Dagens avsnitt av Wollin & Clara handlar om att jag känner mig ensam. Att jag behöver fler kompisar och kanske borde skaffa mig märkesvänner på universitetet. Det handlar om tjejkompisarnas B-lag samt om Malins fantastiska (alltså FANTASTISKA) sommarprat. Och så veckans lista, presenterad av Malin. Den går helt över huvudet på mig.
Finns bakom betalväggen hos Podme!
6 svar
Jag kan rekommendera att gå med i en kör! Om det finns någon lämplig inom vettigt avstånd såklart. Hälsokur och mingelchans i ett.
Jag har inte lyssnat på podden men tänker följande kring det ni skrev ovan.
I början av en ny relation känns det naturligt att prata mer om vardagsnära saker.
Det hjälper såklart om båda har något gemensamt ämne/intresse som de är extra intresserade av för att få igång roliga och givande samtal.
En djupare relation kräver att man träffas mycket och har många timmar i bagaget tillsammans. Så småningom när man känner varandra väl och känner sig trygg i den andras sällskap faller det sig naturligt att komma in på djupare samtal. Men att bara kolla läget och se hur den andre har haft det sen sist man träffades fyller också en viktig funktion. Jag vill också slå ett slag för trevligt vardagssnack som man tex. kan ha med dina grannar. De förgyller ofta mina dagar.
Tack för alla svar! Det var givande att läsa och gav mig ”tankenötter” för framtiden 👍
Funderar på det här med ensamhet ibland.
Känner ibland mig själv ensam. Samtidigt tänker jag vilka jag vill ha till vänner och på vilka sätt vi ska ses och vad de ska vara för typer och hur nära vänner vi skulle vara. Då byter jag fokus till att tänka jag egentligen är väldigt petig.
Väldigt få passar på min ”eventuellt nära vän/väninna” – lista… Funderar ibland om man ska sänka krav. Kanske jag som är tråkig som inte vill umgås /prata om allt (typ golf, näringsdrycker, idol, gräsklippare, konsumtion, hårvårdsprodukter?). Kanske jag borde bredda mig och lära mig lite nytt?
Hur reflekterar du/ni i kommentarfältet på ensamhet ovh vad det är?
Jag tror att man lätt som lite äldre (alltså inte lastgammal utan vuxen helt enkelt, typ 25-30 och uppåt) är för snabb att döma. Folk som kanske pratar ytligt i början kanske bara behöver tid att mjuka upp? Kanske är du själv också ytlig, fast på andra områden?
Jag tänker att man ofta behåller vänner från ganska, eller väldigt, unga år. Att det ofta är personen man råkade sitta bredvid när man började första klass som kan vara ens bästis livet ut. Och att det kanske borde säga oss något om att vi nog kan bli vänner med fler än vi tror om vi – likt barn – inte är lika snabba med att peka ut att folk inte ”är som oss” utan är mer öppna och också har uthållighet.
Sen har jag läst att man ofta bär på en idé om att ensamhetskänslor bara minskas av djupa, nära relationer. Men att faktum är att ensamhet botas väl även av ytliga relationer, och så kallat kallprat/ småprat. Det tycker jag också tåls att tänka på, att vi kanske lätt undervärderar vanligt vänligt prat.
Jag hade ett möte med en person, personen hade en riktigt tuff livssituation. För den här personen lindrades ångesten av att bara kallprata om ytligheter. Tyckte själv att jag egentligen inte gjorde så mycket men det hjälpte verkligen att vi bara pratade om ”strunt”. Så jag tänker att du är något på spåret. Även kallprat är viktigt och kan ha en läkande effekt. Att få tänka på annat en stund och att allt inte hela tiden ”måste” vara så djupt.