Jag känner mig så glad när jag vaknar denna lördag. Klockan visar 09.38 och familjen har låtit mig sova. Jag rycks ur en dröm där jag ska gifta mig i en jätteful fjällstuga, men plötsligt istället är hos min frisör som irriterat säger.

-Det var ju Jakob vi skulle klippa idag. Varför är du här?

-Det är för att det här är en dröm, skrattar jag till och vaknar.

Tretton arbetsdagar in i januari och det känns liksom lent inuti. Har inte haft något samarbete jag måste göra och bara enstaka möten. Mest har jag fått sitta vid min dator och fokusera. Skriva på boken och skriva på bloggen och däremellan gå lunchpromenader i dagsljus. Och varje kväll när barnen somnat har jag badat badkar och läst. Det känns som att jag på ett närmast våldsamt sätt har angripit återhämtningen. Jag SKA få dagsljus. Jag SKA få återhämtning. Jag SKA bli varm. Två timmar med en bok i badet känns som fem timmar framför en serie. Tiden går långsamt och min återhämtning blir grundlig. Vid tiotiden ligger jag i sängen och gäspar.

När jag märker hur bra jag mår av att få skriva och skapa ostört och uppleva timmar av sammanhängande flow. Då ifrågasätter jag varför jag fortfarande håller på med så mycket annat jox? Varför lägger jag så mycket av min tid på fel arbetsuppgifter? Och när det finns luft i schemat så märker jag hur kreativ jag blir. Jag har tusen ideer, uppslag och tankar om vad jag vill skriva om och skapa. Det finns inget stopp! Efter att ha jobbat med ett kreativt yrke i hela mitt vuxna liv har jag insett att ju mer jag begränsar min arbetstid och antalet saker jag gör – desto mer kan jag i slutändan producera. Det är helt anti-intuitivt och det är därför det har tagit sån tid att få syn på.

Nu ska jag kliva ur morgonrocken och gå ut med barnen. Vi ska åka skrana i mördarbacken och efter lunch blir det nog skridskor. Efter en vecka där hjärnan levererat ska jag fylla på med med dagsljus, rörelse och tid med familjen.