Å vad jag längtar till imorgon! För när storbarnen slutat skolan tar jag dem i bilen och drar iväg till farmors gamla hus. Där möter jag upp min pappa, min faster Inger och hennes man Ulf som ska dit och öppna upp huset för våren. Och jag LÄNGTAR så hjärtat nästan sprängs efter att få vara med dem! Just i farmors gamla hus, med linoleumgolven som knarrar och skafferiet som doftar så hemtrevligt.
Jag kan känna en sån fysisk längtan efter detta märkvärdiga gamla hus. En längtan som sliter i kroppen och värker i bröstet. Jag längtar till exempel väldigt mycket efter ljuset i hallen.
Efter att sova i den här soffan och läsa gamla utgåvor av Polisen lägger pussel tills hela huden knottrar sig i skräck.
Jag längtar efter alla fina gamla saker som är så vilsamma att titta och känna på. Trasmattor som ligger i täta rader på golvet och väggar fulla med bilder på sedan länge döda släktingar.
Och jag längtar efter att gå upp i berget, kula högt och höra min röst som mångfaldigas i ekot.
Jag längtar efter att äta frukost i köket och stryka med handen över den rutiga vaxduken och sitta och prata om ditt och datt med min familj.
Yrvaken med håret på ända.
Och jag ska gråta för alla som saknas vid bordet och som borde sitta där precis som förut. Minnas rövarhistorier och fåniga skämt. Minnas sista gången vi sågs och vad som sades och gjordes. Och jag ska vara glad över att jag fått ha dem i mitt liv. Och så ska jag skicka bilder på allt jag gör till min syster – som kommer svara med gråtemojis. För att det enda hon önskar är att också få vara med.
Sedan åker vi vidare och öppnar mormor och morfars hus för sommaren. Och där finns lika mycket att längta efter och lika mycket att gråta över. Men det skriver jag om en annan gång.
20 svar
Jag har haft, och har fortfarande, samma känsla för min mormor och morfars hus. Deras gård låg en halv kilometer från vårt hus och jag tillbringade mer eller mindre halva barndomen hos dem.
Sedan min morbror tog över jordbruket och hönsfarmen och både mormor och morfar gått bort har dörren stängts för mig och mina syskon.
I snart tio år har huset stått tomt i väntan på att nån av kusinerna nån gång eventuellt ska ta över huset, och jag tittar längtansfullt och sorgset på dess sakta förfall varje gång jag kör förbi… 😔
Min morfars hus har Min moster tagit över och bott i 30 år. Nu är de borta och min bror köpte det. Men det är ombyggt så inuti känns det inte igen. Min farmors hus fick vi sälja då mina föräldrar orkade inte med två hus men jag har en längtan efter att kunna köpa tillbaka det. Nu i helgen var jag hemma hos en vän med trädgård och en doft gjorde att jag var tillbaka i min farmors trädgård. Jag upptäckte sedan var det var för doft- boxbom!
Åh herregud vad gråtig jag blev av detta. Alla som inte finns mer. Alla som mina barn aldrig får träffa. Alla jag inte fick och får träffa. Gråter också en skvätt över hur det är.
Så fint!
Härligt att ha något att riktigt längta efter.
Ha så trevligt i Glommers! Vi åker upp om några helger, längtar!
Därför kan jag känna lite lättnad över att vi inte har kvar någon släktgård, och att de är bebodda just nu. Det vore så tråkigt om allt bara stod kvar och föll i glömska, för att sedan stå öppna för alla att rota runt i och gå igenom. Jag undrar lite vad som händer med mormor och morfars hus när min morbror inte finns längre. Kommer hans sambo vårda den, eller kommer hon bara lämna allt. Undrar också vad som händer när pappas kusin inte orkar ta hand om huset de växte upp i på varsin våning. Är med i ödehusgrupper på Facebook och det är så tråkigt att se gamla hem stå och förfalla.
Jag var för första gången i Hälsingland förra sommaren och på hemvägen bestämde vi oss för att leta upp ”min” gamla släktgård. Huset hade brunnit något år tidigare och kvar fanns en grusplan förberedd för ny husgrund. Uthus och ladan stod där i allt sämre skick, mellan Ljusnan och skogen, på den sommarblommiga åkern. Vi smög omkring och kollade i gamla skåp och lådor, möbler och annan utrustning stod ju kvar där. Jag läste i böckerna min pappas släktingars namn. Och så storgrät jag också, trots att det är änniskor jag aldrig träffat och inte alls är nära. Men sådana upplevelser kan absolut få en att bli gråtmild och sentimental.
Gråter också nu. Förstår precis hur omtumlande, smärtsamt och speciellt det måste ha varit.
Så rik du är! (på ett allehanda bra sätt) Och så fina hus. Förstår precis känslan – var välsignad med att växa upp i ett hus som betedde sig just så som du beskriver det.
Så fint att läsa! Vi har ett underbart gammalt släkthus på ön Ven och när jag läser din text inser jag att det är precis så här jag känner för det! ❤️ Att det är en så fysiskt stark längtan att det faktiskt på riktigt gör ont inombords när vårsolen lyser och man inte kan åka dit och sedan känns så skönt i hela kroppen när man äntligen får! Att få plocka in en bukett med gammeldags blommor från trädgården, slå upp fönstrena på vid gavel och gå runt och fullkomligt marinera sig i gamla vackra saker, varma minnen från alla tidigare semestrar och umgängen i huset, tacksamhet till släkten som är härifrån och saknad efter de som inte finns med oss längre. Vilken lyx! 🥰
❤️
Tack för jättefint skrivet inlägg och dina bilder!🌷🌞❣
Jag har liknande ”släktgård”, en gammal bondgård i Medelpad som min farfars-far byggde för ca 90 år sedan. Jag och mina syskon var mycket där när vi växte upp och det fanns djur på gården då min farmor o farfar levde (fram till på 1980-talet) Som tur var bor min faster där nu och vi är där regelbundet och hälsar på. Särskilt sommar-tid försöker vi alla syskon och våra barn, och våran pappa o hans fru, vara där samtidigt ngn vecka eller två. Det är så underbart härligt och roligt när vi alla är tillsammans. Det jag ändå saknar är naturligtvis farmor o farfar, alla djuren som fanns då på gården, hässja hö och åka hölass, också den tiden -70, -80-talet som jag personligen upplevde som en bättre och lugnare tid.🌿🌅🧡
Har också sådana hus som jag längtar till men inte kan åka till just nu. Tack för ännu ett fint inlägg.
Oerhört fint skrivet!
Vi brukar passera det huset några gånger per år då vi ska till min mans släkts stuga. Jag blir lika varm inombords varje gång över att ni låtit det bevarats i en tid då huset säkert var fullt av liv och kärlek och att ni väljer att återvända dit istället för att låsa igen och aldrig mer återkomma.
Jag är en stockholmare som för många år sedan pluggade en termin i Umeå. Varje veckoslut när jag satt på Y-bussen på väg hem funderade jag över alla nedsläckta hus man passerar. Att se så många hus där uppenbarligen ingen bor kändes så konstigt. Jag kunde inte förstå det. Jag tänkte… Men varför säljer de inte husen? Varför får de stå tomma? Nu många år senare när jag läser din text så förstår jag plötsligt. Varför husen inte säljs. Att de är älskade. Vad de betyder.
På Klädesholmen där jag bodde i tre år finns mpnga sådana hus på vintern. De är nersläckta för att deras ägare är hemma i sin våning i stan. De lever upp endast några veckor på sommaren. Det är dorgligt på npt sätt för samhället riskerar att dö ut. De bofasta i arbetsför ålder har inte råd att köpa hus där. Bostadsbrist. Överdåd. Och rundade klippor.
Det är hemskt! Här är ju problemen det motsatta. Många hus står tomma för att huspriserna är så låga att man hellre har kvar huset än säljer det. I byn där jag bor har det också varit så tills för några år sedan när priserna i Umeå blivit så dyra att folk inte har råd att köpa där och letar sig utanför städerna. Då har priserna här i byn ökat massor vilket lett till att fler är beredda att sälja sina hus än tidigare.
Her i Norge har veldig mange kystnære og populære sommer-kommuner innført bo-plikt nettopp for å unngå «spøkelses-hus», som står tomme om vinteren. Man får ikke kjøpe helårshus og bruke dem som sommerhus.