Tänk att det skulle ta så många år av träning innan poletten trillade ner för mig:
Motståndet är grejen med träningen. Den blir aldrig lättare – jag blir bara starkare. Det kommer alltid vara jobbigt att springa, annars är det inte konditionsträning. Det kommer alltid kännas tungt när jag lyfter, annars får jag inte mer muskler.
Det är också det demokratiska med träning. Motståndet kan vara olika stort (vi springer olika långa sträckor och lyfter olika tungt) men samtidigt är motståndet exakt lika stort – för det ska ligga på gränsen till det vi klarar av. Bara för att Jakob är mer vältränad än mig betyder det inte att han upplever mindre motstånd när han tränar. För i sådana fall tränar han fel.
Men det som den vältränade framförallt är bättre på – det är att tåla motståndet. Att i någon mån tycka om motståndet. Att få kraft av motståndet. Att förstå att det är i motståndet som man utvecklas. Många av oss tycker att det är obehagligt att bli svettig, få höjd puls, kippa efter andan och känna mjölksyra. Det är helt enkelt ett tillstånd man behöver vänja sig vid. När man tränar ett pass är det lika mycket toleransen inför dessa tillstånd man övar upp – som att bli starkare i själva musklerna.
I bästa fall hitta man kanske en träningsform som är så rolig att man stundtals glömmer bort att man är andfådd och att svetten rinner. När jag tränar tabata glömmer jag det aldrig – det är konstant plåga. Men när jag tränar cirkelgympa och gör hoppsasteg till bra musik – då glömmer jag det ofta. Och när jag lyfter skrot kan jag också glömma av obehaget. Då fokuserar jag så mycket på teknik och utförande att jag faktiskt inte kan tänka på hur det suger i benmusklerna och hur armarna känns som cementblock.
Att se motståndet som själva poängen med allt – det är också en utmärkt metafor för livet. Det är inte meningen att vi ska flyta fram motståndslöst utan hinder, svårigheter och utmaningar. Tvärtom är det i motståndet vi utvecklas. Och lycka, tillfredsställelse och glädje kommer inte av att glida fram genom livet. Utan genom att möta hinder, klara sig igenom och komma ut på andra sidan. Lyckan efter att ha klarat sig igenom en pärs – överträffar med råge känslan av att helt ha undvikit den. Det gäller så väl vi livet som med träningen.
37 svar
Klockrent Clara! Det är samma för mig i min yoga. Det som utmanar mig och ger mig stort motstånd det är mest utvecklande. Och det är inget akrobatiskt för min del utan snarare att stanna i stunden andetag för andetag i de mest hopkrupna positionerna. Dessutom flyttas motståndet mellan mentalt och fysiskt. Finns en hel värld att utforska här känner jag efter 23 års utövande. Tack för inspirerande inlägg.
Igår sprang jag för första gången på säkert fyra år, men senaste tiden har jag längtat efter endorfinerna efteråt. För mig måste träning vara lätt och gå snabbt att hoppa på, dvs åka till gymmet går fetbort – det blir så utdragen startsträcka!😱 Träna hemma till youtube 20 min däremot är min grej! 😇 Och igår sprang jag upp och ner för våran uppfartsväg några gånger, vårat hus ligger på en liten kulle så det blev perfekt mycket uppförsbacke ena hållet! 🥳 Blev så peppad av stunden och hoppas jag kan fortsätta med det! 😇
Sån bra sammanfattning ❤️
Jag kan inte alls identifiera mig med känslan att det skulle vara obehagligt att svettas. Tvärtom, jag älskar att känna pulsen dunka i hela kroppen, när lungorna skriker efter syre och hjärnan ropar ”stopp, sluta, du kan inte mer!”. Då mår jag som bäst och vill bara köra mer, hårdare och längre.
Att sitta still däremot. Det är tortyr på högsta nivå!
Är så fascinerad över hur olika vi människor är. Riktigt häftigt!
Jag tror att många kopplar ökad puls och att hjärtat slår hårt med ångest. Ett mål med träning kanske skulle kunna vara att träna om de signalerna för att istället känna liknande känslor som du gör. Att det inte är farligt utan att kroppen jobbar med dig.
Bra skrivet! Kroppen utvecklas ju inte om man inte belastar den genom att öka motståndet, oavsett om det är cardio eller styrka.
För mig ligger motståndet i rädsla för själva siffran på vikterna på stången. Men det är också min motivator på samma gång lustigt nog. Att gång på gång besegra den där rädslan och på så sätt bli lite starkare varje vecka – det är ju en helt obeskrivlig känsla tycker jag. 🙂
Vilken bra text!
Helt sant. Men man gillar motståndet olika mycket. Vissa älskar pass med blodsmak i munnen, själv gillar jag träningen mest när det känns lätt; när jag känner mig stark eller snabb. Då är det kul 🙂
Just så!
Jag känner mig som starkast när motståndet är som störst men jag ändå klarat det – och när jag får pusha det där motståndet framåt, med en repetition till, eller ett kilo till. Det är när det är som tyngst jag blir starkast tänker jag då.
För tre veckor sedan påbörjade jag ett träningsprogram för att öka rörligheten i nacke, axlar, bröstrygg och höfter, alla de områden jag är otroligt stel i. Och jädrar vilket motstånd jag får känna på. Värsta träningsprogrammet jag någonsin gjort, och då har jag i princip alltid tränat regelbundet. Men inte rörlighet. Så himla ont gjorde det i början och svårt att förstå alla övningar. Nu har jag koll på övningarna och känner hur jag sakta börjar bli mindre stel. Utan motstånd ingen framgång intalar jag mig.
Berätta gärna om Ditt träningsprogram, är det något jag kan hitta eller har Du fått det av en fysioterapeut eller PT?
Jag hittade det här: https://kurser.paulinasweden.com/kurskatalog/rorlighet-och-hallning/
Du kan kolla på introduktionen gratis för att se om det verkar vara något för dig. Det kräver en hel del arbete dock. Helst ska man träna en timme per dag under typ en månad. Jag kör överkropp respektive underkropp varannan dag och då tar det cirka en halvtimme. I början är det som jag skrev urjobbigt, åtminstone om man är så otroligt stel som jag var. Men jag tycker att det funkar bra och är värt den tid jag lägger ner.
Tack 🙏🏻
Ja motståndet minskar när man blir starkare men där kan man ju stanna ibland också. Man tränar inte ”fel” om det inte är jättejobbigt tycker jag. Ibland vill man ju bara mysjogga några kilometer och det är ju ändå träning och väldigt bra för kroppen! Sen kanske man kör järnet andra dagen, men inget av dem är fel sätt. Det är bara olika mkt motstånd beroende på vad man känner för. Men det kanske inte var så du menade? 🙂
Såklart kan man träna utan motstånd. Men då blir det ju ingen progression utan mer ett upprätthållande av status quo. Det behöver förstås inte vara fel – men det är inte av de passen man blir stark. För att bli stark behöver man ju utmana sig.
Med det sagt så håller jag med – tränar en hel del pass som mest är underhållande och en mysjogg ibland kan ju vara precis vad man behöver för att orka hålla uppe regelbunden träning =)
Håller med! Och konditionen blir ju som tur är bättre oavsett 🙂
Det här är nog första gången jag läser något om träning och faktiskt blir inspirerad.
Tränar functional fitness och där man följer boxens programmering. Älskar den dagen i veckan där man kör ca 50 min lågintensiv kondition 🥰 Ogillar väldigt mkt de dagar när det är högintensivt 💩 Men kroppen (och psyket) behöver ju båda delar så det är bara att åka med.
Det får mig att tänka på ordspråket ”Det är i motvind draken lyfter”. Att tänka så har hjälpt mig i många situationer och faser i livet. Kanske inte när jag tränar, men jag uppskattar din ingång i träningen, klokt formulerat!
Stort hjärta på den! Det är ju precis så det är. Att komma igenom motgångar i livet ger så mycket mer än när allt går som på räls. Jag har upplevt delar av livet som gått som på räls och delar av livet som varit mer än lovligt motigt. Jag vet vilka som har utvecklat mig mest.
Fast jag är fullt nöjd med de motgångar jag har haft och vill inte ha fler nu 😉.
Jag kan inte instämma på den. Jag tappar motivationen om det blir motstånd, Har dåligt tålamod.
Därför tränar jag inte alls utan nöjer mig med promenader.
Jag har löptränat regelbundet i 25 år endast med uppehåll under två graviditeter. För mig är löpträningen en del av min livsstil och något min kropp alltid tålt, men så är det inte längre, vilket har varit så svårt att acceptera. Nu har jag motvilligt beslutat att köpa mitt första gymkort, hoppas på motståndskraft!
Kommer ihåg att jag tyckte det kändes fruktansvärt obehagligt att få förhöjd puls innan jag blev van att konditionsträna. Nuförtiden blir jag inte orolig när hjärtat hamrar i bröstet – tvärtom klarar jag att stanna kvar i känslan och sakta få förnimma hur pulsen sjunker igen alldeles av sig själv. Det här är också någonting som många med hälsoångest får öva på, att medvetet provocera fram hög puls för att klara av kroppsliga förnimmelser förknippade med hälsoångest.
Det var något som klickade till i mig när jag läste det där sista stycket, om att motstånd delvis kan vara meningen med livet. Har själv brottats mycket med tanken att varför kan det inte få bli bra nu, livet ska ju bli bra – något sånt har jag omedvetet hållit fast i, kanske som någon tonårstid av hur livet skulle bli. Mer och mer inser jag ju att det viktigaste jag kan ha är ett vettigt förhållningssätt till allt som händer i livet, och ta emot det med precis så ömma händer som krävs, göra plats för känslorna, fighten, sorgen, allt som kan komma med…
Men mitt bästa träningstips är att vara svinstolt över sig själv, heja på sig själv hela tiden i stil med att vråla ut som en tv-kommentator ”OCH HON KLARADE DET, TIO ARMHÄVNINGAR ÄR GJORDA, DET ÄR JU HEEEEEELT OTROLIGT”.
Fnissar lite när du skriver om tabata. Min instruktör kör det nästan varje pass. Avslutar ofta med att släcka ner och sedan fri dans. Svinjobbigt men känns så himla bra efteråt och kroppen tackar med ett rus av glädje hormoner.
”Det är inte meningen att vi ska flyta fram motståndslöst utan hinder, svårigheter och utmaningar.”
– Jag tänkte direkt på en klok sak en person sa till mig för många år sedan. Livet går upp och ner men det är inte sjukdom för det. Nedgångarna och motståndet är en del av livet. Bara att jag har en bild av att många i Sverige numera ser allt motstånd som orimligt, som ohälsosamt eller som sjukligt. Det påverkar sannolikt en hel del av hur vi hanterar livet.
Älskar tabata, det är ytterst plågsamt men i och med de korta intervallerna så blir plågan kort innan man får vila igen. Superbra ju!
Hmm, när jag lufsar en mil efter jobbet för att rensa skallen och återfå energin, då är det… fel? Fast det är kanske inte återhämtningturerna utan krav (de någon kallade mysjogg) du tänker på, hoppas det. Vill ändå lägga till att de där lågintensiva milen som inte känns som motstånd också kan vara hälsosamma och utvecklande. 🙂
Håller helt med, för mig har löpning även en nästintill meditativ dimension. Det var länge sedan jag jagade snabba kilometertider. Lågintensiv träning är även skonsamt och hälsosamt.
Samma här. Löpning för mig är att INTE titta på klockan och prestationer utan att lyssna på kroppen. Är en hyfsat van löpare med ett gäng skador i bagaget (och en kropp som inte är 25 längre) och min utmaning är att vara en hållbar löpare. Det innebär att mitt fokus inte kan vara att ständigt pusha mig längre och snabbare och gott så. Att springa en meditativ mil i skogen (eller känner jag av foten så det bara blir åtta km eller blev det 15 för att kroppen var pigg?) gör under för min hälsa. Liksom de kortare passen där emellan. Även detta bygger kondition, muskler och mental styrka.
Jag ÄLSKAR hur du skriver om träning och jag gillar annars inte när folk pratar/ skriver om träning då det ofta blir så prestationsinriktat och nördigt. Men varje gång jag läser dina inlägg blir jag peppad att röra på mig och påmind om varför jag gillar det (nåja…) Brukar också försöka intala mig att jag precis som du inte är dålig på att hålla i träningen, utan bra på att börja om på nytt 😉
TACK! En sån bra påminnelse!
Det som framförallt kommer med att vara mer vältränad är att återhämtningen blir snabbare. Iaf för mig. Eller motståndet för att träna igen blir mindre kanske? 😀 När jag var otränad var jag ju typ helt förstörd flera dagar efter ett träningspass. Nu när jag är hyfsat vältränad kan jag tänka mig träna igen dagen efter (någon annan kroppsdel). Eller tom träna nåt mer samma dag (ofta gym på morgonen och klättring på eftermiddagen). Jag behöver inte ligga på soffan flera dagar för att musklerna är så ömma att det gör ont att sätta sig ner på toaletten och trappan upp till kontoret är omöjlig!
Blir det aldrig roligt? För mig faller det inte på att det inte blir lättare, utan på att jag aldrig börjar gilla det. Ens lite.
Jag tycker det är roligt att märka att jag blir starkare. Att jag orkar nåt jag inte orkade förut.
Ja det låter kul! Jag kom ju aldrig dit ens efter ett års träning så då gav jag upp. Trots att jag vet att det skulle vara bra för mig.
Jag tycker det är lite gött när det känns motigt. Då känner man att man har en kropp, och så tänker jag att det är som när man drar en leksaksbil bakåt för att ladda den med energi. Det blir trögare och trögare men så när man släpper så far den fram med en himla fart. Dvs man liksom lagrar upp energi när man tränar. Så om det känns tungt och trögt först så vet man att det bara är kroppen som vaknar till liv och laddar, och för varje gång man har gett den lite motstånd och nåt att bita i, så har man lagrat in massor med ny energi i kroppen, vilket man så småningom märker av i form av mer ork och styrka, bättre sömn och klarare knopp. Större muskler och snyggare kropp är bara en bonus att glädja sig åt.
Jag tror dessutom att ingen vila eller sömn i världen är så himla underbar och härlig som när man har varit fysiskt aktiv. Tänker då särskilt tillbaka på t ex långa skidturer, orienteringstävlingar, små och stora äventyr i skogen, eller ett benmördarpass med yngste sonen när han hade kommit hem efter militärtjänst och skulle ut och träna tillsammans med sin gamla mor t ex. Det var HEMSKT😅 Ben som spagetti sen men det var ändå väldigt roligt. Tja, vad som helst som får en att kollapsa hemma i soffan och må som en prins. Den känslan var det faktiskt längesen jag upplevde får jag väl erkänna, även om jag mår bättre på alla sätt av att vara lite fysiskt aktiv än inte alls, om det så bara är gymmet, en promenad eller en löptur. Men allt det där man gjorde ute förr och först när man kom in kände hur mosig man var. Det var den bästa känslan.
Jag tänker att allt har en rytm. Naturen har sin rytm och vi är inget undantag. Sömn och vakenhet, vila och aktivitet både fysiskt och mentalt behövs för balans och välmående.
Jag gillar verkligen tankeknepet att tänka att det är ett jobb man går till, dvs att man tar sig själv på allvar, låter det ta den tid som behövs…. Och att det viktigaste är att man först ser till att det blir en rutin som förknippas med något positivt. Hellre lite och kort tid än inte alls, sen kan man bygga på.
Mycket kan man göra hemma med. Ett tag körde jag pushday, pullday, legday och så om igen och vila den sjunde dagen. På pushday bestämde jag hur många armhävningar jag skulle göra sammantaget på hela dagen. Man utgår från vad man vet att man klarar av och där man är. Kan man t ex inte göra en enda riktig armhävning så kan man bestämma att man gör en eller två på knäna tre gånger på en dag, eller fem ggr på en dag t ex. Det går att göra var som helst när som helst. På jobbet kunde jag göra det på handikapptoaletten t ex eller om det var lämpligt nån annanstans (uniform funkar inte överallt) Hemma i köket medans jag lagade mat osv.
Jag skrev upp i almenackan varje ggn jag hade gjort så många jag bestämt mig för och mot dagens slut hade det blivit ngr stycken. Det var tillfredsställande att se noteringarna i almenackan. Sen lägger man till allt eftersom det går lättare. Det slutade med att jag kunde göra 50 stycken riktiga på raken åt gången. Så sammanlagt
Kunde det bli 200 – 250 på en dag.
På pullupdagen använde jag en stång som jag satte i en dörröppning, men en lämplig gren ute går också bra, eller baksidan på en öppen trappa. Ben kunde t ex vara upphopp eller Bulgarien splitsquats. Det måste inte vara på en särskild plats eller i särskilda kläder.
Oj oj, nu blev det långt.
Tjingeling!