1a maj och jag tÀnker pÄ alla lÄgavlönade kvinnor inom skola, vÄrd och omsorg som bÀr upp det hÀr samhÀllet. Ofta pratar man om utmattning som nÄgonting som drabbar prestationsprinsessor som inte lÀrt sig sÀga nej. En sjukdom för för duktiga flickor som borde sÀnka sina ambitioner i karriÀren. Det Àr ett sÄ elakt sÀtt att lÀgga skulden pÄ individen istÀllet för strukturen.

Sanningen Àr att vÄrt land gÄr runt pÄ att framförallt kvinnor arbetar över sin egentliga kapacitet. Inte minst inom skola, vÄrd och omsorg. För kort om personal pÄ för mÄnga barn eller sjuka. Men hon förvÀntas fixa allt, hon klarar biffen! Hon rÀddar liv och utbildar barn och sköter gamlingar pÄ delade turer. Hon ordnar upp situationen och dessutom till en riktigt kass lön med liten möjlighet att pÄverka sin arbetssituation. Och nÀr hon kommer hem fortsÀtter arbetet, för Àven dÀr Àr hon huvudansvarig. BÄde för hushÄllsarbete, barn och nÀra relationer.

Vi litar pÄ hennes förmÄga, utnyttjar den till max och tar den för given. Tills den dag dÄ hon blir utmattad. DÄ fÄr hon höra att hon mÄste lÀra sig att sÀga nej. Sluta vara en sÄn duktig flicka. SÀtta grÀnser kring sig sjÀlv. Inte vara en prestationsprinsessa!

Efter lĂ„gkonjunkturen som drabbade Sverige under nittiotalet ökade sjukskrivningarna för psykisk ohĂ€lsa dramatiskt framförallt bland verksamma inom sjukvĂ„rd och skola. Det Ă€r statistiskt sĂ€kerstĂ€llt att ohĂ€lsan hĂ€ngde ihop med besparingskraven under den hĂ€r tiden. Ju fler man sparkade och ju mer man skar ner i verksamheten – desto högre psykisk ohĂ€lsa bland de som blev kvar. ÅtgĂ€rder som var tĂ€nkta att spara pengar kom tillslut att kosta pengar i form av höga sjukskrivningstal.

Det hÀr Àr ett svek frÄn samhÀllet och frÄn arbetsgivarna. Sverige Àr ett av vÀrldens rikaste lÀnder. Men vi förmÄr inte ta hand om de medborgare som bÀr upp det. IstÀllet delar vi ut stora vinster till de som driver friskolor och generösa skatterabatter till de som redan har det bÀst stÀllt.

Det Àr sÄnt jag tÀnker pÄ nÀr det Àr första maj.