Kanske sist i Sverige har jag sett SVT-serien Händelser vid vatten. Jag och Malin har redan avhandlat den i åtminstone två poddavsnitt, eftersom det funnits så mycket att prata om. Men nu vill jag skriva om den ur ytterligare ett perspektiv. Nämligen det rent ytliga. För jag kan inte komma på att något jag sett de senaste åren inspirerat mig mer stilmässigt. Eller ingjutit mer mod.

Det ideal vi idag ser i sociala medier är så perfekt. Selfies befriade från minsta por. Putiga cellulitfria rumpor med smala midjor. Fillers under ögon, i kinder och i läppar. Botox som gör pannan slät och uttryckslös. Silikonbröst och hårextensions. Lägg sedan till det överdrivna poserandet. Där man självmedvetet vänder den bästa sidan mot kamera, svankar och putar med de rätta kroppsdelarna för att få till en bra bild. Folk försöker inte ens låtsas vara coolt obrydda. De visar sin bryddhet hur tydligt som helst.

Det utseendet är förstås väldigt vackert. Symmetriskt, lent, rent. Kardashian eller Bianca-kompatibelt. Kvinnor ser ut som vandrande instagramfilter. Vrålsnygga människor som dessutom pratar explicit om sex och ständigt anspelar på sex i sin mediepersona. Men som utifrån nästan uppfattas som asexuella. För när det är så enormt välgroomat, kontrollerat och fixat – ja då förstår man att här levs livet framförallt för att tukta kroppen – inte njuta av den. Det är Barbie & Ken-estetik. Tar man av dem underbyxorna så är det slät formgjuten plast där nere.

Men i Händelser vid vatten osar det sex! Men inte på det där perfekt glossiga sättet utan synliga rynkor eller plitor. Tvärtom faktiskt. Ta till exempel Asta August som spelar Annie Raft. Hon är osminkad, går utan bh, har långt utsläppt hår som ibland är ganska stripigt. Hon har oansat könshår, svart hår under armarna och givetvis också rikligt på benen. Hon utför mycket lite av det som idag krävs för att passera som en attraktiv kvinna i offentligheten. Och teveproduktionen gör heller inget för att göra henne vackrare genom smickrande bildval och vinklar. Nej hon ser verklig ut. Som en hyfsat vanlig kvinna. Och hon är HET! Och så vacker!

Varför? Jo för att det är på riktigt! För att hon inte självmedvetet kontrollerar varje min och blick framför kameran – så som nästan alla kända kvinnor och män gör idag. Även många skådisar som befinner sig i karaktär verkar ju ha fullt upp med att framförallt leverera utseende. Men Annie skildras inte som perfekt på något vis. Och ändå lyser hon i varje jäkla sen!

Jag känner igen den här obrydda estetiken från fotoalbumen med mamma och pappa som unga. De var lika snygga, coola och vackra. Trots att min mamma inte verkade använda ett spår av smink och definitivt inte bh. Inte rakade hon sig heller. På bilderna ser hon ut att vara sig själv. Hon poserar inte.

Att se Händelser vid vatten släppte loss ett sug i mig som jag inte haft tidigare. Ett sug efter helt andra människor. Sådan som aldrig syns någonstans i offentligheten längre. Och ett sug efter rent konkreta saker som…

Att bära linne utan bh under. Mjuka, lågt sittande och hängiga bröst är fina.

Hår under armarna. Och då menar jag rejäla buskar!

Ansikten med mimik. Som kan röra sig, som har födelsemärken och plitor. Som kan uttrycka känslor och är själfulla. Inte kontrollerade, behärskade av botox och stela av självkontroll.

Generellt minskad självmedvetenhet. I tonåren var ju självmedvetna spännisar det töntigaste som fanns. Idag är vi spännisar allihopa. Och det verkar dessutom funka dåligt för oss. För trots att vi blir mer och med bildsköna och “perfekta” har vi svenskar allt mindre sex. Vi vaxar, gör fillers, förlänger och förstorar. Samtidigt sinar lusten. För vem hinner njuta av sin kropp när man har fullt upp med att tukta den?