SĂ„ fort jag lĂ€gger ut bilder pĂ„ att jag Ă€r ute i skogen och promenerar kommenterar folk och undrar om jag inte Ă€r rĂ€dd för björn och Ă€lg och sĂ„nt? Nej, rĂ€dd Ă€r jag aldrig (var dĂ€remot alltid rĂ€dd för mĂ€n nĂ€r jag bodde i stan). Älg har jag trĂ€ffat pĂ„ mĂ„nga skogspromenader och jag har stor respekt för dem – men aktivt rĂ€dd Ă€r jag inte. DĂ€remot brukar jag ofta sjunga och hojta nĂ€r jag Ă€r ute och promenerar. För att förvarna eventuella djur. Är inte sĂ„ sugen pĂ„ ett nĂ€ra möte.

Men nu bor det en björn uppe i skogen bakom vÄrt hus. I den skogen dÀr jag brukar promenera. En björnmamma med ungar. Vi har mÀrkt ibland nÀr vi Àr ute med Essa att hon signalerar vilt. Hon ger ifrÄn sig mörka gurglanden och grymtanden och blir alldeles stissig. Men inte pÄ det sÀtt som hon reagerar nÀr hon vÀdrar rÄdjur och blir exalterad. Utan hon blir liksom arg. Först hittade Emil björnspillning, sedan hörde grannar ovanliga och konstiga lÀten frÄn skogen. Och en sen kvÀll nÀr Albin körde hem frÄn bastun sÄg han nÄgot konstigt lufsa över vÀgen, som han tÀnkte mÄste vara grannens Leonberger pÄ rymmen. Men nu har man alltsÄ sett en björnmamma med ungar.

Jag Àr fortfarande inte rÀdd nÀr jag gÄr ut. Men jag tÀnker mig för och har instruerat barnen att leva om allt vad de kan nÀr de Àr uppe och leker i skogen (en helt överflödig instruktion för de lever alltid om allt vad de kan). Jag funderar ocksÄ pÄ sÀkerheten för vÄra fÄr som ju gÄr ute. Men framförallt tycker jag att det Àr sÄ otroligt spÀnnande att bo med vilda djur inpÄ knuten!

Jag uppskattar dem allihop. RÀvarna, rÄdjuren, hararna och bÀvern som bor nere i Än och fÀller trÀd. Jag uppskattar falken, örnen och tranorna. Jag uppskattar Àlgarna och björnarna och att livet verkligen kÀnns i en nÀr man bor pÄ landet!