
Jag fick frågan om Vinter i P1 i augusti och i oktober var jag färdig med mitt manus. Jag visste att om jag drog ut på det mer så skulle jag bara gå runt och vara nervös hela hösten.
Tyvärr blev inspelningen uppskjuten på grund av sjukdom och när vi väl spelade in hade jag fortfarande sådan hosta att vi fick ta uppehåll för hostpaus titt som tätt. Bredvid mig hade jag en stor termos med hett vatten som jag satt och inhalerade i mellan varven och så tuggade jag grönt äpple vilket alltid klarar strupen.
Förr sändes alla sommarprogram live och när jag sommarpratade 2011 var det fortfarande fritt att välja mellan live och inspelat. Jag har valt inspelat. Båda gångerna. Och i efterhand kan jag inte förstå hur det skulle gå till på något annat sätt. Båda mina program har tagit många, många timmar att spela in. 50 minuters prat har tagit nästan fem timmar att banda. Så många omtagningar för att det ska bli perfekt. Men så har jag ju en väldigt sträng producent i Erica också – vilket jag verkligen uppskattar. Jag har ju inte lagt ner så där mycket arbete på mitt manus för att sedan göra en halvdan inspelning av det.

Jag och Erica har spelat in hundratals timmar ljud tillsammans genom åren och jag är van att ta hennes regi.
– Sitt tyngre. Bredare isär med bena. Slappna av i axlarna. Låt hakan hänga! Räkna till tre innan du tar nästa mening….
Jag älskar att få tydlig regi och är så tacksam över att jobba med någon som är så vansinnigt noggrann. När jag till slut fick höra mitt eget program den 30e januari reagerade jag på vilken mörk röst jag hade och vilken tydlig dialekt.

Ljudtekniker-Björn och producent-Erica lyssnar på klipp och ber mig försöka igen, utan att snubbla på orden eller svälja någon ändelse.
Efter Vinter i P1 har min inbox varit knökfull av fina meddelanden och berättelse – från folk som gått igenom eller går igenom samma sak precis nu. Det är väldigt fint. Men ibland känns det nästan tröstlöst. Ska vi verkligen ha det så här i vårt samhälle? Är det rimligt? Hur fasiken ska vi komma till rätta med det?
Jag är i alla fall väldigt glad för det otroligt fina mottagandet – och även de trevliga recensionerna i Aftonbladet ”Clara Lidströms berättelse om hur hon själv gick in i väggen drabbar mig mitt i solar plexus” och GPs recension ”en ASMR-stund på varmt umemål, en stillsam reflektion över vardagsstress och vinterliv. Det är också en rak och chosefri beskrivning av vad utmattning gör med ens kropp och hjärna – utan att fastna i jagträsket”











28 svar
Ditt vinterprat kändes till stora delar som min egen historia. Jag har också alltid följt minsta motståndets lag, haft svårt för att säga nej. Det var så fint att få höra mer av dina upplevelser och de bekräftar även mina egna. Jag som ofta fortfarande går omkring och tvivlar på mig själv. Så illa var det väl inte, var jag verkligen så utmattad? Dina beskrivningar av vad utmattningen gör med kropp och hjärna är verkligen spot on. Och jo, nog var jag utmattad alltid. Jag som också är en passa-påande latmask ska genast ta och försöka passa av lite mer.
Älskade ditt vinterprat. Allt med det.
Lyssnat tidigare på er inläsning från er bok om utmattning och gillade särskilt hur era historier skiljde sig åt och visade olika versioner av samma tillstånd. Ericas historia ligger väldigt nära min egen upplevelse. Ditt vinterprat fick mig att vilja lära mig mer om ditt sätt med 70% effektivitet på 100%. Jag har efter min utmattning istället kört vidare med 100% effektivitet på 70% tid typ och jag har bara två lägen, allt eller inget och det är ju inte hållbart. Kände så igen mig i det du beskrev med att inte ha problem med att arbeta fullt ut (har också ett kreativt yrke) men sen orkar jag inget mer av det jag vill, som att baka, laga mat eller barnen. Båda liven fungerar inte samtidigt. Så gärna mer tips om hur du har gått tillväga för att klara av 70%!
Tack igen
Jättefint vinterprat!
Jag som hört din röst många gånger kände inte igen den och det var först efter flera minuter jag hörde att det var du som pratade😊. Måste säga att du pratade så lugnt och behagligt. Även om det hördes att du varit sjuk störde ju det absolut inte.
Vilsamt och skönt rakt igenom! Tack!
Mycket kände man som läsare igen men inte gjorde det ett skvatt. Superfin inspelning och bra program ⚘️
Jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Kanske i det mest konkreta – Tack Clara. Ditt vinterprat svepte sig runt mitt hjärta som en varm filt. Din berättarröst är otroligt lugn och säker och jag drabbas av en känsla av trygghet när jag lyssnar på dig. En trygghet och bekräftelse i att livet inte alls är så enkelt alla gånger och att man flera gånger inte kan göra så mycket mer åt det än att åka med. Det viktiga med resan är att turen inte blir som passagerare utan som förste styrman. Att lyssna på sin magkänsla när det svänger för mycket och i för hög hastighet. Att där och då våga dra i bromsen. Kanske inte nödbromsen utan helst i bara bromsen. Men ibland skriker magkänslan (och familjen runt omkring). Då får man dra i nödbromsen. Och inte blir vi sämre personer för det. Det ger istället ett uppvaknade, en käftsmäll, i hur vi inte vill leva livet. Livet ska ju få ta tid. Livet ska inte jäktas iväg. Vi behöver ta oss minuter.
TACK Emeliee för alla dina fina ord och funderingar
Ditt vinterprat var så otroligt väl framfört och genomtänkt! Vilket vackert och poetiskt språk du har!❤️
”Utan att fastna i jagträsket” – det är ju också kännetecknande för din blogg och ett centralt skäl till att återkomma!
Ännu en gång lyfter du fram andra som som du litar på (Erica! Kan inte säga annat än att jag saknar ert poddande), tar vara på och lyfter fram. Kanske tilliten till andra också leder till att din blogg så tydligt talar till oss läsare – du litar också på oss så man inte känner sig förminskad (inte helt ovanligt i en del andra bloggar).
Vad glad jag blir =) tack för det omdömet!
Hej
Detta lyssnar jag gärna på.
Vart är länken till asmr-stunden på umeå-mål?
Tydlig dialekt? Tänk, att det tänkte jag inte alls på. Märkte inget av det. Men det är bra i så fall … om du hade en egen tydlig dialekt.
(Det kanske beror på att jag själv härstammar från Västerbotten och har mycket mera dialekt än vad du har. Får ofta kommentarer om det ….).
Förresten, vad betyder ASMR?
Här kommer ytterligare beröm över ditt vinterprat:
– Tack för ditt tydliga tal! (Trots gravt hörselskadad lyckades jag uppfatta i princip ALLA ord! Tror jag, hehe. Det händer aldrig annars).
– Din lugna, rejäla röst och varma dialekt.
– Ditt sätt att berätta din text/ditt manus är väldigt mjukt och fint och i samklang. Du får till betoningar så fint och alldeles perfekt för mig som lyssnar, fokus på ”rätt” ord liksom. Det är inte alla som lyckas göra rättvisa över sitt manus, och ibland är manusen lite knepiga, men du lyckas med båda.
– Innehållet behöver jag inte gå in på så mycket känner jag, men jag kan säga att jag kände mig så glad, upplyft och mjuk på insidan efter att jag lyssnar. En timme jag inte velat lägga på något annat. Tack! 🙏
TACK! Vad glad jag blir att du upplevde programet så. Att all tid vi la på betoning, omtagningar och artikulering blev uppskattat i slutändan
Tog en lunch-paus-promenad idag och tänkte att detta vinterprat blir bra att lyssna på då. Så perfekt det passade in! Jag själv är ganska lat och gillar att göra… ingenting… Tänker också att min läggning gör mig ”immun” mot utbrändhet. Och än så länge har jag inte blivit utbränd, tack ock lov. Kanske lyckas jag bara leva som jag ”bör”, genom att ta det lugnt o varva ner. Bor i södra mellansverige och här är vi ju inte så bortskämda med snö, men idag var en särdeles vacker dag: vitt, några minusgrader och strålande sol.
Tänkte också på att musiken passade så bra till. Inga låtar jag direkt kände igen själv, och de passade så behagligt in och gav tillfälle mellan pratet att reflektera och tänka lite.
Verkligen eloge till musiken. Saknade säkert! Dock 💗
Det gör mig jätteglad =) tack för det!
Tack för ditt fantastiska vinterprat! Gillade verkligen det lite långsammare tempot och att musiken ackompanjerade så fint. Dina konkreta beskrivningar bidrar verkligen för mig att förstå min egen situation och sätta det jag gör och upplever i perspektiv- det är hög igenkänning. Tack för att du delar med dig och för att du uppmärksammar ämnet <3
Jag älskade hela ditt vinterprat, från beskrivningarna av att registrera sinnesintryck till klokskapen. Men det som gav mig gåshud var hur väl musiken passade in. Den var så finstämd och visst var den vald för att hålla samma…tonart (? Här saknar jag språk, märker jag) genomgående? Så vackert! Den förstärker ditt berättande och står även vacker för sig. Mästerligt gjort, Clara!
Tack snälla Camilla <3 ja jag hade valt låtarna för att de skulle förstärka berättelsen. Glad att du upplevde det precis så. Kram
Begravning i kyrkans lokaler är en gudstjänst och alla gudstjänster är offentliga. Så ingen kan stänga ute nån. Du kan ju alltid komma sent, sitta längst bak och gå först om det känns bättre.
Vinterpratet var jättebra!
Ditt vinterprat är värt alla fina recensioner! Så… ja, vackert!!! om detta tunga ämne.
Vad gör man när man går sönder av sorg, men inte ”äger” sorgen?
Mitt ex tog livet av sig för en dryg vecka sedan och nu vet jag inte alls hur jag ska bete mig! Jag har ju ingen rätt som helst att vara ledsen – herregud, det var ju jag som gjorde slut! För flera år sedan!
Ändå är jag så ledsen att jag inte vet vart jag ska ta vägen. En begravning för de närmast sörjande inbegriper verkligen inte mig. Men ingen begravning alls?!?! Hur går man vidare då???
Beklagar verkligen att du drabbats så hårt & du får sörja! En begravning är offentlig & ingen kan säga att du inte får vara med. Men man vill inte stöta sig med släkten vad gör man då? Prata med prästen i förs där han bodde. En del smyger in & sätter sig långt bak när alla nära anhöriga gått in, strax innan det börjar & går ut strax innan avskedet. Annars kan du ta avsked vid hans grav. Vet du att du inte är välkommen eller gissar du? Du behöver givetvis inte svara här! (det jag skrivit gäller kyrkliga begravningar övriga vet jag inget om) kram till dig 🧡
Kära nån, så tragiskt! Håller med de andra, självklart har du rätt till din egen sorg. Det är dessutom en extra komplex sorg vid ett självmord, känslorna är minst sagt röriga och växlande. Min mamma begick självmord och vi, eller snarast min pappa, ville ha en begravning dit alla fick komma. Jag tyckte det kändes ganska tungt, men väl på plats blev jag ändå förvånad och glad över hur många som ville komma och ta avsked. Där var flera hon inte haft kontakt med på länge, men som varit betydelsefulla, det märkte man på deras ord. Så jag tror också på någon slags egen ceremoni, om det inte blir en ”öppen” begravning. Och så hoppas jag du har någon att prata med, för det är så svåra känslor man går igenom. Stor kram till dig, du är inte ensam med dina känslor❣️
Ville bara skriva att du har absolut rätt att sörja. Sorg kan handla om så mycket mer, att sörja uteblivna möjligheter, lidande, orättvisa, etc. Och man kan ha en ”relation” till någon man gjort slut med just eftersom man någon gång var tillsammans.
Förstår verkligen din känsla, att få ett så tungt besked och samtidigt på något vis vara utanför ramarna för hur sorg ”ska” se ut.
Skriver från hjärtat då jag själv varit i en liknande situation. Dömde mig själv väldigt hårt dessutom så jag behövde ett tag gå och samtala med en diakon/kurator … en otroligt tuff period.
Tror mkt på det Clara skriver om ceremoni. Ceremoni på ditt sätt. Och som sagt kanske är familjen okej med att du lämnar en blomma eller sitter med. Eller besöker graven. Eller skriver ett brev och lämnar.
Gå varsamt i sorgen och jag hoppas du ska få ro att sörja, på ditt sätt.
Just börjat läsa en helt enormt fantastisk bok som heter ”Förenligt med liv: Berättelser om krisstöd” (Natur & Kultur). Den kom ut typ igår och berör just vad får en människa att klara det svåraste som sker i vår tillvaro. Vad som gör livet här möjligt.
Så fruktansvärt sorgligt. Jag beklagar förlusten – en så svår och komplex sorg.
Jag tror på ceremonier. Och får man inte delta i andras kan man kanske ordna egna? Min kompis förlorade en barndomsvän och fick inte komma på begravningen – då familjen tydligt visade att inga vänner var välkomna. Hon ordnade då en egen minnesstund hemma. För sig själv och de delar av hennes familj som känt vännen. Och sedan besökte hon graven när det var möjligt.
Kan det vara en väg för dig? Att ordna den ceremoni du saknar? Att själv markera avskedet – även om det är i ensamhet. Du har ju verkligen rätt till din sorg och din process.
Och är du verkligen helt säker på att du inte är välkommen dit? Det går ju alltid att höra av sig med en försiktig fråga. Även om begravningen är liten och minnesstunden bara för de närmsta kan det ju hända att det går bra att komma ändå och lämna en blomma.
Stor kram