser”? Japp, sedan det startade 2018 lever vi mycket mer kollektivt. Vi tjejer har startat en syjunta (som dock inte setts den här vintern) och Jakob och Albin och Emil brukar ha bastukväll en gång i veckan ungefär. De har en bokcirkel också. Vi samäger en roddbåt (för varför ha flera?) och lånar verktyg av varandra, hjälps åt med hämtningar och lämningar och hundpromenader. Vi brukar göra utflykter på helgerna, grilla, åka skidor och skridskor.
Vi har en lång messengertråd som det skrivs i nästan varje dag. Interna skämt, frågor om skolprov och gympapåsar och länkar till något vi diskuterade sist vi sågs – som om Putin har Parkinson eller ej. Efter Oscarsgalan hade vi en lång och ganska uppeldad diskussion om Will Smith. Obegripligt ämnesval. Högt och lågt som sagt.
Ett tag samåkte alla våra barn till skolan. Då skjutsade vi och hämtade bara barnen var tredje dag. Det var himmelriket! Nu funkar inte det längre för ingen rymmer alla barn i en bil och dessutom går de olika långa dagar.
Hur länge kommer ni hålla på? Så länge som det är roligt. Det finns ju matlag som hållit på i fyrtio år och det är ju såklart en härlig målbild. Ibland pratar vi om hur det kommer vara när barnen är stora och vi sitter där sex vuxna och är överlyckliga om något av de vuxna barnen råkar vara hemma och hälsa på och kan vara med på matlaget. Blir så rörd när jag tänker på livet i det perspektivet.
Finns det något dåligt med att ha ett matlag? Nej, jag kommer inte på en enda sak. Men kanske om man är i en konstellation där det känns som att folk bidrar olika mycket? Någon alltid snyltar? Någon aldrig erbjuder sin hjälp? Jag vet inte. Jag tror att det kan vara svårt att hitta folk att ha ett matlag med för det är så mycket som ska stämma. Särskilt som så många lever så otroligt hektiska och detaljplanerade liv. Eller om man ofta jobbar kväll.
Varför ska man ha ett matlag? För att vara lite mindre ensam, för att dela sina bördor och glädjeämnen med fler, för att man blir mer kär i sin partner av att se den i ett sammanhang med andra vuxna, för att bli bjuden på mat, för att avdramatisera bjudandet och upptäcka att enkelt ofta är bättre, för att förgylla vardagen, för att skapa fler sammanhang för sina barn. Och för att man sparar in på energi när man lagar mat i en ugn, på en spis och diskar i en diskmaskin istället för tre olika. Okej det där sista vet jag inte säkert men det känns som att det borde stämma?!
46 svar
Inspirerande!
Fint sätt att hitta vardagsgemenskap!
Älskar hur du skriver att du inte tycker barn behöver ha så många aktiviteter. Känner familjer vars ungar har aktiviteter JÄMT. Flera sena kvällar i veckan i svinkalla ishallen, hela helger som går åt till att åka på cuper och så vidare. För att inte tala om allt kringarbete som inköp, sy scenkläder (!) eller baka bröd och bullar till försäljning. När jag tänker på det har jag ingen lust till barn och familj. Måste det vara såhär?
Skriv gärna mer om hur du/ni tänker kring aktiviteter för barnen 🙂
Det där tror jag är rätt olika 🙂 Vi har 2 barn:6 o 9 år, än så länge har bara 9-åringen aktiviter på vardagar. Kör på måndagar och scouter varannan tisdag, det känns rimligt och något vår familj mäktar med. Min sambo jobbar till 18-19 flera kvällar i veckan och har dessutom bilen till jobbet så för oss skulle det bli svårt med fler vardagsaktiviteter. Som tur är har vi cykelavstånd till båda aktiviteter de flesta gångerna, och även 9-åringens kompisar går på samma så det går att samåka om det är längre bort ibland (scouterna är på olika ställen emellanåt). Vi får väl se hur det blir när 6-åringen vill börja med nåt 🙂 För oss räcker det gott och väl med 2 vardagar/vecka med aktiviteter, vi har än så länge inga fasta helgaktiviteter vilket är skönt eftersom sambon dessutom jobbar varannan helg och det alltid finns saker att göra i hemmet/tillsammans i familjen de helger han är ledig.
Nej, det är klart det inte måste vara så. Det bestämmer man väl själv som förälder vad som känns rimligt och lagom. Min son har inte haft någon aktivitet förrän i höstas då han började på skridskoskola (5 år gammal). Det var en gång i veckan, 50 minuterspass och ishallen ligger inom gångavstånd. Nu på söndag ska han börja fotbollsskola, tydligen. Det är han själv som önskar det. Jag antar att det är en gång i veckan fram till sommarlovet. Efter sommarlovet vill han gå hockeyskola och jag har anmält honom i en dansgrupp. Då blir det aktivitet 2ggr per vecka. Okej, nu lät det jättemycket när jag skrev allt så här. Men jag ska försöka hålla det på max 2 ggr i veckan. Och så ska jag försöka göra så att han får testa det han vill, inte utifrån det jag vill.. hehe
Jag tror det är viktigt att komma överens med den andra föräldern till barnet/-n vilken nivå man vill och orkar lägga sig på.
Våra barn har aldrig varit jätteintresserade av aktiviteter, vi har fått peppa dem mycket för att testa. Vi vill inte vara tränare/ledare för vi känner inte att den energin finns, utifrån jobbförutsättningar och allmän status vad gäller energinivå. Dock ställer vi alltid upp som funktionärer på tävlingar, skjutsar till/från träningar, etc.
Vi tycker att vi hittat en rimlig nivå där livet inte bara kretsar kring barnens aktiviteter. Kanske har att göra med att både maken och jag har tränat/tävlat på elitnivå i Sverige, så vi är inga soffpotatisar på det viset.
Våra barn är inte jättetaggade, så vi tycker att vi har hittat rätt nivå för alla i familjen.
Jag känner till familjer där allt kretsar runt barnens aktiviteter och det är i princip varje dag i veckan en träning eller match för ett barn som är åtta år. Där tycker barnen i och för sig att det är superkul att träna järnet men de barnen nog får kompensera för de stjärnor föräldrarna aldrig blev.
Viktigast tycker jag: Barnen ska tycka det är kul och föräldrarna ska orka och ha tid/energi kvar för annat än barnens aktiviteter.
Jag tänker också att jag vill ta det lugnt med aktiviteter. Men sen tänker jag på barns stillasittande och att många nog upplever aktiviteter som ett sätt att få barn att röra sig istället för att de tjatar om skärm…(finns ju barn som rör sig ändå, men de allra flesta rör sig ju faktiskt för lite)
Vi har fyra barn och min man är av den åsikten att barnen ska få göra allt de vill, medan jag helst går hemma och pysslar i trädgården….Såå, håll i er…..
12 år: handboll, fotboll, brottning, badminton, ninjaträning
10 år: fotboll, ninjaträning
7 år; ninjaträning, pyssel
3 år: “tränar” med pappan 2 ggr i veckan, pyssel
Handbollen och fotbollen är träning minst 2 ggr i veckan för vardera barn, plus matcher, cuper, försäljning, stå i kiosk. 12- åringen vill börja i basket i just och 10-åringen vill börja pingis. 7-åringen vill börja i dans………….
Men krockar det inte otroligt mycket med cuper och träningar och så? Har två barn som enbart spelar fotboll och tycker det redan är rätt mycket bara med en sport. Just bollsporter känns som det har en tendens att bli så mycket…hur får ni ihop det?
Heja! Tycker ni låter som fantastiska föräldrar!
Eftersom barn i utsatta områden sällan kan ha så mkt eller inga aktiviteter, blir fritidssysselsättning att välja det- eller välja bort det medvetet – också en klassfråga.
Vill man och kan jobba mer medvetet med att barnen ska kunna få pröva ett smörgåsbord av saker som senare kanske kristalliserar sig till några få, är väl det jättebra. Det finns en lite von oben- attityd kring att aktiviteter skulle skapa stressade barn.
Min 13-åring är sällan så glad som efter basketträningen, som är 3 gånger i veckan plus cuper, resor och extragrejer. Och såna vänner hon fått i laget! Som tonårsföräldrar uppskattar man det såå myclet eftersom barn som inte är med på något mest sitter hemma idag och ”umgås” via sociala medier med folk. I bästa fall.
15-åringen rider fyra gånger i veckan, så den logistiken är rätt svettig med minst 7-9 grejer i veckan. Men i den åldern kan de också ta sig själva plus att basketlager delar upp skjutsandet. Lite som Claras fina matlag – tre veckor i rad behöcer man inte köra, sedan kör man en full bil med flickor hela veckan.
Däremot, när barnen var riktigt små räckte det såå bra att vara hemma med mig. Jag väntade till tre år innan de började förskola och hade några få saker på schemat från ca fem års ålder, t ex barnkör och simning.
Vi har inte velat hindra våra barn att upptäcka dina talanger och få möjligheter. Min man fick nye ha aktiviteter för dina föräldrar som barn, de ville inte vara begränsade, det är en stor sorg för honom i livet. Balans är naturligtvis bra men förbud känns oschysst och egoistisk.
Man väljer själv! Det finns inga måsten. Jag har två barn (9 och 7) och de har simskola en gång i veckan och stora är sedan i vintras med i en sorts mångkamp med olika rörelseaktiviteter fördelade på 7-10 helgdagar fram till mitten av nästa termin. That’s it. Min man och jag vägrar leva ännu mer inrutat än vad vi redan måste göra med jobb, barn, hus och gamla föräldrar. Finns ingen anledning att begränsa tiden för lek och kreativitet, tycker jag. De går ju i skolan med allt det innebär av schemalagda dagar. De behöver inte ha en schemalagd fritid också. Det behöver inte vi vuxna heller.
Åh, jag känner så mycket igen det du skriver om inrutat!
Jag tycker också det redan är tillräckligt med “måsten”, tider som ska passas, läxor, deadlines på jobbet plus “allt annat” i vardagen som man behöver förhålla sig till. “Lagom” nivå och frekvens på aktiviteter där alla i familjen orkar med och som barnen dessutom gillar, det tycker jag funkar bra.
Exakt så känner jag också. Jag har tre barn och en period så skulle mellanbarnet köras till kampsport två gånger per vecka och äldsta till scouterna den tredje dagen. Det kändes som att livet var ett enda hemskt ekorrhjul och då jobbade jag dessutom nästan varje helg. Det var så jobbigt mentalt!
Nu har yngsta börjat så smått i fotbollsskola men verkar inte vilja gå kvar, medan äldsta går på orientering en dag i veckan och scouterna en annan dag. Mellanbarnet har testat olika saker men inte hittat något han fastnat för.
Scouterna försöker vi samåka med grannbarnet, vi delar upp skjutsandet varannan vecka. Allt är så långt bort då vi bor mitt ute i ingenstans, så det går åt så mycket tid med skjutsandet – samtidigt vill man inte förneka barnen något de tycker är roligt, men vi skulle aldrig propsa på någonting heller.
Måste bara tipsa tipsa om att ha matlag när man pluggar, eller senare i livet mellan singel/parhushåll!
Började med matlag i ett kompisgäng när vi alla gick på högskolan, då var det bara vänner, sedan blev två i gänget tillsammans och andra skaffade partners som fick vara med. När alla utom en var i par så hade singelkompisen med sin buggkompis så att bördan/nöjet delades på två. Kommer inte ihåg om vi körde varannan vecka eller en gång i månaden men det var en av de finaste gemenskaperna som jag haft i livet! Förutom att våra förutsättningar var helt annorlunda än Claras så hade vi exakt samma gemenskap och stöttade varandra i vått och torrt, genom hjärtesorg, alla interna skämt och ofta var det kanske det första sällskap som nya partners fick träffa vännerna.
Vi gjorde så att de som bjöd in köpte mat/valde recept och höll i matlagning och disk, men alla hjälpte till. Funkade svinbra! Tills alla flyttade till olika städer 🙁 Annars hade vi nog varit igång än!
Jag har vuxit upp i ett matlag. Mina föräldrar är fortfarande aktiva i matlaget som började 1974. Det var soppa varje torsdag, lättöl och mjölk till. Knäckebröd med smör/margarin och kaffe efteråt. Mellan 5 å 7 var man välkommen att äta sin mat. Det har varit värdefullt och jag är glad att mor och far fortfarande är aktiva. Förutom sopptorsdagen så har man julfest och sommarfest och kommer förbi för att gratulera på födelsedagar. Det är så underbart att se vad gemenskapen gör för flera generationer av sopplagsbarn. Mamma och pappa är de enda original-medlemmarna.
Låter som en dröm. Kul för alla gissar jag.
Skulle gärna läsa mer om barn och aktiviteter.
Tycker det låter alldeles alldeles underbart att ha hittat ett gäng som man är så i synk med 😍 egentligen borde man ju bara umgås med de kompisarna, de man verkligen längtar efter och kan vara helt avslappnad med. Men ändå ser jag mig själv styra upp aktiviteter med de där jag vet att det kommer vara en liten anspänning och där det tar energi också. Dumt.
Japp. Jag hsr tänkt Precis Samma i veckan och haft en del ångest över det. Ny på liten ort som jag är (typ, vi har bott här i 4 år snart) så finns det tyvärr inte så jättemånga att välja på. Och de jag Verkligen vill umgås med hör inte av sig så värst ofta. Och ja, det blir svårt att få till. Svårare att skaffa nya vänner som 30+åring på liten ort än som 20åring i studentstaden Umeå, har jag märkt.
Ser att ni som kommenterar ang aktiviteter har ganska små barn. När barnen blir lite äldre är det oerhört stor skillnad på antalet träningar per vecka, beroende på sport. Vi har tack och lov sluppit hockeyn, som är absolut “värst”, åtminstone här där vi bor. Minst 4 träningar/vecka och extra träningar innan(!) skolan 1-2 ggr/vecka när de går på högstadiet. Dessutom matcher/cuper i stort sett varje helg. Att jämföra med t ex innebandy och handboll, där de oftast tränar 2 ggr/vecka och matchar 2, ev 3 ggr/månaden.
Däremot ska man inte missa att såväl barn som vuxna ju får ett socialt sammanhang även där. Tack vare att vi varit på matcher & samkört med andra familjer så känner vi idag i stort sett alla tonåringarnas kompisar. De äldre, som nu är mellan 17-19 år, hälsar och pratar med oss föräldrar när vi t ex handlar på matvaruaffären där de jobbar extra. Utan idrotten hade vi definitivt inte haft samma kontakt med (och koll på) kompisarna.
Med “facit i hand” ångrar vi absolut inte att vi skjutsat, hämtat, hejat, bakat & sålt fika.
Dessutom har vi fått se massor med spännande matcher, glada svettiga barn och snygga mål & räddningar! 🏑🥅
Vi har samma lika. Hockey, handboll och innebandy. Fullt ös x5 varenda vecka! Hinner absolut inte med något annat än barnens aktiviteter och kringgöromål som baka, fik, cuper etc.
Så härligt med matlag, när mina barn var små hade jag två drömmar den ena var att några familjer skulle göra storkok och dela på maten och kostnaderna, de andra var att man skulle träffas hos varandra en gång i veckan och göra hushållssysslor tillsammans den ena kanske ville ha hjälp med tvätt, den andra med bakning osv detta blev aldrig gjort men man borde göra mera tillsammans
Det kanske inte är för sent än? Bra idé tycker jag!
Min största fråga kring matlaget är hur man gör för att hinna laga mat till så många en vanlig vardag? Finns det några knep?
Makaroner (stor kastrull) och fiskpinnar i ugn (en eller två ungsplåtar, beroende på antal ätande). Köttbullar i långpanna går också av sig själv, tar en kvart kanske. Frysta grönsaker som man värmer på som tillägg. Smörsås till det mesta (smält ett halvt paket smör – klart!). Ugnsplåt med potatis tar lite längre tid att skära till, men sköter sig sedan själv. Korv i ugn. Ja, ugnsplåtar är ju bra 🙂 Och rätt många rätter tar inte mer tid att göra för många, när man bara har tillräckligt stora kastruller…
Ibland gör jag en gryta i förväg och värmer på. Ris sköter sig själv. Vitlökssås till allt. Ibland skär jag grönsaker kvällen innan. Dukningen för oss blir oftast en hög med tallrikar och en hög med bestick mitt på bordet, så får alla ta det som passar. Det viktigaste i vårt matlag har varit att det finns mat och gemenskap, inte att det är städat eller kulinariska äventyr (barnen äter ändå mest pasta och tacobröd…)
Våra barn behöver ha maten på bordet kl 17 senast, hur står era ut så länge? 🙈 Vi har matlag med en familj till, rätt oregelbundet, men premisserna är lika som era. Man bjuder på det man vill, behöver inte städa innan, och det blir alltid nåt sött efter maten. Tyvärr har vi haft uppehåll under pandemin men nu är vi igång igen, så fort båda familjerna är vabbfria 😄
För snart 4 år sedan läste jag om ert matlag och tänkte att det där verkar ju jättesmart. Och så började vi också. Tre familjer, 12 personer. Ett gemytligt kaos. Nu är vi 16 stycken (10 barn mellan 0 och 8…), alltså en ny medlem varje år. Kaoset är inte mindre. Men vilken livräddare det varit, genom sorg och glädje! Inte minst under pandemin när vi knappt träffade andra.
Så, tack för tipset!
Åh underbart 🤗 och kaosigt
Vilket drömliv 🙂
Vi känner absolut ingen där vi bor, annars hade ju detta varit livets bästa idé. Men jag får vara glad att vi känner flera familjer vi synkar med spritt över landet, och att man periodvis får dela semesterveckor/ helger med dem.
Det låter väldigt väldigt väldigt roligt! Och jag gillar verkligen mat och tjat och prat, det är så roligt att plocka fram och göra fint och sånt. I inlägget gillar jag främst inslaget om att ni blivit mer kollektiva som en god konsekvens av matlaget.
Underbart! Jag är sedan 20 år med i ett arbetslag. Vi är 11 kvinnor som varannan måndag går hem till varandra och arbetar med de sysslor som värdinnan vill ha utfört. Det kan vara allt från plocka in ved, städa badrum, mocka hos de som har djur till att sortera in kort i album etc etc. Vi jobbar effektivt i 2 timmar sen äter vi mat och har trevligt. Ibland har någon rensat kläder och har med sig, behöver vi något kollar vi av med varandra innan vi köper. På 11 personer blir en värdinna 2 ggr/ år. Idén till detta fick vi efter att vi läst 10 tankar om tid av Bodil Jönsson- mycket bra.
Wow! Så inspirerande! <3
Låter helt underbart 😊
Jättebra idé ju!
Jag var så grymt avundsfrisk på ert matlag Clara, och när vår dotter föddes på våren 2019 så tog jag upp saken med min mamma och min svärmor. Jag fantiserade om att vi skulle ses och äta ihop en gång i veckan, och att det så småningom skulle mynna ut i att vi umgicks även på andra sätt och ja, fick närmare relationer helt enkelt. Jag såg det som ett stort plus att vår dotter skulle få en naturlig relation till både mor- och farföräldrar.
Nu är det 2.5 år sedan vi drog igång och jag får tårar i ögonen när jag tänker på hur det blev – för det blev så bra! Bättre än jag trodde! Vi får inte alltid ihop våra scheman men vi ses åtminstone ett par gånger i månaden och vi gör så mycket annat ihop nu också. Vi firar påsk och jul, går på bio, hjälper varandra med praktiska saker och vi får så fin hjälp med barnen (som sedan i höstas är två!)! Vi umgås i ”konstiga konstellationer”, min svåger (som är 25 år) har inga problem med att åka ut och fika med mina föräldrar. Och nu vid påsk så var vi våra familjer + bonusbarn med respektive + deras svärföräldrar + kompisar från byn. Vi var 22 personer och det var underbart.
Tack snälla Clara för att du berättar så fint om ert matlag. Mitt liv hade sett väldigt annorlunda ut om du inte hade gjort det <3
Vilken dröm att ha ett matlag! Det är en målbild! Tack för inspirationen. ❤
Underbart inlägg! Gav en riktigt härlig känsla i magen. Och fick mig att tänka på andra inlägg du skrivit som varit sådär bärande, som en behövlig mammakram. Kan du inte skriva fler såna? Alltså om sätt att leva och se på livet ur ett kärleksfullt perspektiv. Minns nåt du skrev om tvättråd en gång, som bitit sig fast i mig – typ att man kan tänka kring saker som att Gud satt en tvättrådslapp på oss, hur vi mår bäst av att skötas. ”Bör delta i ett välsignat matlag” skulle lätt kunna vara ett sånt tvättråd. Ge oss fler snälla!
Våra barn älskar sina lagsporter. 14-åringen har fyra träningar i veckan plus matcher och 12-åringen två träningar i en sport och en i den andra plus matcher. De tränar och rör på sig ordentligt, de lär känna massa kompisar och breddar nätverket (fler att ringa på lovet och träffa när man inte har något att göra), vi tycker det är superkul med deras matcher och cuper och vi är jätteengagerade i deras lag och bidrar mycket.
Det är ju ett stort problem i Sverige med stillasittande barn så mina barn skulle inte få sluta med sina sporter om de inte väljer en annan regelbunden fysisk aktivitet istället.
För mig är det en del av uppväxten att vara med i ett sammanhang och träna. Både min man och jag tränade i lag/förening hela vår uppväxt och tyckte det gav enormt mycket.
Sen är det några år då det blir oerhört intensivt med skjuts och fix men det är det ju värt eftersom barnen får så mycket av det.
Låter helt fantastiskt. Och ni verkar så synkade och lika. Tänk så bra och kul för alla er både barn och vuxna. Trevlig vår. Att läsa din blogg är höjdpunkten på min dag. Fast vi lever i olika världar. Jag bor i London sen 25 år.
Låter härligt om man lyckas få ihop ett så bra gäng. Vi har inga kompisar som känner varandra eller bor nära varandra, men är glad för de familjer vi umgås med en och en när det väl sker. Några brukar vi sova över hos vilket gör det extra mysigt.
Personligen är jag glad att mina barn har aktiviteter, under säsong blir det 2-3 dagar i veckan. Turligt nog bor vi nära fotbollsplanen där träningar ofta sker och barnen har också ofta aktiviteter samma veckodagar, bra på så vis att övriga dagar blir friare. Börjar också bli lättare när de till viss del kan ta sig runt till olika ställen själva.
Så inspirerande och intressant att få ta del av erat matlag! Tack för det! Vill åxå ha! 🙂
Så fint innlegg! Jeg vokste opp med en mor som eeeelsker å skape små tette samfunn der hun er – syklubber, nabofester, fellesferier var hele min barndom, og jeg tror det er det fineste jeg har fått med meg. Hver gang jeg organiserer dugnad eller inviterer til fellestur i skogen tenker jeg på henne: )
Jeg har et helt konkret spørsmål: har matlagene endret seg fra starten av? Altså, var det noe dere gjorde eller ikke gjorde som dere endret på, når dere fikk mer erfaring?
Ensamstående morsa på heltid här. Min kompis är själv med sina barn kvällstid varannan vecka. Så då ses vi och käkar ihop. Ungarna leker och mammorna tjötar om allt möjligt. Ett härligt andningshål för mig när jag annars är själv så mycket med barnen.
Jag skulle vilja framhålla allt positivt som barnens aktiviteter medför, ganska negativ ton ovan. Nu bor vi precis bredvid idrottsanläggningen där fotbollen bedrivs så det underlättar ju såklart jättemycket för vår del då vi aldrig behöver skjutsa i veckorna. Båda mina pojkar spelar iallafall jättemycket fotboll, det är massor av matcher och cuper men de totalt älskar det, ingår i en underbar gemenskap, får uppleva medgång och motgång, lära sig träna kämpa, bli bra på något, rör på sig och får en fantastisk grundkondition etc. Vi föräldrar har också lärt känna många trevliga personer genom fotbollen.
Jag hoppas att ni får en fortsatt fin Valborg 🙂
Jag är, och har alltid varit avis på ert matlag! Det låter så mysigt och avslappnat och så kul att ha någon återkommande rolig och social aktivitet även mitt i veckan och inte bara försöka rodda med det till helgen. Stora frågan är väl mest, hur/var hittar man matlagsintresserade? 😀
Så härligt att läsa om alla som har inspirerats av matlaget och ordnat egna matlag!
Och gällande barn och aktiviteter – om man har barn som gillar en sport eller hobby så är det mycket glädje att låta dem göra det och att få vara delaktig i deras liv. Att skjutsa och baka till fika är bara roligt! Och man lär känna både barnet och kompisarna och de andra föräldrarna. För min del skulle det kräva mer tid och engagemang att ha ett barn som inte idrottar eller har en hobby. I så fall måste ju jag stå för det roliga och få med barnet ut och röra på sig – det är inte så lätt när de fyllt 9-10 år och det blir då lätt mycket tid vid datorn/paddan.