I veckans avsnitt av Wollin & Clara läser jag högt ur min pinsamma dagbok från tonåren och så diskuterar vi högstadiets hederskultur. Och vuxna människor som inte vuxit ifrån den utan sätter en ära i att vara lika svartvita i sitt tänkande som tonåringar. I slutet läser Malin en dikt och har en nära döden-upplevelse.
9 svar
Varje gång jag lyssnar på podden och jag kommer till ”Wollin och Clara… ” tänker jag att fortsättningen ska vara ”… i en chacha”. Låter så mycket som Let’s dance! Haha.
Tack för en även i övrigt hejdlöst rolig podd!
Hahaha! UNDERBART! Jag gillar även tanken på att vi ÄR i en chacha. Frågan är vem av oss som är dansexperten och vem som är Harald Treutiger med två högerfötter? Jag tror det växlar mellan avsnitten
Lyssnade på ert podavsnitt imorse, det är så skönt att ni säger saker som… man ”inte får säga” som feminist men som ändå är sanna. Senaste tiden har jag känt mig som världens sämsta feminist.
Jag är 25 år gammal och så jävla rädd för att sluta ensam. Om man bara ska vara med vem som helst är det ju inga problem att hitta någon. Men jag börjar bli rädd att man är ”för mycket”, för man har försöka göra allting rätt och typ att en partner inte kan finna en anledning att vara i ditt liv för du har styrt upp allting redan. Det hade liksom varit enklare att hitta en kompatibel partner om man inte hade så jävla mycket samhällsåsikter och intressen och värderingar och principer man höll fast sig vid. Känns som att ju mer jag utvecklas som person ju mindre blir polen av män att välja på (eller som vill välja mig).
För inga kvalitétsmän visar något romantiskt intresse i mig som person. Men många killar visar intresse baserat på att de tycker om mitt utseende, men dessa män projicerar liksom vem de vill att man ska vara, de vill så gärna bli kära, men de är inte intresserade att lära känna vem man är. Och då gör det mig livrädd för att åldras- något jag aldrig varit rädd för, tvärtom bara sett fram emot. Men då har jag föreställt att jag åldras och har en familj vid min sida och får gå igenom livets säsonger med de. Nu ser jag bara hur jag blir äldre och äldre och snart kan jag inte ens få de där killarna som bara vill ha en snygg tjej heller.
Nu har du och Jacob varit ihop sedan ni var väldigt unga, kanske igenkäningen inte finns. Men… finns det inte fler kvinnor som delar denna oro? Är jag helt ensam i att känna såhär? Känner mig helt patetisk. En liten del av mig känner att man straffas ju bara för att man har styrt upp ett fungerande liv med utbildning och jobb och träning och rutiner och ha samhällsanalys och va duktig och så ba får man ingenting för det. Jag är inte desperat, har alltid tänkt att man följer sina intressen och mål och så kommer allt annat lägga sig på plats. Men en obehaglig känsla börjar landa inom mig…
Känner mig så patetisk att jag inte ens kan yttra dessa tankar med mina vänner och skriver det i ett jävla kommentarsfält på en blogg, men…. tankar?
Du har blivit lurad in i en kvinnofälla. En mer modern och liberal sådan. Inte bättre än den konservativa, bara annorlunda.
Först när vi kvinnor tillåts känna efter, tänka själva och fatta beslut utifrån det, beslut som också respekteras, då kan vi tala om att ha ett feministiskt synsätt.
Du och de flesta andra följer en trasig kompass och då blir utfallet otillfredställande.
Känn efter och tänk själv. Svaren finns inom dig.
Se dig omkring och fundera på varför de flesta sk feminister lever ett relativt normativt och konservativt liv trots några att de får några ryckningar och utbrott emellanåt som ska visa på hur moderna och frigjorda de är.
”Hyckleri o hycklera..å vad hyckla är bra. Gynnar mig men inte dig..tralalalala”
Lycka till❤
Igenkänning! Har också förväntningar på mig själv och (helt rimliga) förväntningar på vilka värderingar en relation bör vila på för stt vara hälsosam åt båda håll. Träffade min partner lite innan jag fyllde 30. Håll ut. Du kommer inte bli ensam. 🔥💕
Igenkänning! Har också förväntningar på mig själv och (helt rimliga) förväntningar på vilka värderingar en relation bör vila på för stt vara hälsosam åt båda håll. Träffade min partner lite innan jag fyllde 30. Håll ut. Du kommer inte bli ensam.
Nu nu blir jag ju nyfiken på vilka krav du ställer på en potentiell framtida partner? Visst underlättar det om man har vissa gemensamma grundvärderingar men måste han dela dina intressen och åsikter i övrigt? Att vara orolig för framtiden och rädd att bli ensam är inte ett dugg patetiskt tycker jag. Men mitt råd är att försöka fundera över dina krav och önskningar. Själv är jag ihop med en hantverkare. Han har sina intressen, jag har mina, några delar vi. Det hade jag kanske inte sett framför mig men det blev hur bra som helst. Mitt råd är att släppa lite på kraven på dig själv och andra om du kan. Omge dig med människor som får dig att må bra oavsett om de är feminister eller ej. Och vid 25 har du mycket roligt framför dig. 🙂
Så bra avsnitt ni gjorde 🙏❤️ Exakt sådär har jag gjort , börjat släppa mer på de som är oviktigt och fokusera på den viktiga delen ❤️ Livet känns mycket lättare och skönare !
Vad intressant avsnitt! Inser varför jag ogillar (=stör mig på) vissa äldre kvinnor: de som inte har börjat släppa på småsaker. Min mor (60+) kan inte sluta kommentera på socker, skärm, amning, nattning, smakportioner, vila gällande barnen, och hon går dessutom igång på andra vuxnas ”moraliska brister” på ett sätt som påminner om tonåringarnas svarta och vita syn på världen. Det var spännande att höra dina tankar om det!