Har du något tips om samtalsämnen med barn, när fantasin tryter? Kanske göra en lista? 

Så skrev läsaren Mea när jag nämnde hur mycket jag uppskattar att sitta och prata med mina barn och deras kompisar. Självklart kan jag göra det. Men först några ord sådär i allmänhet om att “prata med barn”.

Jag har funnit att det viktigaste för att ha bra samtal med barn är att prata med dem på liknande sätt som jag gör med vuxna. Jag lyssnar på vad de säger, ställer följdfrågor och visar medkänsla. Men visar inte stark oro och upprördhet över vad som berättas. Som föräldrar tror vi ofta att vår uppgift är att lösa barnens problem så fort de upplever något som är knepigt, svårt eller gör ont. Det är det inte. Vår viktigaste roll är att lyssna, visa medkänsla och framförallt visa barnet att man har tilltro till dess förmåga att klara sig.

När min son berättar om en kompis som alltid ska tävla och jämföra sig så kan jag säga att jag upplevt precis samma sak och intyga att det är väldigt irriterande. Och så funderar vi lite tillsammans på hur man kan förhålla sig till det – kanske utan att ens komma på någon bra lösning. Ändå känns det lite lättare efteråt. Precis som när man delar något med vilken vuxen vän som helst.

Här är några samtalsstartare som får igång barnen kring middagsbordet bra mycket effektivare än frågan “Hade du det bra i skolan idag?”

“Var det någon som var bråkig i skolan idag? Som var extra skojig? Var det något ni skrattade åt på lektionen? Sa någon någonting tokigt”

“Tycker du att det är trevligt när ni äter lunch eller är det skränigt? Jag tyckte alltid att det var så högljutt i matan när jag gick i skolan”

“Kan du inte berätta något av det du lärt dig idag? Fick ni veta något nytt om stormaktstiden? Jag kommer inte ihåg någonting av det där”

“Hur brukar det vara på lektionerna egentligen – vågar alla i klassen räcka upp handen? Jasså inte – är han alltid så försiktig säger du? Och vågar du själv räcka upp handen då? “

Ibland berättar jag någonting om mig själv som kan vara intressant på riktigt – där vi kan mötas på samma nivå och diskutera. Häromdagen sa jag

-Usch vad jag är nervös, snart ska jag göra Susannes Skafferi igen och det är ju så pirrigt.

-Men måste du göra det då mamma?

-Nej jag måste inte men jag VILL. För det är ju också roligt. Och då vill jag inte att mina rädslor ska bestämma över vad jag ska göra. Det vill jag ju kunna bestämma själv!

Och så kommer vi in på ett långt samtal om vad man kan göra när man är rädd men ändå vill våga något. Och om olika gånger man egentligen inte vågat men gjort det ändå. Ett väldigt fint samtal men också ett tillfälle att visa mina barn något om hur jag hantera rädslor och osäkerhet. (Obs såklart ska vuxna inte dela upplevelser som blir emotionellt betungande för barnen eller stjäl fokuset från dem. Man får vara klok och använda sitt omdöme.)

Man kan också chocka barnen med att berätta häpnadsväckande saker, rolig fakta eller osannolika sammanträffanden.

“Hah, jag kom precis att tänka på när jag och pappa var i Indien och jag gick på toaletten och hittade en jättestor krabba i toalettstolen” eller “Har ni hört om när morfar hittade en huggorm i sin gummistövel” eller “Det här påminner mig om den där gången det blev så hiiiimla pinsamt när jag var på konfirmationsläger?”. Sedan kan man spinna vidare hur länge som helst på alla konstiga saker man upplevt, läskiga djur man sett och alla pinsamma grejer man råkat göra. Ögonen brukar vara stora som tefat och barnen frågar, skrattar och skriker ibland rakt ut i fasa över att någon kan vara så pinsam som just deras mamma. Mycket underhållande för samtliga.

Bloggläsaren Elin tipsar i kommentarsfältet om att köra Två riktiga och en luring. Då får alla berätta tre saker var om sin dag. Två saker som hänt och en som bara är lur och sedan ska alla gissa vilken som är luringen. Detta gör Elin vid middagsbordet med sin 8-åring och 4-åring. “Mycket uppskattat av alla och tydligt att barnen har mycket mer spännande dagar än oss vuxna…”