
Vaknade vid fyra inatt med en ångest som kändes som om en elefant stod på mitt bröst. Drömmarna hade irrat fram och tillbaka kring samma jobbiga sak och jag lyckades inte komma vidare. Tillslut vaknade jag i alla fall, svettig och klaustrofobisk. Drömmer alltid mardrömmar när jag är för varm.
Medan jag famlade mig ned för trappen i mörkret för att kissa, försökte jag tänka ljusare tankar. Men helst inte tänka så mycket alls eftersom vad man än råkar börja tänka på vid vargtimmen riskerar att eskalera och dra iväg och ta en ände med förskräckelse. Det finns inget hopp, ingen frid, inget lugn den tiden. Kroppen pumpar runt kortisol och hjärnan är förmörkad. Har man tur somnar man tillslut om och på morgonsidan fattar man ingenting. Varför var allt så nattsvart? Hur kunde mina problem anta sådana proportioner?
Men har man en sämre period vaknar man med samma ångest igen.
Hösten när jag blev utmattad märkte jag att nattsömnen inte gjorde någon direkt skillnad för mig. Jag var lika trött jämt och att jag fått några timmars sömn – om jag väl kunde somna – gjorde inget för att lindra mitt dåliga mående. Tillslut kunde jag inte ens somna om nätterna.
Jag gick med blå ringar under ögonen till läkaren på vårdcentralen och förklarade jag min situation. Att jag var orolig och inte fick sova. Att jag mådde dåligt, hade småbarn hemma och inte visste hur det skulle bli bättre. Jag var helt aningslös om att jag i själva verket var utmattad. Det var tydligen även läkaren som nöjde sig med att skriva ut insomningstabletter till mig. Det blev en viktig krycka under ytterligare några månader. Men sedan kraschade jag ändå.
Det som lindrar ångest är inte mycket. Men några sätt jag försöker att lugna mig själv på när den väl kommer är genom att säga till mig själv
- Alla människor har ångest ibland. Och alla som har ångest upplever att just deras känslor och farhågor är ett hot mot hela deras existens. Men precis som att jag utifrån kan se att andra har ångest för ganska ofarliga saker. Eller i alla fall drar långtgående och förhastade slutsatser om dåliga saker som kan hända – kan jag förstå att min egen ångest kanske också är sådan. Överdriven, uppskruvad, överspänd.
- Ångesten kommer först. Triggad av trötthet, obalans, hormoner eller något obehagligt minne. Som en objuden gäst tränger den sig på och letar efter ett fäste. Och den kommer klamra sig fast där det finns sprickor och skörheter att borra ner fingrarna i. Det kommer alltid göra som ondast där jag är som svagast. Det är det jävliga med ångesten. Den parasiterar på ens befintliga rädslor.
- Mina tankar är inte sanningen och jag behöver inte fästa någon vikt vid dem. En negativ tanke föder automatiskt en positiv som föder en negativ tanke igen. Så funkar tankar – det är en tankarnas tennismatch i huvudet. Men jag behöver inte följa med i den. Jag kan stå på sidan av och betrakta och låta tankarna spela matchen.
- Det jag känner ångest för nu kommer att passera. Och det kommer komma ny ångest över nya saker. Och då kommer jag se tillbaka och inte förstå att just det här kunde vara så ångestskapande.
- Det är ingen idé att resonera med mig själv eller försöka tala mig till rätta. Jag kan däremot trösta mig själv som jag tröstar ett hysteriskt barn. Stryka mig själv över armen, över håret, över kinden. Säga så, så, så det ska bli bra. Det ordnar sig. Det kommer inte alltid att kännas så här. Och även om det inte alltid lindrar så ger det i alla fall något att sysselsätta mig med som inte är självdestruktivt.












62 svar
Det som jag tycker hjälper är curas tyngdtäcke. Använde det förr när jag hade svårt att sova. Sov som en klubbad säl. Man kunde prova dom på mio innan köp. Tog ett nio kilos. Nu samsover jag med bebis och vågar inte använda det förren vi slutat med det.
Tack Clara för att du skriver om ångest. Har haft tuffa månader efter att mina barn haft det jobbigt, i skolan, med vänner och hälsan. Haft panikångestattacker och vaknar i perioder på nätterna. Ligger vaken i timmar. Ibland hjälper det med avslappning, att försöka föreställa sig att kroppen är så tung att den sjunker ned i madrassen. Ibland att inte streta emot alla ångestframkallande utan försöka acceptera att det just nu är jobbigt. Men ångesten blir också bättre när de jobbiga sakerna som triggar den faktiskt blir bättre, och att vi allihop mår bättre på dagarna.
Tack Clara för att du belyser detta! Ångest och panikångest är fruktansvärt jobbiga att uppleva. Ibland förstår jag vad de kommer av, kommer direkt som en följd av något jag är mitt i, precis då. Andra ggr kommer de mer som en följd av en livssituation, dvs saker som redan hänt eller sånt som oroar.
Jag har Helt slutat med alkohol, vin, öl – mår så mycket bättre utan! de trista är att vi har en galen aloholnorm i detta landet – du ses som helt knäpp om du inte vill ha ett glas vin – hur många ggr jag har fått frågan är du gravid? vet jag inte! De konstiga är att andra tycker sig måsta motivera sitt drickande för att jag inte dricker?
Jag brukar berätta för min 7 åriga son när han har mardrömmar att hjärnan städar på natten, så om man vaknar mitt i natten så känns allt värre för att det är som att man öst ut alla saker från byrålådan innan man hunnit plocka upp och sortera färdigt🤗
Ps: coronan har förvärrat allas välmående rent biologiskt, det får ta tid, vi är alla i det tillsammans❤️
Så intressanta och viktiga diskussioner. ❤️ Jag har också haft mycket ångest under många år, men för mig visade det sig bero på att jag åt så fel. Pernilla skrev här ovan att hon hittat att hjärnan kan sända ut ångest för att visa att man äter saker man inte tål och för mig var det sant. Jag förgiftade mig själv under drygt 10 år med för mycket oxalsyra/oxalater i mina försök att äta nyttigt (massa chiafrön, mandel, spenat, kakao, fullkorn osv.) och fick bara värre och värre depressioner och ångest, tillsammans med kroppsliga besvär. Är så tacksam att jag hittade info om detta och får vara frisk nu! Det är svårt att leva på ett hållbart sätt i dagens samhälle och jag tror det finns en massa olika saker, varav kost är en, som skapar ångest.
Däremot kan det fortfarande hända då och då att jag vaknar i vargtimmen under stressiga perioder och hjärnan snurrar igång om allt jag har att göra. Då har jag kommit på att det ofta hjälper mig (liksom Jen sa) att nynna en melodi i huvudet, så får tankarna inte plats och jag somnar om. Gör också alltid det om jag vaknar och behöver gå upp på toa. Det kan vara en ”riktig” sång från radion eller bara en påhittad slinga som rullar, hjärnan väljer själv numera! 😊👍
Jag hoppas det känns bättre igen Clara och du får sova gott inatt! 💕
Jag har väldigt sällan ångest längre. Blev hjälpt av främst två saker. Lärde mig mer om det kvinnliga hormonssystemet, och började jobba för bättre balans i det, dvs mindre östrogenöverskott. Gjorde underverk mot ångesten som bara fanns där utan förklaring ibland.
Det andra var att identifiera mina rädslor och osäkerheter. De finns fortfarande kvar, men när man kan identifiera vad ångesten handlar om (i de fall som den är psykisk) minskar den rejält.
Jag tycker det är dumt att gå runt och tro och cementera att ångest alltid kommer finnas och är ”normalt”. Det är absolut normalt för att så många människor har det men det går också att arbeta bort den. Jobba med sina trauman, med sina energier i kroppen, meditera så hjärnans röst med tiden minskar i kraft. Det finns massor av hopp.
Känner så väl igen det!! Och just det där att man försöker att inte tänka på något alls. Helt hopplöst just där och då men det är vad jag tror inte förvärrar ångesten iallafall. För verkligen ALLA tankar förvandlas till ångest då. Och att somna om har jag aldrig lyckats med. Får börja lyssna på nån som pratar finska verkar det som i kommentarerna 😄👍
Tack Clara för att du delar! <3 Det är ångestdämpande bara att prata om ångest. Att det inte blir ett sådant tabu.
Under pandemin var det extra många som kämpade med ångest. Jag jobbar i Svenska kyrkan, och jag och en terapeut gjorde en serie filmer för att försöka hjälpa. De blev väldigt uppskattade då. Kanske kan de hjälpa någon även nu?
https://www.svenskakyrkan.se/partille/hang-med-i-var-serie-om-angest
Det här låter skittöntigt men när min mamma dog så kunde jag inte somna på kvällarna på ett bra tag om jag inte låg och sjöng tyst i huvudet. Jag sjöng nu i ro, slumra in… så till slut så blev det som ett mantra.
Efter det har jag haft episoder av kraftig ångest och då lindrar mantrat lite. Men när ångesten väl börjar så vet jag att det är dags att börja med antidepressiva för ångesten triggar igång något inom mig som gör att den alltid kommer tillbaka och till slut varje dag. Det kan jag bara bryta med medicin.
Har hört tvärt om (från psykolog). Att på natten regredierar hjärnan så att ens vuxna jag är inte vaket – man är i stället ett barn som försöker hantera vuxna problem. Därför funkar det (till viss del) för mig att resonera högt: jag är 38 år, bor på denna gatan, osv osv för att verkligen förankra mig i rätt tid. Fungerar det inte tänker jag att jag just nu inte är vuxen så jag får tänka vidare på det imorgon när jag är det.
Jag har gad och det är ja fy Fabian. Ibland mindre ångest ibland mer. Hatar den. Fått från svåra händelser och kommer gärna om man råkar ut för någon som vill vara elak. Om 100 år finns det nog hoppas jag något som kan lindra bra. Tycker så synd om barn som tidigt för ångest. Det är ett tufft liv. kram.
Jag tänker på ångest som nån slags trappa. Första steget är tankar, att allt mal i huvudet på en. Andra är panikångesten när kroppen bara exploderar, ofta utan förvarning. Sen har jag ett sista steg som jag aldrig hört någon annan prata om. Då vaknar jag mitt i natten, alltid mitt i natten, i en total hopplöshetskänsla som är svårbeskriven. Hela tillvaron och existensen känns absolut meningslös. Alla jag känner ska dö, världen ska förintas. Ingenting annat jag upplevt har varit värre än det tillståndet. Oftast går det över av sig själv efter en kvart – tjugo minuter men jag inser att om jag skulle förbli där för länge så skulle jag förmodligen försöka ta livet av mig eftersom det knappt går att uthärda. Är det någon annan som upplevt detta?
Hej Anna!
Jag har upplevt denna känsla flera gånger, vilket jag nämner i min kommentar ovan. Upplever samtidigt känslan av att bli ”tokig”, som att mina tankar är fel/inte mina egna och att jag har tappat bort mig själv. Det är en absolut vidrig känsla, och jag trodde länge att jag var helt ensam om detta – tills jag och min bästa vän dikuterade det för ett par månader sedan och det visade sig att hon ofta är med om samma sak.
Tack för att ni skriver detta. Jag har det precis likadant.
Så bottenlöst outhärdligt när det händer. Svårt att beskriva det i ord. Det är som att man upphört att existera ungefär.
Jag mä ✋🏻… långa perioder av en riktig känsla av baksmälla som är riktigt otäck… man känner sig som om huvudet vore frånkopplat från kroppen ibland. Men det blir väl bättre. Nu genomgår jag ett medicinbyte.. vilket ger mig vidrig ångest… men det ska tydligen vara övergående. Ta hand om er❤️
Inte i den situationen. Men så har mina baksmällor känts, varenda gång. Nattsvart fasa, total hudlöshet, inget som helst skydd mot tankar, verkliga eller overkliga. Har tänkt som du: Vore det här ett mer permanent tillstånd skulle jag inte orka leva.
Jag kan ju tillägga att de flesta ser ut som fullkomliga frågetecken inför detta. De tror de är bakis när de är trötta och sega och extra sugna på pizza haha;)
Upplever det precis som du Helena. Inget kan trigga fram min ångest så som alkohol kan. Och det blir värre för varje år, en kväll i halvåret med festligheter ger minst en veckolång baksmälla i form av svår ångest. Inte värt det längre. Mår bättre utan såna kvällar ❤️
På natten när jag har ångest brukar jag tänka ”Allt ordnar sig” och det kan hjälpa tycker jag.
I had this exact experience last night. Thanks for posting.
Ångest, sömnbrist och mardrömmar är vanliga biverkningar av den där sjukdomen-which-must-not-be-named … även vid s.k. milda förlopp, akut och/eller kroniskt.
Sjukdomen skadar dessutom immunförsvaret. T-cellerna minskar, så alla möjliga sjukdomar blir vanligare. Det är jätteviktigt med lång återhämtning.
Tack för detta inlägget!
Har själv problem med ångest nattetid då och då sedan ett par år tillbaka. Det började med att jag vaknade en natt för en 5-6 år sedan med fullskalig panikångest, utan att själv veta vad det var som hände – precis som alla andra som upplever detta för första gången trodde jag ju att jag höll på att dö. Har efter det fått en-två riktiga panikångestattcker per år, som kommer vid olägliga tillfällen, t.ex. vid kvällskörning på motorväg i 120 km/h.
Det värsta är dock att vakna mitt i natten med en slags overklighetskänsla, när det känns som att man inte riktigt är sig själv och att man håller på¨att bli tokig. får som en ihålig känsla i hela kroppen, allt är bara tomt och mörkt. För mig hjälper det då att klappa på min sambo som ligger brevid mig i sängen. Känslan att hans hud gör att jag vet att det är på riktigt, och att overklighetskänslorna kommer att försvinna stax. Men fy fasiken vad obehagligt det är när det händer!
En sak jag tänkte på.
Clara du är nog den modigaste bloggaren jag läst. Du bjuder på dig själv på alla möjliga sätt som gör att jag tror att väldigt många känner igen sig från sina egna liv och sin egen vardag.
Sedan har du ju det där som är extra speciellt för dig och dina unika gåvor som hela tiden kommer fram i det du gör eller skriver. Som gör att man gång på gång vill se dina bilder, läsa om livet på landet osv.
Be blessed!
Jag instämmer! Clara är fantastisk.
Vill också tillägga om inga av dessa tips fungerar så fundera på att träffa läkare. Jag vaknade också i panik om nätterna. Ingenting hjälpte.
Jag medicineras nu och har aldrig mått så bra. Varje morgon tackar jag mina tabletter för att jag får leva ett liv i ro.
PRECIS! En ögonöppnare för mig var när min psykolog sa ått mig att INTE försöka argumentera med min ångest (alltså t.ex. trösta mig själv med argument för varför allt kommer att gå bra). Dessa ”tröstetankar” studsar nämligen bara direkt tillbaka till nya ”men-tänk-om”-tankar, som jag sedan försöker lugna med nya tröstetankar och så fastnar jag i en oändlig pingismatch med min ångest.
Att istället tänka ”Ja, allt kanske faktiskt skiter sig totalt denna gång!” är läskigt i stunden, men hipsvips har känslan svalnat lite och jag kan själv se det orimliga i ångesttankarna utan att behöva kämpa för det.
Tack Clara att du delar detta.
Skulle tro vi är många som upplevt ångest, drabbats av mardrömmar mm. Min pappa lärde mig något som för mig fungerat väldigt bra.
Jag viskar/talar/tänker ut namnet Jesus. I in och utandning. Och friden brukar då inte va långt borta. Och kommer oro tillbaka så fortsätter jag bara. Det är kraft i det namnet.
💕
Sedan kan jag be och på så vis mota bort dåliga tankar till förmån för goda.
För mig har det fungerat även när mardrömmar varit förfärliga. Eller ångesten djup.
Som utmattad är man mer sårbar och mottaglig för negativa tankar. Så det är nog viktigt att vi vågar vara öppna mot någon/några i vår närhet. Så att vi kan hjälpa och stötta varandra.
Och då mer än en klapp på axeln.
Lyssnande öron och någon som på ett kärleksfullt sätt vågar säga till om de ser att vi mår dåligt utan att själva förstå det.
Jag önskar någon sagt något när jag ammade vårt yngsta barn. Någon som kollat av hur mycket jag sov egentligen. Och hjälpt oss som familj få till sömnen för alla. Då tror jag den tiden blivit bättre.
Någon sa till mig att i Bibeln står det 365 gånger om att vi inte ska oroa oss. Så det finns en som vet att vi gör det. Men påminnelsen finns där att vi kan lämna allt till honom. Han hjälper till och bär bördan om vi vill.
Utan min tro vet jag ärligt talat inte hur jag skulle ha orkat igenom vissa situationer.
Kanske är jag svag som behöver Gud. Men jag är hellre svag och blir starkare genom honom.. än ensam och stark för det senare skulle inte hjälpt mig i alla fall.
Känner igen mig så mycket i det du skriver. Jag har också upprepat namnet Jesus när jag haft ångest. Det finns, som du säger, kraft i det namnet!
Jag har hört att det står 365 gånger i Bibeln ”var inte rädd” 🙂 En för varje dag på året. Ångest kan ju kännas ungefär som att man är rädd.
Jag vet inte var jag hade varit idag om jag inte haft min tro och mitt hopp i Jesus.
När ångesten över verkliga hemska saker överfaller mig, behöver jag leda om tankarna.
Min hjärna vill hitta en lösning, men det finns ingen. Det finns bara en massa hemska scenarier.
Då ber jag ”Gud som haver..” varv på varv i lugn takt. Tar tillbaka tankarna dit och fortsätter tills jag somnar.
Jag har alltid haft mycket ångest, men har märkt nu när jag har ätit renare mat än vad jag brukar så har min ångest försvunnit. Då menar jag ångest som man får utan anledning, jus sån mitt i natten ångest. Har hittat mycket information om att hjärnan sänder ut ångest för att visa att den får ”fel” föda eller inte tål det man äter. Kanske låter flummigt men verkar stämma för mig. Känns så skönt att faktiskt kunna göra något konkret åt sin ångest.
Om ångesten har något ”verkligt” att fästa vid, till exempel att ett barn i familjen är ute på roligheter och inte går att få tag på eller helt sonika bara inte har kommit hem fast klockan är tre, då hjälper inte just något. Men om det är ”bara” att vakna med hamrande tankar i en ändlös loop i vargtimmen fungerar det för mig att gå upp i mörkret till ett annat rum och kasta ned stödord eller meningar på ett papper som naglar fast de där jädra ångestbollarna. Det blir tillräckligt lugnt i huvudet för att somna om igen och på morgonen ser jag det mesta i ett annat ljus, även om det förstås kan finnas saker att ta itu med.
Jag brukar tänka på Tove Jansson: ”Vem ska trösta knyttet med att säga som det är, att på natten blir det hemska mycket värre än det är”
När jag fastnar i mörka tankespiraler på natten brukar jag tänka på Tove Jansson: ”Vem ska trösta knyttet och säga som det är, att på natten känns det hemska mycket värre än det är”
Det där citatet var så sant så sant, tack för den ❤️
Jag kan också tipsa dig om Tove Janssons Sommarboken. Väldigt fin.
Jag lider själv av svår ångest. Paralyserande emellanåt.
Tack för att du använder din plattform och talar om något som är så vanligt, men ändå så onödigt skamligt.
Det florerar en bild online som säger ungefär:
Om det känns som om alla hatar dig – sov.
Om det känns som om du hatar alla andra – ät.
Om det känns som om du hatar dig själv – duscha.
Ligger ändå en viss sanning i den enkelheten. Förenklat ja, men ingen dum första strategi heller.
Sova, äta, duscha, ta en promenad och prata med en vän är nåt som brukar hjälpa mig. Att gråta och få en kram kan också vara skönt.
Jag har en kronisk ångestsjukdom, enligt psykolog. När nätterna är tunga brukar jag lyssna på Jason Stephenson eller Michael Sealy på Spotify eller Youtube. Andas i fyrkant och mentalt rycka på axlarna. ”Nu har jag ångest. Så är det ibland. No big deal”
Jag önskar alla en ångestfri och djup nattsömn! Ta hand om er.
Jag brukar tänka att det blir som det blir. Mycket av det jag oroar mig för har ingen lösning, jag vill ofta ha en lösning på exakt allt.
Tanken ”det blir som det blir” ger mig en känsla av frihet. Jag kan inte göra ett skit åt det, jag kan inte tänka ut en lösning för det finns ingen lösning på ett problem som möjligtvis kanske existerar nån gång i framtiden. Och framtiden, den blir som den blir.
Det hjälper mig mot oro och stress, dock ej mot sorg och den ångest som kommer av det. Då brukar jag försöka tänka ”det är
som det är, jag hatar det, men så här blev det för mig. Det är som det är. Idag mår jag såhär och det är okej”
Låter dock lättare än vad det är naturligtvis. Det kräver övning. Men acceptans har visat sig bättre för mig än att ständigt behöva otta en lösning, jag tycker det ger mig ett annat lugn. Att jag inte är ska sitta på en lösning till världens alla problem.
Du har så rätt! Jag fastnar lätt i en spiral av att jag ska lösa saker som faktiskt är ganska komplicerade och svårlösta. Sen blir jag så besviken över att det igen inte lyckades. Tror inte jag kan bli sådär stoiskt accepterande som jag hoppas, men redan tanken på att inte behöva tänka ut fler lösningar och alternativ är på något sätt lugnande. Tack för påminnelsen!
Detta var en wow faktor att läsa. Kommer ta till mig detta. Tack ❤️
I Joh 14:27 står: ”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.”
Det är tur att man inte behöver klara allt på egen hand. Det finns hjälp att få. Jag tror att du känner till det. Allt gott till dig!
❤
Jag hade en lång period av ångest och panikångest när min äldsta son var runt 2 år. Han sov inte som bebis och var ofta sjuk. Hade feberkramper och astma. De första 2 åren som mamma försvann mitt jag helt och hållet. Ditt uttryck ”att mamma sig själv” är så otroligt bra. Önskar att man pratade om det hos barnmorskan, på föräldrakurser, på BVC för jag tror att det är otroligt vanligt i vårt samhälle idag att man känner sig ensam och borttappad som förälder.
För mig är förhållandet tvärtom: tröttheten kommer först och sedan ångest som en konsekvens av ingen energi. Jag var vuxen innan jag förstod att jag har ångestattacker. Tidigare trodde jag bara att jag var ”dum och lat”… blir lite ledsen när jag tänker på det nu eftersom jag kanske hade sluppit mycket självskada.
Jag har ett ganska knasigt mantra som jag upprepar för mig själv i huvudet, för att liksom tömma hjärnan helt och hållet. Mantrat skapades för många år sen, när jag hade hade blivit brutalt dumpad av min dåvarande pojkvän (otrohet och skit i bilden) och jag bara behövde få tänka på annat. Jag råkade då hålla på och läsa Sagan om Ringen-trilogin (det här var mitten av 90-talet, så före filmerna mao) och mitt mantra blev helt enkelt att upprepa Frodo – Bilbo för mig själv. Det var effektivt som tusan och hänger alltså kvar fortfarande så här nästan 30 år senare, haha! Jag har sällan ångest, så det är mer när jag har problem att varva ner på kvällen när jag gått och lagt mig som jag sätter det på en repeatslinga i huvudet 😉
Läste detta igår och testade i natt när jag vaknade med ångest. Fungerade hur bra som helst för att hindra tankarna att fara iväg. Tack!
Jag kan tipsa om yoga som jag tycker hjälpt mig. Det finns olika varianter. Ibland behöver man ligga på golvet och andas och gör minimalt med rörelse. Och ibland hjälper det med något fysiskt. Det är bra om man kan komma iväg till en studio för då får man som en paus från sitt vanliga liv. Och lugnet, dofterna etc kan man sedan framkalla i huvudet som ett lugnt rum. Men man kan använda digitala tjänster också tex Vibes med bra vägledning. Yoga är mycket här och just nu på mattan – inte bakåt inte framåt som ju är det mycket av ångesten handlar om. Att man ältar saker som hänt eller kan komma att hända. Även om man tycker att man inte är ”yogisk person” för det tyckte inte jag innan så kan man till slut hitta den yogaläraren eller yogasättet som passar en själv. Det blir lite samma känsla som vid massage.
+1 på den! Yogan räddade min jobbiga tid som nyförlöst mamma och är min livlina i vardagen nu med 1,5 åring. Även att umgås med djur lindrar ångest för mig
Jag har aldrig tidigare haft ångest i mitt liv – men nu strax före 50 så har jag börjat vakna sådär tidigt och oroa mig. Så himla irriterande då jag verkligen prioriterar min sömn.
För mig är det tydligt att de här tankarna inte är ”på riktigt” utan något hjärnan sätter igång. Precis vid den tiden på dygnet så vet man ju att kroppstemperaturen stiger, produktionen av melatonin börjar sjunka och produktionen av kortisol kickar igång istället, för att man ska komma upp ur sängen på morgonen. Hjärnan processar också gårdagen.
Bestämde mig för att det här inte är något jag orkar med varje natt, så jag tar en Lergigan 5 milligram förebyggande innan jag lägger mig eller så tar jag en då det där händer. Somnar om och vaknar glad. Annars har jag märkt att det bara tar 20 minuter innan jag blir mig själv igen, så att lyssna på någon fin musik en stund är skönt.
Jag tar 1,5 25mg Lergigan för att få lite lugn innan jag ska somna… har sån oerhörd ångest och oro just nu… troligtvis pga att jag byter medicin. De flesta vet ju att man kan bli sämre när man både börjar med antidepressiva, höjer dos, eller avslutar behandling. Jag är så oerhört känslig, så får fruktansvärd ångest och orospåslag ett par timmar efter jag tagit tabletten. Men detta ska tydligen vara övergående… för såhär orkar ingen människa må
Jag hörde någon gång att vi människor kan få ångest över vad som helst tack vare att vi kan planera och se framåt, föreställa oss olika scenarier etc. Dock har våra hjärnor inte helt lärt oss att hantera den informationen, så när vi föreställer oss ett ”worst case” tror en del av vår hjärna att det faktiskt händer på riktigt och kan därefter agera i panik. Den vetskapen har hjälpt mig ibland att försöka sansa mig och förstå att saker faktiskt fortfarande är som de är och Inge ting hemskt har inträffat. Brukar tänka att ”hah! Mig lurar du inte reptilhjärna, jag vet att du bara fantiserar nu, men jag vet bättre än du!”
Appropå detta: tipsar om boken ”Tänk om” av Roland Paulsen. Revolutionerande för mitt sätt att se på min oro/ångest och följaktligen även lindrande.
Oooh intressant! Jäkla hjärna att vara så smart och samtidigt så dum
Ångest kan bero på olika form av trauman som vuxen och/eller som barn. Emotivum förklarar det väldigt bra på sin hemsida. För min egen del har Psykodynamisk psykoterapi (PDT) hjälpt mej väldigt bra att bearbeta min ångest/panikångest och Ptsd.
https://www.emotivum.se/om-trauma?fbclid=IwAR1mwXvXOKXkB11arp3FiqPt-bf2YFGrCqVZVwa_DE1FgPA_EhS_D9bwFMg
Ohhh vad jag behövde läsa det idag! Tack!!
Håller helt med.
Jag med!!!
Värsta ångestdygnet på länge.
Här också! Tankarna snurrade som galna flugor. Till slut när dottern vaknade och visade sig ha magsjuka så blev det i allafall något jobbigt som kom utifrån mig själv. Det känns bättre att inte ha sovit pga att man vakat med ett sjukt barn och torkat upp, tvättat och så…
När jag mådde som sämst i min utmattning behövde jag lyssna på något för att somna om i vargtimmen. Men det var tvunget att vara något ”tråkigt”. Till slut hittade jag en ljuvlig programledare på Karlavagnen som pratar finska och svenska och många finsktalande ringde in. Somnade inom 10 min oftast (jag pratar inte finska ska tilläggas).
Än idag kan jag ha nytta av detta knep men jag behöver inte längre ha mobilen och hörlurarna vid nattygsbordet när jag går och lägger mig som en ”försäkring” ifall jag vaknar med ångest.
Helt ratt. Narjaglyssnar paenvacker finsk rost, somnar jag bums.
Nar pappa lag inkallad under vinterkriget, satt alla I koket och pratade PA kvallen.
Goda Fina minnen.