
Rummet badade i ljus när jag vaknade imorse men jag vågade knappt sticka tassarna utanför täcket. Det är omkring sjutton grader i sovrummet och det är skönt hela tiden, förutom just precis när man ska stiga upp. Men efter en stund kom Uffe in i full spiderman-mundering och började hoppa i sängen, vilket fick uppstigning att verka mycket mer lockande än att ligga kvar. Väl uppstigen finns alltid värme att få någonstans.
Jag trängde ner mig med de andra framför vedspisen. Tinade tårna och drack en kopp kaffe. Termometern visade tjugo minusgrader.
Så småningom susade storbarnen iväg på sina sparkar och lillen åkte med mig. I kylan stod röken rakt upp från alla skorstenar i byn.
Jag tycker så mycket om mornarna. När jag närmar mig skolan och ser alla barn som myllrar ut från husen längs med storvägen. På spark och till fots. Med tunga ryggsäckar på overallklädda kroppar där inget utom nästippen och ögonen är synliga. När vi flyttade hit var det tal om att lägga ner skolan. Nu är det tal om att bygga ut.
Jag ser mina egna barn kasta sig om halsen på kompisar de inte sett på hela lovet. Och jag lämnar och vinkar hejdå till spindelmannen i fönstret. Sen vänder jag hemåt igen. Matar fåren med lite extra kraftfoder, fyller på nytt hö och kokar mig en kopp te. Sätter mig i fåtöljen med datorn i knät och skriver precis det här inlägget.
Det känns fint att vara tillbaka i vardagen igen. Mycket ljusare, lite piggare och betydligt lättare till sinnes.











28 svar
Låter helt underbart trots kylan! Här på västkusten (Falkenberg) snöar det ett dygn för att andra dagen regna, så här är det gummistövlar istället för spark 🌻
17 grader, rena sommarvärmen! Hemma hos oss är det ofta 12-13 grader i sovrummet när vi vaknar. Jag skojar inte, här i källaren där jag jobbar 3-4 dagar/vecka är det oftast 10-12 grader. Då känns det varmt när man kommer upp och solen har värmt upp huset till 16 grader.
Men nej, jag tycker inte att det är ett dugg rimligt och jag och maken bråkar ständigt om elementen får vara på. Snart tar jag väl barnen och flyttar.
Man kan ju inte annat än längta hem till dig! Underbart ljus, ljuvliga färger, hemtrevligt helt enkelt! Blundar och ser mig sitta i ditt kök avnjutandes en kopp kaffe under trevligt småprat. Tack för besöket!
Kram Mathilda
Vill du ha mjölk i kaffe? Och kanske en påtår?
kram och tack för dina snälla ord
Tack, gärna lite mjölk. Och eftersom jag trivs alldeles utomordentligt tar jag gärna påtår.
Kram och tack till dig Clara för en alldeles underbar fin och klok blogg.
Hej Clara! Under Sandra Beijer inlägg om att SvD fotograferat hemma hos henne fanns det intressanta kommentarer om huruvida kvalitetsjournalistik bör va gratis. Jag har för mig att du själv är journalist? Hur ser du på detta och att endast de med råd får ta del av dn/svd osv. Är det ett demokratiproblem?
Jag tycker också att bra journalistik ska få kosta. Tidningar har ALDRIG varit gratis i historien utan det är ett påfund vi vant oss med under några år på internet. Jag tror att allt fler betalväggar är något vi får vänja oss vid.
Problemet är ju att de få kvarvarande nyhetskällor som blir gratis potentiellt också blir ganska skruvade sådana. Som tex rasistiska tidningar som bara driver en enda agenda. Därför har public service en fortsatt viktig roll att fylla!
Så viktig diskussion! Jag är helt enig med Clara här. Tänker också att det inte ytterst är en ekonomisk fråga (det är det också, men inte bara). Jag har varit verksam som journalist i flera år och det är en otrolig utmaning att få min egen generation och efterföljande att förstå vikten av journalistik och dess roll i ett demokratiskt och upplyst samhälle. Jag känner mig ofta orolig för att vi som folk kommer bli fördummande av bruset som följer av internet och sociala medier. Av algoritmer och åsiktsbubblor. Av att allt mer handlar om åsikter före fakta. Jag vet knappt någon av mina vänner utanför journalistiken som har en (digital) tidningsprenumeration och det gör mig faktiskt orolig. Att ha en digital prenumeration hos sin lokaltidning, eller någon riks, eller i vart fall följa nyhetsrapporteringen från SVT och SR – är ju ett sätt att hålla sig uppdaterad om sin omvärld. Jag kan önska att det vore en skyldighet men fattar såklart att det inte funkar så. Men vi behöver prata om det, för de flesta av våra barn kommer inte växa upp med en papperstidning i hemmet, inte något att bläddra i tillsammans och kunna diskutera olika ämnesområden. Så superviktigt att prata om!
Intressant. Jag jobbar en del med ungdomar och tycker mig se en skrämmande utveckling med alternativ media och konspirationsteorier som får fäste när de traditionella är låsta. Jag tror vi hade haft ett bättre samhällsklimat om dn och SvD varit gratis o tillgängligt för alla åldrar, alla bakgrunder oavsett socioekonomi.
Vill slå ett slag för att kolla med biblioteket i din kommun. I Norrbotten kan man läsa SvD, GP och VK bland annat via appen pressreader om man loggar in via biblioteket. Då är det gratis!
Visst vore det fantastiskt. Och välbehövligt! Men vem skulle betala journalisternas löner?
Det finns alltid lösningar, bara man vill. En början kan vara staten o att subventionera det. Jag tror jättestarkt på statens vinster av att bygga en social infrastruktur. Det handlar inte bara om byggen av väggar o nät. Att ha det som det är nu spär på klyftor, till den vita mannens fördel där en SvD-prenumeration är helt självklart – och till den ensamstående utlandsfödda arbetarklassmamman som bor i förortens nackdel.
Staten subventionerar det ju redan till viss del – presstödet är ju ett exempel på det! Tycker att den mest angelägna frågan är att inte låta nedmonteringen av public service fortsätta, för då vet man aldrig vart det slutar någonstans.
Att en SVD-prenumeration är en självklarhet för ”den vita mannen” är dock också något av en utopi. Många är de som skulle ha råd med en dagstidning men hellre läser konspirationsteorier i nätforum och prenumererar på diverse substacks. Och gärna betalar pateronpengar för det…
Jag älskar din text! Men känner mig samtidigt så hopplöst ledsen över den situationen vi lever i. För våra barn går i en jätteskola med massor av problem. En av grabbarna hamnar regelbundet i slagsmål och har inga godkända betyg trots medicinering och hjälp. Den andra vägrar oftast att gå till skolan och är ”sjuk” mest jämt förutom träningsdag. Den tredje tar efter syskonen och har slutat med läxor för att det inte är viktigt. Ingen vill läsa något, ingen vill följa med ut. Det är bara spelandet som gäller. Det är NOLL glädje med skolan. Bara ångest och en önskan om att allt snart är över. Jag vill leva idyllen, men ror i ensamhet.
Jag brukar tänka att vi är bara föräldrar, inte proffs på problem och svårigheter längs vägen. När man stöter på sådant tar man till hjälp. Precis som med andra problem man inte kan mycket om. Låter kanske tarvligt att jämföra sitt barns svårigheter med en bilmotor eller vatteläcka, men ibland behövs en utbildad person helt enkelt!
Ingen förväntar sig att du som förälder ska kunna lösa detta bara för att man älskar sitt barn och typ kämpar på. Sök efter den kompetens som behövs för att hjälpa er familj.
Klart vi sökt hjälp! Men hjälpen finns inte. Resurser räcker inte. Skolan har inte personal, BUP drunknar, soc har viktigare saker för sig. Tillsist är det upp till oss föräldrar att kämpa på.
Så hemskt att det ska vara så. Jag bor i Norge, upplever att många tycker att den längsta vägen till hjälpen har varit att själv lyfta på luren, sen har oanade resurser funnits där. All styrka till er!
Så hemskt att det ska vara så K. Jag beklagar verkligen och kan bara föreställa mig vilket tungt ok du måste dra. När barnen mår dåligt är det omöjligt att själv må bra och samtidigt måste man orka ro och fortsätta framåt – för vad är alternativet? Det låter verkligen tufft för dig.
Det är inte helt lätt. Vi brukar ha läsbingo med en belöning, sist fick de välja ut en sak på bokhandel, vilket fungerar bra hos oss. Sedan så tror jag på att vi vuxna behöver föregå med gott exempel genom att läsa själva.
Hej K, Förstår verkligen att det känns svårt…Vill bara titta in och säga att du är inte ensam❤️Det finns tyvärr massor av barn med både skol- och spelproblem, själva kämpar vi dagligen med våra på olika sätt. Ibland kan man undra varför det hjälper att höra att andra har liknande eller samma problem, men det kan bl. a. göra så att man inte känner sig som en dålig förälder som gjort fel…(Även om vi alla gör fel såklart) Men de allra flesta föräldrar kämpar verkligen så mycket vi orkar och ofta mer än så❤️ Det är enormt utmanande att vara barn och ung i dag, likaså att vara förälder…Du skriver att ett av barnen medicinerar, och jag vet naturligtvis inte varför, men har ni neuropsykiatriska diagnoser i familjen finns t. ex. bloggen Supermamsen, som skriver öppet och väldigt bra om sina barn och skolfrånvaro, och även har råd att ge utifrån erfarenhet! Sedan ändrar sig mycket över tid också! Vår äldsta hade hög frånvaro hela skoltiden, men älskar nu gymnasiet☺️Vår yngsta son var speltokig, men för ett år sedan började han på gym, och nu spelar han väldigt lite jämfört med förut. Så ge inte upp, även om det känns hopplöst, utan ge dig själv credit för allt du säkerligen gör för de dina, och fortsätt kämpa🤗KRAM!
Hej!
Nu blev min morgon så härlig när jag läst din text. Känns som man vore där framför spisen i värmen och tog en kopp kaffe. När jag var yngre åkte vi ofta spark, det roligaste som fanns på vintern.
Tack för dina underbara texter.
Maggie
Tack Maggie för att du läser. Glad att du uppskattar min blogg
Heja vardagens alla små och stora mirakel. Jag tar med mig den där kramen min yngsta gav sin lärare när hon anlände skolan denna ljusa och hoppfulla måndag morgon.
Så fint!
Så stämningsfullt och vackert skrivet! Oj, minus tjugo🥶Här blev snöfallet regn i morse, och min yngsta hade svårt att komma i väg till skolan. Men till sist gick det, vilket gör att även jag nu slagit mig ner vid datorn för att jobba. Önskar dig och er andra en fin måndag🤗
Alltså tack! Du har en förmåga att beskriva som gör att jag känner att jag får vara med. I en värld som är så långt från min egen. Tack! Du berikar mitt liv.
TACK för de fina orden Sara
Vilken fin vardagsbetraktelse! Tack Clara!