Något jag fått uppleva genom åren men också sett hos många andra influencers. Det är vänligheten, kärleken och omtänksamheten som väller fram när man dåligt. Hur en följarskara kan vara en balanserande kraft som peppar den som vågar visa sig svag.
Jag tror att det finns en enorm styrka i att dela svåra upplevelser och att märka att man inte är ensam. Ofta fokuserar dock media på de negativa konsekvenserna av sociala medier – och därför glöms det här fenomenet bort. Men att modigt dela med sig av sin ohälsa är ju till exempel vad Therese Lindgren gjort genom åren, vilket starkt bidragit till att hon blivit så stor och älskad.
Jag har också mått dåligt i perioder och oftast varit transparent med det. Och av de kommentarer som rört det, har har knappt fem kommentarer på hundra varit elaka. De flesta är enormt stöttande och snälla när man inte mår bra.
Jag tänker på det som en fråga om balans. Där influencern och läsarskaran existerar i någon slags symbios och där följare balanserar upp det som influencern berättar om. När det är mörkt försöker man att göra det ljusare.
Men baksidan av denna balansakt är att inte bara det svåra balanseras – utan också det som är bra. Kanske görs det inte medvetet, men det sker likväl. Den som kommer för högt ska plockas ner igen. Den som lyser för starkt ska dämpa sig. Och det är ett utjämnande som kan kännas fruktansvärt för den som äntligen kravlat sig upp ur ett hål. Ska jag ner dit igen? Får jag inte vara glad?
Det här strävan efter balans skapar också en märklig dynamik mellan följare och influencer där ju större och mer älskad någon är – desto mer avskydd och provocerande blir den på samma gång. Bianca Ingrosso har sannolikt aldrig varit mer älskad och mer hatad än hon är precis just nu.
Egentligen är det inte konstigt att det blir så här. Vi människor verkar i regel ha lättare att stötta i motgång än att glädjas i medgång. Tänk efter själv: Hur många vänner har du som du kan ringa och tjoa med när du fått en oväntad löneförhöjning? Till vem i din bekantskapskrets för du vidare ett fint beröm du fått höra om dig själv? Till vem kan du berätta det du gjort som du är allra mest stolt över – och veta att den personen bara kommer att bli glad för din skull? Inte känna konkurrens. Inte genast jämföra dig med sig själv.
Vem är den personen i ditt liv? Ett syskon? En förälder? Eller en riktigt, riktigt nära vän? Finns den personen ens?
Jag vet bara att ju jobbigare jag har det desto finare blir kommentarsfältet och i takt med att jag mår bättre så hårdnar det igen. Och det är ju lite sorgligt förstås – men det är en evig tur att det i alla fall inte är tvärtom. För då skulle jag inte ha orkat hålla på så länge.
34 svar
Jag antar att den som inte själv mår toppen kan ha svårt att svälja när andra gör det. Och då kryper gärna avundsjukan fram. Man ser den man följer som en som styr sin tid, en som har råd att bo i hus, en som har familj, en som orkar baka och städa och pynta, en som har snö när det är vinter och en som minsann inte har samma skitliv som man själv, man ser en som man tror inte vet hur det är. Livet.
Jag tycker människor har lätt att glädjas i medgång och svårare att veta hur de ska stötta i motgång. Men din analys gällande just bloggar kan stämma, kanske är det mänskligt att vi dras till negativa nyheter/mordpoddar/ influensers som berör med olika utmaningar i livet eller med sig själva.
Jag tänkte på precis det när jag såg kommentaren om “alla” utmaningar du nu kör. Tänkte att synd att det ligger närmast att se det från det perspektivet.
Det hade varit starkare att orka konstatera att det här är en person som nu mår bra och är stark och har mycket energi för dessa små projekt – men jag som inte orkar det, kan bara konstatera att “kul för henne” och scrolla vidare.
Blir ledsen över hur förvånande ofta man direkt tar det som kritik mot sig/sin situation.
Det var jag som skrev den kommentaren. Det var inget illa ment från min sida, eller tänkt som kritik mot Clara. Jag tog heller inte Claras inlägg om grönsaksutmaningen som någon kritik mot min person. Jag gav uttryck för min känsla i stunden, precis som jag kunde ha gjort om jag pratat med en kompis. ”Att du bara orkar, jag blir trött bara jag hör dig” hade jag kunnat säga då, med glimten i ögat utan att mena det heller som någon kritik. Jag är jätteglad att Clara lyfte upp kommentaren för det var så intressant att läsa alla andras kommentarer om utmaningar. Diskussionen i kommentarsfältet är en stor del av behållningen med bloggen tycker jag. Jag älskar Claras blogg och tycker om när inläggen väcker mina känslor av olika sort!
Jag får så många tankar om det här. En intressant fundering för mig själv är följande: varför går jag in på din blogg i princip varje dag? Det är mycket som vi har gemensamt, men även i det gemensamma går våra åsikter och preferenser åt olika håll. Det som inte jag håller med om väcker ofta intressanta tankar hos mig själv. Kommentarsfälten till somliga inlägg är rena guldgruvorna, somliga värda att läsa flera gånger om. Du är generös på ett sätt som ändå visar att du håller på viktiga gränser. Du bjuder helt enkelt på ett rum som det är trevligt att hänga i.
Emellanåt är jag inte bara en glad läsare, utan också en avundsfrisk (syrrans uttryck) följare. Avundsjuk utan att vara det minsta missunnsam. När det hettar till på ett sätt som jag upplever negativt i ditt kommentarsfält ser jag däremot ofta sårade läsare, personer som inte har “resiliens” gällande vissa frågor, personer som har svårt att hantera avundsjuka eller bara personer som inte håller med en specifik åsikt. Somliga kan uppföra sig, andra inte. Passivt aggressiva kommentarer är till exempel luriga. De gör ont, men man ges inte riktigt tillfälle att svara på dem. Jag tänker att när du skriver som Underbara Clara spelar inte negativa kommentarer särskilt stor roll, men när Clara Lidström utelämnar sitt innersta och blir attackerad spelar det mindre roll att det ingår i arbetsuppgiften att förväntas kunna hantera sådant. Det gör ont för alla att hamna i någon annans skottlinje.
Efter den uppsatsen (ursäkta) vill jag bara säga att jag är glad att jag hittade hit sent omsider och glad över att du har kämpat dig vidare i den här inte alltid helt lätta dansen med dina följare.
Scrollade några inlägg bakåt efter att ha läst detta för kände att “nja, är det verkligen så?”, och är inte nu heller beredd att hålla med. Det som slår mig är snarare hur mycket interaktion läsare emellan som sker i kommentarsfälten och hur Fina helt okända människor på internet ändå kan vara mot varandra! Vilket mäktigt forum för medmänsklighet du har Clara! Hittar inget hårt klimat alls bara en massa värme ❤️
Analysen utgår ifrån tendenser jag sett under sjutton år som bloggare. Och under år av att följa andra influensers. Dvs inte baserat på ”några inlägg bakåt”.
Medmänskligheten i kommentarsfälten med den som har det svårt är precis vad jag försöker lyfta i detta inlägg – för det är något otroligt fint! ❤️
Funderade på, utifrån det du skrev, vad som skulle kunna göra att jag slutade läsa din blogg och vad som gör att jag forsätter läsa den år efter år. Började när Bertil var runt 1 år.
Och så inser jag att det är lite som en kär, gammal, nära vän; när man har kommit över någon viss gräns av år av vänskap, sådär 7-10 år, så har man varit igenom så mycket, sett så mycket, följt så mycket att det är få nya saker som skulle göra att vänskapen inte består.
Och kände att det är lite samma med mig och din blogg; nu har jag läst den så mycket, läst dina olika texter, följt dig i olika år, olika säsonger, olika måenden etc. etc. -och jag är glad kvar! Jag gillar ju dig! Och då är det få saker som skulle få min läsning att inte fortgå.
SÅ; tack för att du håller i och gör det du tror på; i både med- och motvind. Att du fortsätter göra det du tror på, och inte nödvändigtvis det vi läsare tycker hit och dit, det gör att det blir äkta. Och något annat än äkta, det vill i alla fall inte jag ha.
Tack Rebecka! Det gör mig jätteglad att höra =) Fint att du fortsatt läsa genom åren
Hej Clara!
Jag har aldrig svarat direkt till dig och det har jag tänkt på så här kommer det:
Du har en fantastisk blogg! Den enda jag följer regelbundet. Jag ser fram emot varje nytt inlägg oavsett vad det handlar om.
Dina texter är alltid välskrivna och ofta med bilder som berör. Du vågar vara stark och stolt men även visa några av dina motgångar (hittar inget bättre ord just nu men jag hoppas att du förstår vad jag menar). Jag gillar balansen.
Jag har stöttat dig i det tysta sedan i somras och läst de flesta inlägg du skrivit även bakåt i tiden.
Du har fått mig att ansluta mig till ett politiskt parti, dock gör jag inte så mycket mer i dagsläget. Men att gå med i ett parti var i alla fall ett stort steg för mig.
Så tack för alla inlägg som du skriver! Tack för att du finns!
🌹🌹🌹💚 💚 💚
(Min favoritfärg är grön därav gröna hjärtan)
Så intressant att jag ganska nyss efter jag läste detta fick förslag om att lyssna på din mans podd Yogalärarna i min poddspelare, och valde en avsnitt där det diskuteras huruvida yoga måste vara jobbigt eller inte.
Jakob är i avsnittet ganska kritisk till yogapass med budskap om att praktiken ska vara till exempel “kravlös” eller utan fokus på prestation, för grejen är väl att lära sig något? Och då krävs viss prestation. De börjar prata om poängen med att se det man gör som något viktigt, fast det utåt sett kanske verkar banalt och ickerelevant, precis såsom barn ser sin lek som livsviktig (för att den är det) och hur vi i våra jobb behöver känna att det vi gör är viktigt för att komma någonvart med det.
På nåt vis fick det mig att tänka på det här inlägget, och det inlägg som handlade om att folk kan bli provocerade av exempelvis dina utmaningar. Jag hör absolut till dem som kan bli provocerade och känna mig dålig när andra verkar ha ett sånt jävla flow och pepp i livet. Och jag inser nu att det nog har att göra med en avundsjuka över förmågan att ge vikt till det man själv gör. Jag har så otroligt svårt att göra det. Jag kan börja med saker men lägga av för att vad fan spelar det här för roll för nån? Hur kan det vara viktigt? Att jag ska brodera, äta grönsaker eller göra en yogaposition, vem fan ska bry sig?
JAG ska bry mig ffs! Och jag tror att om jag ger vikt till det jag själv gör och min eventuella framgång i det, så kommer jag att kunna se vikten av andras framgång och i förlängningen välmående. Jag tänker att det är en av de grejerna du är bra på.
Så tack till dig och din man för gott omedvetet samarbete i att ge mig nya insikter om mig själv och andra 😉 Jag ska genast börja ge det jag väljer att göra lite mer tyngd.
Jag tror att i många fall då någon upplever det jobbigt att ta del av alla utmaningar etc. beror det på att vi så ofta jämför oss med vandra. Och att det skapar en stress hos oss. När jag läser dessa kommentarer önskar jag att jag kunde ta bort detta ok av jämförelse från läsarnas axlar eftersom det tar så mycket energi.
Jag har efter lång tid insett att jämföra sig med andra är helt orimligt. Jag lever med flera kroniska sjukdomar, ett barn som ska genomgå NPF-utredning och ett annat som kämpar med mobbing, ångest och panikångestattacker. Hur ska jag då kunna göra lika mycket som Clara eller mina vänner som har helt andra förutsättningar? Min vardag består dels av att hjälpa den yngsta hantera sina starka känslor, förebygga raseriutbrott och när de uppstår minimera skadorna för omgivningen. Och dels samtala, göra andningsövningar och hindra det äldsta barnet från att skada sig själv.
Detta tar såklart massor av tid och energi och då är det orimligt att orka med utmaningar, tex träna inför Göteborgsvarvet. Mitt nyårslöfte för i år är att härda ut en dag i taget. Det är en lagom utmaning för mig och att orka med våran vardag är på många sätt en större och svårare utmaning än att bestiga ett berg! När jag lägger mig på kvällen är jag galet stolt över mig och min man som orkade med ännu en riktigt jobbig dag.
Jag blir bara genuint glad och fascinerad över att läsa om dessa utmaningar och allt Clara och andra läsare orkar göra med sina familjer. Och eftersom Clara har vishet nog att gång på gång förmedla sin tacksamhet över allt det fina hon har får jag det svårt att vara missunnsam. Bloggen ger mig istället en glimt av livet utanför vår bubbla. En påminnelse om att det finns hopp. Tack för det Clara! <3
Intressant inlägg. En aspekt är ju också att välmående ibland kan generera lite tråkigare innehåll. Ibland när jag själv har perioder av att må riktigt bra kan jag uppfatta mitt liv som lite platt. Ett visst skav brukar ge lite intressantare tankar och funderingar. Tack för en bra blogg.
Bra reflektion !
Ha, ja! Har en väninna och vi blev vänner när hon och jag mådde kasst. Hon är en av mina närmsta. Sen har vi båda mått mkt bättre och nu är det väl så bra det blir – och jag upptäcker förskräckt att hennes glada jag är rent ut sagt asjobbig och även ganska tråkig. Kanske hon tycker samma sak ^^
Ville bara säga att ditt vinterprat har fått mig att ändra hur jag tänker och lever. Jag väljer återhämtning, jag bokar tid för träning och jag säger nej till det som egentligen inte är mitt jobb (men som jag annars gjort ”för att vara snäll”) och vågar tacka nej till sociala tillställningar som jag inte vill gå på. Så tack – från djupet av mitt hjärta.
Jag och övriga här på bloggen är följare-vare sig mer eller mindre.
Jag VET att jag inte har en susning om ditt riktiga liv. Du Clara har dina vänner och din stora familj så jag förstår inte riktigt diskussionen. Är det något jag missat ?
Jag har inga åsikter om vare sig dig eller Bianca och jag kan jag inte tycka något om henne eller om dig som person.
Det enda jag har åsikter om och följer/ gillar eller inte gillar så är det själva inläggen Jag kan tänka”Tänk så mkt snö i Västerbotten ” ”Vilken gräslig kaffekanna” ”vilken underbar veranda” ”Vad mysigt med matlag” ”Typiskt barn i den åldern” ”Det var ett bra tips att tänka kring träning ” ”Det skulle aldrig funka för mig ”etc.
Bloggen är en sak- personerna bakom bloggarna något annat. Du är inte din blogg men du fotar lite och delger lite glimtar. Detta är en blogg och inga riktiga relationer. Och jag är en följare – vare sig mer eller mindre. Utbytbar och ger inkomster och reklampengar till din blogg genom att jag läser. Ungefär som en tidning, en skådespelare eller en författare man tycker är bra och följer på avstånd. Någon följer kungahuset och läser allt om det men de känner fördenskull inte prinsessan Victoria.
Angående framgång på riktigt så
lovar jag dig att jag skulle tjoa så det stänker om det om mina livsvillkor förändrades och mina vänner skulle också glädja sig jättemycket. De skulle glädja sig stort för det tillhör det riktiga livet och kärleken vänner och familj emellan. Det går dessutom bra att bli glad och lite avundfrisk på samma gång när vänner lyckas.
Men om du säger att vissa bloggare får mer sympatier när det går illa så är det säkert så.(ingen aning, läser endast din blogg) Men riktiga sympatier tror jag Clara (personen Clara ) och vi alla endast har i riktiga relationer och inte på en blogg! Det kanske blir så som bloggare att ni tar intryck och styr inlägg för sympatier men oavsett är vi läsare inte riktiga relationer hur mkt vi än hejar och förhoppningsvis skriver trevliga saker.
Jag har exempelvis hört om människor som gråter när någon artist dött osv Jag har alltid tyckt det varit konstigt. Man kan tycka att det är tråkigt men det är ju ingen riktig relation mellan en artist och dess publik, likaså mellan en bloggare och dess följare. Visst kan jag få inspiration av ett bra inlägg men det är inlägget som ger exempelvis en bra tanke och det är inte en relation till skrivaren av inlägget. En låt kan betyda mycket men det är låten i sig, inte en artist jag inte känner. Om känslorna är så starka att man blandar ihop detta behöver nog läsarna tänka över sina liv och satsa mer på det riktiga livet med riktiga relationer.
Så tänker jag, med all välgång, ny inspiration, och lycka till oss alla.
Intressant, du har rätt vi behöver nog alla påminna oss om det du skriver.
Åh vad fint du sätter ord på precis vad jag tänker varenda gång det blir en ‘storm’ i kommentarsfältet🙄… Speciellt när det blir mer eller mindre påhopp på hennes mer privata livsval som små utmaningar och underkläder mm.
Förundras alltid över att folk blir så provocerade och inte kan ha en hälsosam distans till det hela. Det Clara gör har ju egentligen ingenting att göra med oss läsare och gillar man inte ett specifikt blogginlägg etc så är det väl bara att rycka på axlarna åt det för det har ju inget med mig att göra. Det är hennes liv och INTE mitt. Jag har definitivt nog med mitt eget verkliga liv och mina egna problem – som INTE har något med Clara att göra.
Däremot kan jag ibland bli inspirerad till en 15-min städutmaning – passar perfekt i mitt eget liv just nu – eller ett recept som låter gott eftersom det passar mig. Men annars är jag bara så tacksam över att jag får läsa om ett annat typ av mysigt liv – men som inte är mitt och mina val – och njuta av vackra bilder och kloka funderingar mm. Visst kan en liten, liten hälsosam avundsjuka hugga till inombords ibland (har dålig ekonomi tex och kommer aldrig få barn) men det har ju självklart ingenting med Clara och hennes blogg att göra och inget jag skulle drömma om att lasta henne för.
Jag vill bara flika in att jag grät när Anna Lindh mördades. Inte för att jag kände henne. Utan av sorg för vad som nu inte blev. Att Sverige inte skulle få sin första kvinnliga statsminister och att vi förlorade sån oerhört duktig ledare.
Så kan man väl känna om en artist som dör. Man sörjer musiken som inte blir. Konserten man aldrig kommer få gå på. osv.
Såklart att vi blir uppskakade och förtvivlade när AnnaLind blev skjuten. Det var ju ett angrepp på vår demokrati. Men det är inte personen Anna vi sörjer utan som du skrev det som inte blev. Jag minns när Palme blev skjuten det blev ett helt annat Sverige efter det (oavsett politiska sympatier)
Här om dagen såg jag Morgan Alling när han sa på insta ”Älskade vänner, välkomna på min föreställning ” Som artist tycker jag mkt bra om Morgan men om jag är hans ”älskade vän” vad säger han då till sina riktiga vänner . Det är den där uppblandningen jag tycker är märklig och det är som samhällsfenomen något helt nytt. Förr sa man knappt jag älskar dig till sina egna barn nu är det till hela världen och unga kan inte skilja mellan riktiga och nära relationer och relationer längre bort. Därför blir de arga på exempelvis bloggare.
Undrar förresten om Clara har personer som går i hennes trädgård och tror de är hennes ”kompis ” . Hur som helst, orden är viktiga och dess värdeladdning något att tänka på.
Även om det inte är exakt så jag hade uttryckt det så håller jag med! För mig är Underbara Clara underhållning i form av en följetong. Lite som en serie. Och lika lite som jag känner skådespelaren bakom en karaktär i en serie känner jag ju skribenten bakom bloggen.
Sen kan jag ha åsikter om vad en stor plattform av något slag sänder ut, både positivt och negativt. Och det tänker jag är okej att uttrycka i form av konsument av produkten. Men kan också uppleva att både följare och influensern (alltså generellt för hela gengern inte bara aktuell blogg) blandar ihop företag och person. Tex med att skriva orimligt kommentarer men också att svara orimligt på kommentarer.
I Anders Hansens Din hjärna vill jag minnas att han säger att vi människor bryr oss så mycket om skvaller om kändisar för vi tror vi känner hen. Vilket jag tänker är lite tjusningen och förbannelsen för social media – man upplever att man kommer någon så nära men samtidigt kommer man inte nära alls. Och jag förmodar att influensern känner att kommentarer är riktad mot personen även om den som skrev kommentaren inte har en susning om ens liv. (Sen finns de ju alltid galna personer som går över orimliga gränser, men det finns de ju alltid och är en helt annan diskussion tycker jag.)
Precis så!
Jag förstår att det är jobbigt när människor kommer med pekfingrar och tjuvnyp men jag hoppas att alla kan skaka av sig det hyfsat och söka stöd hos sina allierade!
Själv har jag sällan haft någon som stöttat mig, jag är sjuklig och fattig och därav är det fritt fram för i princip vem som helst att vara otrevlig eller ännu värre, man skulle kunna säga att jag är rättslös och inte värd i princip någonting i någons ögon, ja, om jag inte fixar och är passupp i någon annans liv, då finns tydligen ett visst värde.
Vi har alla våra ok att bära på. Förut kunde jag bli omotiverat grinig men det passar liksom inte riktigt mig, jag mår dåligt av det.
Ja nu blev det långt men man får söka stöd hos dem som är nära (om man har sådana) och försöka låta annat bara rinna av en.
Hoppas ni får en fin dag!
Din fråga om vilka vänner man skulle ringa med ett glatt besked om löneförhöjning eller berömgjorde mig nästan ledsen, betyder det att folk har vänner som INTE skulle kunna ta med ett sånt samtal positivt?? Jag har väldigt få vänner, men alla skulle bli glada för min skull om något kul hände. Är man ens vänner annars?
Håller med dig helt och fullt. Riktiga vänner har man några stycken och vi gläds på riktigt om det händer något roligt.
En bloggare däremot är som en artist och på långt håll utan relation till sina följare. En del artister säger ”Älskar er” Det gör de såklart INTE
De älskar att de får applåder och den känslan när folk uppskattar det som de gör. Ungefär som i vanliga yrken när man ser att ett arbete lyckas.
Så det här med när intagrammare bloggare artist skriver ”Åh ni är så fina, älskar er” Är det ett falskt vis att binda sina läsare till sig. Att skapa falska bindningar eller om vi ska vara krassa få större publik , ibland tjäna så mycket pengar som möjligt.
”Åh mina fina följare” ? Det är vi inte! Vi är enskilda personer som går in på Claras blogg för att vi tycker hon skriver trevligt och ibland tänkvärt vare sig mer eller mindre.
Snart ska jag lyssna på Spotify och en podd och jag har ingen relation till dem hur kärvänligt de än kan försöka lura oss att tro det.
Clara har i 17 år jobbat med detta. Hon jobbar med att säga vad hon tycker och vi är en publik. Vi är hennes affärsidé som gillar att lyssna. BASTA 😊 Nu går jag ut i mitt riktiga liv och kommer att vara där hela dagen!
Hej och tack Clara för att du tog upp detta. Läste en intervju med Malin Persson Giolito (eller var det ett prat?) där hon berättade att hennes pappa GW hade sagt till henne precis när Störst av allt slog igenom att nu skulle hon se vilka som var hennes riktiga vänner, för det skulle vara de som stannade kvar när hon blev framgångsrik och orkade se henne tjäna massor av pengar och bli känd.
Så kanske ordspråket skulle vara i framgången och välmåendet prövas vännen istf i nöden.
Önskar dig framgång och välmående och allt du drömmer om och hoppas på för dig och din familj och era vänner. Tack för att du delar med dig!
Det är sant, det är viktigt att ha någon att dela olika framgångar med. Allt som går bra, likaväl som bakslag, sorg och bedrövelse.
Jag är tacksam för jag har många att dela olika saker med. Gud som vet allt, min man som vet det mesta , mina barn. Min mamma, min pappa var fantastisk, mina syskon, särskilt systrarna. Min storfamilj. Jag är så tacksam och glad för dem alla. Alla är så bra på olika vis. Passar in i ens liv. Liksom pusselbitar i ett pussel.
Att fira sig själv när det går bra kan man ju göra. Det är bra att visa sig själv uppskattning. Peppa sig även när det känns svårt. Vad blir du glad av? Gör det!
Det är ju så lätt att jämföra sig med andra. När den enda man egentligen kan jämföra sig med är sig själv.
Det sa min bildlärare till oss många gånger.
Det enda sättet du ser verklig utveckling det är när du jämför med det du själv gjort tidigare.
Man kan härma andra, efterlikna, ha föredömen. Men din egen förmåga och framgång går egentligen inte mäta mot någon annans. Den är din, bara din och utgår från dig och vem du är.
I skolan och arbetslivet mäts våra förmågor mot varandra men det borde inte få ta vår glädje över vår personliga utveckling och våra framsteg.
Jag försöker alltid peppa barnen att inte jämföra sig med andra utan fokusera på sig själva och sina egna personliga framsteg. Vara glada över dem.
Det fina med det är att då kan man lättare glädjas över hur det går för andra. Då ligger tävlingen nere typ. Det finns ingen att vinna över eller känna sig underlägsen eller överlägsen.
Däremot kan man gärna peppas av andras framgång tycker jag. Av andras arbetsiver, uthållighet, glädje, tålamod mm och låta det smitta av sig på en själv.
Kanske en slags tröghet bland följarna. När en skriver om sådant som är svårt så lockas kanske en viss typ av läsare som följer för att de får stöd, pepp och känner gemenskap. Följarskaran ändras. När en sedan skriver om allt som är bra/bättre så finns det kanske följare som inte längre känner samma gemenskap eller inte mår bra av att påminnas om att livet på många sätt är orättvist. Men sluta läs då tänker ni. Det är ju ändå ett fritt val. Men man ger ju kanske inte upp direkt. Det är ju som flera som beskriver bloggen som en kär gammal vän. Och vi som följt dig länge vi följer dig i med och motgång och blir extra glada när det går bra. Du kanske tappar några följare på sikt, några skriver giftiga kommentarer men du vinner alltid i längden.
Avundsjuka är också en märklig grej. När jag hade som mest barnlängtan och var galen av barnlöshetssorg så stod jag inte ut med att sitta i fikarummet på jobbet och lyssna på alla småbarnsföräldrar prata om sina barn. Det var så skönt när min kurator sade att det var en helt rimlig känsla att vara avundsjuk. Och att jag inte behövde skämmas. Att jag inte behövde vara storsint. Att jag fick gå undan. Att det var rimligt att välja bort visst sällskap. Det var också lättare att glädjas med de som jag visste hade fått kämpa för sina barn.
Har du läst ”the big leap”? Tänkte direkt på ”upper limit problem” som författaren pratar mycket om. Bara att ha de glasögonen har hjälpt mig att se när jag sätter krokben för mig själv, och jag tänker mig att liknande strategier kan appliceras när det är andra omkring en som har svårt att glädjas när en lyckas. Med det sagt så förstår jag att du funderar över varför det är såhär. Där har jag inget bra svar 🤔
Jag tänker på en annan balanserande effekt bland blogg-läsarna. När jag läser igenom kommentarsfältet i din blogg slås jag så ofta av att det är en så stor mix på åsikterna där. Lika många som avskyr Rooneys Samtal mellan vänner, älskar densamma. Och det är så uppfriskande att inse ibland; att vi är så väldigt olika som människor och att det sällan finns ett rätt eller fel utan vi kommer från olika ingångar och tycker olika. Åtminstone när man ser diskussionen som en helhet, så finns det ofta en balans. Och för mig som har lätt att ryckas med i vad andra tycker och tänker ger det också perspektiv, att vilken åsikt man än har så finns det de som håller med – och de som inte gör det.
Fint och klokt!
Alltså, så bra uttryckt! Tycker att Sandra Beijer och du har en sån klok blick på bloggen, relationen mellan bloggaren och läsaren.
Lite ledsen blir jag också – känns knäppt det där att det ska vara så svårt att inte “trycka till” den bloggare man blir provocerad av. Känns helt galet på olika krav som ställs på bloggare av olika läsare och “kommenterare”. Det är ju en ynnest att få inblick i andra människors vardag, och att få följa med i det ni väljer att dela med er av. Det ger vila och pepp. Har svårt att se hur man som läsare kan mena sig ha rätt att ställa krav på en blogg. Läs eller gå vidare?
Och nu hade jag önskat att det gick att gilla kommentarer i bloggen också, flera ovanstående var spot on!
Tack snälla för alla roliga, fina, intressanta och välformulerade kommentarer i detta inlägg. Blir så jäkla glad för att ha så vettiga och bra läsare!
kram