Hur gĂ„r din inre dialog? Hur pratar du med dig sjĂ€lv? Är du snĂ€ll med dig sjĂ€lv eller fylld av förakt och hĂ„rda ord? Jag tror att jag alltid haft en ganska snĂ€ll inre röst – men aldrig sĂ„ snĂ€ll som nu. För det Ă€r först efter min utmattning som jag verkligen blivit uppmĂ€rksam pĂ„ den. Och förstĂ„tt att jag genom att Ă€ndra den kan fĂ„ hjĂ€lpa att Ă„terknyta kontakten med mig sjĂ€lv. Liksom sy ihop kroppen med knoppen.

Jag peppar och tröstar och hejar pĂ„ mig sjĂ€lv hela dagarna. Är min egen hejarklack och nu har det pĂ„gĂ„tt sĂ„ lĂ€nge att det sker pĂ„ automatik. Jag kallar det för att mamma mig sjĂ€lv. Jag har ju ingen mamma i livet som kan lugna och trygga mig lĂ€ngre – och förresten Ă€r jag stor nu sĂ„ jag kan ombesörja det sjĂ€lv. SĂ„ jag anvĂ€nder samma uppmuntrande, snĂ€lla och betryggande röst mot mig sjĂ€lv som jag anvĂ€nder mot mina barn. SĂ„ hĂ€r kan min inre dialog lĂ„ta.

-Oj hÀr stÄr jag och skalar morötter till middagen. Igen. SÄ duktig jag Àr som ser till att det ska finnas nÄgot grönt till maten fast jag lika gÀrna skulle kunnat strunta i det.

KÀra nÄn vad jag kÀmpat idag. TÀnk att jag hann fÄ fÀrdigt utkastet jag skulle fÄ in, trots att jag var sÄ trött imorse nÀr jag skulle sÀtta igÄng. SÄ bra kÀmpat av mig!

-Oj, vad jag Àr sömnig. Ska verkligen försöka somna tidigt ikvÀll, sÄ att jag fÄr mÄ bÀttre imorgon. Jag förtjÀnar verkligen att fÄ mÄ bra.

-Lilla mamman, ibland Àr det slitigt att var mÀnniska. Ta en stor kopp kaffe i soffan efter förskolelÀmningen och bara blunda nÄgra minuter.

Jag brukar fnittrande Äterge den hÀr dialogen för min bÀstis som hÄller pÄ med samma sak. För det lÄter ju inte klokt nÀr man sÀger det högt. FruktansvÀrt fÄnigt till och med. Men tricket Àr att sÀga det med omhuldande tonfall. Se sin inre treÄring framför sig.

En annan sak jag börjat praktisera nĂ€r jag fĂ„r Ă„ngestkĂ€nningar eller tvĂ€rt golvas av oro över nĂ„gonting – sĂ„ dĂ€r att jag knappt kan andas. Det Ă€r att vĂ€nligt och bestĂ€mt sĂ€ga till mig sjĂ€lv.

-Jag tröstar mig sjÀlv. Jag gör mig sjÀlv trygg. Medan jag stryker jag mig sjÀlv över ansiktet och hÄret med handflatorna.

Jag önskar bara att nÄgon hade förklarat det hÀr för mig nÀr jag var yngre. Att man kan trösta sig sjÀlv. Att man kan mamma sig sjÀlv. Att man kan vara vÀn med sig sjÀlv istÀllet för att betrakta sig sjÀlv som nÄgot slags ök man ska piska pÄ för att fÄ det att fortsÀtta dra. Man mÄste inte Àlska sig sjÀlv. Men om man Àr snÀll med sig sjÀlv sÄ Àr chansen att man börjar tycka om sig sjÀlv vÀldigt mycket större. Och dÄ blir hela livet trevligare. Det Àr ju jobbigt att behöva dra runt pÄ en person man inte ens tycker om.

(HÀr finns ett annat inlÀgg jag skrivit pÄ temat om du vill lÀsa mer)