Då och då hör jag folk som pratar om utmattade kvinnor och får det att låta som att anledningen till deras utmattning är att de bryr sig om att karva pumpor och baka kakor.
Jag blir lika delar rasande som full i skratt när jag hör det där. För när jag tittar på mig själv och på alla runtomkring mig som blivit utmattade kan jag konstatera att ingen av oss bakat kakor eller karvat pumpor i samband med utmattningen. Gemensamt för de flesta av oss är att tiden och orken för sådana projekt helt försvunnit, i samma takt som stressen ökat.
Det vanligaste när man blir utmattad är betydligt svårare situationer än kakor som inte jäser. Som att man har ensam hand om sin demenssjuke far och samtidigt har huvudansvaret för barnen. Att man har en konflikt på sin arbetsplats eller en chef som är värdelös. Att arbetsberget bara växer men ingen arbetsleder och berättar hur man ska göra för att hinna med. Att man har sömnproblem som man inte kommer till rätta med eller värk som förstör ens livskvalité. Att man har en ångestproblematik som slukar mycket energi, barn som inte mår bra, eller att man har svårt att separera arbetsliv från ledighet och jobba lagom.
Väldigt få som blir utmattade har ett balanserat arbetsliv och hemliv men förstör sedan sitt mående med ihärdigt pumpakarvande och kakbakande. Den nidbilden är nästan för dum för att bemöta! Men jag får den ofta slängd i mitt ansikte. Som att jag bakade och pysslade mig till utmattning. Men det som gjorde att jag blev utmattad var en kombination av helt andra faktorer. Som att jag satt fast i jobb som inte gick att avboka utan att sätta andra i klistret. Och att jag var tvungen att samarbeta med en person som var halvgalen. Att jag hade en liten bebis hemma och ett företag på samma gång, samt upplevde stor ekonomisk stress. Att baka och pyssla var just den typ av återhämtande aktiviteter som jag längtade efter och hade behövt, men aldrig fick tid för. Och det ledde till utmattning.
Folk som inte vet något om utmattning, men tror att de vet massor kommer ofta med klämkäcka råd av typen:
-Du behöver inte göra fint hemma! Du behöver inte laga mat från grunden! Sluta vara en sån duktig flicka. Ingen kommer tacka dig!
De som säger så är sannolikt helt ointresserade av allt sånt själva och förstår inte att det finns kvinnor om njuter och får återhämtning när de pysslar, lagar mat och bakar. Och varför är det alltid kvinnor man förminskar på detta sätt? Om en man blir utmattad och sjukskriven är det väl ingen som säger till honom
-Men sluuuta samla på LP skivor nu! Det tar sån tid. Ditt värde som man ligger inte i din skivsamling! Om du bara slutar bläddra i skivbackar och känna pressen av en perfekt skivsamling så kommer du orka jobba.
-Men släpp tankarna på allsvenskan! Gå inte på en massa matcher och känn pressen av att vara en trogen supporter. Du är säkert utbränd för att ditt favoritlag åkt ur serien?!
Dessutom är folk som kommer med dessa välmenande råd, kapitalismens nyttiga idioter. De som hävdar att det enda som betyder något i livet är ens produktivitet. Är du trött på jobbet? Ja, men bort allt utanför jobbet då så att du orkar med!
Att plocka bort roliga och återhämtande aktiviteter för att orka jobba mer är kontraproduktivt. Det funkar bara kortsiktigt. Som att jobba kväll någon gång ibland, för att bli klar med en brådskande uppgift. Men i regel funkar det inte. För så fort du plockar bort återhämtningen så börjar maskineriet hacka och snart får du mindre gjort istället för mer.
Dessutom går det emot all forskning kring stress och återhämtning. Stress är inte farligt men brist på återhämtning är farligt. Och det är den ensidiga belastningen som gör oss utmattade. Så se till att fylla på med något som väger upp för vad som gjort dig trött. Om du jobbat framför en datorn en hel dag kanske pumpakarvning och kakbak är det mest hälsosamma du kan ägna dig åt. Om du tycker att det känns kul, alltså!
Vi måste kunna skilja på det faktum att kvinnor gör mer obetalt hemarbete än män. Och det faktum att många kvinnor oavsett det, tycker att det är roligt att laga mat, pynta och bjuda på fika. Det är två helt olika saker. Och att plocka bort det senare kommer inte råda bot på det förra. Att folk slutar göra vad som är roligt för att orka med alla måsten är liksom ingen lösning på utmattningsproblematiken. Utan en stor del av vad som orsakar den.
132 svar
Detta är så sant. Precis så är det. Jag hoppas att jag lärt mig känna igen vad jag behöver för min återhämtning. Det är så lätt att boka av det som faktiskt ger energi och skänker en vilsam plats för själen. Hoppas också att vi kan lära oss av varandra och stötta om vi märker att någon håller på att gå vilse och prioritera jobbet framför allt annat.
Tack för en fin och klok blogg Clara.
Vill också säga att jag blev så inspirerad av hur höstfint du gjorde på din trapp och blir glad av din ”eldiga” kalufs 😊
Extremt bra skrivet!
Du fick med alla störiga punkter. Skrattade åt mannen med allsvenskan, bra liknelse!
Haha ja eller mannen som mekar med med en trasig motorcykel, “men snälla det kan du ju leja bort till en verkstad” 😇😅 Mäns intressen/återhämtning tar ofta myyycket tid, tycker jag!
ELLER HUR!!! Håller med om exakt allt, speciellt det där om att “De som säger så är sannolikt helt ointresserade av allt sånt själva”. Jag VILL laga min mat från grunden och putsa fönstren med tidningspapper. Jag känner mig inte ett dugg avlastad om jag kommer hem sent till ett städhjälpsstädat hem med hämtmatskartonger under armen. För att inte tala om hur jag hellre ligger i soffan hemma med katten på magen och tittar ut genom fönstret en eftermiddag än att ta en spa-dag.
Det är intressant, sedan jag valde att sluta jobba 100%, hur lite pengar jag behöver lägga på rekreation och återhämtning nuförtiden. Som heltidsarbetande drömde jag alltid om utlandssemestrar, massagetider och dyra restaurangbesök. Nu när jag hela tiden får en naturlig återhämtning i vardagen förstår jag inte vad jag ska med alla dom sakerna till.
Det var väldigt tänkvärt skrivet av dig Anna. Så bra att du kommit till insikt om detta.
Då har du tagit ett aktivt val som är rätt för dig, det stöttar jag till 100%!
Oojojoj… kunde inte ha sagt det bättre själv! FAAN så bra!!! Heja heja!!!
Jag har börjat sticka och brodera; helt onödiga sysselsättningar (enligt somliga)- MEN det är vad som ger mig glädje, energi och återhämtning just nu. Det är min terapi, helt enkelt, och fasen så mycket bättre än något lyckopiller från doktorn. Enda biverkningen är vackra kuddar till kökssoffan, halsdukar, tröjor mm mm.
Jag stickar också! Världens bästa återhämtning! Och på plussidan, massa sköna plagg som folk imponeras av att man gjort själv!
Jag har handarbetat mig ur en ur en utmattning och depression. Mycket bättre än piller. Enda biverkning är lådor fulla med dukar och sockor. Men vad gör det🥰
Mycket klokt inlägg. Jag tror att en del av anledningen till att kvinnor mår sämre är det du pekar på – vad en kvinna än gör uppfattas det som ”fel” och vad en man än väljer att göra så anses det ”rätt”. Trots att vi anser oss jämställda är den”rätta” vägen i livet är så otroligt mycket snävare för kvinnor än för män och det är något som kvinnor behöver lägga energi på att förhålla sig till varje dag.
Klok kommentar Sofie 👏, du har så rätt tycker jag!
VILKEN bra text!
Bra text! Det är ju oftast summan i livet av både faktorer vi inte har ansvar för eller kan påverka och saker vi kan påverka. Jag har själv varit utbränd och trodde att det enda jag kunde göra något åt var jobbet. Bytte jobb och insåg att det också handlar om HUR jag gör jobbet, hur många luckor för återhämtning jag la in i kalendern och en stor renovering i den mest hektiska småbarnsfasen. För mig var det viktigt att inse att jag måste ta ansvar för det jag kan kontrollera, så jag kan skapa rum för det jag inte kan kontrollera.
Så bra, att ta ansvar för det jag kan kontrollera för att skapa rum för det jag inte kan kontrollera. Tack Kristin
Bra rutet!
Amen! Tack (igen) för strålande text. Blir så glad och arg om vartannat.
Det som efter ett långt arbetsliv på kvinnodominerade arbetsplatser slagit mig är att kvinnors drömmar ofta krockar med verkligheten. Jag har hört unga kvinnor drömma om exempelvis ha fyra barn, hundar, hästar, bo i ett stort gammalt charmigt hus på landet och leva ett ”naturligt” liv. Sagt och gjort, ett antal år senare lever de det livet. Det som de inte verkar ha tänkt på är att de även har ett förvärvsarbete som ska passa in i det så kallade livspusslet. Ett arbete som oftast också är nödvändigt för att ekonomin ska gå ihop. Allt sammantaget blir för mycket och man blir sjukskriven för det enda som går att bli sjukskriven för, dvs förvärvsarbetet. Det är så tråkigt att se denna ohälsa som drabbar så många.
Hej Gamlingen! Vilken nykter reflektion du gör. För de flesta av oss ser priolistan ut så här:
1. Förvärvsarbete
2. Fritid inkl skötsel av hem, barn mm.
3. Den tid som blir över efter det = är din verkliga fritid. Säger sig självt att det inte kan bli så mycket, eller hur? Då ännu viktigare hur man använder den!
Att kunna försörja sig själv måste alltid
vara prio ett.
Kvinnor som blir utbrända kan ha mycket gemensamt när det gäller ta sig an livet. Som du, Gamlingen, mycket riktigt påpekar, så krockar de drömmarna ibland våldsamt med verkligheten. Frontalkrock rent av och seriekrock för en del. Så ska det inte behöva vara, men det gäller se nyktert på hur man hanterar sitt liv. Man får hoppas att alla utbrända, kvinnor såväl som män, får den hjälp de behöver. Hjälp till självhjälp för att kunna omprioritera mycket i sina liv. Se på sin situation med andra ögon, inte fastna i stuprörstänkande. En bra början kan vara att inte jämföra sig med andra. Även inse att det är bara man själv som kan göra något åt sin situation. Inte låta hela eländet eskalera utan stoppa dvs vakna till i tid. Söka hjälp om det behövs!
Jag ser detta också ofta. Men är det ens ohälsa? Eller är det en ekvation som inte går ihop? Där lösningen vore att sälja huset och flytta till något lättskött, där barnen kan ta sig själva till aktiviteter och man inte har djur? Hur härligt man än tycker att livet med till exempel hus och hästar är? Har vi inte ett ansvar för vår försörjning, och för att prioritera den i första hand?
Hej Maria! Mycket tänkvärda reflektioner precis som signaturen Gamlingen också gör. Försörjning genom eget arbete, inte någon annans eftersom det är alldeles för riskfyllt, måste alltid prioriteras. Såvida du inte heter Elon Musk – men han jobbar ju också, inte sant? Leva på skattebetalarnas pengar genom olika understöd kan ibland vara nödvändigt. Vi ska vara glada över att det skyddsnätet finns, men inte se det som någon långvarig bestående inkomst. Ändra livssituationen, så att du orkar och klarar av att försörja dig själv är vad som gäller. Sluta drömma, det ger inga pengar!
Och så swishade andemeningen i texten helt över huvudet. Woosh!
Det är ju exakt det texten handlar om. Att det inte är livet på landet eller hästarna som gör kvinnor utbrända. Det är saker som en kontrollerar och kan välja själv.
Det är allt det där andra som en inte kan päverka som gör en sjuk. Till exempel ojämställda förhållanden som är svåra att förändra (om det var lätt hade vi inte haft ojämställdhet) helt orimliga arbetssituationer med helt orimliga krav. Det handlar inte heller om att ha mycket att göra. Jag kan jobba hårt. Jag kan hantera stora arbetsmängder. Jag kan prioritera. Men min förra chef kunde inte prioritera. Det som knäckte mig var att inget jag gjorde dög. Det spelade det ingen roll hur mycket jag gjorde eller hur snabb jag var. Det var ändå inte tillräckligt. Jag var alltid sämst. Jag försökte byta jobb men fick inga. Jag gick ner i arbetstid men hade kvar samma arbetsuppgifter och samma arbetsmängd som innan. Ärendena ramlade in i samma takt som tidigare. Enligt min chef fick jag inte prioritera bort något. Ekvationen var omöjlig men det gick inte att prata om. Nu har jag bytt jobb och generellt skiter jag lite mer i jobbet. Men man spenderar ändå större delen av sitt liv på jobbet så det är klart att man blir påverkad.
Att skita lite i jobbet är något man nog lär sig. Att liksom göra det, som krävs: javisst. Men överidentifikation, ekstra prestation och ekstratimmer “ja, tack” – nej. Och om något jobb kräver för mycket och om chefen inte begriper att det inte går att möta upp helt orealistiska förväntningar över en längre tid: Då går man. Många är rädda att lämna sitt jobb. Det är jag inte, även om jag är 50 år.
Hm Nja jag håller inte med. Det är självklart sorgligt att drömmarna inte går ihop med livet, men för den som drömmer om en lantlig tillvaro med djur och barn så är troligtvis dessa intressen deras mest önskvärda fom av återhämtning? Även om det innebär en massa jobb och ansvar med djuren. Det kanske är jobbet det är fel på? Du säger ett kvinnodominerat yrke? Många utav dessa är TUFFA jobb, underbetalda i jämförelse med vilket arbete som utförs, liten möjlighet för karriärs- och löneutveckling. Inte heller ovanligt att kvinnorna har huvudansvaret för barnen och hemmet och all projektledning kring familjen och relationerna inom och utom den. Att ta bort hästarna för dem är som att ta bort bakningen för Clara!
Hej Ellen! Jo, det är nog klart att den som drömmer om livet på landet kommer uppskatta timmarna och arbetet med gården/hemmet/djur mer (om det är en dröm) mer tex tuffa slitiga betalda jobb.
Jag tror dock inte att hålla igång en gård eller tex hästar bara är avslappning eller återhämtning, även om man gillar det. Allt går ju på samma energikonto. Dygnet har 24 h, vi ska sova vissa timmar, de flesta har inte outsinlig energi. Och just häst och gård, som i exemplet, är ju sånt som tar många timmar och energi. Som gamlingen säger så tycker jag mig också då och då höra ekvationer som inte går ihop. Att rodda x antal barn, ett familjeliv och ett heltidsarbete och tex en gård låter mkt – inte konstigt att det blir för mkt efter x år.
Då kanske man har ett ansvar att försöka skapa sig en rimlig livsstituation som håller. Gården och en stor (dyrare, men mer jobb/logistik osv) och djur kanske bara är hållbart om man har ekonomin att jobba deltid, för att orka. En gård och djur och heltidsjobb kanske är rimligt om man har ett barn. Många barn kanske kräver att man bor mer lättskött och där barnen kan transportera sig själv mer. Allt för att orka i längden. Allt är ju prioriteringar.
Nu var gård och djur och barn gamlingens exempel, men jag tycker att jag ser liknande exempel runt mig då och då, där folk faktiskt satt sig själva i situationer som är helt ohållbara och sen… inte håller. Jag såg nyss i mitt nätverk en kvinna som varit långtidssjukskriven för stress, något som måste kostat samhället (bara baserat på tiden hon skrev att hon var sjukskriven, ett år +).
Det är toppen att vi har skyddsnät. Men, som denna kvinna beskrev så hade hon innan varit en ‘presterare’ och sprungit och tränat inför maraton löpande, levererat på jobbet, köpt ett hus (från att ha bott rimligt innan, enl min uppfattning) som de blåst ut hela och renoverat (och gjort ett instagramkonto om renoveringen), har två barn med allt det innebär, tjejkvällar på stan (kul!). De köpte också båt och renoverade och lever båtliv. Hon själv angav alltså allt detta som skäl till utmattning. Som samhället och sjukskrivning sen betalar. Skattepengar vi hade kunnat lägga på annat (skolan?).
Kanske hade hennes livsekvation hållit om hon inte velat prestera som maratonlöpare som hobby på lopp över världen eller bara inte köpt ett hus och valt att totalrenovera detta, samtidigt? Ja, kanske.
Har en annan bekant som regelbundet vabbar med friska barn när de behöver vila, för livet är så mkt (de totalrenoverar en ny fin villa, för de vill ‘sätta sin prägel på huset’).
Så ja, jag kan tycka att det dabbas bort i debatten ibland, vårt egna ansvar (så långt som det går) för hur vi sätter upp våra liv.
En klok vän till mig kommer från Finland, och sa att hon upplever att här i Sverige så finns en större mentalitet kring att man kan få allt/har rätt till allt/kan bli vad man vill. Kanske är detta tankesätt inte vårt fel, vi matas med det upplever jag. Men, jag tänker att detta tankesätt också bidrar till att vi har så höga sjuktal och ohälsa kring stress. Att man tror att man kan få allt samtidigt. Och tja, det kan man inte 🙂
Med allt detta sagt så vet jag också att livet kan drabba en på oväntade sätt, man styr långtifrån allt, och vissa har också en genetisk ökad sårbarhet för psykisk ohälsa och stress. MEN, vi kan inte ignorera att det finns faktiskt en kategori som blir sjuka av stress för hur de väljer att leva sina liv (och inte är beredda att göra en trade off, tex gå ner i tid, ha färre barn än de önskat, bo mindre eller inte ha det perfekta köket).
Komplicerad fråga, absolut, men nykter och gamlingen har absolut poänger.
Nu blev det här mer ett generellt inlägg, även om det började som ett svar till dig Ellen
Som vanligt så bra skrivet och så träffsäkert! Precis så är det, vi som haft utmattning vet.
En fröjd att läsa dina texter och följa din blogg.
Håller med dig!
Precis! Åh så bra och klokt skrivet, Clara!
Med alldeles för mycket i livet, svårt sjuk förälder, en annan på väg in i demens, barn med NPF och ångest och en utbildning med praktik att fixa samtidigt känner jag såååå igen mig. Kan jag få en livsledare som visar mig hur jag ska prioritera?!
Det här med prioritering blir svårt när det finns 1000 olika rekommendationer (speciellt för barnen) gällande mat, sömn, behov av sällskap, fri lek, motion, grönsaker, vitaminer, ditten och datten. Och oftast är det mammor som matas med den informationen, via rådgivning osv, vilket gör att det också är vi som har kunskapen, och blir stressade när rekommendationerna inte uppfylls. Rekommendationer finns det så mycket av, att det inte går att uppfylla allting i praktiken, och då är det på ens eget ansvar att prioritera, ska barnen röra sig enligt rekommendationerna, eller ska de sova enligt rekommendationerna, (ofta uteslutet att man själv som förälder skulle hinna göra det eftersom tiden inte finns).
💝
Prioritera barnen, lägg tid på att förstå vad de behöver, skapa ett liv tillsammans som funkar för er. Det kanske är frukost på sängen bestående av kakor och bullar eller en löptur klockan 5 varje morgon, det vet du och din familj bäst. När ni hittat rutinerna som funkar för er och som skapar ett lugn i er familj, då kommer det uppstå tid för både återhämtning och jobb och utbildning och föräldrar.
Amen.
Alltså Clara! Tack tack och tack för din återigen träffande text! Strålande och du har så rätt.
4 år in i min utmattning finns få saker som gör mig så tillfreds och ger mig ett sånt lugn inombords som att plocka, städa och göra fint hemma. Byta gardiner, dukar, flytta runt på pynt, avsluta med att tända ljus och ta mig en kaffekopp sittande.
Det “hann” jag inte förut, ja jag hade fint, ordning och reda, städat absolut. För det SKA man ju men jag njöt inte av det förut för resten av livet var ett enda virrvarr av krav! Städet var nått jag bara betade av gärna lite snabbt o ofta slarvigt fast jag gillar att ha fint omkring mig och mår bra av det. Men aldrig nånsin att jag skulle påstå att städet var det som fick bägaren att rinna över! Att den där söndagen när jag faktiskt tog mig tid att putsa ett fönster, byta en gardin och köpa nya blommor var det som fick mig att bryta ihop några veckor senare, snarare hade jag nog gråtit redan på tisdagen veckan efter om jag inte tagit mig den där söndagen.
Wow, känner så igen mig. Har varit både utmattad och haft depression (med ca 20 år emellan gångerna) och gemensamt för det är just det som du och Clara pekar på.
Nu för tiden kommer jag på mig själv av att bli glad och känna mig upplyft av saker, vilket genererar mer lust och energi. Och att lägga den på saker som fungerar som återhämtning blir en positiv spiral.
Det svåraste av allt, i alla fall för mig, har varit att överhuvudtaget inse att det barkade iväg åt fel håll. Det smyger sig på och man erkänner det först för sig själv när man plötsligt en dag inte kommer ur sängen. Eller ska skriva under ett papper och inte för sitt liv kan komma ihåg sin egen namnteckning. Någonstans har det långsamt börjat luta i vågskålarna och DÄR hade man behövt ställa om riktningen, bara litegrann. Men hur sjutton ska man få ögonen på det? Jag har ingen aning, fortfarande.
Hej på dig, fio! Bara att du funderar över hur det kunde gå så långt är ett framsteg! Att du har ett eget ansvar för hur brasan kunde sprida sig. Kanske att prata med andra som varit i liknande situation och reflektera över dina val, kan vara en väg framåt? Viktigt också att få och ffa tåla feedback! Inte alltid bra omge sig för mycket med “jag håller
med” folket. Det hjälper dig inte utvecklas, men är bekvämt linda in sig i. Göra misstag kan vi alla, lära av dem, då är man klok. Var klok! Studera dem som INTE bränner upp sig! Hur bär de sig åt? Där har du och många andra något att lära.
“Studera dem som INTE bränner upp sig! Hur bär de sig åt? Där har du och många andra något att lära.”
Det är väl ett forskningsområde snarare än något en som är utmattad kan studera. Är det inte just jämförandet som får det att bara åt fel håll.
Ofta har vi ingen aning om var på skalan” den som inte bränner ut sig” är.
Utbränd imorn kanske?
Bara för att det funkar nu är det inte säkert att det funkar för alltid.
Smällen blir kraftigare ju högre fart man har. Ta inte rygg på den som springer snabbt och verkar klara det.
Jag tror Fio har en nog så god erfarenhet själv, även om de egna signalerna fortfarande är svåra att tyda. Det kommer inte bli enklare genom att se på den som till synes klarat sig.
@Spiknykter: Att uppmana en sjuk människa att studera hur friska människor gör tycker jag känns både okunnigt och oempatiskt. Med vilka andra sjukdomar skulle vi resonera så?
Tycker du att utbrända har sig själva att skylla?
Alla kan bli utbrända och de situationer som leder fram till det resultatet är så olika. Givetvis har var och en ett ansvar för sina val OCH många gånger händer saker i livet vi inte har kontroll över, gärna samtidigt och på ett överväldigande sätt. Det som ofta skiljer utbrända människor från friska människor är otur med att många stressorer kommer samtidigt.
Med det inte sagt att det inte skulle finnas mycket att lära sig om oss själva och andra, det är klart det gör.
Åh så bra skrivet!!!
Däremot försökte jag rädda mig själv från utmattning med brödbak. Bakade och bakade och bakade, för att det brukade göra mig lugn. Istället stod jag med jäsande deg som jag egentligen inte orkade baka ut men tvingade mig ändå.
Kan rekommendera boken “det är inte ditt fel att du är trött” som verkligen ringar in helheten av människan när det gäller hälsa och återhämtning.
Här fick du in många sanningar i samma inlägg!
Själv blev jag utmattad efter att ha väntat in mammas död/vårdat och under tiden hann min far dö. Tror definitivt att det finns olika sorters utmattning, vad man utmattas av beror på hur man funkar. Känslomässig press funkar inte för mig, för någon annan är det oorganiserat kaos som knäcker den mentala ryggen. En bekant som själv är utmattad hävdar att något av det värsta någon kan råka ut för är att behöva jobba med något som står helt emot ens moraliska övertygelser.
Något av det värsta vårt samhälle rullar vidare på är att tro att kreativa, estetiska värden bara är bonus. Ungar har blivit dåliga på matte – plocka bort slöjden så de får mer av samma vara, trots att sannolikheten är stor att det är själva ”varan” som blivit dålig. Akademiska utbildningar leder alla till samhällelig frälsning – låt ungarna skriva långa redovisningar också i sina kreativa ämnen.
Jag är övertygad om att något av det viktigaste vi kan ge våra ungar är en syn på livet som inte innebär att allt vi måste göra=tråkigt, allt annat=roligt. Det kan vi vuxna också bli bättre på. Tänk att se skjutsen till träningen som veckans bästa chans att tala om livet! Eller att trädgårdsfixet blir något som alla vinner på (prioritera inte hela tiden ”vuxenestetik”). Prata om träffarna med gamlamormor som värdefulla och givande, låt henne berätta pinsamma historier för barnen. (Ursäkta uppsatsen, detta ämne brinner jag verkligen för.)
tack för uppsatsen! så viktiga poänger
❤️
Så himla bra!
Och “det är säkert för att ditt lag åkt ut allsvenskan som du är utbränd!?”
Skrattade dagens absolut första gapskratt rakt ut. Tack!
Jag har en tjänst som bitvis kan vara lite utmanande eftersom jag utför arbetsuppgifter åt olika avdelningar vilket såklart gör att ibland ramlar allt in på en gång från alla håll och kanter. Det kan bli rätt tuffa veckor ibland och extra långa arbetsdagar. Det är ok för jag har inte längre småbarn och när jag kommer hem så slår jag av arbetsmobil och mail. Och då läser jag böcker, umgås med familj och vänner, går på promenad eller så bakar jag.
Fikabrödet tas ofta med till jobbet och kollegorna har frågat mer än en gång hur sjutton jag orkar baka (för att de sett att jag haft det stressigt på jobbet) men för mig handlar det om att bakningen i sig är avkopplande.
Mkt bra! Jag blir också lika arg som full i skratt. Bara okunskap i hur vi som människor fungerar.
Så fantastisk bra skrivet <3 Tack…
Jag vet faktiskt inte om jag håller med till 100 %… Väldigt många, inklusive jag själv, blir stressade av att låta sig matas med massor av bilder mm på perfekta hem. Man kan ju tycka att det inte borde vara så, för man kan ju bara skita i sånt, men ändå känner jag så.
Och när jag läser om alla som t ex upplever julstress (som ett exempel) är det ju en jävla massa ”mysigt” som blir till stress i människor. Också väldigt tydligt att kvinnor tar på sig mer ansvar för att ordna så att julen blir magisk.
Jag ser hur många som helst som klagar över hur stressigt det känns när ”Nissen” som toppen på isberget flyttar in – och jag tror faktiskt i det samhälle vi lever i idag att vi behöver träna på att säga att , ja, det hade varit jättemsyigt med en Nisse men jag känner faktiskt inte att jag vill lägga den energin så jag förnekar mina barn detta (utan att det där den skull är ett fenomen som behöver smutskastas).
Om man jämfört med innan sociala medier osv blev så stort så tror jag inte man fick lika mycket information hela tiden om vad andra gör, och att det var skönt för våra hjärnor.
Titta på barnen också. Barn läser mindre läxor en någonsin- en bråkdel av vad man lägger på sociala medier – men är mer stressade över skolan. Är det bara skolan som har för höga krav då? Är det bara det yttre som påverkar? Jag tror faktiskt sanningen är att sociala medier och ständig informationsnärvaro, oavsett om det är sminktips eller pysseltips, och höga ideal, oavsett om det är läpparna eller farstukvisten som ska vara vacker, skapar stress i människor som vi inte riktigt är skapta att hantera.
Inte när pyssellusten kom från magen kanske – men när den kommer från hela omvärlden.
Jag kan väl köpa ditt argument i teorin – men i verkligheten vet jag att jag blir stressad t ex av den här bloggen (sen läser jag ofta ändå eftersom jag också tycker det är mysigt och roligt). Och nej jag har inte ett stressigt jobb.
Kan ju alltid är mitt eget ansvar att det är mitt eget ansvar att ej läsa här i jag blir stressad, det är ingen annan som ska sluta karva pumpor.
Håller helt med! Har inte heller ett stressigt jobb och jobbar dessutom deltid. Jag gillar egentligen att baka och pyssla och tycker också det kan vara återhämtande, men kan absolut stressas av de förväntningar jag känner finns på mig som mamma/kvinna att t.ex. ha fint hemma och hembakat till fikat. Så nja, kanske att ingen bakar sig till utbrändhet men kvinnor bränns absolut ut pga ideal och förväntningar att leva upp till.
Jag tror som du att ingen blir utbränd av att t.ex baka om man njuter av det. Men samtidigt tror jag att en del kvinnor kan känna som ett måste att t.ex bjuda på hembakat då man får besök, även om man har noll intresse av varken att baka eller äta. Eller dekorera och hitta på till högtider, även om det inte är något som man egentligen är intresserad av. Tror inte LP-skivor eller fotbollsmatcher blir ett måste på samma sätt. Är själv inte alls intresserad av bakning, trädgård, pynt o.dyl. Det tog ett bra tag att landa i att jag verkligen inte måste göra något av det för att det “hör till”
Så helt rätt formulerat! Här är en som i många år längtat efter tid att baka och att såpass sinnesro att inspirationen för att pynta ska infinna sig. Är på väg åt det hållet. Kämpar för att kväva duktigheten, borden, måsten och förväntningar på att vara allt för alla alltid. Kampen går vidare! Fantastiskt det du skrev om mäns hobbies jämfört med kvinnors! Tänkvärt. 🤎
Håller helt med dig, och kontentan är väl att man ska ge sig själv tid att göra det som är kul och ger energi! Inte sluta med det för att istället jobba och göra annat som känns som ”måsten”. För somliga kan säkert ett sådant ”måste” vara att pyssla och baka (för att alla andra gör det och det är viktigt för barnen typ). För andra är detta något som ger energi. För mig är det viktigt att få sjunga, träna, basta och läsa högt för barnen (för att det är det mysigaste jag vet) och om jag skulle ta bort det för att istället jobba mer (eller baka kakor, hehe) skulle jag bli olycklig. Det viktiga är att identifiera sina egna intressen som man gör bara för sitt eget nöjes skull och vara noggrann med att avsätta lite tid till dem i vardagen.
Tack käraste Clara så fint och du formulerar detta så bra!
He he min första reaktion på att du var tvungen att jobba med en halvgalen person var att du menade att du själv var halvgalen eftersom du jobbar mycket ensam. Min känsla ibland när jag uppför mig ovanligt knäppt är att jag är en så jobbig människa som jag måste hantera.
Haha! Om det ändå var sån tur att galningen var jag 🤪
Håller med dig,Clara! Själv ständigt plågad av långtidscovid med neurologiska problem också som följd ..min stora avkoppling är att skapa chokladpraliner och andra fina bakverk! Gott är det också!
Det handlar om fall där kvinnan är ensam projektledare över hela familjen. Hon vill ge barnen en minnesvärd barndom och därmed fira högtider, födelsedagar, lov och semestrar med allt vad det innebär. Då blir det ju automatiskt ett visst ”pysslande och bakande” mm! Det är många som har svårt att delegera uppgifter och där acceptansen för smuts och stök inte är på samma nivå som ens partner. Då kan det ju absolut vara så att ”pysslet” hemma blir det som får bägaren att rinna över och leda till utmattning. Jag tror det är viktigt att ha förståelse för att alla är olika. För att inte tala om alla som därutöver även har sjukdomar och funktionsnedsättningar i familjen som inte alltid syns eller är kända för omgivningen. Det finns många orsaker till utmattningssyndrom.
Väl skrivet!!!
Två sjukskrivningar för utmattning i ryggen. Håller med på alla punkter. Skulle säga att tecken på att jag mår bättre och har tid för återhämtning är att jag vill och orkar karvar en pumpa/bakar/skapar kreativt. Det är liksom mitt friskhetstecken – tid, ork, lust att vilja mer än bara det ytterst nödvändiga.
Många kramar till dig Clara!
Så bra skrivet, Clara! Ytterligare en dimension på det hela är att samhället är anpassat efter mannens hormonsystem, att kunna leverera på samma nivå varje dag medan kvinnans hormonsystem är föränderligt över 28 dagar och med olika humör, mående och kapacitet för prestation under hormoncykelns olika faser. Och såklart: 40 timmars arbetsvecka bygger på att ens partner jobbar minst 40 timmar hemma, obetalt, för att sköta hus, hem och familj.
Viktig dimension!
Hmmm… Jag vill problematisera lite. Skulle vilja hålla med, men tycker att det beror på situationen. Ofta kan man gå ner i arbetstid för att kunna göra mer av det där mysiga pysslet, eller annan återhämtning. Ja, det innebär en lägre levnadsstandard men det är ett val för högre livskvalitet och bättre mående. Nog kan man pyssla, städa, laga mat, på ett sätt som inte alls ger återhämtning, och behöva prioritera jobbet framför trivsel hemma, vilket inte är lätt när man matas med perfekta hem på sociala medier. Jag tror dessutom att även utmattade män blir ifrågasatta, och jag tycker att det är bra. Eftersom utmattningssyndrom ofta leder till sjukskrivningar, och det är samhället som måste betala för folks sjukskrivningar. Dessutom orättvist när andra på egen bekostnad går ner i arbetstid och förebygger att de blir utmattade. Kan inte låta bli att känna mig irriterad när långtidssjukskrivna utmattade personer lägger upp bilder på sociala medier på sina mysiga pyssel, och superfint pyntade hem, när det är andras pengar de lever på. Och det är svårt med heltidsarbete att ha så “mysiga” liv. Fram för politiska förändringar, 6 timmars arbetsdag, och fram för mer prat om livet kan se ut om man går ner i arbetstid, lever billigare och får mer tid över!
Här måste jag faktiskt invända. Det är inte ”alla andras” pengar sjukskrivna lever på. De/vi har också bidragit till statskassan. Det är ju ett jobb man är sjukskriven från. Ett jobb som många gånger bidragit till sjukdomen. Ska vi nu känna oss som ”parasiter” med? Många sjukskrivningar beror på väldigt dåliga arbetsförhållanden och då är det systemfel och det ska inte lastas individen.
Hanna, tycker du inte att utmattningssyndrom är annorlunda än andra sjukdomar? Det är ju något (trötthet) som alla som jobbar (heltid) och har barn känner mer eller mindre. Och man kan vara sjukskriven för utmattningssyndrom och ändå göra massa kul saker som inte den som jobbar orkar, och kalla det behandling och återhämtning. För att man inte orkar det när man jobbar. Jag tycker inte att det här är glasklart alls. Jag tycker att det är komplicerat och att tvärsäkra kommentarer om det är provocerande. Utmattningssyndrom är en diagnos som inte finns i andra länders sjukförsäkringssystem, alltså man blir inte sjukskriven för det, antingen går vi i Sverige före eller så har vi en annan syn på livet och vad som ska räknas som sjukdom. Jag vet inte vilket.
UMS finns i andra länder men under andra namn. Neurostesi som UMS hette först är känt i över ett sekel. Det dök upp i och med industrialiseringen.
Och så är jag nyfiken på vilka utmattade människor du ser som orkar allt det där? Jag låg i min säng i nästan ett år. Inte tusan pysslade jag en massa här hemma. Det är det som upprör mest för mig: synen att man som utmattad orkar sånt ”kul”. Jag var helt förstörd i fyra år, hade ångest och sömnsvårigheter och var så tacksam för coronan som hindrade allt socialt jag inte orkade med ett legitimt skäl.
Hej Hanna! Det är nog väldigt olika både vad som gör människor utmattade och hur de som är sjukskrivna för det mår. Har haft flera runt mig som varit sjukskrivna typ ett år eller mer, som har fixat till otroliga trädgårdar, bakat superfina tårtor (sådana som tar typ 6 timmar att göra) ordnat jättefina kalas till barnen, varit föreningsaktiva mm. Renoverat sina hus (vilket de flesta aldrig skulle orka när jag jobbar och tar hand om barnen). Så nej, enkelt är det inte, som det låter i inlägget. Känner ingen som varit sjukskriven där det har känts självklart att personen verkligen varit sjuk. Förstår att jag låter känslokall, men det är jag inte tror jag. Skriver för att lyfta en annan vinkel. 6 timmars arbetsdag tror jag skulle förebygga mycket av den här “sjukdomen”
Klart att det finns i andra länder (och att man kan bli sjukskriven för det). I Norge och Danmark blir man det absolut (fakta). Jag googlade ”clinical burnout” och ”exhaution disorder”+sick leave och fick fram ganska många svar som antyder att man får det i England också.
Onödigt att göra det till en ”bortskämd svensk”-fråga. Detta är på riktigt.
Den trötthet som man drabbas av i samband med stressreaktion och utmattning går inte på något vis att jämföra den trötthet som en frisk person känner. Jag var ofta trött som frisk, men den tröttheten gick att ta sig igenom – med kaffe, frisk luft, en promenad, lite extra socker i form av en chokladkaka eller bara en acceptans av att kropp och knopp var lite segare än vanligt och att jag inte var på topp.
När jag kraschade ihop i stress handlade det om en förlamande trötthet med hjärtklappning, darrighet i kroppen, yrsel, matthet som utlöstes minsta lilla ansträngning, som att gå och småhandla eller vara med på ett möte. Jag försökte en månad in i sjukskrivningen putsa ett fönster och fick gå och lägga mig och vila för jag blev yr och skakig. Jag grät mig igenom städning, handling, alla sysslor jag behövde utföra för att jag var så trött. Jag träffade familj och någon enstaka vän ibland men tröttheten gjorde att jag inte hängde med i samtalen, föll ifrån, tappade tråden, helt enkelt inte orkade delta för jag var så otroligt trött (en trötthet som följdes av darrighet i kroppen, tryck över bröstet, ibland yrsel). När jag kom hem efter en sådan aktivitet, var jag helt utslagen och fick lägga mig och vila i soffan, en trötthet som ofta satt i dagen efter.
Det var en trötthet som absolut inte gick att hantera med en rask promenad eller lite koffein. Tröttheten gjorde också att jag inte kunde tänka rationellt, inte fatta beslut inte ta till mig information. ”Det är det här stress gör med kroppen, du behöver vila”, sa både läkare och psykolog när jag uttryckte min frustration och tyckte att jag borde försöka pressa mig lite, “för alla är ju trötta.
Behandlingen för stressjukdom är just återhämtning, det är vetenskapligt belagt. Återhämtning och tid. Jag förstår att det kan sticka i ögonen på folk, men betänkt då att den lilla aktivitet du ser kanske är den enda en person orkar med på en hel dag. Och betänk också detta: Ingen som träffade mig under den här perioden hade förstått att jag var sjuk, jag hade kraft att under kortare stunder verka nästan helt normal (åtminstone för någon som inte kände mig väl). Men efteråt var jag helt slut. Varken hjärna eller kropp fungerade. Och då var jag ändå inte i närheten så illa däran som många andra som drabbas är.
I övrigt, så sjukskrivs personer i länder där utmattning/stressreaktion inte finns ofta under närliggande diagnoser, de som användes även i Sverige tidigare (depression, ångest osv).
Hej Hanna!
Tack för att du delar med dig, vad jobbigt du verkar haft det! Det stämmer att man inte vet allt om andra, hur de har det. Ska försöka irritera mig mindre…
Vad jag vet finns det inte så mycket forskning av god kvalitet om vad som hjälper bäst vid utmattningssyndrom. Alltså sådan forskning där man på ett vetenskapligt sätt jämför olika behandlingar. Men jag kan mycket väl ha missat något. Kram på dig!
Hej Maria och tack för vänliga ord! Jag tror inte att jag har haft det jobbigare än någon annan som varit sjukskriven för stress, jag har både privat och i arbetslivet mött många som behövt sjukskrivas och jag känner igen mig (i efterhand) i deras berättelser. Jag hade också turen att aldrig krascha så fullständigt att jag inte kunde stå benen – eller som en god vän, som inte hittade hem från jobbet en dag.
Den behandling som anses fungera vid stressrelaterade sjukdomar är vila och tid för hjärnan att läka (till skillnad från t e x sjukskrivning vid depression eller ångest, när aktivitet rekommenderas). Jag kan förstå att man spontant kan tycka det känns lyxigt att få pyssla, träna och gå promenader under sin sjukskrivning, och att en del verkar “orka” mycket, men jag tänker också jag ju inte vet vad som gömmer sig bakom kulisserna. Och ofta är det en lång väg tillbaka, med partiellt mer ork, men där man behöver försöka balansera och lära sig vad man orkar med. Fint om jag kunde ge ett annat perspektiv och kram tillbaka!
Hej Maria och Hanna, jag vill bara inflika att jag känner igen mig i båda era bilder. Förstår vart ni kommer ifrån. Jag är själv på väg tillbaka från utmattning, känner igen mig mycket i din beskrivning av din sjukdom Hanna. Samtidigt så har jag flera runt mig som jag har tyckt stämmer in på din beskrivning Hanna- vilket var en stor identitetskris när jag själv blev sjukskriven.
Jag har landat i att
-utmattning finns på riktigt
-och i de flesta länder, även om man kallar det olika saker
-i Sverige har vi kommit längre än vissa andra med diagnos, men trots detta så klumpas flera olika typer av utmattning ihop. Ibland ges diagnosen felaktigt osv. Dessutom kan orsakerna bakom vara vitt skilda även om symptom-bilden i det akuta skedet är samma.
Allt det här sammantaget gör att olika grupper klumpas ihop.
Sen kan har jag känt ett starkt motstånd under min egen utmattning mot att vara en ” duktig utmattad ” och göra det folk förväntar sig. Men efter att jag släppte mitt eget behov av att kategorisera mig själv och att bry mig om vad som är förväntat så har jag känt mig befriad. Är nu på god väg tillbaka, tycker det är roligt på jobbet och unnar mig att vara stolt över min första månadslön sen i februari (även om den är på 25%). Det är en glädje och frihet att kunna dra in sina egna pengar- även om jag är djupt tacksam över den hjälp jag fått under min sjukskrivning
Hej!
Ja jag tror också att det finns olika grupper i gruppen som är sjukskrivna för utmattningssyndrom. Ska dela en till person i min ort, som varit sjukskriven i över ett år. Under tiden renoverade hen ett hus som hen nyligen hade köpt. Efter 2år sålde hen huset för 2 miljoner kronor mer än vad hen hade köpt det för. Det irriterade mig verkligen, eftersom hen då egentligen hade kunnat arbeta uppenbarligen. Men kanske det fallet egentligen handlar mer om fusk med sjukersättning när jag tänker efter, men det går väl ut över dem som verkligen inte klarar av att jobba.
Hur som helst är jag glad över diskussionen om balans i livet och vad det ger att försörja sig själv…
Intressant bild du har av utmattning. Har du någon i din närhet som varit med om det? För din beskrivning låter väldigt märklig. Det är inte alls något som alla känner av ibland. Trötthet och utmattning är väldigt olika saker. Utmattning kallas att gå in i väggen av en anledning. Det sker plötsligt, det tar tvärstopp. Man får inte ett sjukintyg för utmattning för att man behöver gå ner i arbetstid för att orka pyssla. Är man trött och överarbetad (”som alla med heltidsarbete och småbarn är ibland”) är det en jättebra idé att gå ner i arbetstid och lägga mer tid på återhämtning, men det får man inte nåt sjukintyg för. Har man däremot blivit sjuk i utmattning är det för sent för förebyggande åtgärder. Då klarar man till en början inte av något alls. Sen blir man med tiden lite bättre och då kan man behöva använda den lilla energi man har till att bara göra sånt som är roligt och återhämtande, för det är det enda man orkar, och det är det enda som gör att man blir bättre. Då är det inget man gör för att det är kul och mysigt och man lika gärna kunde varit utan, utan totalt nödvändigt för ens tillfrisknande. Så du kan inte jämföra en person som blivit utmattad och tvingas låta bli att jobba och bara göra återhämtande saker med en person som i förebyggande syfte går ner i arbetstid för att lägga mer tid på återhämtning för att slippa bli sjuk.
Hej Hanna och Maria,
intressant (och respektfull) diskussion mellan er. Hoppas den av er som var sjuk i utmattning (Hanna? ser inte kommentarerna just nu) blir frisk.
Jag har själv varit utmattad och känner igen mig mkt i symptomen, det är verkligen inte lätt att vara utmattad – många gånger fruktansvärt, och stor skillnad på det och normal trötthet.
Däremot håller jag med Maria, att jag tycker nog att utmattningssiffrorna och sjukskrivning är intressanta att se varifrån de kommer. För mig är det skillnad på om något drabbar en, eller något som man till viss del kan styra. Stressnivåer kan vi påverka ofta, genom hur vi styr upp våra liv.
Jag har sett båda sidor, att folk dels blivit sjuka av livet, men också sett folk som blivit sjuka av att tagit på sig för mkt (och då av ‘medelklassprojekt’, jag menar nu inte NPF – barn, sjuka föräldrar eller annat nödvändigt). Hörde nyss någon som ville bli sjukskriven i några veckor för att satsa på sin häst, någon som renoverar, osv osv. Och visst är det ‘andras pengar’ som betalar sjukskrivning. Vi betalar alla in skatt, men en längre sjukskrivning kostar ju ofta mer än men betalar in i skatt över rätt lång tid. Jag har själv varit sjukskriven och tänker då att ja, det är klart att jag ‘kostat mer’ än vad jag betalat in. Men därför finns det viss relevans i att diskutera dessa höga stressjuktal som kostar så mkt för samhället.
Klart de som är sjuka ska få hjälp, ja. Men är det verkligen rimligt att stötta folks projekt ‘jag vill ha allt samtidigt’, kan jag tänka. Hörde en psykolog på radion som sa en gång att det var en del i vuxenlivet att skapa sig ett hållbart liv som man orkade mer (då i bemärkelsen gå ner i tid och hinna med barn och hem – något som inte alla kan, men många).
Kram
Så jäsikens bra text, CLARAAAA!!!! <3
Tyvärr har jag bakat för mycket i livet. Både hemma och på jobb. Glöm inte att det finns tusentals kvinnor som har detta som yrke, ja eller någon typ av matlagning mm. Om jag fått leva om mitt liv så skulle jag bakat mindre och sovit mera
Det pratas alltid om förvärvsarbete och hemarbete i utmattningsdiskussionen, men en bov som alltid glöms är det tredje jobb som nästan enbart mammor gör: all jävla försäljning av kakor, plastpåsar, strumpor, korvar, kryddor och annan skit. Samla tjugo kronor per termin och skicka ungarna i en buss till en djurpark eller åk och tälta på en fin plats som klassresa istället. Man behöver inte åka långt, bo på hotell och vara borta flera dagar.
Bra rutet Sanna!
Vad är det för fel med att klättra upp på ett berg och grilla pinnbröd?
Just det.
Där, Sanna, fick du syn på en sak! Tack för att du är så skarpsynt och ser “all jävla försäljning” som nästan enbart mammor gör : -) Mer sådant för det måste finnas oändligt mycket mera som döljer sig i skumrasket dvs guppar i utmattningsträsket. Upp med det bara för sådant går att ändra på! Eller är det skrivet i sten?
Du skriver och beskriver det så klockrent Clara. Precis så tror jag att det kan vara för många människor. Det du skriver om synen på det män och kvinnor gör är så rätt. Jag håller med om att det ofta talas i nedvärderande ordalag om det kvinnor gör och i upplyftande ordalag om det män gör. Kvinnor som tycker om att göra klassiskt kvinnliga saker som de du nämner i inlägget ses det tyvärr allt för ofta ner på. Både kvinnor och män borde i stället mycket oftare hyllas för det dom gör och det dom är.
Mycket bra!
Väldigt bra!
Själv återhämtar jag mig när jag bakar, lagar mat, hantverkar, läser och skriver. Vi har alla våra olika sätt …
Amen!
Och så alla kommentarer från folk som varit ”i den berömda väggen” med en hel månads sjukskrivning och ”vet precis hur det är” till en som varit sjukskriven i många år.
Alla känner till väggen.
Alla vet hur det är,
Vi ska inte jämföra vem som lidit mest men det är frustrerande när folk tror att de vet hur något är och man känner att de inte har en susning om vad man kämpar med.
Du är enastående i dina analyser, Clara!
Klockrent!
Jag är sjuk sen många år tillbaka. Vet inte hur många gånger jag fått ” rådet” om att sänka ribban hemma. Nu är det så att mina fysiska sjukdomar har gjort att jag varken kan träna , springa, jobba eller vara social i den utsträckning jag kunde i fornstora dar.
Ska jag då inte heller få laga mat eller baka?! Känslan av att ändå få uträtta något litet av sin dag. Känslan av att få sätta tänderna i nybakat bröd är ju ännu mer tillfredsställande nu när kroppen är sjuk!
Du skriver så klokt Clara! Så mycket igenkänning i mitt arbete som arbetsterapeut där jag möter många med stressrelaterad ohälsa.
Ett problem med att ge råd till andra, är att det som är avkopplande för någon, är utmattande för en annan. Det finns även folk som på riktigt gillar att jobba. Hushållsarbete kan vara både ock för mig. Vi behöver känna våra egna gränser och öva på att skilja på vad vi vill på riktigt och vad vi gör av andra skäl, t.ex för att vi tror att det förväntas av oss. Viktigt också att hitta en bra ambitionsnivå som kan variera över tid.
Alltså att höra att det gör dig full i skratt gör man så provocerad att jag inte kunde läsa längre. Är så sjukt trött efter allt bakande till det här födelsedagsfirandet. Har jag då bakat jättemycket? Nej, kärleksmums×2, chokladbollar och satt ihop en tårta. Samtidigt som jag har heltidsjobb, tre barn, engagerad i fritidsaktiviteter som ger mig mycket så energi tillbaka så är det bakandet som håller på att få det hela att tippa över. Halloween som jag har sett framemot sen i somras kommer jag nu istället inte fixa något alls till, för att jag vet att jag är ute på hal is om jag ska börja karva pumpor, förbereda med godis och stå på benen och dela ut det. Och då var det så rackarns roligt att stå och dela ut godis till alla gulliga grannbarn förra året.
Kanske orkar läsa om inlägget när jag kommit över den meningen att det här gör dig full i skratt och jag är så trött att jag bara vill gråta.
Har också stressbakat till födelsedagar, kalas, stressfixat och pyntat till jul med mera. Förväntningar på mys tycker jag helt klart kan göra en utmattad, för att jag ska orka måste jag välja bort sådant ibland och köpa färdiga kakor och tårtor tex, fast jag tycker att bakning är jättekul när tid finns. Likaså enkel mat, så man hinner sitta lite i soffan sedan med barnen, och att inte alltid städa utan till exempel se film tillsammans fast det är kaos runt om.
M,
jag tycker inte heller att det är kul att baka. Är inte särskilt bra på det så njutningen uteblir. Men va fan, socker är ju rätt billigt jämförelsevis med mycket annat så jag brukar köpa färdigt. Frystårta? Jajemän. Man bestämmer ju själv nivån.
Claras poäng är väl att man ska baka OM man njuter av att baka. Du och jag får kanske blåsa ballongerna, gå en promenad i skogen eller vad som funkar för oss.
Förresten har jag sett att också Clara serverat upptinad prinsesstårta direkt från mataffären här på bloggen 😀
Kram på dig!
Ja, det är skönt tycker jag när även Clara har färdigköpta kakor och tårtor på bloggen, vet inte varför 😅 Kanske för att det sänker mina egna krav på mig själv då. Fast jag tycker att jag r tillräckligt gammal och självsäker för att vara trygg i mina egna prioriteringar… Hur man funkar! Du har rätt i att inlägget handlar om att göra det (baka och pyssla) i de situationer när man vill och njuter av det.
Så är det också för mig 😉
Tycker det är kul med budgetvarianter här på bloggen. På andra platser ser jag återkommande dyra buketter och fantasisk mat som nog köpts in för pengar som jag bara kan drömma om.
Det blir mest en fråga om vem som har kosing att fira fint.
Skit samma – det roligaste barnkalas jag var på var ett piratkalas där barnen bara rullade upp sina byxor till knähöjd, sprang runt runt till tonerna av Pippis sjörövarfabbe-låt och fick just en frystårta överöst med hallonbåtar. Efter 90 minuter var allt klart, barnen utpumpade och nöjda.Perfekt!
Jag är inte helt på din linje. Jag håller med om att det kan vara otroligt givande att baka, laga mat, pyssla och boa och att det till och med kan räknas som återhämtning men det kan också vara så att man sätter ribban på sånt så högt att det istället blir en stress när det inte kan uppnås. Hur kul man nu tycker att det är. För mig var det att aldrig kunna ägna mig åt mitt roliga arbete som till slut brände ut mig. En ständigt sjuk 2-åring som hade infektionsastma så hela mina nätter tillbringades med att parera hennes attacker skickade mig rakt in i väggen. Där var jobbet, när jag verkligen fick jobba, min återhämtning. Att få programmera och göra roliga grejer på datorn. Tyvärr så började det knaka i relationerna mellan kollegor på grund av företagsklimatet så det blev till slut mindre och mindre av det roliga.
Vill bara berätta en grej om hur knäpp världen kan vara. Är boende i Tyskland och har här en österrikisk mammakompis som blev sjukskriven efter flera missfall. Under sjukskrivningen var hon helt paranoid. Vågade inte åka och vandra som hon älskade, vågade inte åka hem till vänner och bekanta i Österrike.
Googlade lite på det där och i Österrike är du tydligen helt livegen när du är sjukskriven. Du har utegångsförbud på kvällarna, får inte lämna staden/regionen du befinner dig i osv. osv. Och det är inte bara något som bara står i något papper utan det sker oannonserade kontroller. Då känns det som att sjukkassan inte har förstått något om hur man blir frisk. Så tänk på det nästa gång ni är arga på försäkringskassan och andra instanser. Ni bor i alla fall inte i Österrike.
Marion, fint att du vidgar våra vyer litet. Det behövs, allt är inte som i Sverige! Läkarintyg direkt första sjukdagen krävs i många länder.
Spiknykter, det är alltid vanskligt att prata om ”andra länder”. I Norge pratar man just nu om hur mycket bättre (för arbetsgivaren!) det är i Sverige eftersom färre sjukskriver sig där jämfört med i Norge. Sverige används alltså som ett exempel på ett land där folk jobbar mer. Eller, kanske bränner ut sig mer?
De har ingen karensdag i Norge och du får 100% av din lön från första dagen. De har jättehöga sjuktal jämfört med Sverige. Inget bra för arbetsgivare nej.
Nej, men kanske bättre, i längden, för individen?
(Bor för övrigt i Norge sen nästan 30 år.)
Väldigt bra inlägg!
Jag håller helt och hållet med dig om att man inte ska plocka bort de saker som ger avkoppling och ny energi i en stressig vardag.
Jag antar ändå att åtminstone vissa av de som ger råden är helt normalbegåvade och har tänkt igenom vad som känns viktigt och vad som om känns stressigt i livet. Problemet uppstår när man överför sin egen personlighet på någon annan. Att tex baka eller på annat sätt vara kreativ kan vara en riktig njutning och återhämtning för en person. En annan igen ser alla bilder på vad som bakas och pysslas i andra stugor och känner ångest över att man ” borde” orka med det också fast man totalt saknar intresse och det mesta slutar med misslyckade alster och gråten i halsen. En kvinna kan känna att bebistiden är livets jobbigaste period medan en annan avnjuter livets bästa stunder och får en massa energi trots nattvak. Osv…Att sedan ge råd åt andra och tro att de fungerar som en själv blir sällan rätt. Alla behöver gå till botten av sig själv och komma fram till vad som ger energi och vad som tar energi, vad man måste göra trots att det är trist, vad man kan delegera och vad som kan slopas helt och sen på vilket sätt man bäst återhämtar sig och i vilken mäng var och en behöver i olika livsperioder.
Tack Clara! Så bra skrivet. Känner igen mig i varje ord, varje stavelse. Och framförallt, känner mig inte ensam längre. Det jag har försökt säga till min omgivning har inte nått fram. Ska klistra upp ditt inlägg på väggen och visa om någon säger emot mig. Vid 55-års ålder, efter decenniers sökande efter svar på min inre intuition om att något inte stämmer, har jag fått konstaterat och professionel hjälp för utmattnings depression – beroende på en mängd obearbetade händelser ända från tidig barndom och ungdom. Händelser som påverkat både min självkänsla och mitt självförtroende och i slutändan relationer privat och i arbetslivet. Jag har inte kakbakat i min återhämtning utan funnit ro i att påta i trädgården och försökt ägna mig åt mitt stora intresse för inredning och att ta tillvara och bevara gamla ting och miljöer.
Håller helt med om att mäns och kvinnors intressen värderas och bemöts så olika, men har inte tidigare tänkt på detta i förhållande till diskurser om stress och återhämtning. Det är intressant!
Det finns människor som aldrig haft ett jobb, som skulle ge vad som helst för att få ett, vad som helst för att komma in på arbetsmarknaden. De lyser med sin frånvaro här i kommentarsfältet. Likaså männen saknas här. Halva befolkningen! Alla de som älskar sina jobb, har en bra balans arbetet och fritiden. Vad gör de? Här är de inte. Jobbar och trivs kanske? Normaltillståndet är INTE att vara utbränd. Däremot hör det till livet att bli sjuk, periodvis ha det hett om öronen så pass att stugan står i ljusan låga för en del. Sjuka barn, omsorg om anhöriga som vissnar bort, kanske många inom kort tid, olyckor, sorger, bråk, gräl, missbruk, separationer, tragedier,
husrenoveringar, skulder mm. Allt det är livet. Navigationskunskap krävs. – I USA med många stay at home moms delvis pga otillräcklig barnomsorg, förväntas väsentligt mycket mer av mammorna än i Sverige. Kan vara något att fundera över när kraven ter sig oöverstigliga. Köpta Delicatobollar, Pågens kanelsnäckor och Ballerina kex otänkbara och man tjurskalligt vägrar köpa städning fastän
man skulle ha råd om man prioriterade annorlunda bland utgifterna. Kompromissa med sig själv innan det är för sent vore bättre. Trist arbete, skitlön, dålig arbetsmiljö, tykna arbetskamrater, usel chef – men det går ändra på. Vem
ska göra det? Du själv! – Till sist, vi kvinnor ville inte degraderas till enbart hemmafruar. Kampen har varit mycket lång. Inte ens Mrs John F. Kenndy, den glamorösa Jacequeline, ville bli “a sad
little housewife”. Nu har vi frihet att försörja oss själva. Äktenskapet är inte en försörjningsinstitution som förr. Går förvärvsarbete och hemliv ihop? Klart det inte går. Syns om inte annat så här i kommentarsfältet. Signaturen Gamlingen har analyserat suveränt, kanske just för att hon är det, gammal, och äger perspektiv.
Du skriver: “Alla de som älskar sina jobb, har en bra balans arbetet och fritiden. Vad gör de? Här är de inte. Jobbar och trivs kanske? ”
Jag tror tyvärr att de blir allt färre i dagens samhälle. Jag funderar på att växla yrkesbana för att få ett mer hållbart liv med bättre balans. Men vilket yrke ska jag skifta till? Jag hör samma berättelser från nästan alla i min omgivning, oavsett inom vilken bransch, verksamhet och i vilket yrke de jobbar – det är en kamp med tid, stress, ork, frustration, nedskärningar, ökad arbetsbelastning, hårdare krav. Nästan ingen verkar må särskilt bra, när man skrapar på ytan, få lever det liv de vill leva.
Jag tror inte, till skillnad från dig, att man ska lägga detta endast på individen. Detta är ett större problem, som borde diskuteras på samhällsnivå.
Hej Hanna! Ja, du har så rätt i att problemet behöver tas upp på högre nivå – också. Men till syvende och sist har vi alla ansvar för våra liv. Lycka till med att växla yrkesbana! Du har bara ett enda liv, så kör! Vad är det värsta som kan hända? Att jorden går under …?
Jag blir så trött av sånna här kommentarer. Kan vi utmattade inte få ha ett forum där vi samlas, stöttar och pratar med varandra utan att de alltid ska komma nån ”hurtig” och säga ”ryck upp er! Klaga inte! Vi har de så bra i sverige! Du kan själv ändra din livssituation! Kvinnor har kämpat för att du ska få de bättre!” Och bla bla bla. Kan tala om för dig att vi vet allt de där redan. Vi får höra det varje dag.
Är helt med dig, Sandra. Väldigt provocerande och empatilöst. Som om vi inte redan vet allt det de säger om eget ansvar och egna val…
Det känns som du inte helt förstod inlägget för jag tycker inte riktigt att du ens pratar om samma sak som Clara tar upp. Att inte hålla med är ju en sak, det är ju flera bland kommentarerna som inte håller med och ger sin syn på saken, men du har liksom en annan diskussion. Det märks även i när du svarar Hanna här. Tycker du ska prova läsa inlägget igen.
JAAA! Du har så rätt. Man blir helt matt av alla hobbytyckares ”råd”
Mvh
På väg tillbaka från utmattning
P.S. Hanna, har du funderat på att byta omgivning? Låter nedslående och pessimistiskt det du beskriver. Risken finns ni drar ner varandra. Ibland måste man göra något radikalt åt sin situation.
Omgivningen är ju det samhälle jag lever i, så det blir ganska svårt.
Jag kanske ska förtydliga: Med omgivning menar jag alla kontakter jag har, direkt och indirekt.
Här räknar jag in familj, släkt, vänner, bekanta, kollegor, grannar, människor jag kommer i kontakt på fritiden genom olika aktiviteter – och de personer dessa människor har i sin omgivning, som ju kommer upp som exempel när vi diskuterar ämnet. Alltså ett tvärsnitt av samhället som säkert inte är rakt igenom representativt men inte heller helt orepresentativt.
Man kan ju också titta på statistik för sjukskrivningar för psykisk ohälsa, förskrivning av antidepressiv medicin osv för att få en bild av samhället och befolkningens mående.
Hej igen, Hanna! Jag ser också det du ser i samhället, men jag låter mig inte drunkna i det. Det finns så oändligt mycket mer att lägga märke till. Allt det positiva tar överhanden med marginal. Om man låter det göra det. Nog hittar du tio, kanske tjugo positiva saker eller ännu fler att fokusera på innan du somnar ikväll. Det är
konstruktivt, medan negativitet dränerar ffa dig själv, men även sprids till din omgivning. Varför inte på allvar ta tag i planeringen för att ändra yrkesbana? Inte bara säga det, famla i blindo insnärjd i lösa funderingar? Till attack, kvinna!
Det verkar som vi pratar förbi varandra. Jag har många saker jag är djupt tacksam för i mitt liv, och som får mig att känna stor glädje. Det finns ingen motsättning mellan det och att se problemen där de finns, och reflektera över orsaken till dem. Jag har ett ganska gediget arbetsliv bakom mig, där jag har kommit i kontakt med dessa frågor, och för mig är det naturligt att sätta saker i ett större sammanhang. Det handlar inte om negativitet eller att göra sig själv eller andra till offer, som du tycks mena.
Det är lite synd att man (i alla fall jag) sällan följer personer med mer vanliga jobb och liv. Jag menar nu inte Clara men att bilden som många stora influencers ger är å ena sidan det glassiga livet med resor, event, långluncher, träning och spabesök medan ev barn är på förskolan – och å andra sidan stress och press och ett flertal som mår dåligt och/eller blir utbrända samt känner sig nätmobbade. Att vara sitt eget varumärke, leva på samarbeten och annonser samt att lämna ut sig och sitt liv i princip dygnet runt är intet vanligt liv.
Det är alltså inte Clara jag syftar på, bara en spontan reflektion på temat.
På pricken sant! Finns ingen man som fått de kommentarerna du nämner..
Och tänker att det skiljer så i kvinnors och mäns känsla för ansvarstagande – de flesta män har så mycket lättare för att stänga av sitt jobb när de går hem för dagen, ältar och skuldbelägger inte sig själva på samma sätt – iaf de män som jag jobbat med. Försöker lära mig av dem och med lätt hjärta gå hem och stoppa fingrarna i jorden, plantera ett frö eller gulla med hönsen.
Exakt detta. Min mamma (chef i kvinnodominerad bransch under större delen av sitt yrkesliv) sa till mig gång på gång när jag var tonåring och ung vuxen: lär av männen! Gör som männen! Dom checkar ut efter arbetet. Dom tar pauser. Dom gör saker lite halvbra och är nöjda med det. Dom sitter på toa en timme…osv. Detta har varit nyckeln för mig och detta har jag alltid i bakhuvudet.
Klok mamma coach, Julia, lyckosamt för dig. Ibland måste man ändra sitt tankesätt. Gäller även män, vi fordrar ju det av dem ibland, inte sant? Då måste också vi kvinnor vara beredda tänka om eller åtminstone vrida och vända på hur vi agerar. Särskilt när det inte funkar och huset riskerar brinna
upp.
Alla som blivit skadade och sjuka av höga ambitioner, krav och stress har betalat konsekvenserna av ett arbetsliv som blivit omänskligt. En människas professionalism och yrkesstolthet reduceras till en produktionsfaktor vars resultat skall vara mätbart även om uppgifterna ställer andra krav på utförandet. Vi som ännu är friska måste organisera oss och ställa krav på ett mänskligt hållbart arbetsliv och sex timmars arbetsdag.
Så spännande att läsa alla kommentarer! Det hade varit ännu mer spännande om de flesta här, inklusive Clara följde @hemmafruinspiration på Instagram. Ge det en månad och se om du/ni får lite andra tankar? Jag tror inte vi är gjorda för att ha familj och två förvärvsarbetande föräldrar (typ heltid). @hemmafruinspiration postar mycket som Händelse/story så det är bra att hänga med där om man vill ta del av annat perspektiv (än vad jag tror att många här kanske har?). Jag tror inte lösningen är att få männen att göra mer. Jag tror lösningen är att låta oss mammor få vara just mammor. Så som många av oss verkligen vill få vara. Jag pratar TID.
Men vadå – min identitet är absolut inte ’mamma’. Jag är jag och jag har barn. Jag ÄLSKAR mitt jobb som trots att det är stressigt både fysiskt och mentalt är min avkoppling. Om det är något jag skulle behöva vara sjukskriven ifrån är det mitt familjeliv!
Försäkringskassan kom nu i höst med en rapport om vilket stöd sjukskrivna upplever sig fått eller hade behövt för att komma åter i arbete (av arbetsgivaren, FK och sjukvården). Studien gjord som enkät med tiotusen sjukskrivna under 2023. Resultaten uppdelat på besvär i rörelseorganen eller psykiatriska diagnoser och övriga.
44 procent av de med psykiatriska diagnoser svarar att faktorer i deras privatliv försvårar för dem att komma tillbaka i arbete. 44 procent! Det är ju helt enormt mycket. Inte minst med tanke på att av alla Sveriges sjukskrivna är nästan hälften beroende på psykiatriska diagnoser. Och då beror alltså jättestor del av dessa på folks privatliv. Och vi letar ändå mest problem och åtgärder hos arbetsgivarna!!
(FKs rapport heter arbetsrapport 2024:02)
Tack, Elin, för denna belysande och upplysande kommentar! Precis vad som behövdes här i kommentarsfältet. Även jag har noterat detta, inte bara i något undantagsfall utan oräkneliga gånger. Allt kan och ska inte skyllas på arbetslivet.
Jag blev nyfiken och kikade snabbt på den del av rapport du hänvisar till och vilka faktorer det handlar. Så här står det:
“Vi har inte ställt någon följdfråga om vad det handlar om, men utgår från att det i hög grad handlar om händelser eller omständigheter i tillvaron som
är kopplade till den psykiatriska diagnosen.”
Det tycker jag nyanserar bilden lite och skapar fler frågetecken. Vad räknar man in här?
Sedan är det väl allmänt känt att långvariga stressorer utöver arbetet kan leda till utmattning, det utesluter inte att det också finns stora utmaningar och förbättringspotential i arbetslivet.
Viktigt ämne som du belyser om och om igen Clara, och det är jag tacksam över. Det som framstår när man läser kommentarerna är att det fortfarande 2024 tyvärr förekommer stigmatisering kring utmattning, och då är dina läsare ändå ett urval som troligen har större förståelse kring just den diagnosen än befolkningen överlag.
Tack alla ni som delat era berättelser och upplevelser ❤️
Hm, nu känner jag mig lite taskig och som om jag svär i kyrkan, men i alla fall: Jag är en kvinna som inte tycker att vare sig hemarbete i allmänhet eller pyssel av det slag du nämner (som att karva pumpor till exempel) är särskilt kul faktiskt, snarare tvärtom, och inte är jag särskilt bra på det heller. Däremot gjorde jag en hel del sådana saker när mina barn var små, mest för deras skull förstås, för att barn gillar sånt, men också för att jag på något sätt har/hade en bild av att det var en sådan kvinna/mamma jag var och den bilden försökte jag leva upp till. Och för att jag gillar resultatet – det välstädade hemmet, de vackra dekorationerna, den hemkokta knäcken. Men det VAR jobbigt, urtråkigt och ja, helt klart stressigt att försöka få till det.
Det är ok. Vi är många som inte gillar att pyssla och pynta och baka tårtor. Sen jag fick barn har jag dragit ner på hembakt och har en mycket mer avslappnad inställning till hemmet. Och det är väldigt befriande.
Men den som gillar pyssel mm ska naturligtvis inte få skit för det.
Men Clara, tusen tack! Jag stör mig också på detta. Det är oftast lönearbete som ställer till det, inte hemmafixet. Jag har varit utmattad och sov i typ 2 år i sträck. Mitt första varningstecken numera är när jag slutar greja hemma. Jag behöver varje dag få göra något kreativt och har alltid behövt, och det är oftast att skapa något med händerna. Typiskt kvinnligt kodade saker som att sy, pyssla, hålla på med växter, odla, baka. Jag håller just nu på att ta mig ur en nästan årslång period där jag knappt orkar laga mat. Jag vill laga mat. Vilken tur att jag får ett Panduro-paket imorgon, ett försök att komma igång med allt det mysiga igen.
Lyssnar just nu på ett gammalt poddavsnitt där du och Erica julpysslar. Så stämningsfullt och kul!
Hej Emma L!
“oftast lönearbete som ställer till det, inte hemmafixet”. Men hör du inte hur det låter? Det är väl klart att du måste ha ett arbete som ger lön, eller hur? Föräldrar kan inte sörja för dig i all evighet. Eller låter du make/sambo/partner stå för ditt uppehälle? I så fall lever du farligt. Om något händer där, hur har du tänkt försörja dig? Tigga av grannen? Yrvaken, sargad och bestört mitt i kris, hur lekande lätt tar du dig då upp på fötter igen? Krafterna måste läggas på orka försörja dig själv via ett jobb. Självklart ska du ha ett liv utanför med hemmafix och allt annat roligt som du tycker om. Men först när du har kunnat sätta mat på bordet! Vid sjukdom blir det en annan sak. Vi har fortfarande skyddsnät även om försäkringskassan inte är det lättaste tas med. Troligen lättare bryta ett ben rakt av än brinna upp invärtes. En tydlig skada som läker ihop och som ingen kan ifrågasätta.
Du har skrivit många kommentarer här, Spiknykter, och visst har du en del poänger, som att man själv har ett ansvar för sin situation. Men jag tycker att du genomgående har en förminskande, nedlåtande och ganska trist attityd till dem som kommenterar, särskilt de personer som berättar de själva är eller har varit sjuka. Emellanåt läser du också inläggen som fan läser bibeln. Var skriver Emma att hon inte vill arbeta? Hon skriver att det är förvärvsarbetet som ledde till hennes utmattning, inte pysslande, och att pysslandet ger henne energi i vardagen. Helt i linje med Claras inlägg.
Du tycks ha en väldigt svart-vit bild av ämnet, och jag undrar om du har bakgrund inom medicin, psykologi eller psykiatri, för den sortens tvärsäkerhet existerar i allmänhet inte där.
Jag ställer mig bakom den här kommentaren riktad till ”Spiknykter” från Hanna. Ja, även om du har vissa poänger, som Hanna skriver, så lyser en empatilöshet igenom dina kommentarer. Jag är glad att dem jag har mött i systemet har varit mindre tvärsäkra och kategoriska än det du är. Att vara spiknykter är inte alltid det mest förnuftiga på lång sikt.
Tack till dig, Clara, som noterat och skrivit ner så pricksäkert – och även roande – om hur kvinnors sysselsättning ofta betraktas i förhållande till männens. Vi får stå på oss, vi kvinnor och försvara det som vi tycker om!
Jag tycker att spiknykters kommentarer är bra och intressanta, respektfulla och omtänksamma. Råden går att bortse från om de inte passar. Det är inte alltid mest respektfullt att stryka medhårs, utan ibland kan ett annat synsätt på ens situation vara välbehövligt.
Ja, håller med dig Maria. Jag tycker det är rätt taskigt att kalla spiknykter (eller andra med avvikande åsikter än normen här) tex för empatilösa.
Bara för någon inte har samma åsikt som en själv om ett samhällsfenomen är man inte nödvändigtvis empatilös.