Jag har alltid sett mig sjÀlv som en Alexander Lucas. En person som har orimligt mycket tur och flyt i livet. Jag tycker alltid att det rÄkar sig sÄ bra för mig, att folk Àr sÄ snÀlla mot just mig och att jag har ett sÄnt generellt flax. Jag Àr helt enkelt en grundmurad optimist och det draget har jag Àrvt av farsan. Han berÀttade att han fastnat med den ena skons metallhyskan i den andra skons hÀlla och sedan ramlat raklÄng i skogen. Jag och min syster frÄgade förfÀrat om han inte gjort sig hemskt illa?

-Nej för fan! I’m a lucky guy! svarade min pappa glatt och triumferande, varpĂ„ jag och Anna brast ut i gapskratt. För sĂ„n Ă€r farsan. Och sĂ„n Ă€r bĂ„de jag och Anna. Man Ă€r med om den mest osannolika fallolycka, som skulle kunna göra en rasande. IstĂ€llet Ă€r kontentan att man Ă€r en lyckosam typ förföljd av framgĂ„ng eftersom man trots allt inte skadade sig.

Det hÀr Àr ett personlighetsdrag som hjÀlpt mig vÀldigt mycket i livet. Det förstod jag nÀr det försvann. För nÀr jag blev utmattad och deprimerad kÀnde jag plötsligt tvÀrtom. IstÀllet för att traska runt i den trygga förvissningen om att universum konspirerar för min framgÄng och vill mig vÀl, sÄ kÀnde jag mig förföljd av otur och olycka. Den kÀnslan har hÀngt kvar i mÄnga Är efter utmattningen, Àven om jag pÄ de flesta plan börjat hitta tillbaka till min optimism.

Jag Àr ju varken Alexander Lucas eller otursförföljd. Jag Àr vÀl som folk Àr mest. Men jag har förstÄtt att det inte handlar sÄ mycket om hur man har det utan om hur man tar det. Och nÀr man mÄr piss Àr det svÄrt att ta motgÄngar pÄ nÄgot bra sÀtt. Man saknar skydd.

Om detta pratar vi mer om i dagens poddavsnitt av Wollin & Clara. Samt Malins rosenraseri. Den finns att lyssna pÄ bakom betalvÀggen hos Podme!