Jag föddes lat. Många barn och tonåringar får nog höra att de är lata – men jag var liksom lat i överkant. Lärde mig cykla alldeles för sent, bara tanken på att behöva öva knäckte mig. Ska jag? Traggla och kämpa? Så när andra ungar rejsade fram på sina cyklar med hjul tjocka som korvringar sprang jag bakom dom istället. Minsta motståndets lag var den jag följde.
Jag städade sällan flickrummet och när jag gjorde det föste jag in allt skräp under sängen. Och så på med överkastet. Klart! När fjärrkontrollen till teven var försvunnen lät jag bli att leta. Med en lång rundstav från pappas garage bytte jag kanal. Så skönt att slippa resa sig!
På somrarna låg jag i hammocken hemma i trädgården och plöjde åtta-tio böcker i veckan. Det här var på 90-talet när läsning ansågs vara förströelse och inte något barn fick höra att de skulle göra för att bygga upp ett ordförråd. Mamma kastade oroliga blickar: Clara ska du inte gå och bada med en kompis?
Nähä! Till sjön måste man ju cykla!
Jag har alltid gillat att ha det lugnt och skönt och fått höra att jag är lat. Lathet retar folk. I samhällskontraktet ingår förstås att vi alla ska bidra. Och kanske förtjänar vi lata inte att få lika mycket av kakan som den som ansträngt sig mer. Lathet är fult och verkar svårt att kombinera med bättre grejer:
-Men åh, vad du är lat och kreativ! Så oföretagsam och inspirerande!
Har jag aldrig hört någon säga.
Så rätt tidigt förstod jag att latmasken som bor i mig måste svältas ut, annars kommer den växa och ta över! Den självbilden fastnade och med den på näthinnan har jag sen mätt och viktat det mesta jag har gjort. Också som vuxen:. Är det här en normal arbetsbelastning? Är min prestation okej? Tja… kan jag ens bedöma det? Min standard är ju latmasklåg så det jag gör är säkert inget vidare.
Så för sju år sen blev jag utmattad. Utmattad. Jag? Hur kan en latmask bli utmattad? Mot just utmattning borde väl min inre latmask ha skyddat mig! Jag borde ha varit osmittbar, av naturen helresistent! Ändå fann jag mig, sittandes på vårdcentralen vintern 2015, med en läkare och en psykolog som var överens. Precis som så många andra hade jag rusat in i väggen. Jag som trodde att jag var en naturbegåvning på återhämtning.
Men efter att ha fått barn och ett mer och mer tidskrävande arbete försvann mina gynnsamma förutsättningar. Som andra föräldrar fick jag såklart stå ut med min egen trötthet för att försöka få bebisen att sova. Stå ut med min egen hunger för att först ge lillen mat. Vänta och skjuta upp egna behov. Jag kunde inte längre tupplura mitt på dagen. Inte ligga i sängen och läsa en hel helg efter en jobbig arbetsvecka. Och på dom en gång så vilsamma promenaderna hade jag börjat boka in jobbsamtal.
Utan att jag riktigt märkte det försvann mina naturliga stunder för återhämtning och ersattes istället av mer ansträngning. Jag slutade vila i vardagen och lyssnade inte längre på mina egna larmsystem. När kroppen skrek efter vila drog jag ner volymen tills det blev tyst. I början funkade det toppen! För när jag inte sov ikapp en dålig nattsömn fick jag många fler timmar att arbeta på. När jag inte tupplurade mitt på dagen hann jag svara på fler jobbmejl och när jag slutade promenera för vilans skull hann jag med fler telefonmöten.
Först efter några år föll jag in i utmattning och insåg jag att jag inte hade en enda strategi för återhämtning. Va? Måste jag planera in vila? Som latmask hade sånt alltid löst sig på ren talang!
Jag hade bara instinktivt fortsatt att följa minsta motståndets lag. Men som vuxen hade den fått en helt annan innebörd. Minsta motståndets lag för en vuxen var nu att tacka ja till förfrågningar, ställa upp när det behövs och åsidosätta sina egna behov.
Det är besvärligt och otäckt att göra annorlunda. Att freda sin lediga tid är att ta en risk. En risk att hamna utanför, utan jobb och pengar. Som vuxen blev det paradoxalt nog lättare att säga ja än nej. Så min barnsliga instinkt att följa minsta motståndets lag ledde märkligt nog till stenhårt jobb. Jag sa ofta ja och jobbade sedan till halv tre på natten. Vid sextiden brukade min son vakna för att bli ammad.
Familjen, barnen, vännerna, arbetet, politiken, nyheterna, sociala medier, konsumtionssamhället och tillväxten. Alla kämpar för att få min och din uppmärksamhet. Ditt och mitt fokus. Och mitt eget arbete går också ut på det, att skriva för att andra ska läsa. Det finns så mycket att läsa, se, göra, köpa och uppleva. Att välja bort allt det och vila bara för att du är trött? Ja, då krävs målmedvetenhet.
Innan jag var utmattad hade jag aldrig tänkt på att vila som vuxen krävde något av mig. Det kräver mod. Mod att våga hålla emot, att våga ta risken att hamna lite utanför då och då.
28 svar
Fantastisk text. Nyligen sjukskriven pga av utmattning. Just självbilden och historien av lättja. Jag kände mig bekräftad av din text. Tack
Underbar text! Men visst har du publicerat den tidigare? Jag har använt den (eller en liknande text av dig) i min undervisning som inspiration för mina elever (Svenska 2 på gymnasiet) när de skulle argumentera för att en av deras dåliga egenskaper egentligen är något bra. Det blev ganska finurliga tal! Tack för inspirationen!
Jag gjorde nyss narkotikadebut som 40-åring, då jag rökte gräs på en semester och jag måste säga att det kändes som att jag fick vila för första gången i mitt liv. Har alltid varit starkt emot den typen av substanser, men inser värdet som man brukar det på rätt sätt och med respekt. Det vara bara så skönt att för en gångs skull så var allt tyst, ingen bitterhet, inga utdragna hämndfantasier på folk, ingen ilska och heller ingen rädsla som håller en tillbaka. Jag har verkligen lagt oceaner av tid på avslappning, hälsa, självkärlek och motion och blir bara så trött över hur mycket man anstränger sig för så lite utdelning. Det känns hela tiden som ett krig man inte kan vinna.
Man slutar också bry sig, vilket kan vara sunt, tänker att jag borde tipsa de som skrivit boken ”Allt som vi inte ser” att om alla kvinnor skulle börja röka gräs så skulle de börja praktisera det som står i boken automatiskt. Tänker också att hela den där middle management-kulturen kommer att dö, för folk kommer inte att orka när dom inte längre är tillräckligt plikttrogna. Till sist vill jag avsluta med ett citat av Ernst Wigforss, som var finansminister för Socialdemokraterna en gång i tiden: ”När arbetaren inte anstränger sig till det yttersta, när han överhuvudtaget inte gör mer än som är absolut nödvändigt för att få behålla sin plats, så gör han ingenting annat än tillämpar den princip, som just enligt det nuvarande samhällets försvarare bildar den oumbärliga grundvalen för hela vårt ekonomiska liv, dvs. principen om största möjliga vinst för minsta möjliga arbete.”
Otrolig bra text. Du är så skarp i dina analyser och lyckas alltid kommunicera det med bravur!
Nog ditt starkaste inlägg någonsin! Tack! Tack för stark text och ett annat perspektiv! Känner igen mig så mycket
Tack vilken fin och insiktsfull text. Jag känner det själv mer och mer att jag aldrig tar mig själv på allvar, jag tar inte tid för att återhämta mig.
Känns som jag alltid vill vara med och finnas tillgänglig, vilket inte fungerar i det långa loppet.
Fint att läsa både ditt inlägg Clara och alla andras tankar. Vad vi kämpar för att få ihop det och få det bra 🧡
Jag har en tröttdag. Har förstått att jag vinner på att krypa ner under tyngdtäcket i nån timme och njuta sådana här dagar istället för att pressa mig och må skit över tröttheten. Det tog typ 43 år att lära sig det…
Precis! Det är väl den Lutherska andan som spökar. Den som arbetar syndar icke 🙂
Själv tror jag gubben hade mycket mera roligt än han tillskrivs.
Så intressant!
Kan verkligen förstå dilemmat. Är man en driven person så är det extra påkänning .
Samhällsklimatet vi har idag är ju så marinerat i arbetslinjetänket, att hela tiden bidra och vara duktig att det gör oss fartblinda. Det lämnar väldigt lite tid över till återhämtning, eftertanke och stillhet. Men det är väl själva tanken med arbetslinjen känns det som. Vi blir mer lättstyrda.
Lathetsbegreppet förändras över tid och från plats till plats tror jag.
När jag hör din berättelse tänker jag inte Oj vad Lat Clara var.. snarare lat är du då inte!
Du hade din drivkraft, du utvecklades utifrån din personlighet och dina intressen. Lov ska man väl njuta av? Tids nog har man inga.
Att springa efter dem som cyklar är mycket jobbigare än att cykla.😄
Tillslut lärde du dig. Att cykla kanske inte är så dumt ändå.
Visst du letade inte fram fjärrkontrollen men du var uppfinningsrik och ordnade en egen.
Och hur många barn och ungdomar vill städa frivilligt… som förälder får man tjata rätt bra ibland.
Tiden genom puberteten in i vuxenlivet är olika för olika människor.
Allt har sin tid.
Utan den tid du ägnat åt att njuta av återhämtning genom att läsa böcker på lov och helger eller tupplurat så hade du inte varit du. Att läsa är utvecklande.
Det är ju en fantastisk förmåga att ta tid för tupplurer. Det är ju underbart stärkande. Min pappa gjorde det, min man gör det och jag har precis lärt mig betydelsen av det.
De kvinnor jag växt upp med tog kanske inte tupplurar men de vilade i vardagen på ett annat vis, de som arbetade hemma. De la sig i tid på kvällen. De som valde att jobba utanför hemmet skulle nog ha behövt en och annan tupplur eftersom heltidsarbete utanför hemmet gör att allt hemarbete sker på kvällar och helger. Så ingen känner sig någonsin ledig.
Min mamma valde tex att vara hemma med sina sju barn ända till den yngsta var typ 11år. Innan barnen jobbade hon inom vården och gick sedan tillbaka till det. Under tiden hon hade barn sydde hon kläder åt andra och åt oss. Lagade all mat själv. Bakade allt. Men hon hade en enorm ro och frid omkring sig. Alla fick tack vare mammas hemmajobb vara lediga tillsammans på kvällar och helger.
Den tidens kvinnor och män såg det som en samhällsinsats att ta hand om hus och hem och fostra de egna barnen.
Nu är man lat och bidrar inget till samhället om man väljer det. Då är man en parasit tydligen. Plus att man idag inte ens anses förmögen att fostra de egna barnen efter att de fyllt ett.
Jag har svårt att tro att du i grunden är lat.
Bekväm kan väl alla vara ibland.
Jag håller med både E och 80-talist. Hur ser statistiken för utbrändhet egentligen ut i hyfsat liknande länder som vårat? Fast där det är lite mer vanligt att kvinnan är hemma mer med barnen/hemmet? Jag gissar att kvinnors sjukskrivningstal är lägre… I detta land viftar man så ivrigt med jämställdhetsflaggan vilket gör att många kvinnor i stället bränner ut sig för de jobbar både på vanligt jobb och mycket hemma. Jag tycker mig se detta överallt och det är inte kvinnor som lever med hemska ojämställda män som det drabbar.
Oj, vad jag håller med. Så synd att det nästan ska vara skamligt att vara hemma med barnen länge. Tid med barnen är det bästa man kan ge dom. (Och kärlek förstås)
Och rackarns synd att det blivit så att från dagen de fyller ett ska barnen in på förskola, tydligen. Tror att föräldrar måste tro mer på sin egen förmåga att uppfostra barnen. 💞
Så kloka ord!!! Jag har alltid haft många bollar i luften och multitaskat, för det var så jag tyckte att jag använde tiden effektivt. Jobb, hem, make, tre barn, aktiv i både skola och föreningar, socialt liv, ta hand om min dementa mamma, träna och klämma in allt på dygnets vakna timmar. Sova kan man göra när man blir äldre….
Men så hann livet ikapp mig, mitt hjärta stannade mitt i ett språng när jag fyllt 60….
Jag överlevde tack vare rådigt ingripande, men tog tillvara på min nya chans i livet. Nu tänker jag mer på mina egna behov, är tacksam för varje dag som jag vaknar. Försöker göra så lite som möjligt varje dag. Ja, jag har minimerat mitt sociala liv, säger nej tack till allt som jag vet gör mig trött, även om det är roligt. Låter dammtussarna flyga och fönstren fortsätta vara smutsiga. Låter bli att vara så himla duktig och hinna med allt. Sover middag en stund och läser när jag vill. Tänk på att livet kommer inte i repris. Ta hand om dig och sänk ribban och njut av livet❤️
Vad bra skrivet! Jag minns inte att någon kallade mig lat när jag växte upp, men jag fick som mest komplimanger och beröm när jag presterade och visade mig duktig, så det har nog hängt i upp i vuxen ålder. Att man är värd mest när man kämpar som mest? För sällan får man väl höra ”Vad bra att du gör ingenting, fortsätt med det!”. Jag ramlar också lätt dit som förälder inser jag, jag måste jobba mer på det…
hög igenkänning. Det där ska jag tänka på: att inte bara uppmärksamma med positivitet när barnen presterar utan också bekräfta på samma sätt när de bara slappar och återhämtar sig. Helt klart har jag alltid fått mest beröm när jag presterat och det tror jag har varit av välmening från mina föräldrar men det har absolut gjort mig till en ”duktig flicka” och ständigt sökande efter bekräftelse. Det har gjort mig gott i yrkeslivet och jag har en hög lön men vette tusan om det gör mig lyckligare. Ibland vill jag bara flytta ut till en stuga i ingenstanset och bara vara.
Det här är det igenkänning på. Jag fick en gång frågan om vem jag är om jag inte presterar och jag blev helt stum.
Nu står jag eventuellt inför att byta från ett jobb som är rätt kul och lärorikt, men som kräver 2,5 h pendling varje dag,
till ett annat som kanske (sannolikt) blir kul och som har 15 min pendling per dag. Och så tvekar jag för tänk om jag gör min chef besviken! Men så inser jag att om jag inte försöker få det nya jobbet sviker jag mig själv, eftersom befintligt jobb lämnar 10 h mindre tid per vecka till hälsofrämjande aktiviteter för mig. Och innenär stress med att hinna med tåg och krånglande kollektivtrafik. Men det känns liksom lättare att svika mig själv (och barn och man) än min chef. Bakvänt!
Jag tror att lathet i bland kan blandas ihop med att man är introvert eller hsp personlighet.Jag var också ganska bekväm som barn men i de stunder som andra ansåg mig bekväm så laddade jag mina batterier för jag behövde min tid till att vara själv och tanka energi. Extroverta personer får ju energi av att umgås med andra medan introverta personer tappar energi av att umgås med andra. Jag blev också diagnosierad utmattatningsyndrom men de visade sig efter 10år att jag
har me\cfs och då måste man tänka på vila inte bara kroppen utan även knoppen, när man har Me har man ofta hjärntrötthet så för att komma ner i varv så gör jag medveten andning 10 min per dag då går kroppen ner i varv och fast tankarna kommer så fokuserar jag på andningen då lugnar sig sinnet.Det är ju jättebra att träna för kropp och knopp men kan man inte utföra pulshöjande fysiskt träning så är det bra att andas medvetet och vila utan
några ljud eller intryck. Att bara vara helt enkelt det är absolut inte lätt men de är som annan träning ju mer man gör det desto lättare blir det.
Hyperfokus och „lathet“ är också vanliga fenomen för människor med ADHD – eller ADD. Ojämn dopaminproduktion, intensiva kreativa faser, skärmberoende, svårigheter att ta tag i tråkiga vardagssysslor osv. Svårt att se att det är det det handlar om när man gillar att läsa och pyssla och göra till synes „lugna“ saker.
Lat kan jag absolut känna igen mig i. En naturtalang. Och du har så rätt så klart, att dra på sig mera jobb kan man också göra av lathet. Det är jobbigare (och farligare) att säga nej.
Jag blir inspirerad av din hälsoresa och älskar att läsa om den.
Jag känner igen mig nåt så otroligt i de du skrivet. Lärde mig iof cykla. Läsa =lat var också vad jag fick höra… Var också tvungen att cykla för att komma till biblan!
Nej jobba skulle man, hela sommarlovet helst! Blä! Och tiden går, till slut vilar man inte, blir utbränd så hjärnan inte funkar… Går hos psykolog & hoppas att få ha kvar jobbet…
Jättebra iakttagelse och klok text! Hade ju även passar in på din kategori Clara ryter ifrån: våga trotsa samhället och vara lat❤️. Önskar dig och alla läsare modet att vila när ni behöver✨🌸
Kommer ihåg att jag verkligen hajade till när jag hörde just det där om att vila kräver mod när du vinterpratade. Det är så mitt i prick. Det är något jag övar på dagligen; att vara modig och tacka nej, stå vid sidan om och säga ”ha så kul” istället för att vara med för att det är lättare att säga ja än att säga nej.
Kram från en annan utmattad latmask.
Åh, vad jag kan relatera, även om jag i stort sett alltid överpresterat…Och utmattningen kom förstås till sist. Dina sista rader är så sanna, det kräver faktiskt mod av en vuxen person att vila! För mig är det en enorm utmaning att ligga i soffan och titta på TV, det händer inte så ofta. Men jag blir allt bättre på att ta det lugnare, något jag skrev om på bloggen tidigare i kväll. Varning för sunkig diskbänks-bild bara, till följd av helgens välbehövliga vila🙈Tack för intressant inlägg!
Vad intressant att läsa för lat är det sista jag tänker att du är. Så många bollar i luften och så mycket som du pysslar med och engagerar dig i. Ärligt talat så kan jag känna mig väldigt lat när jag läser om allt som du gjort en dag.
Tack Clara, vilken fin text! Befinner mig 1mm ifrån väggen, eller kanske till och med slagit i lite. Det är också svårt att veta. Bara att erkänna det för mig själv är jättesvårt. För att inte tala om det högt. Och bli lyssnad på.
Från bebistiden har jag med mig åt alltid vara på vakt, och det gör vilan svår. När ingen behöver mig för stunden väntar jag på att någon så ropa. Jag behöver verkligen öva på att göra något vilsamt och ta min tid nu när barnen är större
Exakt så! Att vara på sin vakt, tack för att du satte ord på känslan jag har just nu med min treåring. Att inte känna att man slappnar av trots att man sitter i soffan och tittar på en film tillsammans. Gör det också så tydligt varför det är viktigt att ta sig sin egen tid, inte bara gå undan till ett annat rum.
Dette er SÅ sant! Det krever virkelig mot. Og det skumleste av alt er nettopp det der med å falle utenfor. At andre skal synes en er avvisende, eller sær, at de skal slutte å invitere en med.
Synes du har så godt blikk; hvor mange ganger har man ikke lest om tidsklemme, stress, utmattelse osv – men du fanger opp nyanser og gir ting nytt perspektiv. Setter pris på dine innlegg.