Jag har lÀst sÄ mycket om #swedengate som blev viralt för nÄgra veckor sedan. Om nÄgon mot förmodan missat uppstÄndelsen sÄ handlar det om ett svenskt fenomen som nu fÄtt internationellt spridning och som diskuteras (ganska upprört) av mÀnniskor vÀrlden över: Det handlar om att mÄnga svenska barn fÄr/har fÄtt vÀnta pÄ rummet hos sina vÀnner medan familjen i frÄga Àter middag. Jag har lÀst och jag har tÀnkt och jag har gÄtt och grubblat vÀldigt mycket. SÄ förlÄt om jag nu Àr allra sist pÄ bollen. Men jag kan bara inte lÄta bli att skriva nÄgra rader.

Jag vÀxte upp i ett villakvarter dÀr mina lekkompisar bodde ett eller tvÄ hus ifrÄn mig. Det var mer regel Àn undantag att man gick hem nÀr kompisarna Ät middag. För att man skulle Àta hemma hos sig sjÀlv. Ibland fick jag sitta pÄ rummet och vÀnta pÄ min kompis men dÄ var det oftast för att jag redan hade Àtit hemma hos mig och kom mitt i deras middag. Ibland fick jag vÀnta pÄ rummet för att jag helt enkelt inte fick frÄgan av förÀldrarna om jag ville Àta. Minns inte att det var nÄgon stor grej överhuvud taget. Tog aldrig illa vid mig eftersom det var kulturen i vÄrt kvarter. Jag minns dock en kompis familj som dessutom hade regeln att man inte ens fick vÀnta pÄ rummet utan var tvungen att vara utomhus för att inte störa barnens matro. Ja i efterhand tycker jag att den detaljen Àr knÀpp. Men det var inte nÄgot jag led av som barn.

Ibland blev jag bjuden pĂ„ middag av kompisens förĂ€ldrar och dĂ„ tvingades jag alltid att ringa hem först och frĂ„ga om det gick bra att jag Ă„t dĂ€r. Mamma och pappa kunde ju ha planerat nĂ„got annat och det vore oartigt att mata mig om mina förĂ€ldrar satt hemma med middagen och vĂ€ntade. Ganska ofta nĂ€r jag blev bjuden pĂ„ middag sĂ„ minns jag det som obekvĂ€mt. NĂ„gon hade en strĂ€ng pappa som mest muttrade, eller en elak tonĂ„rssyster som satt och blĂ€ngde pĂ„ en. Och hemma hos nĂ„gon annan serverade de alltid sĂ„ konstigt kryddad mat. Om nĂ„gon kompis brukade fĂ„ sitta och vĂ€nta pĂ„ mitt rum medan jag Ă„t minns jag inte. Jag tror det? Det var ju sĂ„ “man gjorde”.

Är det nĂ„got jag Ă€r uppvuxen med sĂ„ Ă€r det att inte hamna i tacksamhetsskuld hos nĂ„gon.

Jag uppfattade det aldrig som att det var av snĂ„lhet jag inte fick mat hos andra. TvĂ€rt om handlade det om att visa respekt. Inte snylta. Inte ligga nĂ„gon till last. Är det nĂ„got jag Ă€r uppvuxen med sĂ„ Ă€r det att inte hamna i tacksamhetsskuld hos nĂ„gon. Man ska klara sig sjĂ€lv. Och jag minns det som att det fanns en Ă€ngslighet kring mĂ„ltiderna “inte ska ni mata mina barn inte – det ordnar vi minsann sjĂ€lv”. Och det var inte bara i min familj utan bland alla. Fck jag följa med en kompis familj pĂ„ utflykt hade jag med mig egen matsĂ€ck och egen glasspeng. Det var sjĂ€lvklarheter.

Allt det hĂ€r som folk Ă€r sĂ„ upprörda över Ă€r alltsĂ„ en naturlig del min barndom. Det betyder dock inte att jag sjĂ€lv fortsatt göra pĂ„ samma sĂ€tt. För mig Ă€r det sjĂ€lvklart att göra mat till alla barn som leker hĂ€r. Jag skulle aldrig komma pĂ„ tanken att lĂ„ta nĂ„gon vĂ€nta pĂ„ rummet eller gĂ„ hem för att Ă€ta. Det skulle heller inte gĂ„ – för hĂ€r Ă€r det betydligt lĂ€ngre mellan husen och skulle en kompis behöva gĂ„ hem för att Ă€ta middag skulle den inte orka komma tillbaka sen. Och tar vi med oss barn pĂ„ utflykt Ă€r det sjĂ€lvklart att de Ă€ter vĂ„r medhavda matsĂ€ck och sjĂ€lvklart betalar vi eventuella glassar. Och det omvĂ€nda gĂ€ller nĂ€r mina barn hĂ€lsar pĂ„ hos sina kompisar. Men sĂ„ lever vi ocksĂ„ i en helt annan tid.

Jag tycker till exempel att det Àr mysigt att Àta med mina barns kompisar. Att fÄ sitta och prata och lÀra kÀnna dem bÀttre. Jag upplever ocksÄ att jag har en mycket nÀrmare relation till mina barns kompisar Àn vad jag minns att nÄgon kompis förÀlder hade till mig. Undrar vad som Àr hönan och vad som Àr Àgget?

Det Àr spÀnnande att sÄ mÄnga reagerar starkt pÄ att barn fÄr vÀnta pÄ rummet nÀr kompisens familj Àter. Det visar verkligen att just just gÀstfrihet vid middagsbordet Àr en stolthet i mÄnga kulturer. Det tycker jag Àr fantastiskt! Men i Sverige finns ju andra saker som ocksÄ Àr fantastiska. Till exempel har vi en stark föreningsidrott dÀr förÀldrar trÀnar andras barn ideellt i fotboll, innebandy och allt möjligt annat. SÄ att mÄnga fler barn har möjlighet att vara med. Och sÄ har förÀldrarna skjutsgrupper till olika fritidsaktiviteter och turas om att baka och stÄ pÄ matcher och sÀlja fika för barnens rÀkning. Jag tycker mig se medmÀnsklighet och omtanke om andras barn överallt.

Att vÀnta pÄ rummet nÀr nÄgon Àter Àr inte det vÀrsta som kan hÀnda ett barn.

Att vĂ€nta pĂ„ rummet nĂ€r nĂ„gon Ă€ter Ă€r inte det vĂ€rsta som kan hĂ€nda ett barn. DĂ€remot kan jag beklaga den hĂ€r starka “klara sig sjĂ€lv-kultur” som jag Ă€ndĂ„ tror att beteendet kan vara ett tecken pĂ„. En kultur som Ă€r utbredd i Sverige. Att aldrig ligga nĂ„gon till last. Att inte hamna i tacksamhetsskuld. Att aldrig göra sig beroende av nĂ„gon. Men den kulturen beror ju pĂ„ att vi under lĂ„ng tid haft ett sĂ„nt starkt socialt skyddsnĂ€t. Och det Ă€r ju i grunden nĂ„gonting vĂ€ldigt bra. Även den Ă„ttioĂ„ring som inte har nĂ„gon slĂ€kt som tar hand om den kan överleva. Även den kvinna inte har sin mamma som hjĂ€lper till och passar hennes barn kan yrkesarbeta eftersom vi har fungerande förskolor.

Men det som gÄr förlorat nÀr vi inte Àr beroende av varandra Àr kanske en nÀrhet? Det Àr svÄrt att komma nÀra nÄgon som aldrig visar nÄgot behov av en. Som aldrig ber en om nÄgon tjÀnst, vill ha hjÀlp med barnpassning eller nÄgonting annat praktiskt. Och dÀr har jag sjÀlv tÀnkt vÀldigt aktivt pÄ hur jag vill leva mitt liv. Att jag vill göra upp med den dÀr sjÀlvstÀndigheten. Jag vill vara mer beroende av andra. Jag vill stÄ nÀrmare andra vuxna. Jag vill samÀga fler Àgodelar. Jag vill att mitt skafferi ska stÄ öppet för grannen att förse sig ur nÀr de glömt köpa hem mjöl. Jag vill vill vill ha en ökad nÀrhet och en ökad gemenskap. För jag tror att det finns vÀrden som gÄr förlorade annars. Och Àven om jag verkligen vill fortsÀtta ha ett starkt skyddsnÀt frÄn samhÀllets sida vill jag samtidigt ocksÄ vara en mÀnniska som Àr en del av fastlandet och inte en isolerad ö. Jag vill vara en mamma som alltid stÀller fram extra tallrikar vid middagsbordet. Men framförallt en mamma som sitter ner, tar sig tid och lÀr kÀnna barnen.