Det senaste avsnittet av Wollin & Clara handlar om döddsynden vrede. Om varför alla minns kompisens arga pappa från barndomen – men ingen en arg mamma. Om hur mäns isande, hårda vrede ofta får styra familjer. Och att vrede nog är den döddssynd som flest personer sätter en stolthet i att utöva. I ett land av konflikträdda syltryggar är de som vågar bråka oerhört nöjda med sig själva och sin ilska. Och det förstår jag. För de vinner ju! Det krävs mycket mod för att bli ännu argare än den som redan är rasande. Det är därför vreden är så otäck. För argast vinner – även när den har fel.
Malins tes är att män är arga för att de är svaga. Istället för att bryta ihop och lägga sig ner och gråta, blir mäns förtvivlan istället vrede. Ilskan är deras bebisgråt.
Och jag vill mena att ilska föder ilska. För medan gråt lindrar sorg – eldar skrik och vredesbrott bara på ilskan ännu mer. Och det är därför det är så farligt att låta sin vrede löpa fritt.
Lyssna på hela programet på underproduktion.se/wollinclara, genom att blir prenumerant. Det kostar 29 kronor i månaden.
11 svar
Åh vad intressant. Jag har haft den diskussionen med min (ibland) arga pappa. han menar att ilskeutbrott är ett sätt att hantera frustration och genom att bli arg så blir man av med känslan istället för att gå och bära på frustrationen och trycka ner den. Han menar att man måste ventilera för att inte sprängas. Medan jag menar att genom att bli arg för allt möjligt så skapar man nervbanor som gör att nästa gång man upplever frustration så reagerar man med ilska på rutin. Och så blir det liksom ett självgående mekanism.
Jag brukade alltid förakta ilskna och arga människor för att jag tyckte att de borde kunna behärska sig. Att det liksom var något ociviliserat över att bli så där arg. Nu är jag i förklimakteriet och känner inte igen mig själv. Ilskan och vreden kan slå till som en blixt i huvudet och så säger och gör jag det mest otänkbara saker. Mycket pinsamt.
Ha,ha
INTE pinsamt. Helt naturligt ju, varför är det bara barn som ska få gorma högljutt!? Jag brukar skrika både ute och inne om jag blir arg på nåt. Så härligt!!
åh vad spännande det låter!!!
Jag har en teori som går ut på att det finns även arga mammor(naturligtvis!) men det är inget man berättar om. Det är mycket mer skamfyllt och ses som onormalt och fel.
Finns en gammal bok skriven av Isaac Theodore Rubin som heter typ “Boken om ilska”. Hur bra som helst!!!
Värd att leta efter på antikvariat och liknande.
Skriver upp!
Malin: Har skickat en kommentar i din blogg.
I min barndom var det mamma som var arg och som jag och min bror var rädd för. Klart man ska få bli arg ibland, det är när det används som ett sätt att få sin vilja fram och kuva barn och partner som det slår fel.
Min mamma var också arg i bland är uppväxt på 50 talet Men mins att min pappa kunde bli väldigt arg om jag gjorde nåt som var fel
Intressant ämne. Jag tycker det är jätteviktigt att få bli arg, att få vara den man är och inte känna sig fel i någon känsla, för kvinnor brukar ilskan rikta sig inåt om jag generaliserar och det blir istället känslor som kanaliseras till stress och ångest. Hela mitt liv fram till 30 var så. Inom terapi pratar man mycket om att ilska är den känsla som flest människor tycker är obehagligast att känna men det är för att vi fått lära oss från ung ålder att vara snälla och behagliga, vilket inte är hållbart. Det ultimata är väl att inte reagera på den yttre världen och behålla sin inre frid men det är svårt och behöver nog praktiseras länge.
Jag har jobbat med barn och för mig har det varit jätte viktigt att de vet om att oavsett känsla så är de värda allt.
Läs: Jesper juuls bok: aggression: ett nytt och farligt tabu.
såhär skriver han:
Det har blivit tabu att vara arg, och det drabbar i första hand våra barn och ungdomar. Det menar Jesper Juul, välkänd och hyllad familjeterapeut, och han är orolig över konsekvenserna. Vi tenderar att i allt större utsträckning lägga locket på de yviga känslorna och istället premiera de snälla, glada och lätthanterliga sidorna hos såväl barn som vuxna. Men är det hållbart?