Jag har läst så mycket om #swedengate som blev viralt för några veckor sedan. Om någon mot förmodan missat uppståndelsen så handlar det om ett svenskt fenomen som nu fått internationellt spridning och som diskuteras (ganska upprört) av människor världen över: Det handlar om att många svenska barn får/har fått vänta på rummet hos sina vänner medan familjen i fråga äter middag. Jag har läst och jag har tänkt och jag har gått och grubblat väldigt mycket. Så förlåt om jag nu är allra sist på bollen. Men jag kan bara inte låta bli att skriva några rader.

Jag växte upp i ett villakvarter där mina lekkompisar bodde ett eller två hus ifrån mig. Det var mer regel än undantag att man gick hem när kompisarna åt middag. För att man skulle äta hemma hos sig själv. Ibland fick jag sitta på rummet och vänta på min kompis men då var det oftast för att jag redan hade ätit hemma hos mig och kom mitt i deras middag. Ibland fick jag vänta på rummet för att jag helt enkelt inte fick frågan av föräldrarna om jag ville äta. Minns inte att det var någon stor grej överhuvud taget. Tog aldrig illa vid mig eftersom det var kulturen i vårt kvarter. Jag minns dock en kompis familj som dessutom hade regeln att man inte ens fick vänta på rummet utan var tvungen att vara utomhus för att inte störa barnens matro. Ja i efterhand tycker jag att den detaljen är knäpp. Men det var inte något jag led av som barn.

Ibland blev jag bjuden på middag av kompisens föräldrar och då tvingades jag alltid att ringa hem först och fråga om det gick bra att jag åt där. Mamma och pappa kunde ju ha planerat något annat och det vore oartigt att mata mig om mina föräldrar satt hemma med middagen och väntade. Ganska ofta när jag blev bjuden på middag så minns jag det som obekvämt. Någon hade en sträng pappa som mest muttrade, eller en elak tonårssyster som satt och blängde på en. Och hemma hos någon annan serverade de alltid så konstigt kryddad mat. Om någon kompis brukade få sitta och vänta på mitt rum medan jag åt minns jag inte. Jag tror det? Det var ju så “man gjorde”.

Är det något jag är uppvuxen med så är det att inte hamna i tacksamhetsskuld hos någon.

Jag uppfattade det aldrig som att det var av snålhet jag inte fick mat hos andra. Tvärt om handlade det om att visa respekt. Inte snylta. Inte ligga någon till last. Är det något jag är uppvuxen med så är det att inte hamna i tacksamhetsskuld hos någon. Man ska klara sig själv. Och jag minns det som att det fanns en ängslighet kring måltiderna “inte ska ni mata mina barn inte – det ordnar vi minsann själv”. Och det var inte bara i min familj utan bland alla. Fck jag följa med en kompis familj på utflykt hade jag med mig egen matsäck och egen glasspeng. Det var självklarheter.

Allt det här som folk är så upprörda över är alltså en naturlig del min barndom. Det betyder dock inte att jag själv fortsatt göra på samma sätt. För mig är det självklart att göra mat till alla barn som leker här. Jag skulle aldrig komma på tanken att låta någon vänta på rummet eller gå hem för att äta. Det skulle heller inte gå – för här är det betydligt längre mellan husen och skulle en kompis behöva gå hem för att äta middag skulle den inte orka komma tillbaka sen. Och tar vi med oss barn på utflykt är det självklart att de äter vår medhavda matsäck och självklart betalar vi eventuella glassar. Och det omvända gäller när mina barn hälsar på hos sina kompisar. Men så lever vi också i en helt annan tid.

Jag tycker till exempel att det är mysigt att äta med mina barns kompisar. Att få sitta och prata och lära känna dem bättre. Jag upplever också att jag har en mycket närmare relation till mina barns kompisar än vad jag minns att någon kompis förälder hade till mig. Undrar vad som är hönan och vad som är ägget?

Det är spännande att så många reagerar starkt på att barn får vänta på rummet när kompisens familj äter. Det visar verkligen att just just gästfrihet vid middagsbordet är en stolthet i många kulturer. Det tycker jag är fantastiskt! Men i Sverige finns ju andra saker som också är fantastiska. Till exempel har vi en stark föreningsidrott där föräldrar tränar andras barn ideellt i fotboll, innebandy och allt möjligt annat. Så att många fler barn har möjlighet att vara med. Och så har föräldrarna skjutsgrupper till olika fritidsaktiviteter och turas om att baka och stå på matcher och sälja fika för barnens räkning. Jag tycker mig se medmänsklighet och omtanke om andras barn överallt.

Att vänta på rummet när någon äter är inte det värsta som kan hända ett barn.

Att vänta på rummet när någon äter är inte det värsta som kan hända ett barn. Däremot kan jag beklaga den här starka “klara sig själv-kultur” som jag ändå tror att beteendet kan vara ett tecken på. En kultur som är utbredd i Sverige. Att aldrig ligga någon till last. Att inte hamna i tacksamhetsskuld. Att aldrig göra sig beroende av någon. Men den kulturen beror ju på att vi under lång tid haft ett sånt starkt socialt skyddsnät. Och det är ju i grunden någonting väldigt bra. Även den åttioåring som inte har någon släkt som tar hand om den kan överleva. Även den kvinna inte har sin mamma som hjälper till och passar hennes barn kan yrkesarbeta eftersom vi har fungerande förskolor.

Men det som går förlorat när vi inte är beroende av varandra är kanske en närhet? Det är svårt att komma nära någon som aldrig visar något behov av en. Som aldrig ber en om någon tjänst, vill ha hjälp med barnpassning eller någonting annat praktiskt. Och där har jag själv tänkt väldigt aktivt på hur jag vill leva mitt liv. Att jag vill göra upp med den där självständigheten. Jag vill vara mer beroende av andra. Jag vill stå närmare andra vuxna. Jag vill samäga fler ägodelar. Jag vill att mitt skafferi ska stå öppet för grannen att förse sig ur när de glömt köpa hem mjöl. Jag vill vill vill ha en ökad närhet och en ökad gemenskap. För jag tror att det finns värden som går förlorade annars. Och även om jag verkligen vill fortsätta ha ett starkt skyddsnät från samhällets sida vill jag samtidigt också vara en människa som är en del av fastlandet och inte en isolerad ö. Jag vill vara en mamma som alltid ställer fram extra tallrikar vid middagsbordet. Men framförallt en mamma som sitter ner, tar sig tid och lär känna barnen.