Jag har läst så mycket om #swedengate som blev viralt för några veckor sedan. Om någon mot förmodan missat uppståndelsen så handlar det om ett svenskt fenomen som nu fått internationellt spridning och som diskuteras (ganska upprört) av människor världen över: Det handlar om att många svenska barn får/har fått vänta på rummet hos sina vänner medan familjen i fråga äter middag. Jag har läst och jag har tänkt och jag har gått och grubblat väldigt mycket. Så förlåt om jag nu är allra sist på bollen. Men jag kan bara inte låta bli att skriva några rader.
Jag växte upp i ett villakvarter där mina lekkompisar bodde ett eller två hus ifrån mig. Det var mer regel än undantag att man gick hem när kompisarna åt middag. För att man skulle äta hemma hos sig själv. Ibland fick jag sitta på rummet och vänta på min kompis men då var det oftast för att jag redan hade ätit hemma hos mig och kom mitt i deras middag. Ibland fick jag vänta på rummet för att jag helt enkelt inte fick frågan av föräldrarna om jag ville äta. Minns inte att det var någon stor grej överhuvud taget. Tog aldrig illa vid mig eftersom det var kulturen i vårt kvarter. Jag minns dock en kompis familj som dessutom hade regeln att man inte ens fick vänta på rummet utan var tvungen att vara utomhus för att inte störa barnens matro. Ja i efterhand tycker jag att den detaljen är knäpp. Men det var inte något jag led av som barn.
Ibland blev jag bjuden på middag av kompisens föräldrar och då tvingades jag alltid att ringa hem först och fråga om det gick bra att jag åt där. Mamma och pappa kunde ju ha planerat något annat och det vore oartigt att mata mig om mina föräldrar satt hemma med middagen och väntade. Ganska ofta när jag blev bjuden på middag så minns jag det som obekvämt. Någon hade en sträng pappa som mest muttrade, eller en elak tonårssyster som satt och blängde på en. Och hemma hos någon annan serverade de alltid så konstigt kryddad mat. Om någon kompis brukade få sitta och vänta på mitt rum medan jag åt minns jag inte. Jag tror det? Det var ju så “man gjorde”.
Är det något jag är uppvuxen med så är det att inte hamna i tacksamhetsskuld hos någon.
Jag uppfattade det aldrig som att det var av snålhet jag inte fick mat hos andra. Tvärt om handlade det om att visa respekt. Inte snylta. Inte ligga någon till last. Är det något jag är uppvuxen med så är det att inte hamna i tacksamhetsskuld hos någon. Man ska klara sig själv. Och jag minns det som att det fanns en ängslighet kring måltiderna “inte ska ni mata mina barn inte – det ordnar vi minsann själv”. Och det var inte bara i min familj utan bland alla. Fck jag följa med en kompis familj på utflykt hade jag med mig egen matsäck och egen glasspeng. Det var självklarheter.
Allt det här som folk är så upprörda över är alltså en naturlig del min barndom. Det betyder dock inte att jag själv fortsatt göra på samma sätt. För mig är det självklart att göra mat till alla barn som leker här. Jag skulle aldrig komma på tanken att låta någon vänta på rummet eller gå hem för att äta. Det skulle heller inte gå – för här är det betydligt längre mellan husen och skulle en kompis behöva gå hem för att äta middag skulle den inte orka komma tillbaka sen. Och tar vi med oss barn på utflykt är det självklart att de äter vår medhavda matsäck och självklart betalar vi eventuella glassar. Och det omvända gäller när mina barn hälsar på hos sina kompisar. Men så lever vi också i en helt annan tid.
Jag tycker till exempel att det är mysigt att äta med mina barns kompisar. Att få sitta och prata och lära känna dem bättre. Jag upplever också att jag har en mycket närmare relation till mina barns kompisar än vad jag minns att någon kompis förälder hade till mig. Undrar vad som är hönan och vad som är ägget?
Det är spännande att så många reagerar starkt på att barn får vänta på rummet när kompisens familj äter. Det visar verkligen att just just gästfrihet vid middagsbordet är en stolthet i många kulturer. Det tycker jag är fantastiskt! Men i Sverige finns ju andra saker som också är fantastiska. Till exempel har vi en stark föreningsidrott där föräldrar tränar andras barn ideellt i fotboll, innebandy och allt möjligt annat. Så att många fler barn har möjlighet att vara med. Och så har föräldrarna skjutsgrupper till olika fritidsaktiviteter och turas om att baka och stå på matcher och sälja fika för barnens räkning. Jag tycker mig se medmänsklighet och omtanke om andras barn överallt.
Att vänta på rummet när någon äter är inte det värsta som kan hända ett barn.
Att vänta på rummet när någon äter är inte det värsta som kan hända ett barn. Däremot kan jag beklaga den här starka “klara sig själv-kultur” som jag ändå tror att beteendet kan vara ett tecken på. En kultur som är utbredd i Sverige. Att aldrig ligga någon till last. Att inte hamna i tacksamhetsskuld. Att aldrig göra sig beroende av någon. Men den kulturen beror ju på att vi under lång tid haft ett sånt starkt socialt skyddsnät. Och det är ju i grunden någonting väldigt bra. Även den åttioåring som inte har någon släkt som tar hand om den kan överleva. Även den kvinna inte har sin mamma som hjälper till och passar hennes barn kan yrkesarbeta eftersom vi har fungerande förskolor.
Men det som går förlorat när vi inte är beroende av varandra är kanske en närhet? Det är svårt att komma nära någon som aldrig visar något behov av en. Som aldrig ber en om någon tjänst, vill ha hjälp med barnpassning eller någonting annat praktiskt. Och där har jag själv tänkt väldigt aktivt på hur jag vill leva mitt liv. Att jag vill göra upp med den där självständigheten. Jag vill vara mer beroende av andra. Jag vill stå närmare andra vuxna. Jag vill samäga fler ägodelar. Jag vill att mitt skafferi ska stå öppet för grannen att förse sig ur när de glömt köpa hem mjöl. Jag vill vill vill ha en ökad närhet och en ökad gemenskap. För jag tror att det finns värden som går förlorade annars. Och även om jag verkligen vill fortsätta ha ett starkt skyddsnät från samhällets sida vill jag samtidigt också vara en människa som är en del av fastlandet och inte en isolerad ö. Jag vill vara en mamma som alltid ställer fram extra tallrikar vid middagsbordet. Men framförallt en mamma som sitter ner, tar sig tid och lär känna barnen.
118 svar
Mycket bra och klokt skrivet! Jag är helt perplex över vilket intresse som uppstått globalt för denna lilla egenhet. Jag känner igen fenomenet från min egen uppväxt på 70-talet i en förort till Stockholm. Vi barn bodde bredvid varandra på en gata med småhus. Ibland när man redan hade ätit satt man och väntade i kompisens rum. (ofta en väldigt kort stund, kompisen kastade i sig maten för att fortsätta leken) Ibland satt man men vid bordet eller åt grillkorv i trädgården. Min mamma var vegetarian så jag passade gärna på 🙂 Var man hos vänner som bodde snäppet längre bort än vägg i vägg åt man självklart hos varann. Aldrig någonsin handlade det om snålhet. Ibland drygades middagen ut med extra potatis och bröd. Inga bekymmer. Intressant att så många nu utanför Sverige uppfattat en snålhet och missunnsamhet bakom det hela. Knäppt! Och så typiskt nutiden, när det liksom blivit helt förkastligt att göra något fel, tänker jag …
Precis som både du och Clara skriver.
Jag har samma erfarenheter, hade man kompis hemma erbjöds de alltid äta med oss (vad jag minns satt minst alltid 1 kompis med, vi var 5 barn hemma som alltid hade kompisar över) men ofta tackade de nej för att de skulle äta hemma sen. Ffa de som bodde nära, typ på samma gata.
Jag minns det som att jag alltid blev erbjuden också när jag var iväg. Men man tackade inte alltid ja. Var aldrig problem att leka på kompisens rum så länge.
Förstår att utomstående tycker det låter snålt, men som Clara skriver – det var ju bara så det var. För alla, från alla håll. Typ.
Har tydliga minnen från en vän vars mamma var född i Polen. De hade det tyvärr inte gott ställt, hon var ensamstående, gick på bidrag, svårt att få jobb osv. Men hon bjöd alltid på mat ändå, och de få gånger hon verkligen inte hade råd att bjuda mig på mat så skämdes hon väldigt mycket för det. Givetvis en kulturell skillnad där som många andra påpekat. Man visar gästfrihet genom att bjuda på mat, medan Svenssons kanske visar på andra sätt.
Jag har rätt små barn än, men jag tror och hoppas jag blir en sån som alltid bjuder på mat sen när de börjar ha kompisar hemma.
Har inte tagit del av diskussionen så mycket, men bra skrivet.
Mina föräldrar bjöd mina kompisar på mat men bland kompisars föräldrar var det lite olika. Jag tyckte aldrig det var konstigt att vänta när en kompis åt. Men jag minns att jag har känt mig obekväm av att lyssna på andra familjers matbordstjafs och att det har varit jobbigt att äta mat jag tyckt varit äcklig.
I framtiden vill jag bli en förälder som bjuder barnens kompisar på mat.
Samtidigt vill jag absolut inte bli det. Inte på grund av kostnaden för ingredienserna. Men på grund av den tidsmässiga och psykiska kostnaden med att laga mat, handla och diska.
Nu förstår jag nog inte, ni handlar väl, lagar mat och diskar oavsett om en kompis är på besök eller inte?
Ja det gör man ju generellt. Men häromdagen till exempel, hade vi rester från tidigare som precis skulle räcka till oss fyra (om jag själv bara åt lite, jag och mina tre barn). Så för att slippa ställa mig och laga mat YTTERLIGARE en gång den här veckan så sa jag att kompisen fick gå hem och äta lunch hemma. Det var verkligen ingen stor grej, och kompisen fick liknande svar från sin mamma när han ringde hem för att fråga om min son fick äta där istället, nej det finns bara en matlåda kvar så det fungerar inte idag. Jag har liksom tillräckligt att göra med tre barn på egen hand i flera veckor att jag helt enkelt inte orkar rodda extra mat alla gånger barnen leker med någon som ändå bor nära. Självklart är det annorlunda om man har långväga kompisar, då finns ju en annan planering bakom.
Jag har en kompis som har 3 syskon och hon berättade att de ofta hade två vänner var som de lekte med när de var små, alltid fullt hus av vänner. Men det innebar att deras mamma skulle behöva laga mat åt 4-8 extra barn om alla vänner skulle äta hos dem. Tänker man på det så blir det logiskt att sitta på rummet och vänta. Tror att det är vårt välfärds samhälle som gör att vi tycker att är konstigt idag att inte skulle bjuda på mat. Men så här bra som vi har det idag, alla familjer ha två nya bilar, åker utomlands osv, så bra har vi inte alltid haft det..
Hej Anonym
Fler personer som äter innebär att mer lagad mat går åt, mer disk och fler vändor till affären.
En liten familj kan laga mat en kväll och ha rester som räcker en vecka.
Men ja. Precis så!
Dessutom gick vi mellan alla hus och fick glass. Först en hos Lina, sen en hos Elin och så även hos mig! Och jag ville helst med Linas mamma till stranden för de hade chokladkex med sig och vi hade bara banan och svart vinbärssaft som var för stark…
Äntligen känner jag igen mig i diskussionen. Jag är uppvuxen på samma sätt. Ofta när jag fick frågan tackade jag nej för att det kändes obekvämt att äta med den andra familjen. Jag hade inget emot att vänta på rummet. Satt nästan hellre där än bland människor jag inte kände och åt mat jag inte var van vid. Skulle dock aldrig komma på tanken att inte fråga mina barns kompisar när dom är här. Bjuder gärna och skickar alltid med extra pengar till mat/glas när äldsta ska iväg så han har möjlighet att bjuda om någon inte skulle ha samma möjlighet eller kanske glömt.
Det här var ju inga konstigheter när man var barn. Dock blev jag både förvånad och irriterad då jag häromåret kom för att hämta min son hos en grannkompis han lekte hos för första gången. Hittar då hela familjen smaskandes med tacos och tittandes på tv vid matbordet. Och min son väntades på pojkens rum. Han hade bara blivit ombedd att vänta och inte tillfrågad om han ville smaka. Han fattade ingenting. Där lekte han inte igen.
Det beror kanske på ålder på barnet, men jag hade helst inte velat att någon bjöd mitt barn på mat innan middagen, för mig är det viktigt att hon får i sig varierad mat och jag har ofta en plan för veckan. Man vill ju inte ha hem ett barn som ätit sig mätt på tacobröd precis innan middan. Så om de visste att du var påväg för att hämta låter det inte så konstigt i mina öron ändå. Fast tråkigt att sitta själv på rummet såklart. Jag hade nog ändå försökt vara noga med att bestämma innan om barnet skulle hämtas innan eller efter middan. Fast vem vet, jag kanske ändrar mig om några år när det sannolikt dräller fler barn här!?
Jag skulle nog ha stämt av med föräldrarna om barnet kunde stanna på mat, eller bett dem hämta tidigare om man ville äta en viss tid bara med sin egen familj. Inte låta en 6 åring sitta och vänta ensam på ett rum, medan man själv äter gott.
Uppvuxen i en annan, mer kollektivistisk kultur, tror jag många här missar vad ”ståhejet” handlar om. Utifrån ert inte perspektiv är det här ett helt rimligt och självklart fenomen, det är logiskt i den kontext som fenomenet uppträtt i.
Det som man dock utifrån
kan förundras över, är själva den kulturella kontexten som det här fenomenet bara är ett uttryck för. Att det är så vattentäta skott mellan ”min” och ”din” familj. Att man inte tar ett kollektivt ansvar för barnen, särskilt om de skulle vara ensamma i ens hem.
I min östasiatiska kultur är dessutom mat det huvudsakliga sociala kitt som binder människor samman. Och då är det, precis som Clara är inne på, prioriterat att binda sig samman med en större enhet än den enskilda familjen. Det är överlevnad helt enkelt att skapa gemenskapsband. Där känns det också som att hela matkulturen bygger på att man alltid kan lägga till lite extra för att dryga ut, många rätter på bordet och man lagar stora satser som räcker i flera dagar. Klart skillnad mot att steka en biff var åt vardera familjemedlem och ”måste kunna planera måltiden utefter hur mp ha som ska äta den”.
Å ja precis! Blir så frustrerad för jag upplever att den här diskussionen mest består av de som antingen hävdar att de inte alls känner igen sig, eller de som gör det- indelat de två lägren “och det är minsann inget konstigt”, eller “men så gör vi inte längre”. Och på det en massa anekdoter.
Man missar ovanifrånperspektivet, fokus är lite off tycker jag. Diskussionen står kvar och stampar i smeten istället för att flytta upp en nivå och zooma ut. Inte bara till att se den egna kulturen med den andres ögon, utan upp en nivå till. Vad är det vi tjafsar om, och varför? Kanske är det för att man (båda sidor!) faktiskt tar ganska illa vid sig som man klamrar sig fast vid att ifrågasätta, förklara och rättfärdiga? Det är ett snålt och otrevligt fenomen SAMTIDIGT som vi faktiskt varken snåla eller ogästvänliga. Det finns skäl till varför det uppstått, och till varför människor valt att göra på det viset. Båda kan vara sant samtidigt.
Men det som skaver ligger liksom i sprickan mellan “vi och dem”. Då är det så enkelt (och så farligt) att låta sig provoceras. Tänker att man måste börja med att fråga, istället för att prata själv. Ta fram nyfikenhet och förstoringsglas, istället för rättfärdiganden, förklaringar och ursäkter. Tror verkligen att det är nyckeln till ömsesidig förståelse.
Våga lyssna till chocken och förundran som andra kan ha upplevt, och acceptera det. Hur det som vi sett som helt oproblematiskt kan uppfattas så sjukt snålt, okärleksfullt och ensamt.
Jag är också uppvuxen med väntan på rum. Även om det vid enskilda tillfällen varit både bra och dåligt så var det helt enkelt bara så. Men världen har både vuxit och krympt sedan dess. Normer har luckrats upp förändrats, alla normer. Människor reser och flyttar, ser helt andra saker på tv och har tillgång till hela världen på ett nytt vis. Det är mer troligt nu för tiden att man korsar vägar med människor som är väldigt annorlunda jämfört med en själv. Vi lever inte längre i en homogen bubbla. Ingen är tvungen att ändra på det som funkar för dem, men alla skulle tjäna på att lyssna mer än de pratar.
Jag tänker att det är relevant att fråga sig varför personer vill att vi ska ändra oss? Och varför det läggs fokus på en (i ett större sammanhang) trivial fråga där ingen far illa. Jag struntar fullkomligt i vad man har för middagskultur i andra länder. De är fria att göra som de vill liksom jag är det också.
Fokus har hamnat på frågan eftersom det blev en stor grej, och det blev en stor grej av en slump. Någon ställde frågan på reddit vad som var det konstigaste de varit med om hemma hos någon annan. Att inte få mat hos kompisen i Sverige var en av de saker som stod ut på listan och blev viralt, så uppenbarligen är det internationellt sett som ett underligt fenomen. Ingen har bett någon ändra sina vanor. Ingen bryr sig om hur kreti och pleti gör hemma hos sig. Alla FÅR göra som de vill.
Jag tycker det viktiga är att barnen vet vad de kan förvänta sig när de går hem till någon så det inte blir tokigt. Föräldrar bör alltid kommunicera angående mat och hemgångstid. 🙂
Om man är hemma hos oss när det är dags att äta blir man erbjuden mat. Det går alltid att dela, komplettera med ett knäckebröd, om vi är fler än maten är beräknad för. Men sällan någon stannar till klockan 18.30 när vi äter middag.
Jag tror det hänger mycket ihop med hur man bor. Vi har bott i områden med massor av barnfamiljer tätt inpå och då är det naturligt att skicka hem barnen när det är matdags eller låta dem vänta medan vi äter. När man frågar barnen om de vill ha mat brukar svaret också vara – ”nej, jag äter hemma sen, jag kan vänta här.”
Och jag blir inte förvånad över att det inte är så utifrån hur du bor Clara.
Precis som du är inne på finns det SÅ många andra sätt att visa omsorg om andras barn.
Fast det har väldigt tydligt skiftat över tid, så jag tror verkligen det är en fråga om kultur/ tidsanda och inte bara massa praktiskt.
Betydligt ovanligare idag även i villakvarter att kompisar väntar på rummet.
I det villaområde vi bor i är det rätt ovanligt att barnen äter middag hos varandra (mina stora barn är 6 och 8 år). Det finns en outtalad överenskommelse om att när kl är 18 går alls hem och äter hos sig. Tycker det är skönt, jag vill ha tid med familjen vid middagen, om nån kompis ska äta hos oss, eller att mina barn ska äta hos någon kompis, så tycker jag de kan göra det någon gång ibland på helgen. Förstår inte riktigt det konstiga i detta, varför det blivit ett ”Swedengate” 😄
Japp otroligt bra formulerat klart slut
Men tack för att du tar upp detta! Jag har inte heller förstått varför många blir så upprörda över att en väntade på rummet när kompisen åt middag. Minns att mamma nån gång blev ledsen över att jag ätit hos en kompis när hon lagat mat och jag sen inte var hungrig. Så det handlade inte om snålhet utan respekt vill jag minnas det som. Hade aldrig ont av att vänta på rummet. Men så bodde vi också nära varandra.
Väl skrivet!
Jag tyckte inte heller om att äta hos andra, det kändes liksom “fel”.
Så bra formulerat och genomtänkt. När jag sett frågan diskuteras på sociala medier har jag själv framfört liknande synpunkter. Att jag upplevde att det handlade om respekt för andra familjers planering. När jag och mina bröder gick till kompisar för att leka fick vi alltid veta vilken tid vi skulle komma hem för att äta middag. En middag som våra föräldrar planerat, kanske tagit fram varor ur frysen, förberett och tillagat. Om vi då skulle ha kommit hem och redan ha ätit skulle ju det ha varit jättetråkigt för mina föräldrar.
Men tack!! Har inte alls känt mig hemma i diskussionen som förts kring detta. För mig och mina kompisar var detta en självklarhet. Enkom för att de egna föräldrarna inte skulle mecka med middag o sedan få hem en mätt unge. Om man blev frågad så ringde man hem för att kolla om OK. Vi hade även etablerat att man lekte fram till 18 o sedan gick man ofta hem till sig för middag med familjen. Förstår inte öht hur det kan ses som extremt märkligt. Snarare ser jag det som fint eftersom det handlade om kärlek o respekt för den egna familjen och (som jag ser det i efterhand) förståelse för andras föräldras önskan om att umgås med sina barn innan kvällningen.
Nu har jag läst många kommentarer som liknar din så jag vill bara påpeka att det inte är just dig personligen jag attackerar med detta 😅
Men jag tänker såhär: det är givetvis bara konstigt för den som inte är van. Och för den ÄR det jättekonstigt. Varför är det så svårt att förstå?
För mig var detta också en självklarhet under uppväxten, men jag kan ändå förstå hur det ser otroligt märkligt ut från ett annat perspektiv. Det finns jättemånga goda argument till varför det sett ut såhär, och de sträcker sig långt bak i tiden. På samma gång finns det lika goda argument till att man på andra håll gör tvärt om. Alltid ser till att göra mer mat än vad man tror går åt, och vägra acceptera tanken på att en gäst inte skulle sitta med vid bordet. När personer från respektive bakgrund möts uppstår chock och förvirring. Det är väl inte så konstigt? Lika konstig och orimlig som någon annan är för dig, är du för den. När man insett det löser man det väl enklast med kommunikation. Det betyder INTE att “vi” genast måste ändra oss, så det finns ingen anledning att gå i försvarsställning. Men det är trots allt en hint om att ifall vi tar saker för givet så kan vi -helt oavsiktligt- försätta någon i en situation som den upplever otroligt negativt. Båda seder grundar sig på kärlek och respekt, men tar motsatt uttryck. Bra att ha i åtanke tycker jag.
Hej på alla! Jag är Italienska men jag har bott i Sverige i ungefär 10 år på nittiotalet. I Stockholm. Det hände aldrig att min dotter fick vänta hos kompisar medan de åt men, om jag förstår rätt, var det någonting som var vanlig på 60-70 talet…
Jag tror att många i andra länder inte förstår att ni äter middag väldigt tidigt (om man jämför t.ex med Söder Europa), så det är rimligt att man ska stanna och leka efter middag, också. Vi äter kl 8-8.30, så att även om kompisar äter middag hos varandra, efter maten är det dags att gå hem iallafall… Dessutom har vi, till exempel i Italien, en besatthet gentemot maten: det är nästa omöjligt att tacka nej om någon bjuder på mat hos sig 🙈. Som Clara säger, det är säkert så att vi som inte hade Staten som hjälpte oss (och på många sätt är det fortfarande så), fick lära oss att hjälpa varandra: ibland det måste ha varit det ända sättet att överleva…
Hur vanligt är det att vi domar varandra, utan att ens försöka förstå?
Tack Clara och också tack till alla de som har kommenterat här, för att ha ni har förklarat fenomenet så bra! Om någon tar upp ämnet i Italien i sommar, kommer jag att svara och förklara!
Kram till alla
❤
Tack Silvia,
för att du är beredd att svara och förklara Sverige!!
Känner igen en hel del av det synsätt som du beskriver från Italien fast jag själv är uppväxt på norrländsk landsbygd. Vi bodde utanför villakvarteren i grannbyn, i byn där jag bodde var fortfarande många småbönder och det var självklart att bjuda varandra på mat. Allt annat var ohyfs, och att tacka nej till mat var också ohyfs (på liknande sätt som du beskriver).
Maten var ett sätt att umgås nära med olika sorters människor, även den muttriga pappan som Clara beskriver och ett syskon som blängde. Middagen var ett sätt att knyta band.
Det här synsättet blev en krock mot villakvarterens kultur under 70-80-talen – där fick jag sitta på rummet hos min vän och kände mig bortvald, utestängd. Det blev också konstigt när mina vänner gärna fick äta hos mig men jag helst inte hos dem. Det har helt klart att göra med närheten mellan husen – i villakvarteren var det så lätt att springa hem istället.
När i princip alla var småbönder fanns det nog ett större behov/större lust att vara mer kollektiv kring måltiderna, all annan tid gick åt att arbeta med jorden/djuren. Villalivet där tjänstemännen bodde hade mer uppstyrd arbetstid, utrymme för fritidsaktiviteter med barn, fotbollsträningar och annat föreningsliv.
Jag gillar fortfarande den värmen som jordbruksmiljön erbjöd, eftersom jag själv växt upp så och helt enkelt tycker att det är mycket trevligt. Men visst kan jag som vuxen också se poängen i det mer kravlösa sättet att tänka kring maten som jag upplevde i villakvarteren.
Jag vet ju inte exakt hur det är i andra kulturer men om jag ska ge mig på en gissning så är det nog i flera andra kulturer inte lika vanligt att båda föräldrarna jobbar heltid, och att en skyndar hem och hämtar barnen på förskolan/fritids halv fem för att snabbt slänga ihop något in middagsväg innan allas blodsockernivå kraschar. Den lilla tid en har tillsammans som familj på vardagar vill en kanske värna om. Det är kanske den enda möjligheten famijen har att sitta ner och prata med varandra i lugn och ro. I andra kulturer kan det tänkas att det finns en förälder (troligtvis en mamma) som är hemma i större utsträckning, har mer tid att träffa sina barn och kanske mer tid att ordna med middag till flera. När det finns mer tid är det kanske också lättare att bjuda på tid. Jag bjuder gärna mina barns kompisar på mat när jag känner att jag har tid och ork, men många dagar efter jobbet behöver jag bara få vara vi, efter en lång dag med många sociala interaktioner. Att då också förhålla sig till en annan familj matrutiner och preferenser blir ibland för mycket, helt enkelt eftersom vardagstiden knappt räcker till som det är. Kanske är det snålhet. Eller så är det bara självbevarelsedrift.
“När det finns mer tid är det kanske också lättare att bjuda på tid” Precis.
Tror knappast detta är förkalringen, eftersom fenomenet verka ha varit så mycket vanligare under 60/ 70 tal när två heltidstjänster car betydligt ovanligare.
Jag håller helt med om att vi jobbar för mycket på att inte vara skyldig andra en tjänst och att de allra flesta av oss skulle må bättre av vara lite mer beroende av varandra och dela våra liv mer med andra. Matlag är ett jättefint exempel. Men jag blir nedslagen av att vi har så svårt att se oss själva ur andras ögon, och framför allt oviljan att försöka se oss själva i andra perspektiv. Då missar vi chansen att utvecklas, eller att se positiva beteende och vad vi har, som andra inte har på samma sätt. För att börja med en mindre bra sida – många som har försvarat vänta-på-rummet har tagit upp att många inte har råd att bjuda andra. Hade de lyssnat på kritiken så hade de hört att många som är väldigt mycket fattigare än de allra flesta svenskar bjuder på mat, de låter hellre bli att äta för egen del, än att inte låta en gäst äta. Vi fattar alltså inte ens att vi faktiskt är snåla i det här avseendet, vi tar beteendet för självklart. För att belysa en positiv sida med det svenska samhället som blir tydligt när man törs lyssna på kritik är att i Sverige leker många barn så fritt, att vi oftast inte ”bjuder in” kompisar till barnen, de dyker ofta upp i ens hem från typ 6-års ålder. Vi visste tex inte under en period om vi skulle vara -2 pers eller +5 vid middagsbordet. Det blev tydligare för mig i samband med Swedengate att det är så många barn som inte har det så. Den här friheten tycker jag är helt fantastisk, alldeles underbar. Så vad jag tar med mig av Swedengate – jag ska vara ännu mindre snål med middagar, även om vi i kanske 9 av 10 gånger frågar om kompisen vill äta här (några kompisar behöver inte längre fråga föräldrarna) och mer generös mot andra, och jag är väldigt tacksam och stolt över att så många barn leker och tar hem kompisar här utan att behöva be sina förändring boka lekträffar. Stolt och lite klokare.
Är helt oförstående till varför man ska ta in andras perspektiv om man trivs som det är. Jaha om andra tycker mitt beteende är snålt, helt irrelevant om jag själv är nöjd och inte gör ngn illa. Och nej i min bok är det inte viktigt med förändringar. I många av de länder som de som högljutt upprört sig kommer ifrån finns det gatubarn. Ingen som bjuder dem på mat och husrum? Det gör vi i Sverige. Snacka om att denna diskussion är ett storm i ett vattenglas när det finns långt viktigare frågor i världen.
Förädndringen är redan i full gång sedan länge oavsett vad man tycker om det, väldigt stor skillnad mellan generationerna i den här frågan.
Förstår inte varför det blev sånt tjohej om detta. Precis som Clara nämner så är det ingen stor sak för ett barn. Jag hade gärna ätit hos kompisar när jag var barn då jag tyckte de hade det så mysigt vilket inte var fallet i mitt hem. Ibland fick jag oxå det. Men har inte farit illa av att vänta på rummet. De trauman jag har med mig från barndomen kommer av helt andra saker. Om jag hade haft barn o deras vänner på besök hade jag i samråd med deras föräldrar frågat om de skulle äta hemma eller om det gick bra att äta här och sedan frågat barnen också såklart.
Jag har läst ganska många kommentarer kring detta av folk som faktiskt tyckt att det varit en stor grej. Främst barn med föräldrar från andra kulturer och barn från familjer med mycket ansträngd ekonomi. Att få sitta hungrig på kompisens rum och vänta medan familjen äter och sedan kanske få ett par knäckemackor när man kommer hem kan nog vara ganska plågsamt.
Med all respekt om man tycker att detta varit en stor grej i livet så har man nog haft det väldigt bra. Tror att om de vuxna vetat att barnet inte får mat hemma så hade det nog i de flesta fall inte varit någon tvekan om att ge barnet mat. Andra kulturer är just andra kulturer. Jag respekterar andras sätt att leva (så länge det är inom lagens ramar) och har ingen önskan om att ändra på dem. Sen väljer jag själv om sammanhanget passar mig.
Det är betydligt svårare att gissa sig till vilka barn som får dåligt med mat hemma om man aldrig bjuder på middag dock. Öppenheten är en lisa för barn i dysfunktionella familjer. Det är de som drabbas hårdast när man bygger murar kring den egna familjen.
Så klokt och kärnfullt ❤
Så det var dette de pratet om i norsk radio for noen dager siden! Her i bygden vi bor, var det samme regler som gjaldt som de du forteller om. Unntaket var om vi var med hverandre hjem direkt etter skolen, men da spilte også avstand inn. Når våre barn har venner på besøk, får de mat her fordi vi også bor et stykke utenfor boligfeltet i bygda, men jeg forventer aldri det motsatte fordi jeg vet kulturen er annerledes der alle bor tett i tett. Men, jeg, som deg, liker å ha mine barns venner til bords. Da blir vi kjent med dem, og det mener jeg er viktig for den gjensidige tilliten vi trenger når de blir enda litt større. Jeg mener forøvrig at vi uansett bør være rause med hverandre. Når noen blir bedt om å vente på rommet, kan det for alt vi vet være at det er trangt økonomisk. Å stadig ha en munn ekstra å mette kan være en utfordring for budsjettet.
Jeg tror du har så rett i at det henger sammen med hvordan man ser på måltider – og på besøk, kanskje? Vi bor også i et nabolag der barna løper inn og ut til hverandre, og jeg tenker at akkurat som måltidene er en måte å samles som familie, er de en måte å samles som deler av et nabolag, og ha det fint sammen. Barna mine elsker også å spise hos andre, og å være flere rundt bordet – kanskje det er vårt kjærlighetsspråk, rett og slett: )
Jeg ventet forøvrig ofte på rommet da jeg var barn, men nå tenker jeg jo – akkurat som du sier, Clara, at jeg jo ikke hadde særlig nær relasjon til de foreldrene der jeg heller ville vente enn å sitte med dem: )
Så fantastiskt bra du uttrycker dig. Du beskriver din barndom så bra att jag kan känna igen mig i den. Jag är ju mycket äldre än dig men det går långt tillbaka i tiden. Det är toppen att du lyfter fram positiva saker som Sverige har. Bland annat tänker jag på föreningslivet. Där får alla plats för att föräldrar ställer upp frivilligt. Fortsätt höja din stämma i skrift.
Är av samma årgång som dig ungefär och har samma erfarenhet. Många ungar på bygatan, åt gjorde man helt enkelt hemma. Inga som helst konstigheter. Nu har jag två barn själv. Har de kompisar här som blir skjutsade och hämtade, självfallet får de mat! Har vi barnen på gatan här så frågar jag om de vill ha, oftast vill de inget ha utan äter alltid hemma ,om vi inte ska ha pannkakor eller tacos…
Lika klok som alltid!
Jag minns att jag hatade den där vänta på rummet känslan. Det handlar inte om maten i sig utan om exkluderingen. Jag vet INGEN i min egen ålder som nu har barn som gör så. Det känns som en generationsskillnad. För mig handlar det om att ha ett öppet hjärta, en öppen och inkluderande inställning. Även om barnet redan ätit så kan det väl få sitta med runt bordet.
Ja! Jag tyckte också att det var SÅ obekvämt att vänta på rummet. Man bara satt där? Och visste inte hur länge. Jag var ett försiktigt barn, så jag vågade heller inte leka med leksaker i rummet. Usch!
Jag tycker också det är lite lustigt att de som vill försvara väntandet på rummet talar om det som att familjen behöver samlas, ha lugn och ro, umgås och samtala (något som tydligen skulle störad av ett ensamt barn?). Medan de som varit med på kompismiddagar vet att det kanske inte alltid var riiiiktigt så fridfullt och mysigt vid alla middagsbord.
Folk vill väl ha sina dispyter och gräl i fred snarare, gissar jag 😉
Det klokaste och mest nyanserade inlägget jag läst i frågan. Inte förvånad, sån är du!
Jag har också blivit förvånad över diskussionen och reaktionerna. Här i Finland har jag vuxit upp med principen att barnen går hem när det blir matdags. Ville vi fortsätta leken gick vi tillbaka efter att vi ätit hemma. Det har känts helt naturligt och inte konstigt alls och nu med de egna barnen har vi samma princip. Det här känns normalt i vår kultur och ingen har ifrågasatt det. Visst gör man undantag ibland men då kommer man överens om det på förhand. Det handlar ju inte alls om att man är snål. Det finns så mycket andra orsaker bakom. Familjer är mer splittrade än någonsin i dessa tider och då kan det vara fint att varje dag ha en fast tid och plats då familjen samlas runt matbordet för att höra hur alla haft det under dagen innan man skyndar vidare till kvällsaktiviteterna. Jag skulle aldrig våga bjuda mina barns kompisar på mat utan att kolla med föräldrarna att det är okej. Det här är norm bland mina bekanta och att man anser mig vara snål och oartig pga detta har jag inte mycket förståelse för.
Håller med dig till 100%
Mona Sahlins citat säger väl allt? “Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker.”
Jag ser om och om och om igen att svenskar överlag är dåliga på att ta ett steg ut och se på sig själva utifrån. Genom sig själv känner man andra, och har man ingen koll på var man själv kommer ifrån blir det svårt att förstå andras beteenden. Alla samhällen skulle må bra av att få frågor liknande denna om sig själva och fundera en extra runda kring varför ens samhälle ser ut som det gör.
Håller helt med dig, bra formulerat. Eftersom det här har väckt så mycket känslor i andra länder är det rimligt att vi funderar på hur vi gör och uppfattas och inte avfärda andras reaktioner med att det är så här man gör. Om vi sedan väljer att ändra på oss eller inte är nästa steg.
Tycker inte alls att det är rimligt att reflektera över hur vi uppfattas. Från mitt perspektiv är det här en ickefråga. Att personer från andra kulturer har åsikter om en såhär trivial fråga säger mer om dem. Om de tycker att jag ska ändra på mig är helt irrelevant för mig. Finns långt mer trängande frågor inom välfärd och människors lika värde i dessa länder där man anser sig mindre snål med middagsmaten. Lyft blicken.
Har Mona Sahlin sagt något så dumt?
Jag skäms å hennes vägnar. Sverige har kultur, historia och en identitet precis som andra etiska grupper. Varför skulle vi vara avundsjuka?
Svenskar är t ex ett naturälskande folk, vi slår inte våra barn och tror på att kvinnor behöver en egen försörjning för att bli riktigt fria.
Dessutom var hela nätdiskussionen om kompisar och middagar så kallad ”Sweden-gate” igångsatt och senare uppviglad av främmande makt. Ett inslag i tv4 visade att så var fallet. Jag är förvånad att ingen tar upp det här.
Sträck på er, vi bor i världens bästa land🤗
Bra, Anna. Håller fullständigt med. Otroligt dumt citat. Kanske är det svensk kultur att ängsligt undra om vi ens har en egen kultur? Det är väl klart vi har! Och den ska vi vara stolta över.
Vår starka känsla för rättvisa är en annan grej, att köa och vänta på sin tur, att alla ska ha samma chans, att vi strävar efter jämlikhet. Vad har det resulterat i? Bla hårt kämpande mammor som kunnat pussla familjeliv och göra karriär ända sedan 60-talet tack vare en fantastisk barnomsorg. Kan leva med att det uppfattas som snålt i andra länder.
Mona Sahlin är väl inte den mest omdömesgilla politikern, det har hoppat många grodor där! Klart att svenskar har en kultur, en i mångt och mycket bra kultur. Mona visade ett av de sämsta uttrycken, förnekar att den inte finns. Sträck på er.
Etniska grupper skulle det ju vara. Jag slinter på tangenterna ibland när jag blir upprörd😊
Jag håller med dig, det skulle vara fint om vi kunde och vågade ta ett steg ut och se oss själva utifrån.
Jag har uppfattningen att vi svenskar älskar att diskutera hur vi uppfattas utifrån och att skratta åt saker som är typiskt svenska. Det finns väl minst två komiker från USA som har gjort framgång i Sverige just genom att driva med svenskar. Jag trodde faktiskt att det var en bidragande orsak till att den här debatten fått sådan spridning.
Äldste sonen och närboende kompis satte i system att äta där det serverades godast mat… Pasta med köttfärssås hurra. Vi skrattade lite åt hur dom resonerade, vad blir det hemma hos dej ? Nej vi äter här. Både hade 2 syskon till och bägges föräldrar var rätt härdade.
Ungefär sådär ser jag på saken.
Vi gick ofta hem till varandra efter skolan och käkade mackor, bakade chokladbollar och sådär, men middag åt man oftast hemma. Mina kompisars mammor och pappor var liksom mina föräldrar heltidsarbetande arbetarklass som kom hem trötta efter långa arbetsdagar. Maten som åts till vardags var billig och snabblagad. Tänker att det kanske var skillnad i länder där kvinnorna inte förvärvsarbetade i samma utsträckning? Jag hade inte sett mina föräldrar på hela dagen- jag ville hem och äta middag med dem. Något intresse av att äta med kompisarnas familjer hade jag verkligen inte. De flesta åt ju vid samma tid också, så det var inget konstigt att avsluta eller pausa leken.
Idag kan jag se att det finns en social poäng i att barnen äter hemma hos varandra (mina barns vänner är alltid bjudna att äta) men det såg vi nog inte på 80-talet. Men att det skulle ha med snålhet eller elakhet att göra att vi inte åt hos varandra är en kulturell feltolkning.
Det uppfattas som elakt och snålt av de som är vana vid motsatsen. För där ÄR det helt enkelt elakt och snålt att göra så. Det måste vi våga och orka inse. Men, här är det INTE elakt och snålt, det finns många skäl bakom och respekt är ett av dem, även om det är obegripligt för andra.
Det är ju en krock mellan två fenomen som båda är sanna. Det är ett missförstånd. Brist på nyfikenhet och förståelse från båda håll.
Från mitt perspektiv så behöver ‘vi’ inte orka inse ngt i detta sammanhang. Alla har olika perspektiv och vår kultur har en större respekt för detta faktum (som en del av ett sekulariserat samhälle) än många andra kulturer. Låt de som har problemet (?) äga det.
Håller helt med om att det ofta var både obekvämt och inte nödvändigtvis så gott att äta hos kompisar! Å andra sidan kanske det just därför var bra att öva sig på… Men mitt yngre och blygare jag tyckte det var mycket bättre att vänta den korta stunden på rummet istället. Med det sagt bjuder jag givetvis barnens vänner på mat om det faller sig så. (Tycker dock att det är både trevligt och artigt att stämma av med föräldrarna innan, och uppskattar när andra gör detsamma.)
Uppvuxen i villakvarter och hemma hos oss bjöds det alltid på mat till alla som var hos oss vid middagstid vad jag minns. Då ska tilläggas att vi är en stor syskonskara och helt plötsligt kunde vi vara väldigt många som skulle äta med kompisar som var på spontanbesök osv. Alltid mycket HÖGT prat om dagen och hur vi alla hade haft det på skolan vid middagsbordet. Alltid fanns det något som kunde läggas till för att kunna bjuda trots inte den största budgeten. Mer pasta/bröd, mera rivna morötter osv. Och jag minns det som SÅ härligt och fint. Jag var så glad för att mina vänner kunde stanna och dela måltiden med oss! Hade däremot vänner där man fick sitta uppe på rummet och vänta. Det var SÅ främmande för mig, minns att det bara kändes konstigt! Och för mig nu så är det en självklarhet att alltid ställa frågan om någon hälsar på om de vill äta med oss. Oavsett om det handlar om extra mellis till vän+bebis på besök eller en spontan middag med likasinnade vänner (då vi har möjlighet till det), men dömer såklart INGEN! Alla får göra som de har ekonomisk möjlighet/lust/ork/energi till! Med det sagt; för mig kan det kan lika gärna handla om att bjuda på enklare middag i form av korv och makaroner som att ställa fram en extra yoghurt-tallrik eller några extra äppelbåtar och ett glas mjölk till mellis. Spännade är det att läsa om allas egna erfarenheter och tankar kring detta! Kul!!!
För att det inte ska bli förvirrande. Vi är FLERA olika människor här inne med signet “M”. Jag med inlägget ovan om villakvarteret och många syskon har bara skrivit det inlägget (om någon undrar) 🤗 ..
Jättebra text!
Vi bor tätt med våra grannar och har studsmatta så ofta är många barn här. Skulle vi alltid bjuda barn på mat som är här skulle vi inte göra annat än att laga till alla. Det blir naturligt att man skickar hem alla när det är mat. Självklart bjuder man på mat om barnen har kanske en kompis var och likaså om barnen bor en bit bort.
Och angående det där med att vilja ta hjälp av andra. Min granne och jag (vi står inte varandra jättenära, ännu men kanske kan bli så längre fram) erbjuder varandra tjänster fram och tillbaka. Ex hämta barn på förskola, handla om någon har sjuka barn osv. Men aldrig utnyttjar vi den andres tjänster. Vi bara slänger ut erbjudanden fram och tillbaka men så blir det inget av det. Som om vi inte vågar ligga den andre till last. Men jag skulle bli glad om jag fick hjälpa henne. Och detsamma gäller kanske även hon.
Eftersom min erfarenhet av detta är mycket begränsad så kanske de blir fel, men iaf jag växte upp i en by vi ungar fikade hos varann men åt inte mat (oftast, de hände att man blev bjuden) .(vi hade ungefär samma mattider) Kom en klasskompis hem till mig så bjöds de på fika /mat de var självklart. När jag en gång stannade hos en viss kompis efter skolan fick jag vänta på hens rum… Pappa hämtade mig efter jobbet vid 20 & jag var givetvis vrålhungrig! Jag kände mig utanför & ovälkommen. Mamman ursäktade sig för pappa, minns inte om pappa sa nåt men minen sa en hel del. Hos andra kompisar blev man bjuden. de var många km hem & inget en lågstadieunge kunde gå i mörkret. Mina barns vänner har jag bjudit på mat/fika ibland har de fått ta fikakorg med sig & fika i kojan /på rummet eller ute & de har sett de som ett äventyr (när jag egentligen bara ville vara ifred en liten stund).
Jag tyckte aldrig om att äta hos kompisarna, att få det fokuset vid matbordet och bli utfrågad om allt möjligt. Hua!
Vi bor i ett område där barnen kan ha massvis med kompisar springandes hela dagarna. Då äter vi med familjen, är det däremot vänner som kommit hit för en planerad lekstund under några timmar äter de självklart med oss.
Jag tror de flesta gör annorlunda idag men av eventuella grejer som jag kan irritera mig på i hur uppfostran såg ut när jag växte upp så är detta något som jag är ganska säker på att jag inte fick några som helst men av. Alla gjorde så, man bara köpte det. Också lite häftigt att man satt still i typ en halvtimme, utan speciellt mycket underhållning och bara väntade. Bra att inte stimuleras exakt hela tiden. I efterhand tror jag absolut att det kan ligga något i det du skriver, om en överdriven självständighet i villakvarteren, att varje familj gjorde sin egen grej.
Fast man lekte ju där, ensam? Minns att jag tyckte att det (bortsett från skönt att slippa sitta med en “främmande familj”, nåns muttriga pappa och/eller störige storebror) var spännande att få vara ensam i rummet en stund, med fri tillgång till alla leksaker. Ta chansen att leka med ALLA barbiedockorna, bläddra i tidningar, snoka runt lite… Åt oftast också middag hemma, bodde i villaområde där alla åt hemma hos sig till vardags, men minns också att fika och mackor var det alltid generöst med på icke middagstider.
Jag tyckte också det var spännande. Jag kunde titta ordentligt på inredningen och leksakerna som var framme. Jag öppnade inte lådor vad jag minns men tanken på att jag skulle kunna göra det var spännande.
Sådär är jag också uppvuxen, man väntade på rummet. Och det va för att man redan ätit hemma eller skulle hem och äta senare. Inga konstigheter. Men nu är det inte så hemma med mina barn och deras kompisar, nu äter alla hos varandra.
Jag tyckte att det var skönt att slippa äta hos kompisar när jag var liten, jag var kräsen och hade ingen nära relation till mina vänners föräldrar.
Men nu ser jag en jättestor fördel i att faktiskt få med barnens kompisar vid matbordet. Kanske blir det lite mindre mat att dela på till alla, men det är viktigt att visa för barnen att man är generös mot sina gäster. Går alltid att ta fram lite bröd eller som förälder äta lite mindre o komplettera med något efteråt. Att lära känna mina barns kompisar o veta att mina barn lär känna andra vuxna på ett bra sätt känns bra o viktigt. Ofta är våra gäster mer lättflirtade med maten och det blir en bra stund att prata lite om dagen även med barn utanför vår familj.
Mycket väl formulerat och förklarat- huvudet på spiken Clara. Men det här att inte ligga till last skulle jag vilja förstå mer av. Min gamla gulliga grannfru som så avskyr att stå i skuld att jag nästan drar mig för att ge henne exempelvis en blomma eller annat eftersom hon blir så stressad av att ge något tillbaka. Hm , nu vet jag vad jag ska göra. Jag skall fråga henne och diskutera hur hon ser på fenomenet…
Jag flyttades till Sverige när jag var åtta år. Kommer aktivt ihåg hur underlig jag tyckte ”vänta-på-rummet-när-vi-äter”- kulturen var. Att inte bjuda på mat. Redigt småsnålt. I efterhand har jag fattat att det handlade om att inte snylta på andra och att man minsann kan utfodra sina barn själv.
Och när jag blev äldre dök ett annat fenomen upp: att man förväntades ta med sig lakan när man sover över hos någon.
Holy Moses
Hahaha
Ett exempel. I Mellanöstern är barnäktenskap en del av kulturen. Jag bor här för att i Sverige inte finns en sådan kultur och en lagstiftning som skyddar barn. Det är fritt valt att bosätta sig i ett land där man harmoniserar med kulturen, finns inget tvång att bo i Sverige om man är missnöjd.
Men snälla nån…
Ojdå M, du verkar reagera väldigt starkt och känna dig kritiserad av den här diskussionen! Ingen försöker tvinga dig att ändra något överhuvudtaget, du får även fortsättningsvis göra precis som du vill. Den här diskussionen verkar engagera många för att det är så spridda erfarenheter? Jag är uppvuxen i norrbotten på 80-talet, med svenska föräldrar ska kanske tilläggas om det är viktigt för dig, och jag hade en (1) kompis vars föräldrar inte bjöd på mat och jag vet att både jag och de andra vännerna i gruppen tyckte att det var jättekonstigt. Min mamma ställde alltid fram en extra tallrik om vi hade en vän över vid middagstid så fick kompisen bestämma själv om de ville äta eller ej. Det var standard i mitt område, men jag kan verkligen fascineras över att det är så olika i olika områden. Är mamma själv nu och skulle inte vilja vara utan möjligheten till samtal med mina barns vänner som middagen ger.
Jag som bor utomlands känner ofta förväntningar att kompisar ska få äta hos oss. Men problemet är att de alltid förväntar sig en viss sorts mat som jag sällan klarar att fixa. De gillar inte ens min köttfärssås. Sen har man olika förutsättningar, jobbar man hela dagen finns inte alltid seriös mat hemma och då känns det pinsamt. Men i värsta fall kan man ju göra plättar. Att låta kompisen vänta på rummet har faktiskt aldrig fallit mig in även om middagssituationen kan kännas lite laddad. Lustigt att du nämner att det ofta kändes obekvämt att äta middag hos en kompis, så minns jag det också. Men utomlands är nog ofta middagen lite mindre ceremoniell, i alla fall minns jag middagar hos kompisar som väldigt stela.
Det är inte bara något svenskt fenomen. Min dotter leker vidare hos sina kompisar när de äter (hos vissa i varje fall). Hon leker ensam vidare, för hon är rädd att hon ska gå hem annars. Och i min barndom i (Öst-)Tyskland var det klart: Kompisar till barnen går hem när det vankas middag. Det var klart att familjen ska äta i lugn och ro, även barnen. Det var klart att alla tyckte att kompisen ska gå hem till föräldrarna och äta. Hos somliga var det även klart, att man (åtminstone sommartid) inte även skulle gå in hos “främmande” familjer utan hålla sig ute. Kommer ihåg hur min far stäkade plättar och jag fick fika, mina två kompisar stod bredvid och fick inte något och alla tyckte att det var jättetrevligt att de ens fick stanna. Men det är kanske något vi fick i arv allaihopa från fattigare tider? När det inte var självklart att maten skulle räcka och där man inte hade mycket mer mat hemma och kunde inte förbereda mer än man planerade? Och att man tycker att det är bra, att få äta i lugn och ro? Känner även till att folk säger “det angår inte främmande människor, vad vi äter”. Hos oss gäller nu: fika och frukt etc, det får hela barnaskaran, även grannbarnen och kompisar. Men middag egentligen är bara till för familjen. Det stör mig helt enkelt att jag inte kan äta i lugn och ro när andras barn är stökiga, vill något eller gråter när maten inte passar de.
Intressant hur detta blivit en diskussion. Växte upp i ett litet samhälle under 80-och 90-tal. Jag åt middag hos de kompisar jag var riktigt nära med; främst med de vars föräldrar jag kände och som umgicks med mina. Jag är dock uppväxt på landet, det var lite avstånd emellan vissa av kompisarna. Vissa kompisar var extremt kräsna och hade svårt att ens äta mellanmålet jag erbjöd; de ville absolut inte äta med oss och lekte därför på mitt rum en stund istället. Det var barnets val. Mamma och pappa erbjöd alltid alla mat el fika, det var så självklart hemma hos oss. Är uppväxt i en prästfamilj. Det kunde alltid ställas fram en extra stol och en till tallrik. Det är fortfarande så hemma hos dem. Jag och min man har inte ställts inför detta än; kan tänka mig att många barn inte vill pga att många är så kräsna med mat, jag tror köttbullar o makaroner, spaghetti o köttfärssås, tacos är ngt som alltid funkar men det äter vi ju inte jämt.
Jag tyckte det var spännande att sitta på rummet och vänta, sitta och titta på alla saker man kanske inte alltid fick röra av kompisen. Tyckte det var jobbigt att bli bjuden, speciellt om maten inte var en favorit. Själv har vi 3 barn och jag bjuder alltid på mat när deras kompisar är här. Dock är här kompisar varje dag många timmar om dagen, inget konstigt om det är 4 extra barn. Pasta är en räddare i nöden, funkar alltid!
Mina barns kompisar gick hem när vi åt. Det var inte snålhet, det var även kompisarnas middagstid och det var så självklart. Däremot fikade alla hos varann och fikabordet var till för alla. Fika finns inte i alla kulturer, där kan många lära av oss.
Har alltid fått vänta på rummet när mina kompisar skulle käka precis som mina kompisar fick vänta på mitt rum när jag skulle äta. Jag har aldrig sett det som ett problem över huvudet taget och fattar inte problemet nu.
Den här frågan har ju diskuterats på så många ställen och jag har läst en massa människors kommentarer i olika omgångar. Varje gång känner jag irritationen stiga och till slut är jag riktigt arg och vill bara gråta.
Det är så tröttsamt att alla bara tar sig friheten att säga hur andra borde göra, eller vad som är bättre. Mycket skryt och fördömanden. Eller idealiserande över hur man själv eller ens föräldrar gjorde.
Ett annat värde som inte är att förkasta är att barn lär sig respektera andra och kan acceptera att människor har gränser. Familjer är olika. Föräldrar har olika kapacitet.
Jag har fått säga åt min vän att hon inte ska skämmas över sina gränser och att det är helt ok att säga till barnen att det är dags att gå hem. Ett barn med cancer och barn som kommer och går hela tiden och hon själv grät var och varannan dag över att aldrig få ha lugn och ro hemma, och inte klarar av att säga ifrån.
Jag bodde i samma område och hade samma ungar som kom i tid och otid. Men jag skämdes inte för att jag var tydlig med när det passade och inte. Däremot mådde jag också dåligt över att det ringde hela tiden på ringklockan. Själv grät jag var och varannan dag pga min egna dåliga hälsa. Hade jag inte kunnat sätta gränser och skicka hem barn hade jag gått under. Ändå var barnen hemma hos oss väldigt mycket pga att jag alltid var hemma.
Vi har flyttat till ett lugnare område nu. Jag stod faktiskt inte ut med att bo sådär med barnfamiljer i nästan varenda bostad.
Att öppna sitt hem innebär stök, ljud, saker kan gå sönder, men man är glad att barnen har kompisar. Jag hade en kompis när jag var liten vars föräldrar inte tillät kompisar inomhus. Man vande sig, och lekte mer i skogen.
Grejen är att vi har så lätt att ifrågasätta andras gränser utan att vi känner dem. Vi vet inte hur deras bostadsområde är och hur deras hälsa är. Vi vet inte vilka utmaningar och vilka diagnoser som finns i familjen. Det smärtar mig att gränser ska ifrågasättas istället för att respekteras. Vi har gott om utbrända mammor. De behöver förståelse när de markerar en gräns.
Viktigt perspektiv.
Om jag ska generalisera så har vi skyddsnät i Sverige vad gäller sjukvård och barnomsorg men vi har inte skyddsnät i form av släktingar som kommer hem till en och utfordrar och övervakar barn och grannbarn. Det släktings-skyddsnätet är fint men oftast är det kvinnor göra detta, både åt sin och sin familjs släkt. Det är kvinnors möjligheter till karriär, fritidsintreser och rekreation som begränsas.
Det kanske inte var så du menade men det var så jag tänkte när jag läste din kommentar.
Hmm jo, men det är ju inte en kultur på individnivå utan varför det är skillnader mellan olika samhällen som diskuteras. Utbrända mammor finns väl i alla kulturer.
Jag tror inte att mammor är lika utbrända i alla kulturer. En studie jag nyss läste visar att andelen utbrända kvinnor är högre i länder med högre jämställdhet. Vi betonar ju arbetslinjen högt här. Det är ovanligt att mammor jobbar så mycket som svenska mammor gör. Angående skyddsnät i form av släktingar som Anna nämner här så är det ju samma här – ens släktingar är också upptagna med jobb och familj och har inte tid att hjälpa en med barn och hushåll.
Vår folkhemsmodell går ut på att alla fokuserar på sitt jobb och staten sköter förskola, äldrevård osv… jag rackar inte ner på det – men det kanske förklarar varför vi gör som vi gör. Vi har många samhällsförmåner. T ex är det inte vanligt med fri skollunch runtom i världen, och så förmånlig barnomsorg. Kvinnorna jobbar, och gör de inte det är de sjuka. För att vara ett generöst samhälle som vi är måste snålheten visa sig någonstans. Här är arbete en dygd och då får mycket annat ge vika.
Vad spännande, det här har jag helt missat.
Som barn tyckte jag det var skitjobbigt när någon av mina kompisar väntade i mot rum när vi åt. Jag ville inte att de skulle snoka runt bland mina saker. Hos oss var det lite så att alla snokade rätt på kompisarnas dagböcker och läste och berättade vidare. Så jag ville aldrig att mina kompisar skulle vänta. Att äta tror jag aldrig att det var på tal om eftersom att mat åt man hemma.
Där jag nu bor, i södra Tyskland är det tvärtom så att det bjuds på mat om man har kompisar till barnen hemma. Det räknar alla med. Barnen hämtas ofta så tidigt som kl 13 och har inte ätit i skolan. För min del är helt helt ok, jag lagar gärna till en extra unge. Men för min son när han är hos en kompis är det jättedåligt, för han äter aldrig. Och är sen svinhungrig när han hämtas.
I just Googled #swedengate to find out what this is all about. At least the German articles I found were more shocked or amused about the shit storm than disgusted. Reading Clara’s essay and all the comments I reflected about my childhood in an industrial city in Germany. We played, we got snacks but we went home for dinner. That was the way it was. Of course there were exceptions to the rule. As you mentioned before we weren’t close to the parents of our friends. If friends were neighbors everybody went home about the same time and in summer came outside again. That is culture, nothing written, but everybody is doing it. I guess it changed due to many immigrants and different time tables and working mums. I as a mother wanted to spend the last hours of the day with the kids intentionally and in general we ate dinner as a family. As neighbors we agreed on sending the kids home at 6 o’clock during school. Summer was different… We often went swimming together and took dinner with us. Kind of potluck. Weekends kids would stay and eat with us, but that was with the knowledge and agreement of the parents. Leaving a kid alone in a room would be strange. But again that is culture. We do things in a certain way, in the beginning there are reasons for it, than we just do it even without a known reason behind and than eventually culture changes. Not a big deal.
Det här påminner mig om en gång när jag sov över hos en kompis och det visade sig att hennes bror fyllde år och jag skulle vara med och gratta på morgonen! Minns det som väldigt obekvämt och alldeles för intimt. Tänk att sitta på någons brorsas sängkant i bara nattlinnet, och det var ju inte heller som att någon annan var klädd. Till frukosten sedan var det frallor med skagenröra minns jag, något som aldrig nånsin hade förekommit i mitt hem – men de åt för glatta livet och undrade varför jag inte ville ha. Haha. Sjukt att jag cringear fortfarande åt det här minnet. Men undrar vad föräldrarna tänkte… att det vore konstigt att bara lämna kvar mig i min kompis sovrum medan de åt födelsedagstårta och sjöng i rummet bredvid?
Det hade ju varit superkonstigt att lämna dig i din kompis rum tänker jag? Men de kanske hade kunnat fråga kvällen innan.
Hahahaha 😂😂 Roligaste jag läst på länge. Tack!
När jag växte upp var det mina två invandrar vänner som bjöd in att stanna till middag. Eller, deras föräldrar, faktiskt. Man delade på den mat som fanns och det var alltid väldigt mysigt att äta hos dom.
Som vanligt sätter du ord på det jag tänker, i detta fall även mina egna upplevelser av detta som barn. Tycker det har blivit en fasligt konstig debatt. Men jag vill precis som du göra precis annorlunda i mitt vuxenliv med barn. 🙂 Har täänkt särskilt på det där att lära känna barnens vänner, vikten av det. Då blir matstunderna kärnan för det finns knappt andra stunder då barnen är stilla länge nog, haha.
Men så gör vi annorlunda beroende på om det är grannbarnet som faktiskt likaväl kan gå hem och äta, eller ett barn som bor längre bort som vi tar med hem, då blir det självklart mat. Jag vill nog också ha det lite mindre självständigt och våga behöva kollektivet mer. Men det är svårt, herregud så det där “jag ska klara mig själv” sitter hårt inpräntat. :/
Som invandrarbarn så var det säkert väldigt märkligt, oartigt och exkluderande att inte bli bjuden på mat. Något som var direkt elakt i deras kultur för så gör man inte, där är det en ren självklarhet att alla i huset får mat. Många som växer upp i större familjekonstellationer är vana vid att laga mat och handla för mer än bara kärnfamiljen, det är sättet de lever på. Tror många barn tyckte det var pinsamt mot deras föräldrar att de inte blivit bjudna på mat hos svenska familjer.
Vi som är uppvuxna med svenska föräldrar har inte tagit skada av detta märkliga beteende då det var normen som gällde när vi växte upp. Det var så det var och inget man som barn ifrågasatte.
Jag är glad att de flesta barnfamiljer idag bjuder på mat om det finns kompisar i huset. Jag vill också ha en kravlös och lättsam relation med mina grannar där vi kan hjälpa varandra, samt prata och umgås spontant. Har det med två grannar. Men de grannrelationerna är inte självklara i Sverige då vi inte ska besvära varandra och klara oss själva.
Det bästa med svenskar är att svenskar, speciellt svenska män är snälla, mjuka, ärliga, raka (inte macho) och behöver inte bekräfta sin existens, haha.. En generaliseringen, men ändå, 🙂
Jag är själv uppväxt i ett villakvarter på åttiotalet med väldigt mycket barn som jag lekte med. Vi sprang till varann hej vilt och inget av detta var uppgjort med föräldrar och då föll det sig naturligt att gå hem när det var dags för mat.
Nu bor jag på landet och som förälder nu så gör vi mer upp lekande då det är längre mellan husen och vännerna och då bjuds det självklart på mat
Rolig och intressant vinkling på debatten 🙂
Jag är uppvuxen i ett hem med öppen dörr där man alltid bjuder alla på ALLT och behandlar det som en förmån att få bjuda snarare än att man är generös. Var lite av ett uppvaknande för mig när jag fattade hur vaktiga många andra familjer är på “sitt eget”. Inte bara resursmässigt då, utan även att gäster är mer av ett besvär än jag är uppvuxen med att betrakta det som.
Positiva grejer med att äta hos varandra var att jag upplevde att man fick se andra familjer inifrån, komplett med konflikter och allt, på ett vis som man inte får som vuxen då showen kopplas på på ett annat vis. Man förstod att man inte var ensam om att ha lite skelett i garderoben och att allt inte var perfekt.
En annan sak är att min mamma upptäckte att ett grannbarn nästan alltid åt hos oss och åt väldigt mycket, och såg till att utfodra honom lite extra och passade på att sticka åt honom små presenter osv.
En sak jag funderar på appropå kultur är om det verkligen funnits någon stark “bjuda på middag” kultur hos vanligt folk i Sverige historiskt? Jag vet att man i min mormors gamla hushållsböcker sålde in detta med att bjuda gäster på en sen supé som något väldigt fint och kontinentalt, en stor måltid sent på kvällen som man nograntt förtydligade till husmödrarna. Om man jämför med kulturen kring att bjuda på fika kopplat till vissa tider och enligt speciella regler osv känns den äldre/ folklig? Är det inte lite snobbigt att hålla på bjudmat till middag, på samma vis som det är snobbigt att gå in på framsidan liksom?
Men intressant att läsa allas svar. Tycker det är tydligt att det handlar om mer än att vara generös med resurser. Många argumentat också för att man vill vara ifred med familjen på kvällen. Det tror jag är ganska främmande i många andra kulturer?
Men, jag är helt ärligt tacksam att den här kulturen kring att klara sig själv, hålla på sitt och vara ifred vittrar bort. Jag tror vi mår bättre av att öppna dörrarna lite.
Intressant spaning med fikakulturen. För visst var det fika mat bjöd på när det var födelsedagskalas, konfirmation och begravning på 50-talet. Jag vet att min mormor sa till extra till min mamma om att hon ville att de som kom på hennes begravning skulle bli bjudna på mat (hon dog år 2004). Så att bjuda på mat var något extra och inte det vanliga. Mormor bjöd ofta sina väninnor på fika men inte mat.
I min familj åt vi smörgås och fil på vardagarkvällarna. Självklart för oss då vi inte var vana vid något annat. På högstadiet var min lillasyster nästan aldrig hemma. Mina föräldrar märkte att hon alltid var hos sin bästa kompis på kvällarna vars pappa var en hejare på att laga mat. Så då började de laga mat på kvällarna med hopp om att dottern skulle vara hemma mer.
På mellanstadiet fick jag lagad kvällsmat hos min kompis vars mamma var hemkunskapslärare. Det var lyxigt och väldigt genomtänkt. Alltid med tanke på tallriksmodellen och ofta en fjärdedels frukt till alla till maten. Mamman kom jag väldigt nära och hon har betytt mycket för mig. Hon berättade ofta engagerat om sitt liv, sin familj och hur hon tyckte att man skulle leva med sina medmänniskor.
Annars var jag aldrig hemma hos kompisar när de åt mat, (som jag kommer ihåg iaf).
När jag växte upp så var det nog vanligt att man gick hem vid middagstid. I min bästa väns familj fanns det åtta barn. Minns att de behövde aldrig äta rester ,för detta var annars ytterst vanligt i min familj . Inte så kul alla gånger kunde jag tycka . Fast med egen familj många år senare var rester guld värda.
Känns som att man numera letar tillfällen att känna sig åsidosatt. Märkligt!
Min ingång är att jag var med om detta några gånger som barn på nittiotalet. I min familj erbjöd vi mat och det förekom att barnet ifråga tackade både ja och nej. En annan ingång är jag inte hade så mycket regler som barn men också var rätt skötsam vilket innebar att jag kände mig fri och trots att jag bodde långt ifrån de flesta kompisar så kunde det hända att jag följde med någon hem trots att jag var tvungen att bli hämtad (full förståelse för att alla inte skulle ha haft möjlighet till detta). Jag alla gånger ta med en kompis hem utan att fråga (hade själv koll på min fritidsaktiviteter så jag visste när det inte gick). Nu till min fundering. Vad är problemet med att barn kanske har ätit redan när du/ni har lagat mat. Det är väl bara att spara maten till nästa kväll, ta med matlåda till jobbet, frysa in. Alltså på något sätt spara den till senare. Det kan ju också vara ett sätt att fylla på med extra mat när man istället oväntat vill/behöver bjuda ett annat barn än sitt eget på mat.
För mig känns det så främmande att ett barn ska behöva fråga sin förälder om den får äta mat den blir bjuden på hos någon den besöker. Läste ex. ovan att en anledning ska vara att man inte vill att barnet ska äta fel sak (fyllas upp på tacobröd). Men då får man väl kompensera det med något “nyttigare” en annan dag då. Barnets allmänna hälsa kommer inte att påverkas ett dugg om detta händer någon gång i månaden. Jag har än så länge bara ett litet barn och jag känner mig stressad över tanken på att inte få bjuda på mat utan att föräldern ifråga måste tillfrågas. Känns för mig på något sätt som ett intrång i barnets egna liv att styra över vad det får tacka ja till hos någon annan (när man dessutom accepterat att barnet får vara där).
Så många intressanta tankar här i kommentarsfältet! Gillar tanken på barnets frihet, eller ja, att någon berör den ofrihet det innebär att förväntas tacka nej eftersom mat väntar hemma. Som någon annan skrev så är det kanske så att vi egentligen aldrig haft någon direkt sedvänja av att samlas och äta många tillsammans i vardagen, alls? De flesta hade det rätt knapert och det var många långa vintermånader som man behövde klara sig på det lilla man hade i skåpen. Tänker ganska långt tillbaka alltså, när man varken hade kylskåp eller frys… det fanns kanske inte utrymme till utsvävningar, och även om man kanske levde med lite fler människor än just kärnfamiljen, så var det nog så att var och en alltid åt hemma hos sig.
Men från de gamla tiderna kommer väl också som sagt fikakulturen, att man hade skorpor och annat “dopp” (läs: torrt och spartanskt med lång hållbarhet) till kaffet när det kom främmat. Det var liksom det man hade och kunde undvara. Min mamma har vuxit upp fattigt och det har nog haft stor påverkan på hennes sätt att vara under min uppväxt. Hon lagade alltid så det skulle bli precis “lagom” till oss i familjen, och var det något kvar när alla hade ätit hade hon “lagat för mycket”, och det var onödigt. Det var “synd att öppna” en ny förpackning, det skulle sparas på det som fanns hemma. De kläder hon gillade skulle användas så lite som möjligt, annars blir de ju slitna… samtidigt som en av mina kompisar bodde hos sin mormor som också vuxit upp fattigt, och hon hade precis motsatt syn, men av samma skäl. Om faten var tomma när alla ätit hade hon “inte lagat tillräckligt”, så förskräckligt. Det var ofta någon efterrätt hemma hos dem och en massa trugande om att ta påfyllning, för det hade de aldrig till när hon var liten. Det var så himla viktigt att alla måste vara mätta och nöjda. Kanske någon behövde en frukt också? Ta också med det här och ät på vägen hem!
Vet inte vart jag vill komma med detta exakt. Mer än typ att det finns flera fenomen som bottnar i samma sak men tar sig i helt motsatta uttryck. Fattigdom har många hänvisat till. Respekt. På vissa ställen är det norm att sätta sig bredvid någon som sitter ensam på bussen, på andra ställen är det i allra högsta grad norm att låta bli. Man FÅR tycka att det är svinstörigt när andra gör annorlunda, men jag tycker att man måste förstå att ens eget sätt inte är objektivt rätt.
Tack för ditt svar. Jag försöker verkligen förstå och jag förstår ju också till viss del. Jag förstår verkligen den andra sidan, dom som av sina egna skäl inre bjuder och det är väl troligt att det här med tacksamhetsskulden ligger till grund för att man inte vill att sina barn ska bli bjudna också. Jag känner dock att man där kanske ska tänka ett varv till. Barnen är sina egna individer och av olika orsaker som vi inte kan råda över (även om vi försöker leda och till viss del styra dom) så känner dom kanske annorlunda. Exempelvis att det är pinsamt att behöva säga nej. Eller jobbigt att behöva välja mellan att säga nej eller att få en besviken förälder hemma (eller ledsen eller irriterad).
Jag tycker du beskriver de olika perspektiven fint. Mina farföräldrar var också från en fattig bakgrund och även när min pappa var lite hade dom inte mycket pengar. Min farmor valde samma väg som din kompis mormor. Det var generöst och trugande och fanns alltid mat. Men hon sparade också minsta smula och slängde aldrig något.
Jag är medveten om att min känsla inte är rätt, men den är extremt instinktiv för mig och jag får kämpa med att förstå just den här punkten med att det är ett problem att ens barn redan har ätit. Har som sagt full förståelse för allt det andra om att bjuda och inte bjuda och att skicka hem bara man gör det på ett respektfullt sätt OCH att det inte handlar om ett barn som har långt hem och kommer att stanna länge och vara hungrig länge.
Med det sagt så får någon som känner obehag eller annat kring att ens barn redan har ätit när det kommer hem förklara hur dom känner. Jag vill gärna förstå även om jag kanske lät hård i mitt första inlägg. Det här kan ju komma att drabba mig eller ett barn eller dess förälder om jag bjuder ett barn på mat i framtiden. Jag hoppas bara att det inte ska behöva innebära en förstörd vänskap för barnen.
Hej igen. Skrev ett svar men det hamnade längre ned 😅
Hej alla!
I Sverige fick jag som nykommen invandrarbarn på sen 70-tal veta hut. Mitt är mitt, och om du vill låna eller smaka på något så ska jag först fråga min mamma..
-Jag ska äta, du kan vänta inne på rummet. Ja det är något jag alltid har skrattat åt. Det är ett märkligt beteende som faktiskt endast finnes i Sverige. Som vuxen, glöm ej -medtag eget vin?! Ja hur ofta händer inte det att människor på riktigt står och håller stenkoll på kylskåpet så ingen tar deras medhavda alkohol. För att sedan ta med det hem om det blev något över.
Eller -hör och häpna. Min brors flickvän fyllde 30 jordsnurr. Ställde till med storkalas på lokal…en öl fick man, sedan gick det att köpa. Gissa om Italienarna och fransmännen som var med på festen skämdes å hennes vägnar.
Det är snålt. Bara att erkänna.
Tack och hej leverpastej!
Haha! Ängslig svensk här som väntat på kompisars rum under uppväxten, men som vuxen har många vänner från andra länder. Vill passa på att fråga, hur firar man trettioårsfesten där du kommer ifrån? Börjar man spara när man fyllt 25 för att kunna bjuda gott och ha öppen bar? Kan bara de med bättre inkomst hålla kalas? Undrar ärligt alltså. Undrar egentligen ganska mycket kring hur folk använder sina pengar, men det är ju en annan sak vi svenskar ogärna delar med oss av. Tänker att det är mycket lättare att bjuda på stor fest eller mycket mat själv om man inte också ska “finansiera” även de tillställningar man är bjuden på under året med att ta med egen alkohol, matsäck eller käk till knytkalas.
Läser kommenterarna som nästan bara består av individer som instämmer – att detta inte är något konstigt alls.
Och det kanske inte är det för den etniske svensken.. men för svenskar med internationell bakgrund, och det internationella samfundet i stort är det ett märkligt sätt att behandla ett barn som är en gäst hos dig..
För en som är född och uppvuxen här, men har annan etnicitet, så är det bara ett av många andra sätt som snålhet visar sig i vårt samhälle. Du ser det i mataffären när ett gift par bråkar om vem som ska betala för tomaterna. Du ser det bland vänner när de ska betala tillbaka en skuld på 20 kr. Du ser det på bröllop när du ska betala för din egen middag. Du ser det bland förälder och barn, eller bland förälder och bonusbarn. Mitt är mitt och ditt är ditt hela vägen.
Jag minns chocken när en tjej sa till en annnan (två bästa vänner i min klass på gymnasiet ): du är skyldig min pappa 50 kronor. Förövrigt bodde de på Östermalm båda två.
Jag tror att chocken för omvärlden var och är att ett av världens rikaste länder har detta som utspritt beteende. Ju mer du har desto mer bör man ge? (inga kommentarer om att staten är generös – för det är den, men det är individerna och kulturen vi talar om).
Sverige må vara bra på mycket.. men just generositet är sällsynt att se, framförallt bland den svenska medelklassen. Den som vill se det ser det. Den som vill hitta förklaringar för det, får göra det också.
Jag har EXAKT samma erfarenhet och har inte heller förstått denna enorma upprördhet. Det gjordes ju upp föräldrar emellan när man lämnades hos en kompis, om man skulle äta där eller inte. Annars åt man hemma. Jag och min kusin bodde grannar så där ropades de över trädgårdarna när middagen var klar och då sprang man hem och åt och sprang tillbaka igen. Inget konstigt alls. Men fikades det blev man bjuden!
Tack för att du normaliserar detta. För jag är inte heller traumatiserad. Och jag erbjuder ofta mina barns kompisar på mat, ändå! 😉🥰
Bra inlägg! Tack!
Jag jobbar aktivt för att skapa förutsättningar för att barn ska vara hemma hos oss och hänga, äta middagar och umgås med oss föräldrar.
Vår äldsta hängde ingenting hemma hos oss och det är en stor sorg att vi inte fick lära känna hans vänner och hade en möjlighet att påverka denna grupp av ungdomar.
Jag minns inte att vänner fick sitta på rummet hos oss – jag tror faktiskt alla var välkomna att slå sig ner vid bordet.
Intressant Clara.
Det är ju själva vitsen med socialismen att göra oss oberoende av varandra. Minska närheten i familjer, storfamiljer och vänner och grannar. Staten ska vara vår bästa vän/familj. En strävan att splittra familjer. En känd politiker hade ju som valord” död åt familjen” när jag växte upp. Obligatorisk barnomsorg från 1 år är en viss kvinnogrupps högsta önskan. Då är vi riktigt fria. Fria från vad? Ansvar, omsorg, närhet och kärlek, fungerande familjer… grundbultarna i samhället.
Föräldrar är inte bra nog att ta hand om sina barn. Det måste pedagoger göra.
För vilken vuxen människa på 2000talet klarar av att ta hand om och uppfostra sina barn.? Och vem vill… Ingen eller? De flesta märker nog inte att vi förlorar mer och mer frihet på det området. Vi har ju liksom barnen på förskolan så om det blir obligatorisk gör det väl inget… Eller gör det verkligen inget?
Jag är rädd om friheten för min del. Och vad friheten ger oss. Mina barns och kommande barnbarns. Vilken omsorg man väljer ska vara fritt val inte tvång. Mina barn var hemma för det var vårt val. Kommer mina barn att kunna välja?
Så konstigt är det inte hur det förändrats.
Mina föräldrar växte upp med att alla bjöd så fort någon kom. Då var familjer nära varandra även över generationerna. När man träffades avlöste historierna varandra. Berättartraditionen var så vacker. Man hjälpte till att fostra varann och varandras barn kan man nog också säga. Som ert matlag😊 .
Vi växte upp med att man bjöd fast vi knappt hade något eftersom mamma var hemma med oss barn och en inkomst saknades. Plus att alla mödrar i hennes ålder gått skolkök och lärt det mesta som går om mat.. Hon trollade alltid med fingrarna. Att dela med sig hörde till.
Men att vänta när någon åt var också väldigt vanligt på 70 och 80 talet. Inget konstigt. I byarna var generositeten större och hemmen mer öppna. I större samhällen blev man sällan inbjuden. Jag provade både och som barn.
Idag är det närmast självklart bland de flesta att bjuda de som är hos en vid fika/middagstid. Så det är en god och trevlig tillbakagång till hur det var förr i Sverige. Nu har de flesta dessutom god råd om nu pengarna var det som satte stopp för någon.
Och så längtar vi kanske alla efter just närhet? Och att få bry oss och ta hand om. ?Rätt mänskligt kanske.
Ibland kan jag nästan känna att det hade varit skönt att säga till barnens kompisar att de får vänta på rummet när vi äter, främst eftersom jag är en sån ”pleaser” som blir obekväm om barnens kompisar inte skulle gilla maten och få jättedåligt samvete över det. Så när vi har kompisar över, vilket är ganska ofta, blir det alltid ”safe” barnmat som Hamburgare, falukorv eller annan enligt mig ganska trist mat. Man vill ju inte bli känd som ”mamman som lagar äcklig mat” bland barnens kompisar… men jag vet, jag är alldeles för ängslig. Jag veeet…🙄
Hej Jennie! Jag har inte uppfattat din ton som hård överhuvudtaget, tvätt om! Tycker du låter nyanserad och uppskattar att du dessutom tillförde en ny dimension till diskussionen- det om barnets egen frihet. För samtalet har mest annars handlat om barnets upplevelse av ett beslut som redan fattats över dess huvud- både väntan på rum och att sitta med till bords. Så tack för det! Det jag skrev om att det egna synsättet inte automatiskt är rätt var inte menat just till dig, så det var lite klantigt formulerat. Har gått igång lite på de kommentarer som varit väldigt ensidiga där man inte kan eller vill försöka se fenomenet från något annat håll än sitt eget. Men så har jag inte alls uppfattat det du skrev.
Det viktigaste för att undvika problematiska situationer för barnet är väl helt enkelt att prata så öppet man kan, både med sitt eget barn, dess vänner och deras föräldrar. Det är nog störst risk för krockar och missförstånd när man tar för givet att andra resonerar som en själv.
Jag upplevde nog egentligen inte att du uppfattade mig som hård heller, men tänkte kanske att någon annan gjorde det. Sen upplevde jag faktiskt inte heller det om det egna synsättet var riktat till mig, men jag tog åt mig eftersom jag ibland kan ha svårt att se det ut andras synvinkel om jag har en väldigt bestämd uppfattning. Men det vara bara! Fick mig att ända försöka se den sidan också och sånt tror jag vi som samhälle skulle må bra om alla gjorde mer.
Nu derailar jag en liten aning men jag är så himla trött på “alltid klarat mig själv”-kulturen.
Jag får gamlisar både på akuten och vårdavdelningar som, det slår aldrig fel, säger att “jag som alltid klarat mig själv”, när kroppen fallerar på olika sätt. Halvsidesförlamning, kan inte gå utan rollator, hjärtsvikten gör dem pustiga, kärlkrampen, fönstertittarsjukan, starr, höften och så vidare i all jävla oändlighet.
Gumman, vi lever i ett samhälle. Det är inte meningen att vi ska klara oss själva, vi ska få hjälp när vi behöver, punkt och basta. Det är så vi klarade grottboendet, industriella revolutionen och även nu.
Jättebra att du drivit runt ett jordbruk själv, alltid kunnat städa din lägenhet, alltid kunnat gå två miljoner trappsteg till din sekelskiftslägenhet med stökig hiss och haft sovrummet på övervåningen i funkisvillan. Men nu går det inte längre och du ska inte skämmas för att du behöver hjälp, du har för fan betalat för det och gör det fortfarande (att det skattas på pensionen är en helt annan diskussion).
För det är oftast tanterna som suckar i det här, väldigt sällan gubbar (för att det förväntas att de ska fixa allt själva? Är det en feministisk handling att fixa allt själv? Är det att inte ligga någon till last?). Jag blir så trött och känner med tanterna, men vill samtidigt ruska om dem lite.
I grew up in the States in the Midwest in the 1950’s and we never as a rule ate with families of a friend we were playing with. We ate at home. There were overnights where we would eat at a friends house but that rarely happened. Once in a blue moon a parent, I remember my doing it in summer where she came hone with a couple boxes of pop cycles and she shared with all the neighborhood kids.
Money was tight in my family, food bills for feeding 8 was expensive. My mom did not want to feed her kids and the neighbors kids.
One waiting in the room, we lived in a city with all the kids living next door or on the same block. So when it was dinner time 6pm everyone went to their own home to eat. During summer we would meet up and play until dark. This again was the US. I do not think its weird.
So the challenge must be with a child waiting in a room while others eat? Why not go home and eat and problem is solved?
I also agree times have changed. My parents lived through The Great Depression where they went for days without a meal. So they were from a different era. Today as a grandmother to 8 and great grandmother to 2 little ones, I would feed a kid if they came over to my house with my grandchild. I don’t have much but I do have plenty. For single mom’s who don’t have enough my heart goes out to you. For families who have excess to share that is good of you.
I just wonder daily about the children who do not have enough to eat, whether they are waiting in your room or their own room.