Den här måste vara den första riktiga vårdagen. Storvägen som löper längs byn och som jag ser på avstånd från vårt köksfönster, liknar mest en myrstig. Precis alla verkar vara ute och traska. Och alla ungar har dragit fram cyklarna och hojar runt i hög hastighet, yra av frihet.

Jakob och Emil har tagit upp en stor vak för att bada i. Storpojkarna försvann ner mot byn för att leta leksugna kompisar. Och jag har tagit Ulf till sitt första barnkalas, finklädd efter eget huvud. Röda jeans, blårutig skjorta, en för liten skinnjacka med en sjörövarrock utanpå. Och som avslutning en festlig luva med stjärnor i orange och blått. Med en lång strut längst ut som Ulf stoppade in i bröstfickan på skinnpajen. Han bar paketet med stort allvar och ropade plötsligt

-Ta det fort mamma! Annars kommer jag öppna!

Ja, så stor var spänningen trots att han ju visste precis vad som låg där i. En förpackning såpbubblor och en sammetslen rosa kanin.

Jag har matat fåren, vikt in tvätt, och tagit fram och skrubbat mina tygskor rena med bikarbonat, galltvål och tandkräm. Men nu ligger jag på verandan och hör hur en kalastrött Ulf fridfullt vattnar krukorna. Min första blombukett för året har jag också fått. Två små tussilago som vågat sig fram invid husväggen. Omilt uppryckta av en barnhand och med så korta stjälkar att de knappt når upp ur äggkopps-vasen. Det är lycka, det!