Snor halsduken omkring mig. Drar pÄ mössan, dunjackan och de tjocka tÀckbyxorna. Sticker ner fötterna i mina vinterstövlar och gÄr uy i den grÄblÄ skymningen. Trots att det Àr skumt finns tillrÀckligt ledljus för mig att hitta vÀgen. Fötterna hasar fram i snön för skorna Àr i storlek 43. Jakob köpte dem nÀr jag var höggravid och inte klarade av nÄgot som satt Ät eller var svÄrt att fÄ av sig.

Snön knarrar under sulorna men i övrigt Ă€r det tyst. SĂ„dĂ€r knĂ€pptyst att jag mĂ„ste stanna upp och höra efter. Finns det verkligen inget annat ljud? Är jag ensam i vĂ€rlden? Hade nĂ„gon bara slĂ€ppt ned mig hĂ€r ute hade jag blivit rĂ€dd av ödsligheten. Men jag blir upprymd. KĂ€nner vĂ„g efter vĂ„g av vĂ€rme och glĂ€dje vĂ€lla upp i bröstet. TĂ€nk att jag fĂ„r vara ute hĂ€r och gĂ„ i skymningen för mig sjĂ€lv, pĂ„ en plats jag Ă€lskar. Förundras över det ogenomtrĂ€ngligt grĂ„ och frĂ„nvaron av konturer, fĂ€rg och mĂ€nsklig nĂ€rvaro.

Sedan jag pulsat fram en bra bit lÀngs grusvÀgen viker jag av över myren och gÄr ut pÄ sjön. Isen bÀr mig utan problem, men jag hÄller mig ÀndÄ dÀr jag bottnar. Jag sÀtter ena foten framför den andra och för varje steg trÀnger nya minnen upp. Nya ögonblicksbilder frÄn liknande tillfÀllen i mitt liv. Det grÄvita, fÀrglösa och ensliga Àr sÄ vÀlbekant och omslutande. Den fÀrg jag förknippar hela barndomen med. Allhelgona i min fasters hus i Kalix. Tidig grÄ morgon i hennes kök och pappa och jag bredvid varandra pÄ den stoppade kökssoffan. Eller i farmors gungstol med blicken ut genom ett bubbligt fönster. Jag ser ryggtavlan pÄ granntanten. Hon Àr krokig nÀr hon skjuter sparken framför sig. Eller sju Är gammal, pÄ hemvÀg frÄn skolan med Eva-Marie. IstÀllet för att gÄ blir vi liggande bredvid varandra i en snödriva. Suger pÄ varsin istapp medan kölden trÀnger genom bÀvernylonen.

Jag samlar tacksÀgelseÀmnena som smÄ vackra stenar. Tack att jag fÄr leva. Tack att jag fÄr vara hÀr. Tack för allt jag har upplevt och alla som gjort mitt liv sÄ rikt och trygg. Tack att jag fÄr kÀnna sÄ hÀr starkt. Tack att jag orkar gÄ. Tack att det Àr snö. Tack att jag lever. Tack att jag lever. Tack att jag lever.

I huvudet formulerar jag tiden fram till jul. Var ska all den hÀr tacksamheten riktas? Pappa och moster ska komma pÄ middag. Och jag tÀnker Äka nÄgra dagar till min gamla faster och hÀlsa pÄ. Jag ska gÄ i kyrkan. Jag ska trÀffa en vÀn som har det tufft. Och jag ska oftare promenera i den grÄ skymningen. Och kÀnna alla de starka kÀnslorna.