Igår körde jag de hundra milen hem med barnen. Vaknade vid fyra på morgon och låg och vred mig till fem. Sedan steg jag upp, packade in ungarna och drog iväg. Hem kom vi vid niotiden på kvällen. Lite möra men vid gott mod. Älskar att jag kan köra långt själv – även med barnen! Det vande jag mig vid alla somrar som Jakob hade jordbruket och inte kunde följa med någonstans. Det är SÅ viktigt för mig att vara självständig. Att kunna köra vart jag vill, att jag vågar och att jag kan. Att jag tjänar egna pengar och har inre resurser att göra det jag föresatt mig. Tvåsamhet absolut – men inte på bekostnad av frihet och självständighet. Vilket verkligen hade kunnat bli resultatet av att bli ihop med sin tonårskärlek och sedan fortsätta hålla ihop. Jag har sett allt för många kvinnor som aldrig tror sig om att åka på egen semester, som inte får köpa en möbel utan att först övertyga mannen om dess riktighet och som behöver tigga sig till skjuts om de ska någonstans. Inte sällan av en halvsur gubbe som tycker att hon borde stanna hemma.

Jag har längtat så mycket efter Ulf när vi varit borta. Men tror ni han hade tid för mig? Nej, han kramade mig knappt. Däremot kastade han sig över brorsorna och ville inte släppa taget. Och inte tänkte han sova med mig heller – vilket jag ju hade förutsatt. Nej istället kröp han ner hos Folke och så låg de där och gosade med varandra. Fan vad fint!

Efter en natt när jag sovit som en gris har jag nu ägnat morgonen åt att packa ur bilen, sortera tvätt, packa upp alla loppisfynd (ska fota och visa för er!) och sedan tänkte jag möblera om vardagsrummet. UT med den stora antika mattan och in med somriga trasmattor och blommor i parti och minut. Upp med loppisfynd och ut med dova färger. Måste ta mitt hem i besittning efter en vecka ifrån det. Liksom lära känna alla vinklar och vrår på nytt.