Jag har känt mig lite jagad hela sommaren. Som att tempot varit för högt. Jag har stannat några dagar för kort på varje ställe jag besökt – tvingad att resa vidare för att det ska klaffa med nästa destination. Så många viljor, önskemål och tidsscheman att ta hänsyn till för att kunna träffa släkten.
Varje sommar gör jag och Anna en egen resa till stugan med barnen. Våra män är bannlysta – det här är vår egentid! Jag betraktar det som något av en höjdpunkt på sommaren och hela året längtar jag hett. Egentligen skulle vi bara ha stannat en vecka och åkt hem i onsdags, samtidigt som min systers familj. Men sedan tog jag mitt förnuft till fånga. Vad har jag bråttom hem till? Jakob jobbar ju ändå hela veckan. Jag sköt upp hemresan till torsdagen.
Och sedan till fredagen, till lördagen och därefter söndagen. Barnen har ju så roligt här och jag känner mig så ledig. Ledig men inte rastlös. Att ha ett eget hushåll så att jag får laga min egen mat och sköta mina vanliga bestyr gör verkligen att jag kan stanna längre. Det är helt enkelt sånt som jag börjar längta efter när jag är gäst. Jag VILL laga mat jag själv bestämt, hänga min egen tvätt och möblera om i vardagsrummet om jag känner för det.
Efter tolv dagar i stugan har jag verkligen landat. Plötsligt tog det slut på datum att anpassa mig till. Jag har kunnat vara precis så spontan som jag längtar efter och stannat kvar längre bara för att jag fått feeling.
Imorgon åker vi dock hem igen och det känns bra. Den jagade känslan har försvunnit.
15 svar
Härligt att höra! Själv har jag precis flyttat till hus… Som jag inte trivs i. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Huset kräver renovering (knappt något gjort sen 70 talet), vi har två små barn, det är fullt med spindlar överallt och eventuellt fuktproblem på sina ställen. Känner att all tid och alla pengar läggs på huset, tid och pengar som vi kunde lägga på barnen istället. Kan inte riktigt prata med min man om detta då det är hans stora dröm att bo i hus och han gillar att renovera och blir irriterad. Själv vill jag helst flytta och istället köpa en nyproducerad lägenhet och lägga tid och pengar på barnen istället för huset…mår väldigt dåligt över detta då det känns som att jag är fast samtidigt som jag känner mig oerhört bortskämd och otacksam för att jag faktiskt har möjlighet att bo i ett hus som är en dröm många inte kan uppfylla. Är det någon annan som inte trivdes med att bo i hus först men sen ändrat sig?
Herregud, JA! Jag fick panik de första åren i huset. Jag har aldrig haft så lite pengar, tillbringat så lite tid med mina barn och stressat så mycket som under de åren. Jag saknade lägenheten och innerstan varje dag under säkert två års tid… Sen slutade de akuta renoveringarna och vi skaffade hämthjälp från förskolan och livet blev lite enklare. Så jo, du kommer att landa du också men jag är den första att erkänna att omställning till husliv inte är direkt rosenskimrande 😅
Skönt att höra att man inte är ensam, får försöka ge det ett tag då och se om det blir bättre. Jag hoppas ju på det såklart!
Det låter inte roligt i ett läge som ”borde” kännas inspirerande, roligt och som ett gemensamt projekt. Nu är det ju gjort, men jag vill ändå fråga hur ni kommunicerade innan? Du verkar på det klara med att det här är din mans dröm. Men du, var du öppen med hur tveksam du var/är och att du helst vill bo med minimala bestyr? Det är ju närmast motsatsen till hur det nu blev, så det är ju inte precis tal om nån kompromiss verkar det som. Därav min fråga om kommunikation.
Så vad kan du göra? Gilla läget, på ett plan. Ni bor där nu. Gillar du trädgården och små projekt i den? Då kan barnen lättare vara med och både leka och delta med spännande småsaker. Finns rum där de kan få rita och måla på väggar innan renovering och tapetsering? Kan du ta med barnen på kortsre övernattningar och hälsa på hos folk så att din man kan vara mer effektiv mellan varven? Kanske han kan göra detsamma nån gång om du vill göra något i renoveringsbehov som kräver koncentration och ostördhet? Ibland är det bättre att dela upp sig! Kan ni ta hjälp med vissa moment som annars tar lång tid?
Hoppas ni hittar ett förhållningssätt som funkar!
Jag tror jag hade en romantiserad bild av hus eftersom jag bott i lägenhet hela livet och de gånger jag hälsat på folk i hus har jag bara upplevt det positiva. Min man pratade ju också bara bra om agt bo i hus och att om man köper ett renoveringsobjekt kan mp få det exakt som vi vill ha det (jo tjena, med räntorna nu kommer vi inte ha råd att renovera som vi vill) och jag övertygades helt enkelt. Men Tack för dina tips och råd, ska försöka prova dem och se om det känns enklare och mer lätthanterligt allting 🙂
Min sambo och jag flyttade nyligen till radhus och jag kan helt klart känna igen mig i att inte riktigt vara hemma i renoveringskaoset. Vi ska ha barn i höst så jag är dessutom extra trött etc. Nu vet jag inte om du var ute efter mer allmänna tips men här kommer ändå några.
– Försök hitta sätt där du också känner ägandeskap i renoveringen. Behöver inte vara något stort (måla en vägg, organisera ett skåp eller något annat). På så sätt blir det inte bara dina mans projekt.
– Prata med varandra och kom fram till kompromisser där inte alls ledig tid och alla pengar måste gå till renovering hela tiden. Om det är fuktskador förstår jag att det behöver åtgärdas snabbt men det kanske går att vänta med annat?
– Hjälps åt att skapa en del av huset där det känns mysigt och ombonat. Där ni kan trivas som familj. Där man kan hämta energi för att sedan orka ta tag i nästa steg.
Heja dig! All pepp och energi och jag håller tummarna för att även du snart ska trivas i huset!
Tack för tipsen, ska ta till mig dessa och se om det blir bättre! Lycka till med renovering och bebis 🙂
Låter ljuvligt! Välbehövligt och skönt att ledigheten liksom får fylla en så där som du beskriver.
Varje år säger jag och min man till varandra ”nästa år måste vi minsann göra resan till släkt och vänner längre/vara lediga längre/vara hemma mer”, just eftersom det är svårt att få tag på lugnet, speciellt när man inte har någon betald semester och måste planera in jobb under sommaren och anpassa sig till det. Men vem vet, kanske nästa år? 😉
Det uppdämda behovet att bara få gå hemma och skrota (och det är ju inte så ”bara” det – det kan ju många gånger vara ens privata guldstunder), kontra att man vill uppleva sommaräventyr, som skapar fina sommarminnen…
Det kan uppstå en ambivalens där, som kräver sin balans.
Låter grymt skönt! Själv känner jag att sommaren tog slut lite för snabbt när jag plötsligt fick nytt jobb (obs glad som en jävul över det i tider som dessa såklart!), så avundas dig som får vila ut🌸
Detta stressande under semestern! 🤯
I år är första gången sen jag flyttade från min hemstad som jag bestämde mig för att stanna i Skåne över semestern. Jag kände att jag behövde ta det lugnt och bara landa. Inte köra hit och dit veckor i streck. Klart jag saknar släkt och vänner men helt ärligt är det lika långt för dem hit som för mig dit 🤷🏼♀️
nu har jag en hel vecka kvar innan jobbet drar igång! Satsar på minst 4 böcker och x antal kanelbullar.❤️
Härligt att du hittat sommarlugnet! Men saknar inte barnen sin pappa, och han dem, när ni är borta så länge? (Utgår förstås från hur jag själv skulle reagerat, vi är alla olika!)
Jo det är klart, men de vet inget annat – under hela deras uppväxt har ju Jakob varit tvungen att jobba under somrarna och då har vi rest själva. Han har dessutom jobbat utomlands i perioder under vintrarna och varit borta veckor i stöten, så alla har vant sig. Men blir det längre än två veckor försöker vi resa med.
Så underbart skönt! ❤️
Kloka ord Clara, tror att jag ko dit hän idag med. Struntade i att packa upp efter den senaste trippen, tog barn och man till stranden. Packade upp den efterlängtade SUPen och så blev det paddling och lek cider stranden. Sommarens bästa dag, även som det inte var någon direkt solig dag. Precis som du säger, sluta anpassa sig efter allas andra viljor, landa in i min egna vilja och släppa så mycket.