Varje gång jag blir sjuk tänker jag på hur beroende jag är av min fysiska styrka för att må bra. Jag promenerar varje dag för att känna mig stabil mentalt och tränar för att få bli sådär riktigt glad. Dessutom är många av mina stora intressen också beroende av god fysik. Att möblera om, stöka i mitt hus, hålla på i min trädgård. När jag inte kan vara verksam med kroppen är det svårt att må bra.
Förr om åren när jag inte tränade regelbundet tyckte jag alltid att Jakob var så sjåpig när han blev sjuk och klagade över att inte kunna träna. Jag förstod inte ens vad han menade. Var det inte skönt att få en riktigt bra ursäkt till att skippa träningen? Men nu är jag likadan själv! Och ju mer jag tränar desto svårare blir passiviteten varje gång den tvingas på mig.
Jag har sån stor respekt för alla som lever med kroniska sjukdomar, med värk och smärta och medicinering att ta hänsyn till. I den mån jag behövt uppleva värk (ont i fogar, ont i rygg, tillfällig smärta i knä och fötter) så har det varit väldigt svårt för psyket. Att inte övermannas av ångest eller duka under för håglöshet. Det rent estetiska är absolut en drivkraft för min träning – men tusen gånger starkare motiverar kroppens funktionalitet mig.
För mig är det underbart att vara stark och orka
Flytta tunga möbler själv
Bära stora krukor i trädgården, gräva rabatter och släpa sten
Ta itu med surdegar hemma och orka städa, plocka, rensa och kånka en hel dag
Dra ut i skogen och gå i timtal
Plocka bär, leka med mina barn, springa, skutta, hoppa.
Inte vara rädd utan trygg i min kropp. Våga utmana den fysiskt precis som jag gjorde som barn. Hänga i romerska ringar, hoppa från en höbal, klättra på klättervägg, studsa studsmatta.
28 svar
Underskattad insikt, något vi borde prata mer om!
Jag insåg verkligen min egen dödlighet när min man pajade ryggen får 2,5 år sedan. Han kan inte göra nåt av det där du listade. Och vi har två små barn, som han inte kan lyfta eller jaga eller gå i skogen eller bada i havet med (osv. osv.)
Alla vuxna SA alltid ”lyft med benen!!” när jag var ung, men jag fattade liksom inte. Inte min man heller uppenbarligen. Kanske kan vi förklara lite mer för våra barn.
Åh ❤️
PRECIS sånt här behöver det pratas mer om och det var till stor del därför jag startade ”Aj en podd” som handlar om hur livet ser ut för många som lever med eller bredvid smärta!
Smärta är något som alla kan relatera till, men när den blir långvarig och funktionsnedsättande blir det plötsligt så främmande och obehagligt för många…och att hitta sätt att vara aktiv på som funkar med ens ”nya kropp” tar tid – speciellt eftersom vi har en väldigt bestämd bild av vad träning är. Det är bra att påminna sig om att lite är bättre än inget och att det ska vara hållbart, även vid sämre perioder!
det mest skrämmande är när det vänder och åldern börjar ta ut sin rätt
Hej Clara! Det var inte allt för länge sedan som jag läste din bok om utmattning. För mig har det gått snart tre år sedan jag fick diagnosen och jag jobbar idag 25%. Min önskan är så klart att komma tillbaka på heltid, både på arbetet och i mitt ”hemmajobb”. När jag läser din blogg verkar du ha oändligt med energi. Jag är så inte där. Och nej, man ska ju inte jämföra, vi lever olika liv. Jag är ensamstående mamma på heltid och vi fokuserar på olika intressen, du och jag. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka att du verkar ha fått all energi tillbaka på något vis. Känner du inte av något av din utmattning längre? Äter du fortfarande antidepressiva? Känner du att du är lika stark som före utmattningen? Jag önskar ständigt att jag hade mer ork till att fixa i min trädgård tex. Jag är nyfiken på hur du tänker runt din utmattning idag med tanke på det du skrivit om styrka.
Vad fint att du läst boken! Jag blev sjuk 2015 så för mig är det åtta år sedan jag och jag kan säga att den största positiva förändringen skett de senaste två åren.
Har haft många bestående men, sänkt prestation och ork efter min utmattning. Och tre år kanske känns som en lång tid för dig – men pratar man om att återhämta sig efter en riktig utmattning är det en kort period.
Ha tålamod och överseende med dig själv. Jäkta inte. Du kommer successivt bli bättre. Men kanske inte på alla områden i livet – på vissa plan får du nog ställa om helt. Det har jag gjort. Har faktiskt ändrat hela min arbetssituation sedan min utmattning. På den tiden reste jag massor och föreläste men det funkar dåligt för mig idag. Det är inte värt det. Så även om det ser ut som att jag fått tillbaka mitt friska jag så är det verkligen beroende på vilka glasögon man använder. Jag känner mig frisk för att jag gjort anpassningar i min vardag som gör att energin räcker på ett annat sätt!
kram och krya
Det finns grejer i påtvingad passivitet som varit bra för mig. Med det sagt är det såklart bra att kunna träna, vara aktiv och jag önskar alla människor att vara smärtfria. Men när jag fick diskbråck tvingades jag sakta ner. Och något hände när jag tvingades gå i samma tempo som de med rullatorer, i huvudet, det lugnade ned sig, för att vara i samma tempo som kroppen liksom. Samma när jag under en tid blev sjuk mycket, och det tog flera månader att bli frisk. Först superfrustrerad. Sen i slutet hade jag på något sätt accepterat situationen, hasade omkring hemma och höjdpunkten var typ när det kom något utanför fönstret som jag kunde kolla på (det här var innan streaming). Då blev jag frisk, när kroppen tvingat mig att lugna ner mig lite. Den går sällan att lura min kropp, jag kan inte vila litegrann och tro att jag blir frisk, jag måste ner i ordentlig vila, så som det känns efter ett yogapass typ. Då återhämtar den sig. Olika för alla, men jag tycker det är ganska fascinerande vad som funkar för mig, för det är sällan vad det tipsas om. Jag mår väldigt bra av tex styrketräning med, men det är hur jag vilar och återhämtar mig som är det mest avgörande för min hälsa. Krya på dig!
Känner igen mig i detta, har också blivit påtvingad passivitet genom utmattning. Det är så frustrerande att inte orka, men sedan befriande när man kan komma in i en långsam lunk. Men vad svårt det är varje gång man är piggare/ mår lite bättre, då vill jag rusa på och göra allt jag inte orkat på ett tag, så får jag nya ögon och ser allt som ska tas tag i och så är jag där igen… Börjar så sakta lära mig hitta rutiner som jag klarar att följa, med tillräckligt mycket pauser och en störte medvetenhet och att ständigt känna efter och anpassa. Men den påtvingade passiviteten har hjälpt mig att hitta en stillhet som jag inte vill vara utan.
Det förstår jag faktiskt. Det finns något väldigt fint i att ha en lunk och försöka vara nöjd med det. Har också sänkt mitt generella tempo efter utmattningen. Idag KAN jag lägga in den där extra växeln – men det får bara ske ibland. För det går fort överstyr. Övar på att göra saker i rimligt istället för hysteriskt tempo
Jag har adhd, med väldigt stort H. När jag är sjuk går jag fullkomligt under av ångest eftersom jag inte kan bli av med någon energi genom kroppen. Då sätter sig allt i hjärnan och det är autobahn, myrornas krig och fullkomligt kaos. Lagom till jag är frisk brukar jag vara så deprimerad och ångestfylld att jag har svårt att komma igång igen. Väldigt onödigt, tycker jag! Ett himla gissel.
Usch! Låter väldigt, väldigt tufft. Och märkligt bekant trots att jag inte har ADHD
Och tänk så obeskrivligt viktigt det är att våra barn får lära känna sina kroppar och allt de kan göra och mår bra av och bygger sin fysiska självkänsla så att dom tar med sig det under livet. Otroligt många barn ges tyvärr inte den möjligheten utan begränsas och får senare själva betala dyrt för det både fysiskt och psykiskt.
Känner igen mig! Jag har också varit förkyld och känner redan efter några dar utan yogan att värken smyger sig på.
Har kronisk foglossning efter min graviditet för 2 år sen men kan idag träna skapligt.
Ja, det är förfärligt!
Kändes fint att läsa dina inkännande rader.Jag lever med kronisk smärta ( pagets bensjukdom) och känner igen mig väldigt väl. Vill träna och gå långa promenader, men det funkar inte alltid. Dessutom blir jag så trött av att ha ont. Behöver träna på att fokusera på vad jag kan och orkar göra. Idag kunde jag jobba lite i trädgården i en timma! Yes!
Studsmatta är dock bra att undvika för alla som fött flera barn…!
Som alltid är det en dosfråga och bror på 😊 känns det bra är det troligen också bra. Att säga att man generellt ska undvika det om man fött flera barn är nog lite väl drastiskt. Baking babies skriver bra om det här: https://bakingbabies.se/2017/07/17/hoppa-studsmatta/
Jag har fött två barn och hoppar gladeligen studsmatta med dom! Hittills har inget förödande hänt😃
Ok men underlivet ska hålla tills du är typ 90 år helst 😉
Varför?
Det ger kraftig belastning på bäckenbotten, och kan förvärra ansträngningsinkontinens och framfall.
Jag känner mig också glad över din uttryckta förståelse för alla oss som har reella hinder för träning/rörelse. Jag har haft svårt senaste tio-femton åren att träna ordentligt men kan göra det då och då.
I långa perioder går det inte alls att tex gymma och det är svårt att bara gå en promenad. Det är som om energin tar slut, likt utmattning. Tidigare i livet har jag sportat och varit igång väldigt mycket.
Krya på dig!
Kram
En fin o tänkvärd text av dig. Jag är en av många som lever med långvarig smärta, sen ca 7 år. Jag har lärt mig genom åren o med stöd av psykolog att fokusera på det jag kan göra och inte tänka på det jag inte kan göra. Men ibland är det tufft när jag måste säga nej till vissa aktiviteter.
Så klokt av dig. Vet att många med kronisk smärta blir hjälpt av ACT och det låter som att det är det du övar på. Har själv blivit hjälpt av det gällande min utmattning. Kram
Så fin (och ickekletig 😏) empati, det känns gott när någon annan än vi som av någon anledning förlorat rörelsefriheten delar en så insiktsfull tanke.
Känner lika! Att ha förlorat möjligheten att storstäda huset är faktiskt en sorg för mig nu när jag är sjuk i långtidscovid sen ett halvår. Det trodde jag inte, man tar det så för givet
Instämmer! Jag behöver inte ”tyck synd om” men det känns fint när personer med mer funktionella kroppar än min ändå ägnar oss mindre lyckligt lottade en tanke. Att leva med svår kronisk smärta ÄR en jäkla utmaning.