Igår bjöd Västerbotten på plusgrader och de snötäckta vägarna förvandlades till framforsande bruna floder. På torget i stan stod människor och blundade mot solen, med mössan uppdragen i pannan och jackan neddragen i halsen som för att låta solen nå in överallt. Själv lät jag kappan fladdra öppen och brydde mig inte om att ta på mig vantar. Ville känna den milda luftens smekning mot huden.
När jag kom hem på eftermiddagen stod dörren till verandan öppen och Bertil satt där ute och målade.
Så hoppfullt det känns just nu. Ljuset som betvingar mörkret.
5 svar
Tänk att ett så kort och enkelt inlägg kan vara så vackert att det rör mig till tårar. Tänk att vi har överlevt vintern?!
Så härligt vårlikt! Här oppe i Kirunatrakten viskar våren i solens strålar och i går droppade det ur stuprännan! Men annars är här ännu en del kyla kvar -11C just nu och i natt kring -25C men nätterna är ju en annan sak… nattetid vilar den våren för att ta nya tag nästa dag igen och töa upp ännu några droppar…
Igårkväll gick jag ut en liten sväng och det luktade så gott. Ni vet, doften av snösmältning som har frusit. När det har töat och droppat hela dagen, sedan när solen går ner och temperaturen tickar ner på minusgrader. Då luktar det som om tiden stannat, våren har tillfälligt frusit till is.
Åh 🥹 fint beskrivet! Vet precis
Jag håller med, det är ljusare på morgonen! Det var sol i går! Jag och yngsta har bestämt oss för att gå extra promenader i veckan. Och så kan man läsa om något annorlunda, och hoppfullt, tycker vi i alla fall, som vi gjorde i går, hos mig. Önskar dig och er andra därute en fin vecka🤗🌞Kram