Var så trött igår att jag la mig samtidigt som barnen och somnade strax efter nio. Vaknade vid halv sju imorse och kände mig så utvilad och glad. Cyklade med Ulf till förskolan och det behövdes både vantar och mössor.

Men så förbålt tjusigt det var! September är något alldeles eget – och magen gjorde glädjevolter när jag tänkte på att jag snart ska åka på fiskevecka till stugan och bara vara utomhus i den höga, klara luften. Vittja nät, röka abborre, plocka lingon och trava ved.

Nu är den första frosten inte långt borta.

Eftersom Jakob är bortrest fick jag ta Essas morgonpromenad direkt jag kom hem. Vi gick upp över åkern och in i skogen.

Och jag kunde inte sluta le mot ljuset.

Glitterdroppar pillrade i den försiktiga vinden

Och jag stannade upp och doftade. Lyssnade på skogsljuden, vinden och löven.

Förundran är en medicin för själen som jag doserar rikligt.

Jag promenerade och sorterade tankarna inför denna fullspäckade dag. Gick igenom bokmötet jag ska ha med min förläggare och texten jag behöver få klar. Tänkte på allt roligt som kommer den här jobbhösten och hur jag ska skörda frukterna av arbetet.

Men mest tänkte jag ingenting alls utan var bara i stunden. Kände hjärtats snabba slag under jackan, svetten i nacken, den bitande kylan i nästippen. Och doften av våt mossa och multnande löv.

Vilken underbar onsdag. Jag ska ta vara på den!