-Mamma du verkar sÄ ensam? sa Bertil bekymrat till mig en kvÀll.

-Ja, det Àr jag! Och det Àr underbart!

Har tagit med mig storpojkarna upp till sommarhuset. Först nĂ„gra dagar i min farmors gamla hus tillsammans med min pappa, faster och hennes man. Sedan vidare Ă€nnu lite mer norrut till mormor och morfars gamla hus – vĂ„r sommastuga. HĂ€r har isen knappt rivit frĂ„n sjön. Storpojkarna drar ivĂ€g pĂ„ byn och leker med sin kompis och jag gĂ„r hĂ€r ensam i huset och tvĂ€ttar, rensar och viker om mormors linneskĂ„p, stryker dukar och organiserar kökslĂ„dor. GĂ„r egna promenader och ligger pĂ„ soffan i matrummet och lĂ€ser. Mycket tid ensam med mina tankar. Och som jag njuter.

Jag minns hur jag som barn tyckte synd om mamma nÀr resten av familjen Äkte till farmor och hon blev kvar hemma. Nu förstÄr jag att det sÀkert var höjdpunkten pÄ Äret. Huset för sig sjÀlv! Egentid i lugn och ro!

Ensamhet för ett barn och ensamhet för en mamma Àr tvÄ begrepp med vÀldigt olika innebörd.