Jag såg att Sandra Beijer skrivit en novell för Sveriges radio som heter Smal. Den handlar om en kvinna som bara vill en sak i livet – nämligen att vara smal. Och när hon träffar en annan kvinna med samma mål går dom helt upp i varandra och sin hobby. Men innan jag hann börja lyssna på novellen så fastnade jag istället i Sandras kommentarsfält och blev helt förfärad av vad jag läste.
Veckans avsnitt av Wollin & Clara handlar om smalideal, om triggers, om drömvikter och vad som egentligen kommer hända när bantningsmedicin blir allmängods. Under våren släpps Wegovy på den svenska marknaden vilket innebär att det plötsligt finns en riktigt effektiv bantningsmedicin till den breda massan. Sannolikt en medicin lika revolutionerande som paracetamol. Kanske kommer den också skrivas ut väldigt generöst och frikostigt? Och vad kommer då att hända när smalhet inte längre är ett ouppnåeligt skönhetsideal? Vad kommer hända med hela bantningsindustrin? Vad ska folk göra med allt tid som blir över? För att något ska vara just ett ideal krävs det ju att det är svårt att uppnå. Så när många plötsligt kan vara smala – vad händer med idealkroppen då? Vi ser ju hur stora rumpor var på modet ända tills brazilian buttlift blev ett allt för vanligt ingrepp. Då dog det idealet. Vad blir det nya?
Vad ska de som profilerat sig som kroppspositivister göra? Kommer de hamna i skottgluggen hos sina följare om de väljer att ta medicinen och gå ner i vikt? Vi har ju sett hur influencers viktnedgångar orsakat mycket blandade känslor bland läsarna. Eller framförallt spekulationer när profilen inte velat dela med sig av vad de har gjort. Cassandra Klatzkows viktnedgång blev väldigt omdebatterad sedan hon först flera år efter ingreppet berättade att hon gjort en gastric bypass. Så hur kommer det tas emot när folk tar medicinen? Som ett oproblematisk val eller som svek?
Så mycket spännande att fundera kring. Och det gör vi också i veckans avsnitt av Wollin & Clara. Bakom betalväggen hos Podme
47 svar
Jag tror inte Wegovy kommer skrivas ut speciellt frikostigt. Det rapporteras om en hel del biverkningar från USA som låter väldigt otrevliga.
Det är ju en välbeprövad medicin som använts till diabetiker länge. Och med tanke på vilket problem det finns med folkhälsan tror jag på sikt att det kan bli vanligt förekommande. Som blodtrycksmedicin ungefär. Eller blodförtunnande.
Ja, det hoppas jag verkligen!
Den innehåller väl samma semaglutid (dvs samma biverkningar) som ozempic? 🤔 Men nej, även om den fungerar bra på befolkningsnivå, så är det inte en mirakelmedicin för precis alla. Kommer garanterat att finnas överviktiga i framtiden också. Hoppeligen lite färre dock.
Tycker bara att det är så jävla sorgligt att det alltid förutsätts att tjock = olycklig och alla som är tjocka måste ha som livssyfte att gå ner i vikt. Det går liksom inte att ha en annan inställning för då är man en KROPPSAKTIVIST. Det är ju helt sjukt. Att det är ett politiskt ställningsstagande att ha en normbrytande kropp. Att välja att existera i sin kropp. Provocerande att inte hata den. Fy fan för våra barn som ska växa upp i det här.
Helt enig här! Har ett BMI som skulle tillåta att jag redan nu får detta utskrivet (bmi över 30) men skulle aldrig komma på tanken! Jag är stark och frisk och tjock! Har inga bekymmer med blodtryck, högt blodsocker, ont i kroppen osv. (Däremot har jag lipödem som gör att jag behöver vara medveten om min kropp och vad som förvärrar lipödemet (exempelvis hård konditionsträning) och liksom röra mig på ett sätt som inte förvärrar utan som bygger upp). MEN, att jag skulle börja med medicin som ger biverkningar enbart för att bli smal skulle vara ett otroligt märkligt och destruktivt val för mig själv som är tjock och frisk och jag önskar för min egen skull att jag aldrig väljer att behandla min kropp på det viset.
MEN med det sagt: om detta läkemedel skulle hjälpa folk som Vill kunna gå ner i vikt utan operationer (som kan ge mycket svåra biverkningar) så vore det väl fantastiskt? Fler glada människor måste väl alltid vara målet? Men förstår inte inlägget riktigt, skulle det kunna finnas något dåligt med att viktnedgång blir mer lätttillgänglig för den som vill? Eller bara en allmän diskussion om vad som händer med idealet när idealet är lättuppnåligt? Enligt mina teorier och empiriska studier uppstår alltid nya svåruppnåeliga ideal när ett annat ideal blivit för lättillgängligt och my god vad skönt det vore om det här smal-idealet/smal-hypen kunde bli lite nertaggat och neutralt? Måtte det bara inte bli så att det triggar igång någon slags elittänkande om vem som är smal ”på riktigt” och vem som är smal med hjälp av läkemedel även om risken är hög för detta 😵💫. Tänker på när fler människor började få mer pengar och exempelvis alla old-money-folks då hittade strategier för att visa att deras rikedomar minsann inte var new-money (och lägre ansett) och att the old-money-folks liksom var dom som var rika på riktigt (överklassen) och inte skulle blandas ihop med dom som med hjälp av tur eller någon annan parameter blivit rika på nya pengar.
Bra skrivet! Håller med. Att vara tjock utan att lägga ner energi på att förändra sin kropp är inte att vara aktivist. Att vara tjock är att bara ett av många tillstånd och som du Cecilia skriver att existera i sin kropp har blivit ett politiskt ställningstagande. För att ta ett annat mer neutralt exempel än en kropp, sol är också farligt, kan orsaka cancer. Är jag aktivist om jag solar på en klippa utan solskydd? Ens går ut på stan utan solskydd? Det provocerar att man inte tar åt sig även om jag tror det är drömmen för många att faktiskt bara få vara precis som man är.
Ingen förutsätter väl att man måste vara olycklig om man är tjock, eller ha som livsmål att gå ned i vikt? Men. Det kom en studie förra (?) året, enligt vilken endast var tionde överviktig person är metaboliskt frisk (normalt blodtryck, socker osv). Och de använder hälsovård för 36% fler euro än normalviktiga. Vilket betyder att de är sjukare (här är inte inräknat sjukledigheter osv). Så även om det finns de som är överviktiga och nöjda i sin kropp, så finns det en större grupp som inte mår bra av det. Men tycker att ingen, oberoende av storlek/följdsjukdomar, skall ha som livsuppgift att gå ner i vikt, eller skämmas för sin kropp. Men man kan ju fortfarande ha som mål att leva hälsosamt (vilket för en liten grupp människor kan innebära wegovy t.ex.). Tycker det görs så svartvitt hela tiden. Man måste ÄLSKA eller HATA sin kropp. Man måste med alla medel gå ner i vikt, eller vara 100 % nöjd så som man är. Är väl inte största delen någonstans där mittemellan, oftast?
De där 36% mer pengar till hälsovård för överviktiga – kan det inte sättas i samband med den reella viktdiskrimineringen som drabbar överviktiga inom vården? Som kanske inte får hjälp för sitt problem, utan uppmanas att gå ner i vikt och söka igen. Och som då tvingas söka fler gånger för samma skada som en normalviktig får hjälp med direkt?
❤
Jag är nyfiken på om du lyssnade på novellen och vad du tyckte om den? Och vad i Sandras kommentarsfält var det du blev helt förfärad av?
Jag har inte hunnit lyssna på den men planerar att göra det. Och exakt vad som förfärade mig, det pratar jag mer om i podden. Men jag kan säga att jag är chockerad över att så många människor inte verkar förstå vad litteratur är. Och att de anser att något slags grundkrav för litteratur är att den ska vara moralisk och uppbygglig.
Det jag spontant börjar tänka på när jag läser om Wegovy är om det kommer leda till att man tränar mindre, och vilka effekter det skulle få för folkhälsan.
Nu har det förvisso visat sig att träning i sig inte är en avgörande verkningsmekanism vid viktnedgång, men jag vill ändå tro att träning fortfarande associeras med viktnedgång och en smalare kropp.
Tänk om moroten till träning och god hälsa blir mindre? Vad kommer hända med våra kroppar? Våra psyken? Jag känner mig ärligt talat lite oroad inför vad den nya bantningsmedicinen skulle kunna föra med sig. Vi mår redan dåligt idag, hur kommer vi då må i framtiden?
Om man enbart tränar för ett bli smal skulle detta såklart få en negativ inverkan på motivationen att träna. Däremot är det många tjocka människor (jag är själv en av dom) som tränar och är fysiskt aktiv utan att gå ner i vikt. Vi tränar för att vara starka, inte för att blir smala :). Och om jag skulle bli smalare skulle jag kunna röra mig mer och lättare och det skulle alltså vara en win för träningen och jag skulle kunna träna mer!
Nu är detta tyvärr ingen medicin för mig trots att jag har ett BMI på över 30. Den här medicinen påverkar matintag och hungerkänslor och det har aldrig varit ett bekymmer för mig, äter tyvärr för lite pga har för lite hungerskänslor. När jag äter mer kickar det dock kroppen igång och jag får mer hunger = äter mer = går ner i vikt.
Men jag har istället lipödem som gör att mina lår, min mage och mina armar är tjocka och det påverkar min rörelseförmåga dels för att det gör ont att studsa osv (i låren ej i knäna obs!) och dels för att hård träning påverkar mitt lipödem negativt och blir större och mer svullet. SÅ om det hade funnits väl beprövad medicin mot lipödem och jag då blivit smalare hade det alltså defintivt påverkat min (och många andra i samma situation) träning positivt (och då folkhälsan i förlängningen) eftersom jag då hade kunnat träna mer! Eller man kan säga såhär: om jag hade tränat hårdare och mer intensivt hade det antagligen varit bra för hjärtat eftersom hjärtat mår bra av pulshöjande aktivitet men jag hade å andra sidan blivit tjockare av det :))).
Ideal har alltid funnits och kommer med största sannolikhet alltid att finnas. Om man vill gå ner i vikt på grund av att ens hälsa inte är bra på grund av övervikt är en sak. Fast alla kan ju så klart ha sina egna personliga skäl till att vilja gå ner i vikt. Och alla har också så klart rätt till att ha sina egna skäl till att vilja gå ner i vikt, om det är det man vill. Jag håller med om att folkhälsan är viktig och motion/träning/rörelse är en viktig del av det. Trots det verkar motion/träning/rörelse vara något som inte passar alla. Varför skulle annars så många vara inaktiva. Och nu syftar jag inte på dom som av handikapp eller sjukdom inte kan röra på sig. Det finns många sidor av saken. Att vara smal betyder absolut inte nödvändigtvis att man är hälsosam och att vara överviktig innebär absolut inte nödvändigtvis att man är ohälsosam.
Att folk är inaktiva beror nog mer på att man är ”lat”, eller att tiden helt enkelt inte finns. Har svårt att tro att det finns en enda person som ”motion inte passar för”? Är väl bara frågan om att hitta rätt sort och rätt intensitet?
”Vad händer när det blir lätt att vara smal?”
För de med grava överviktsproblem förhoppningsvis mer hälsa.
För gemene man ingenting.
För individer som jagar smalhet som inte behöver det går nog bara jakten vidare efter perfektion.
Perfektion existerar inte så den jakten har inget slut. Kanske är jakten i sig en escapism. Kanske är det ett sätt att försöka dämpa ångest.
Kommersiella intressen kommer alltid hitta nya vägar till pengar.
Det är något otroligt sorgligt över det hela.
Ens kropp behöver en kär vän och inte en drill sergeant var det någon klok som skrev någon gång.
En kär vän genom hela livet. Den vännen är du som lever i din kropp.
Men vad bra skrivet! Fint också, att vara vän med sin kropp borde vara det viktigaste ❤️
Klokt! Det klokaste här utan jämförelse! (Förvånad att så många ens bryr sig om alla dessa ideal, diskuterar dem, förhåller sig till dem, ältar dem, motsätter sig dem eller vill uppnå dem. Vill uttrycka åsikter och joxa runt med detta nonsens. Så tomt och intigt. Det finns sannerligen så mycket annat att bry sig om i livet och världen. Tror att detta ständiga pratande om ideal och normer etc endast förminskar oss som människor. All tid, allt engagemang och all energi som går åt till att försöka uppnå ett ideal, vara en del av en norm eller till att motsätta sig de samma är ett sådant slöseri med människokrafter som kan göra betydligt mera nytta i en värld full av verkligt lidande)
Fast det viktigaste är ju hur hälsan blir bättre vid viktnedgång. Jag skiter I trender. Hur du mår och vill leva själv är viktigare. Vikt ska aldrig bestämmas av mode eller trender.
Men på ett allmänt plan bestäms ändå viktidealet av trend, och en stor del i västvärldens viktideal (=smal) beror på att det i dagens samhälle inte är lätt att hålla sig smal. Skönhetsidealet har ju inte alltid sett ut som det gör nu.
Ifall det blir lätt att uppnå smalhet i framtiden, pga medicin, så kommer idealet att skifta. Jag uppfattar att det är just det Clara skrev om, en fundering över vartåt det kommer att skifta snarare än om.
Alltså det finns ju redan flera godkända mediciner för personer med obesitas eller t.ex. diabetes. Vad är det nya? En medicin till? Sen är det nog skillnad på obesitas och några extra magkorvar. De flesta som antingen aktivt omtalar sig som kroppsaktivister eller bara råkar sakna platt mage och vågar fotografera sig i vanligt tillstånd är nog såna som inte ens kan få dessa mediciner utskrivna. Sen läste jag de ca 80 bloggkommentarer som Sandra fått, de flesta gillade eller var inte direkt negativa till hennes berättelse. Så ”chockerad över att så många människor inte verkar förstå vad litteratur är. Och att de anser att något slags grundkrav för litteratur är att den ska vara moralisk och uppbygglig” ja det förstår jag inte alls nu? Förklara gärna om det är något jag missat? Lyssnade själv på smalberättelsen ikväll, tyckte den var bra. Men kanske du menade att många bara rakt av tyckte den var bra? 😀 för Sandra har nog något som få har.
Skillnaden är väl att det är en riktigt effektiv medicin och sådana finns det inte många av sedan tidigare. Eller vilken skulle det vara?
Ja, det var reaktioner både hos henne och bloggbevakning som fick mig att allvarligt misströsta över människor. Och det är ju ett genomgående tema. Att kvinnor som utövar konst och kultur ska producera uppbyggligt material. Och gör de inte det blir folk besvikna. Lyssna gärna på poddavsnittet där jag utvecklar. Orkar inte skriva allt här när jag redan sagt det en gång.
Ahaa, jag har inte läst bloggbevakning-kommentarer. Borde ju fattat att det dykt upp där. Trist. Jo, ska försöka hinna lyssna på poddavsnittet.
Jag är ju helt säker på att smalhets bara är en ventil för ångest, så när du löst det så skiftar bara kanaliseringen till något annat. Tror många flickor och kvinnor lider av detta pga våra hormoner. Ångest gör ju oss till lämpliga mödrar och får oss och vår avkomma att överleva. försök hitta din egen röst och vad du mår bra av och sluta lyssna på det som klistrats på dig för att vi är barn vår tid- raka av håret, färga håret blått, sminka dig bara om du vill, sluta banta, rör på kroppen på ett sätt som du gillar, och klä dig i kläder som är sköna istället för att se smal ut, ha inredning som är mysigt och leva med istället för hur ditt hem ser ut på bild osv, och kolla hur många som egentligen bryr sig. Och gör dem det så vet du ju vilka som tycker om dig på riktigt. Allt som vi bygger vårt ego på, yrke, utseende, ålder, hem osv ändras hela livet, så det verkar smartare att bygga styrka i andra attribut.
Jag läste någonstans en teori om att känslan uppkommer först, och sedan söker hjärnan en logisk förklaring till känslan, och inte tvärtom. (Dvs ”jag är rädd -> varför är jag rädd? -> där är ett lejon -> lejonet gör att jag känner mig rädd” istället för ”där är ett lejon -> lejon kan vara farliga -> jag blir rädd”). Med den logiken går det väl just så, att mängden ångest är ganska konstant, men hjärnan hittar en ny ”orsak” om föregående försvinner.
Det kommer tyvärr fortsätta att vara svårt att få hjälp att gå ner i vikt…medicinen kostar ca 4000:- i månaden och blir således inget för vem som helst…
Läkemedelspatenten är väl oftast 20 år, så efter det gissar jag att den blir mer lättillgänglig. Sen beror det ju också på hur mycket ersättning man får för den. Ingår den i högkostnadsskyddet så blir kostnaden ju betydligt lägre. Med tanke på vad övervikt kostar samhället skulle jag inte vara förvånad om ersättningen skulle öka?
Jag har följt diskussionen både i Sandras kommentarsfält, på Bloggbevakning och på Flashback, och konstaterat att det folk är mest kritiska till, är att en person med uttalad bakgrund som ätstörd (som dessutom uppvisar tydliga tecken på att fortfarande ha problem med dito) väljer att skriva denna text. Skulle gärna ta del av din åsikt efter att du lyssnat, för jag tror att du då kanske kommer ha en annan förståelse för kritiken.
Jag behöver inte lyssna på novellen för att veta om det är okej eller inte. Det är principen jag försvarar.
Och med ditt resonemang – får en som är alkoholist inte skriva en text om en alkoholist heller då? Eller vad menas?
Jag har lyssna rock jag håller inte alls med dig. Tycker det var en text som mycket skickligt gestaltade den giftiga smalhetsen så att det kröp under skinnet och fick en att vilja agera. Toppenlitteratur som väcker känslor! Och håller verkligen med om Claras sista poäng med alkohollagen som då inte skulle få skriva om sin sjukdom. Men med det stora tillägget att det ju bara blir tisseltassel spekulation kring Sandra som inte har en uttalad ätstörning och som jag inte uppfattar som mer ätstörningar än vad man är i detta samhälle. Så det känns onödigt att dra in.
Jag har lyssnat på novellen och tycker det här är ett så otroligt konstigt resonemang. Bara för att Sandra har varit öppen med att hon har haft en ätstörning när hon var yngre (liksom otroligt många kvinnor, jag är en av dem) så får hon inte skriva om ämnet ätstörningar? Använda sig av sina ev egna erfarenheter av vikt- och matkontroll? Är det inte detta författare världen över gör hela tiden – gräver där de står? Det innebär inte nödvändigtvis att det som skrivs är självbiografiskt, men var det konstiga i att i någon mån använda sina egna erfarenheter ligger, det begriper jag inte.
Jag tycker det känns viktigt att lyfta att väldigt få kommer upp i de rekommenderade nivåerna för fysisk aktivitet och svenskarna har aldrig varit så överviktiga som nu.
En person kan vara överviktig och frisk och mer hälsosam än en smal men som grupp är övervikt och fetma/ obesitas något som är dåligt för folkhälsan då det i större utsträckning leder till högt blodtryck och hjärt-kärlsjukdom mm.
Jag håller med om detta. På gruppnivå har vi ett samhällsproblem gällande stillasittande och överintag av energi. Lite väl anekdotiskt, men två nära vänner (40 +) är sjuksköterskor på hälsocentral och de säger att det är otroligt svårt att prata om just fysisk aktivitet och kost med patienterna gällande exempelvis högt blodtryck. Istället för att förändra sin vardag en smula vill man direkt ha medicin och sen fortsätta som vanligt. De mediciner vi har idag är fantastiska och ska givetvis sättas in när de behövs, men tänk om alla också kunde se om sitt eget hus lite mer?
Finns mycket att fundera på. Vissa som börjar med t.ex. den antidepressiva medicinen Voxra rapporterar både att de går ner i vikt, får större sexlust och större förmåga att fokusera och leverera på jobbet. Ofta människor som haft långvarig nedstämdhet eller utbrändhet. Så det är fantastiskt – folk blir friskare, som man ska bli av medicin. Men tänk om mediciner för att öka prestationen/nå mål rent generellt blir allt fler och allt effektivare? Slutar det då med att vi alla kommer behöva konkurrera med människor som maximerar själ och kropp med medicin, och göra det själva?
Jag äter själv Voxra, och kan säja att att även om den förbättrar funktionsförmågan en aning, så är den nog ingen mirakelmedicin som gör mig till en optimerad supermänniska. Jag är nog inget hot på arbetsmarknaden för en frisk människa. Den gör att vardagen precis är hanterbar och jag klarar av att jobba deltid. Dock är jag väldigt fundersam till att man medicinerar utmattning istället för att göra något åt orsakerna. Tror inte medicinen häver alla ”bieffekter” av stress, som t.ex. ökad risk för minnessjukdom och hjärt- och kärlsjukdomar. Upplever att ta medicinen är lite som att slänga ut en pipande brandvarnare genom fönstret? Det blir lugnare en stund, men kanske inte så bra i längden.
Tyckte också det var sorgligt att läsa om hur kvinnor med stor och besvärande övervikt rapporterade att när de började gå ned med hjälp av Ozempic fick de stöttning av naturligt smala kvinnor, som var glada för deras skull. Däremot fick de påhopp av kvinnor med övervikt som upplevde detta att ta Ozempic som ett ifrågasättande av dem själva som människor. Man ska inte behöva känna som att man sviker något eller någon för att man själv vill bli av med övervikt som man upplever besvärande.
Är det värt ett ständigt illamående, konstanta diarréer omväxlande med förstoppning för att bli smal om man inte har följdproblem av sin övervikt? Det är nämligen de biverkningar man får räkna med när man tar semaglutid mot diabetes. Mängden biverkningar och svårigheten av dem är oftast direkt proportionell mot dosen och styrkan av dosen vid behandling av fetma börjar vid högsta dosen som används för att behandla diabetes. För de som behandlar diabetes kan behandling med semaglutid vara en förbättring då du inte behöver medicinera dagligen och illamående, diarréer osv är lindrigare än vid behandling med metformin.
Medicinen kostar dessutom mycket och kommer fortsätta göra det så länge det finns giltiga patent. Medicinen måste ju dessutom tas resten av livet så det är ju en enorm kassako för novonordisk som nu som bolag är värderat högre än BNPn för landet de huserar i.
Jag rekommenderar avsnittet Ozempic i podden Maintenance phase om just den här frågan. Är det här verkligen så revolutionerande?
Gick in här för att säga samma sak, skönt att någon annan ifrågasätter lite. Och jag håller verkligen med Aubrey i Maintenance Phase om att det är så sjukt deppigt att samhället i stort ser det som en positiv sak om vi ”blir av med” tjocka människor, istället för att typ, flera människor mår bra med sig själv och rör på sig mer, oberoende av vad dom väger
Och det är också så deppigt att diabetiker lider pga medisinbrist för att så många (som har råd) köper Ozempic för viktnedgång.
Jag vet inte, personligen blir jag bara ledsen och uppgiven varje gång vikt diskuteras båda i detta kommentarfelt (som förvisso är rätt snällt) och andra ställen, känns som att vi aldri kommer bli fria från det vidriga fetthat och diskriminering mot tjocka som råder i vårt samhälle. Vi vägrar ju ens erkänna att det finns överhuvudtaget.
Spännande inlägg! Jag läste också Sandras kommentarsfält och tycker också det är märkligt att man tänker att skönlitteratur ska vara uppbygglig eller moralisk. Givetvis kan jag förstå läsarnas perspektiv iom att Sandra själv uttalat att hon exempelvis enbart tränar för att vara smal. Men skönlitteraturen måste ju få spegla det egna livet i stort och smått. Fiktion faller ibland nära författarens eget liv och ibland långt ifrån. Oavsett om Sandras novell är en självbiografisk eller inte så är det smalhet ett viktigt ämne som redan diskuteras flitigt.
Gällande dessa olika preparat som ska hjälpa människor att gå ner i vikt så har jag inget att säga gällande att personer som är obesa tar det. Om jag har förstått det rätt så är det otroligt svårt att gå ner i vikt genom träning/kost om man har obesitas. Det jag ställer mig kritisk till är att redan smala personer tar preparaten för att bli ännu smalare. Folk är nog generellt sett inte kritiska till att en person på 130 kg tar preparaten, utan man är kritiskt till att en smal tjej på 60 kg tar det för att få slankare look. Kanske speciellt irriterande att personer dessutom hymlar om det, lite som att många influencers ljög om sina brazilian butt lifts och sa att de hade tränat sig till sina rumpor.
Har högt BMI, vart erbjuden diabetes medicin för att gå ner. När jag kollade hur det funkar- ens hunger signaler dämpas så man blir inte sugen på mat. Dvs jag går och svälter min kropp så den tar av det lagrade fettet i min kropp. Låter helt sjukt i mina öron. Och vad händer sedan? Hur långsiktigt är det? För om jag inte har ändrat mina matvanor eller min relation till mat så ser jag det som att jag kommer ju bara gå upp igen eller? För det ändras ju inte för att jag tar en medicin. Det kräver kunskap, mod och tid. Och är även på ett sätt att inte ta ansvar för vad jag äter och hur jag äter – det är bara att ta en tablett så löser det saken. Sedan tänker jag på alla dessa kommersiella krafter- dom tjänar inget på att jag tar makten själv genom att göra bra matval och tillgodose mina behov så jag till exempel inte behöver tröstäta. Det var ingen billig medicin heller så där blir det också en ojämlikhet- vem har råd eller inte. Igen en klassfråga. Skämtade med en kompis, för enligt massa statistik så väger man mindre och äter bättre ju mer högutbildad man är. Så nu läser jag på universitet- då borde jag ju gå ner i vikt 🙂
Än mer intressant blir det den dag alla kvinnor vaknar och säger – Jag duger som jag är.
Skönhetsindustrin, med allt smink, hud- och hårvård? Modeindustrin? Reklammarknaden? Modebloggare? Influensers? Med flera och med mera.
Världen skulle typ stanna. Grejen är att det dessutom är sant. Du duger som du är.
Intressant att alla är så överens om att vi har ett problem med övervikt på befolkningsnivå, men så fort det tas ned på individnivå får msn inte säga att det är problematiskt att någon är överviktig. Många som skriver att de är överviktiga men så hälsosamma. Trots allt är övervikt negativt för hälsan i de allra flesta fall, hjärta/kärl belastas mer, oavsett om vi vill att det ska vara så eller inte.
Originell åsikt. Verkligen.
Jag undrar varför man inte får säga att det är problematiskt att en massa smala individer hela tiden måste vädra sina unkna fördomar om överviktiga människor, deras leverne, matvanor, sjukdomshistoria, intelligens, lättjenivå, osv i all oändlighet tills vi alla dör i ätstörning och självhat. Amen!
Vi behöver systematiskt och kraftfullt jobba på att rikta kvinnors och i synnerhet unga kvinnors fokus in mot vad de ser istället för vad de ser ut som. Vad ser du när du betraktar världen? Vad tänker du, vad känner du, hur får det dig att vilja bidra? Det är otroligt mycket mänskliga resurser och möjlighet till mening, livskraft och glädje som går till spillo när vi fokuserar så mycket på oss själva som objekt istället för som handlande subjekt. Visst är det stora marknadskrafter och patriarkala narrativ som kan påverka oss, men vi behöver själva ta ansvar (med hjälp av varandra!) till att rikta energin mot de vi är och det vi vill, hur vi helt enkelt vill förbättra världen. Jag säger inte att det är lätt, men jag tror att det är rätt väg att gå. Det är åtminstone inte hållbart att fortsätta på samma sätt som förut. Vi set vart det fört oss med stress, psykisk ohälsa, storkonsumtion och klimatkris osv.
Amen till detta! Vi förminskar de fantastiska, unika skapelser vi är, när vi ser oss själva som enbart objekt för förbättring, istället för som subjekt som kan bidra med något i världen!