
Så fort jag lägger ut bilder på att jag är ute i skogen och promenerar kommenterar folk och undrar om jag inte är rädd för björn och älg och sånt? Nej, rädd är jag aldrig (var däremot alltid rädd för män när jag bodde i stan). Älg har jag träffat på många skogspromenader och jag har stor respekt för dem – men aktivt rädd är jag inte. Däremot brukar jag ofta sjunga och hojta när jag är ute och promenerar. För att förvarna eventuella djur. Är inte så sugen på ett nära möte.
Men nu bor det en björn uppe i skogen bakom vårt hus. I den skogen där jag brukar promenera. En björnmamma med ungar. Vi har märkt ibland när vi är ute med Essa att hon signalerar vilt. Hon ger ifrån sig mörka gurglanden och grymtanden och blir alldeles stissig. Men inte på det sätt som hon reagerar när hon vädrar rådjur och blir exalterad. Utan hon blir liksom arg. Först hittade Emil björnspillning, sedan hörde grannar ovanliga och konstiga läten från skogen. Och en sen kväll när Albin körde hem från bastun såg han något konstigt lufsa över vägen, som han tänkte måste vara grannens Leonberger på rymmen. Men nu har man alltså sett en björnmamma med ungar.
Jag är fortfarande inte rädd när jag går ut. Men jag tänker mig för och har instruerat barnen att leva om allt vad de kan när de är uppe och leker i skogen (en helt överflödig instruktion för de lever alltid om allt vad de kan). Jag funderar också på säkerheten för våra får som ju går ute. Men framförallt tycker jag att det är så otroligt spännande att bo med vilda djur inpå knuten!
Jag uppskattar dem allihop. Rävarna, rådjuren, hararna och bävern som bor nere i ån och fäller träd. Jag uppskattar falken, örnen och tranorna. Jag uppskattar älgarna och björnarna och att livet verkligen känns i en när man bor på landet!
48 svar
Oh, en björn hade jag inte velat möta i skogen 🙈 Men håller med om att det är härligt med vilda djur i trakterna.. Vi flyttade till ”landet” 3 min från centrum i våras och här kryllar det av vilt. Räv, hare, rådjur, älg och vildsvin.. Bor precis intill ett rapsfält, så i våras stod det ständigt typ 5 älgar därute. Mäktigt!
Ett sånt fint inlägg om hur det kan kännas att leva i naturen 🙂
/Hon som också lever i naturen ock känner igen sig i texten men är ologiskt mörkrädd… inte för djur utan för spöken och utomjordingar…
Haha, igenkänning där! Bor lite ute på landet och av någon anledning är det utomjordingar jag är mest rädd för att träffa på. Rimligt… 😅
Haha jag är också rädd för utomjordingar. Helst sena mörka kvällar.
Tja ingen tröst kanske, men mycket större risk att ett vildsvin eller en älg skadar dig än en björn…
Kan tänka mig det🙈
Vad spännande!
Aldrig fattat varför man skulle vara rädd att gå i skogen. Känns också ofta som en grej som kvinnor sprider/frågar kvinnor.
Fint att kunna ha skogen så nära och att barnen gillar att leka där!
Jag har varit lite rädd för att gå ensam i skogen men blev tillslut trött på mig själv och insåg att jag inte kan begränsa mig så. Det bästa är att möta rädslan och gå i skogen. Det har fungerat. Sen att läsa om sådana som resonerar som du, att du förstår inte att folk är rädda för skogen. Det är så härligt för då blir jag mindre nojig.
Men nu har väl björnarna gått i ide?!
Snart sover björnarna i idet. Tänk vilka egenskaper dom har som kan sova sig genom vintern. Hjärtat slår saktare, kroppstemperaturen går ner och dom andas saktare. Dom äter eller dricker inget på många månader. Lever på fettreserven dom byggt upp under sommar och höst.
Ja, verkligen så häftigt. Så fascinerande!
Det har kommit en vildsvinsfamilj till mina föräldrars skog nära dem, inte så sugen på skogspromenader där…😅
Och jag hade nog blivit stel av skräck av att möta på en björn med sina ungar och inte klarat tänka, tror jag.
Men i huvudet vet jag ju att man ska väsnas och skrämma med ljud och rörelser. Bara rädd att den ska skita i min fåniga läten och springa på mig😅
Härligt, hoppas att du får se en. Björnar attackerar inte människor om dom inte blir trängda, eller om deras unge är i fara. Björnar reagerar precis som vi, de flesta människor försvarar ju sin avkomma.
Jag brukar också låta lite när jag är ute i skogen, så att jag inte överraskar björnen och skrämmer den.
Nu har jag läst din blogg ett år ungefär. Det är så roligt och riktigt spännande att läsa dina texter!
Tack för att du delar med dig av ditt liv på detta vis!!
Bilderna är också så fantastiska!
Vilken natur du omges av – magiskt tycker jag som bor i Stockholm.
Din humor och ditt sätt att skriva ger mig många härliga skratt!!
Känner igen detta så väl. Uppvuxen i skogen och var aldrig rädd annat än att jag var extra vaksam på våren när björnarna började vakna upp. Då ropade jag extra högt på hunden (som alltid var nära mig) när vi var ute. Sen flyttade jag till stan.. nu tar jag inte med mig mobilen på kvällsrundan så att det inte ska finnas något att råna mig på. Går inte heller i parker eller andra grönområden av rädsla för att bli påhoppad/våldtagen/rånad, trots att det är just där jag vill gå när jag rastar hunden. Skogen vill mig inget illa. Djuren vill mig inget illa. Män(niskor) vill oss illa.
Jag är en av dem som frågat dig detta, och det på grund av att min mamma numera bor i Jämtland – och hon går aldrig ut i skogen själv just p.g.a rädsla för möte med björn, som de också har nära i skogen bakom sitt hus. Hennes man har stött på björn vid flera tillfällen (som jägare) och har även behövt försvara sig emot björnattack, så därav min fråga.
Är själv uppvuxen på landet, i skogen, mellan Göteborg och Borås och var alltid ute och lekte som barn. Hade nog inte varit lika orädd om jag vetat att det fanns björn inpå knuten faktiskt. Tycker självklart att allt vilt ska få finnas, men helst på lite avstånd!
Tilläggas bör ju att Jämtland och då framför allt de norra delarna (Strömsund och norrut) är bland de björntätaste vi har i Sverige.
Vi bor granne med älg, vildsvin, lo, rådjur, räv, björn, varg osv osv och eftersom jag fått äran att bo i deras hem får jag helt enkelt respektera att dom dyker upp ibland.
Gör som dig Clara, många diskussioner med mig själv om jag går själv så dom hinner undan innan jag märker dom. 😅 Och jag är helt klart mycket räddare en promenad i stan än i skogen. Har aldrig hört nån bli rånad av en älg men många människor. ♥️
Bra tänkt! Har sett och träffat på björn flera gånger, i bil, hona med 2 ungar 20m från mig när jag suttit på pass och även skjutit björn. Och varit nära otaliga gånger utan att jag vetat om det eller sett dem. Respekt ja men förstår inte heller den stora rädslan många uttrycker. Björnen viker undan om den har möjlighet, oftast långt innan vi ser dem. Varje gång jag får se björn, det är en speciell händelse och något som gör mig lycklig.
”Så var det björnen som blev nekad att komma in på flyget för hen hade glömt sitt id-kort” 😉
Ha, ha!
Kan nog säga att jag känner en aning ”björnfrossa ” i skogen. Kanske beror det på att en ana på min raka mödernelinje blev björnriven . Finns kanske nedärvt i generna .
Spännande! Vi körde upp till festivalen Urkult i somras och då satt jag och skojropade ”Bjööööörn!” Såklart kom det aldrig nån björn! Men de djupa skogarna fick det ändå att kittla till lite.
Här nere i Dalsland är det mest exotiska vargar. Vildsvin är jag lite skraj för men jag kan ju inte låta det hindra mina svamppromenader med lapphund och sibirisk katt i släptåg. Har bara sett spår efter dem trots att jag jobbar natt i kommunen och kör runt. Min syster som bor i Göteborg har däremot varit centimeter från att krocka med vildsvin med sin cykel. Kul ned djur!
Älskar din blogg, instagram och poddar. Har följt dig i så många år! Du är grym!
Oppa Torberget finns björn sa min mormor när jag var liten. Jag var inte förtjust i att gå i skogen som låg baki lagårn. Jag var mest me´ morfar i lagårn , hjälpte han å dra slipsten. Fixa med potatislandet. Jag var nog mer rädd för vittra… mormor hade berättat om henne. En dag när jag kom fr affärn i din by , cyklandes längs Eriksdalsvägen såg jag en krum kvinna gå längs vägen. Jisses som jag cyklade, när jag var precis jämsides med henne sa hon :
Hej Elisabeth, är det du som e ut å cykel.
Men det var ju granntanten, henne jag gärna hälsade på. Hon hade kattungar, hundar och en väldans massa grisar.
Björn är ett mäktigt djur jag gärna skulle vilja se livs levande men helst när jag sitter i en bil. Jag får fara opp a Torberget nästa gång jag kom till byn.
Här i Göteborg är det inte vilda djur som e faran.
Spännande! Jag sjunger alltid när jag är ute och går i skogen vid vårt hus i Jämtland. Är ganska rädd av mig, det är min livliga fantasi som är problemet.
Så gött att få ha skogen så nära, och alla dom som bor där! Nu kanske detta låter beskäftigt.. men… ang detta att vara rädd i stan. Du berör det ju mer som en bisats, och jag tänker att du ser det mer som en oreflekterad rädsla kanske? Men ser att fler skrivit om det. Och att det kanske formas nån sanning om att stan är farlig osv. Som många av oss känner till, men kan påminna varandra om ibland: den farligaste platsen är hemmet. Särskilt för kvinnor. Om man håller på med riskbedömningar utifrån sannolikhet så ska man vara mest rädd för sin partner (vad gäller våld mot kvinnor då). Jag tror att vi ska vara försiktiga med att elda på bilden om att staden är en farlig plats, att människor är farliga osv. Den bilden matas vi extremt mycket med. Och det har ofta sitt ursprung i fascistisk populism. Så är det ju bara. Utan att vara naiv och springa ut naken på torget en fredagkväll kan man resonera lite om och med sin rädsla även i staden. (Utan att för den skull förneka att brott som exempelvis personrån är ett problem som behöver lösningar. Eller förminska brottsoffers upplevelser. Kanske självklart. Men brasklappar lite ba). Tack för en mycket fin blogg som tillfredsställer mina behov av pyssel, mys, smarthet, självhjälp OCH självdistans!!
Jag tror att i min rädsla för stan spelar det in att jag växte upp i Umeå medan Hagamannen härjade där och vi fick lära oss självförsvar på skoltid.
Sedan tror jag det beror på om man är rädd för människor generellt eller rädd för typ det okända? Har aldrig varit rädd för att vara ensam, för spöken etc. Däremot otroligt rädd för människor. För mig är det på instinkt tryggare att vara där det är mindre människor 😅
Ja fyfan vilken vidrig tid det var. Jag var lite äldre (18-20) så fick inte lära mig självförsvar i skolan men den stämningen fanns ju överallt i stan under de åren. Det klart att det påverkar en jättemycket. Nu bor jag i en annan stad och är såklart rädd ibland, men det är jag i skogen också. Haha. Jag är rädd för allt. Nämen. Intressant att tänka på tycker jag. Vad gör oss rädda för det vi är rädda för?
Saker från barndomen? Vad man är van vid? Trauman? Den allmänna stämningen i samhället? Media?
Men jag menar – bor man i skogen och inte är rädd för skogen eller bor i stan och inte är rädd för stan så måste man ju inte analysera sönder sig heller förstås.
Oavsett är det svinigt när SD med fler försöker vinna makt genom att rikta in sig på folks rädslor och förstärka dem. Och där kan de ju hitta in både via rädsla för det okända och rädsla för människor.. Jag tror att ett motgift kan vara (förutom mer konkreta politiska saker) att stanna upp och reflektera över bla rädslor och hur vi väljer att tolka dem och prata med varandra om dem. Vi människor är beroende av varandra även i såna nya och på ett sätt sjuka sociala sammanhang som städer, och länder, samhällsbyggen. Men vi hänger ju ändå ihop. Tror det spelar roll att vi pratar, och också på vilket sätt vi pratar med varandra. I fikarum eller på internet och allt möjligt. Hoppas i alla fall, vill tro. Tack för ditt svar förresten, känslan av tack drunknade i den ivriga svadan och drunknade gjorde även det fantastiska ämnet BJÖRNMAMMA!! Känns fint att veta att hon går runt där och tjockar på sig.
Rekommenderar isf närmsta förskola, där brukar de flesta människor vara jättesmå🤪
(Förlåt pappaskämtet)
Är mindre rädd när jag är i stan än på landet. Känns tryggt med allt folk som rör sig. Sannolikheten är väl lika relativt låg på bägge platser antar jag. Men kan jag skrämma upp mig och bli onaturligt mörkrädd i hus på landet.
Antar att det som man är van vid känns tryggt🧡
Men hur blir man mindre rädd för vilda djur då? Jag är livrädd för dem. Bor på en ö fast ändå nära Stockholm. Här dyker dom bara plötsligt upp, mitt på gå- gatan. Måste gå ut tidigt på morgonen p.g.a arbete och tycker att det är så jobbigt att plötsligt stå öga mot öga med rådjur/älg. Inte så kul att höra att nån granne sätt en flock på 15 vildsvin. Grävlingar som härjar i trädgården och rovfåglar som tar små söta fåglar. Orolig att räven ska bita katten också.
Sedan säger du att det finns Björn också?!? Herregud, att klättra upp i ett träd har alltid varit min flyktplan om jag skulle möta ett aggressivt vilddjur 😂
Tja möter du björn, spring inte, det triggar jaktinstinkt. Gör dig stor, backa, prata högt. Kan vittna om att hojta åt dem funkar bättre än att skjuta ett skrämselskott till och med (testat båda)
Människan är nog det djur jag är mest rädd för av alla, tyvärr. Har aldrig varit rädd på landet där vi bor nu trots att jag är ofta ensam hemma. Det som gjorde mig mest rädd när jag gick ensam i vägbelysningens sken i tätorten, var just det – vägbelysningen. När man går där i ljuset är man på något sätt så sårbar. Den som står i mörkret har full koll på dig, men du ser inget utanför ljusstrålen.
På landet känns mörkret inte lika kompakt, ögat vänjer sig otroligt snabbt att se i mörker.
Tack Clara för alla vackra bilder och tankeväckande inlägg genom åren.
Vi bor på en hästgård i en liten by. Jag rider flera mil in i skogen och är aldrig rädd för björn eller varg, däremot är jag rädd för spöken när jag går upp på höskullen och hämtar hö 😂
Jag bodde ett år i Transsylvanien, vilket är Europas rovdjurstätaste område. Det var inget snack om björnen alls, den attackerar inte människor OM man inte skulle komma mellan mamman och ungarna vilket inte känns särskilt sannolikt att man råkar göra. Vi såg björn några få gånger men det var ovanligt (och de var väldigt rädda för oss). Innan jag kom dit trodde jag att jag skulle vara rädd men för alla som bodde där var det inget konstigt alls.
Vet inte om jag skulle dö av skräck eller tycka det var superspännande om jag såg en björn 🙂 Det mest spännande jag ser när jag är ute och promenerar är rådjur och fåglar.
Jag bor en mil utanför Stockholm och har både älg, rådjur och räv på tomten ibland, kattugglan hörs på natten och vid enstaka tillfällen ser vi havsörn ovanför taken. Däremot har vi varken björn eller varg men gott om män på gatorna 😊
Jag undrar hur du skulle känna om du skulle möta 30-50 feral hogs på tomten? 🙂
Bor i ett litet samhälle i Hälsingland, för några år sen var det ca 13 björnar i och runt byn…inne i byn alltså. Här är det mer konstigt om man inte ser björn på våren🐻. När det var så många blev det en del avskjutningar, p g a att dom blev för påträngande..var upp på verandor och in i skjul,uthus osv.. Antalet har tack och lov minskat nu,men fortfarande kommer dom in i byn på våren eller håller sig strax utanför. Att björnar kommer in i byn sägs att honorna vill skydda sina ungar från hannarna under brunsten..MEN man vill ju inte ha dom så nära,i skogen OK men inte inom bebyggelse. Man ska inte vara rädd men ha stor respekt eftersom det trots allt är rovdjur!
Jag tycker absolut man ska ha respekt, särskilt för djur som inte är i sin naturliga miljö. En björn/ varg/älg inne i stan kan vara stressad och trängd, och mer svårförursägbar.
Mmm det är då det blir problem, och folk som börjar mata in dem allt för nära bebyggelse och tappar respekten för dem..
Huvva! Du är modig du! Jag är livrädd för bamse och brummelisa när jag är i de jämtländska skogarna. Men! För några år sen på höstlovet, när det hade kommit lite snö, var jag ute och gick kring tomten och ner till sjön. På tillbakavägen såg jag spår som var som stora hundtassar! Bildgooglade och insåg det var varg. Jag följde spåret och det var väldigt smygande och hen hade gått till vårt hus och smugit runt vår stuga alldeles inpå väggen, hela stugan runt, det är två hopbyggda stugor lite L-format, så hen ville verkligen smyga runt hela huset. Usch det tyckte jag var obehagligt! Nu har vi sån tur var vattentoa sen några år, men jag har aldrig i hela mitt liv vågat gå iväg från huset när jag var ute och nattkissade som barn och vuxen innan vi fick vattentoa. Fick alltid tillsägelse av mamma gå en bit bort från huset. Men nu när jag vet det finns varg kan jag med gott samvete säga att jag inte ångrar en endaste nattlig pink intill ytterdörren.
Varg är inget att oroa sig för. Historiskt har de bara tagit små barn och spädbarn men aldrig någon vuxen människa i Sverige.
Jag har en undran, du/ni som lever med vinter/snö så länge, förändras känslas med olika månader ( eller hur jag ska förklara). jag är själv skåning o för mig är snön lika med julkänsla, men jag förmodar att man inte kan ”ränna runt” med julkänsla flera månader om året? Avis på riktig vinter är jag men älskar sen våra tidiga vårar. Kram
Känslan förändras absolut! Redan i januari börjar ju ljuset återvända, en skidtur på sjön i februari i gnistrande sol som reflekteras i snön, det är riktig ljusterapi det!
Sedan kommer vårvintern i mars, med takdropp, kramsnö och skare att promenera över på tidiga mornar. En rent ljuvlig årstid då man kan sitta och sola mot husväggen och känna vårkänslorna spira för fullt, trots att snön fortfarande ligger kvar.
Björn ute i skogen är näst intill omöjligt att stöta på för de är så skygga. De känner doften av en människa på långt håll och hinner dra sig undan långt innan man märker något. Älgar är däremot lite svårare/farliga då de kan gå till attack om man överraskar dem. Ofta är det då kon har en kalv som hon beskyddar som det kan bli ”farliga möten”. Har man en skällande hund med sig kan älgen stressas och börja veva med fötterna= livsfarligt! Min plan om jag möter en ilsken älg är att krama ett träd så att jag inte blir ”överkörd”. Vildsvin däremot, verkar vara ena ettriga djur som man ska passa sig för! Men att låta bli att vistas i skogen är ju ingen bra ide om man älskar naturen. Ha ned en bjällra eller nyckelknippa som skramlar eller sjung- så ska nog de stora djuren hålla avstånd!
Varg ska man ha stor respekt för! Det är inte många år sen en djurskötare på Kolmården blev dödad av vargflocken hon varit med sen dom var valpar. För att inte tala om alla jakthundar som blir dödade varje år samt hundar och katter dom tar inne på gårdar,som är kära familjemedlemmar!
Du kan ju inte jämföra vargar i en djurpark med vilda djur? Den här enorma skrämselpropagandan mot varg är märklig, det är mångfalt fler jakthundar som blir dödade i trafiken varje år än av vargar. Klart vi ska ha respekt för vilda rovdjur men vi måste också ge dem en chans att existera, vilket blir svårt när människan sprider ut sig överallt och sen vill leva som att naturen inte existerar annat än på våra villkor. Hur kan vi kräva att lejon, tigrar mm ska bevaras om vi själva inte ens kan samsas med vargar?