En riktigt bra höstbok – finns det något som kännetecknar en sådan? Det skulle jag vilja påstå att det gör. På hösten läser jag gärna något med ett stråk av vemod. Med målande naturskildringar, sorgsna men storslagna känslor och en anstrykning av melankoli. Det ska dra kallt – men spraka varmt framför brasan och förälskelse och övergivenhet ska stå i skarp kontrast. Helst ska det också vara historiska romaner så att det bedrövliga får en viss avlägsen romantik. Istället för att öka på ens egna sinnesstämning inför världens dystra tillstånd.

Här är tre klassiker jag vågar påstå är ultimat höstlektyr!

Jane Eyre av Charlotte Brontë är en klassiker av en anledning. En mycket vemodig skildring av den föräldralösa Jane som tvingas växa upp hos sina kärlekslösa släktingar och sedan skickas till skolan Lowood för fattiga barn. Efter den plågsamma skolgången får hon anställning som guvernant hos Mr Rochester, en arg man med en mystisk historia. Men mellan dem växer med tiden något som liknar kärlek fram…

En perfekt höstbok om du som jag gillar att läsa om regn, dragiga stenhus, hopplös kärlek, sur mjölk, härsket fläsk och blott en tunn, tunn strimma hopp för hjältinnan. Jane Eyre blev en stor succé när den kom ut 1847 och Brontë skrev den under pseudonymen Currier Bell.

Bonus: Svindlande höjder av Emelie Brontë är också läsning på samma romantiska och vemodiga tema. Rekommenderar varmt!

Fru Marianne av Victoria Benedictsson handlar om den bortskämda rikemansfröken Marianne som låter sig smickras till att gifta sig med den oputsade men rejäla storbonden Börje. Hon romantiserar honom som en mystisk och spännande romanhjälte, men det äktenskapliga livet blir svårt när borgarfröken Marianne får byta de fina salongerna mot det isolerade och grovhuggna livet på landet. Relationen mellan dem knakar i fogarna än mer när Börjes vän – bohemen Pål – kommer in i bilden med en air av den stora världen. Sakta kommer den unga Marianne till insikt om vad som behöver göras…

Jag ÄLSKAR Fru Marianne! Kanske för att den här utvecklingsromanen följer samma logik som alla härliga high school-filmer när nörden skaffar linser, byter klädstil, klipper sig och visar sig vara en riktig snygging därunder. Men här sker utvecklingen på ett helt annat håll. Sånt läsmys under en ruggig hösthelg! Kan också tipsa om filmatiseringen som finns på SVT Play med Cecilia Frode och Per Morberg i huvudrollerna.

Som så många andra kvinnliga författare i historien skrev Victoria Benedictsson också under pseudonym – hon kallade sig Ernst Ahlgren när boken kom ut 1887. Och tänk vad hon kunnat uträtta om hon fått leva lite längre? Benedictsson hann bara skriva två romaner innan hon tog livet av sig i Köpenhamn, blott 38 år gammal.

Slutligen vill jag tipsa om den bok jag själv läser precis nu – nämligen Mansfield Park av Jane Austen. Jag har läst den fler gånger än jag kan räkna men tröttnar aldrig. Mansfield Park har till skillnad från de mer lättsamma böckerna Stolthet och Fördom, Emma och Northanger Abbey någonting starkt melankoliskt över sig. Romanhjältinnan är inte kvick, vacker eller ovanligt intelligent. Hon bedårar inte romanhjälten med sina fyndiga kommentarer och sin rosiga hy. Nä, istället är hjältinnan den fattiga, bleka och försagda Fanny Price som blir hopplöst förälskad i sin kusin Edmund. Men han har i sin tur bara har ögon för Miss Crawford – som både är vacker och spirituell.

På Austens vanliga vis är historien tecknad med mycket humor och väldigt träffsäkra personbeskrivningar. Mansfield Park är också den enda av Austens romaner som på något sätt berör den fattiga delen av befolkningen under artonhundratalets början. Läsvärt även av den anledningen. Och ja – självklart skrev även Austen under pseudonym. Signaturen i hennes böcker brukade kort och gott vara By a Lady…