Nu har jag inte kunnat trÀna pÄ över tre veckor och det kommer nog hinna bli fyra innan den hÀr hostan har lagt sig. Jag har inte ens kunnat gÄ en rask promenad eftersom hostan triggas av motion. KÀnner hur det kryper i hela kroppen för det enda jag skulle vilja göra nu Àr att springa, lyfta skrot eller Ätminstone gÄ en riktigt lÄng promenad.

Jag tÀnker tillbaka pÄ hur det var innan jag hade barn. De dÀr fem Ären mellan studenten och att jag fick Bertil. Och hur sÀllan jag var sjuk dÄ. Minns att jag till och med kunde lÀngta efter en riktig förkylning bara för att fÄ vila med gott samvete. KÀnns vÀldigt frÀmmande nu.

Jag försöker intala mig sjÀlv att jag snart Àr helt ÄterstÀlld i lungorna och att humöret dÄ kommer följa med. Att allt kommer att bli lite lÀttare sÄ fort jag fÄr anvÀnda min kropp igen. Och egentligen Àr det ju ett gott tecken pÄ hur mycket trÀningen hjÀlper mig, nÀr jag saknar den sÄ mycket om den uteblir.

Och sĂ„ fantiserar jag om och lĂ€ngtar efter lĂ€ngdskidsĂ€songen som snart kan börja hĂ€r – bara vi fĂ„r lite mer snö. DĂ„ kan man snacka trĂ€ningspepp!