Så nyfiken på din analys av det SVT nyheter skrev om begreppet ”intensivt föräldraskap” och hur det påverkar föräldrar. Har en känsla av att du har hittat en bra balans? Men hur jobbar du isåfall på den?
Så skrev signaturen Madeleine i kommentarsfältet och det tyckte jag var en spännande fråga. Så jag bestämde mig för att prata om det i veckans avsnitt av Wollin & Clara. Om att låta barnen bestämma vad som ska ske på helgerna. Om när barnens aktiviteter dikterar hela familjens schema och varför både föräldrar och barn mår dåligt av att barnen är i fokus hela tiden. Samt detta eviga överinformerande av ungar. Låt dem va!

Malins unghög.

Min unghög. Samt frågan: går det ens att praktisera intensivt föräldraskap med tre barn eller flera?
Bonus i avsnittet: Malin sätter dit mig, jag ger prov på avancerat killgissande och slänger Malin under bussen när ni som läser kritiserar henne.
42 svar
Tack för ett suuperbra bra avsnitt som vanligt! Jag skulle önska att inlägget o bloggen kom upp samtidigt som poddavsnittet, hinner glömma allt jag tänkt kommentera annars 😅
Appropå allt fokus på barnen, läste jag Pia Callesens bok ”hjälp din tonåring hantera livet”, var hon tar upp att vi ofta gör det värre för våra barn genom att (välmenande) konstant fråga hur barnet mår, och sedan ojande överanalysera minsta lilla negativa känsla. Ett överstort fokus på de här känslorna gör sedan att barnen har svårt att släppa dem och gå vidare. Rekommenderar boken! Tycker den fint balanserar upp dagens trend att hela tiden känna efter och sätta ord på känslor, som såklart är bra, men det går kanske till överdrift ibland?
Och appropå barns självständighet, så sa min bror en så klok kommentar om att föräldrar alltid är tillgängliga via mobil nuförtiden. Det här gör att barn vid minsta motgång ringer en förälder som reder upp problemen (typ kollar upp när/var bussen går), istället för att barnen tvingas hitta på en lösning själv. Det här gör barnen mindre självständiga och de får mindre tilltro till sin egen förmåga att lösa problem. Ibland kan det vara bra med lite distans också.
Jag tror inte det går att gå tillbaka till ett ”äldre” föräldraskap med tanke på hur mycket information och rekommendationer det finns nuförtiden. Finns ju rekommendationer gällande precis allt, mat, sömn, skärm, fritid osv. Det är så många olika parametrar att hålla reda på, att det blir rätt så intensivt ändå. Se till att ditt barn har tillräckligt med fri lek, det blir ju inte intensivt från barnets sida, men nog föräldern som skall styra upp det (gärna hitta någon att leka med, kanske jaga ut barnen på gården, se till att de inte hänger på mobilen, osv).
Sen kan jag tycka Clara att ditt föräldraskap ibland ser väldigt intensivt ut från en läsares synvinkel. Ni åker skridskor, simmar, bakar, osv, tidigare var barnen med och matade fåren. Jag säjer inte att du praktiserar intensivt föräldraskap, men jag kan känna som läsare att sådär vill jag också göra, vilket drar mitt egna föräldraskap mot det mer intensiva hållet. Nu kanske du inte frågar dina barn om de vill skrinna eller skida osv utan bara bestämmer det själv, men utifrån kan det vara svårt att se skillnaden? Vet inte om du förstår hur jag tänker. Gillade annars det här ämnet mycket, och ifall ni tar upp det igen, skulle det vara intressant att höra mer hur du tänker i det vardagliga livet, kändes som att det var en mer allmän analys?
Vilken rolig och intressant kommentar! Kul att avsnittet engagerar. Som svar på din fråga så tror jag att det är lite som Malin avslutar avsnittet med: att frågan om hur skadligt intensivt föräldraskap är för föräldern, inte handlar så mycket om allt man gör utan om hur det känns. När man helt enkelt inte orkar mer men fortsätter ändå.
I mitt fall så tycker ju jag om många saker som barnen uppskattar. Tycker tex att badhuset och skridskor är lika kul som barnen tycker. Så därför blir det av! Här har jag skrivit lite mer om två av dessa aspekter.
https://underbaraclaras.se/2024/01/23/foredomligt-ointresserad-av-sina-barn/
https://underbaraclaras.se/2022/07/12/om-att-framsta-som-en-san-himla-duktig-mamma/
Sant det du skriver om föräldrar som reder upp och löser saker jämt. Finns en väldigt bra poäng i att låta barn lösa saker själva, så de bygger självförtroende. Och ffa att inte kratta manegen och försöka ta bort hinder. Man måste möta hinder och lära sig att motgångar tillhör livet. Med stöd såklart, men att få klara saker och situationer själv.
Ser vissa kopplingar till https://pedagog.jonkoping.se/blogglistning/bloggarkiv/2025-01-29-att-motverka-inlard-hjalploshet
Jag tycker det är så intressant att ta del av olika sätt att vara som förälder och reflekterar mycket över mitt eget föräldraskap. Men det kan också kännas så övermäktigt. Ibland tänker jag att jag vill strunta i alla råd och bara försöka lyssna på min inre röst, som om vi var på en öde ö och där skulle jag ju bara vara som jag är. Inte få någon input från annat håll.
Känner precis samma sak! Det är så lätt att tappa bort den inre rösten.
Exakt så. Jag är gravid med vårt första barn och har medvetet valt bort att ta in precis allt och läsa om vad kreti och pleti anser om ditten och datten. Samsov eller inte, smakportioner, verktyg för att lära gå, kläder och grejer man MÅSTE ha, eller absolut inte ska ha, vad man ska säga, hur man ska göra, vem man ska vara. Jag blir helt matt och överväldigad och känner att vi aldrig kommer att räcka till. Och då är jag ändå utbildad lärare och har jobbat i förskola i många år, samt har cirka tusen småbarn i bekantskapskretsen.
Försöker att stänga av och gå på magkänsla, samt diskutera saker med min man. Hade allt varit så skört och avgörande för barns utveckling som det verkar hade mänskligheten dött ut för länge sedan.
Amen. Så klokt skrivet och då är du inte ens förälder än. Jag tänker med mitt föräldraskap som med livet i övrigt, så lite sociala medier som möjligt ska påverka mig. Att försöka lugna sig lite i att allt inte behöver vara perfekt, att det inte handlar om att hämta först på dagis och att försöka göra barnen trygga i sig själva, men ändå snälla mot sin omgivning. Lite sunt förnuft helt enkelt. Sen är det inte alltid lätt, men då är det bättre att fråga om råd eller vända sig till nån klok person, inte till sociala medier.
Amen på detta. Sociala medier förstörde mitt första år som förälder, så pass att jag övergav Instagram när barnet var typ 10 månader. Jag pallade inte mer ”goda råd” kring sömn amning etc för de gick rakt in och gjorde mitt förhållande till exempelvis sömn helt rigitt och ångestfyllt, trots att mitt barn har haft noll sömnproblem…
Avsnittet får mig att tänka på hur mycket man som förälder vill göra annorlunda än vad ens egna föräldrar gjorde. Åtminstone när det gäller de egna föräldrarnas tillkortakommanden. Jag kommer ihåg hur jag ofta kände mig så osedd som barn, att jag önskade mig och längtade efter att mina föräldrar skulle vilja vara med mig när de var lediga och inte bara typ vila framför tv:n. Och att jag verkligen ville att mamma skulle sitta och titta på mig under träningarna, fast det gjorde hon aldrig utan satt bara och läste tidningen så länge. Det är inte som att jag ser tillbaks på det hela med en stor sorg eller så, det var väl vad det var liksom och jag kände igen mig jättemycket i Claras berättelse om att hänga på när morsan ska köpa gardinstången på Obs!, hahaha.
Hur som helst tänker jag mycket på hur jag själv vill göra annorlunda nu, och då vill jag ändå vara en mer intensiv förälder som hittar på aktiviteter som är mer centrerade kring barnen. Och samtidigt vara lite observant på om det jag försöker göra bara är kompensatoriskt kring vad jag tyckte fattades i min barndom, för den var ju min och har ingenting med mina barn att göra. Min son kanske inte ens kommer vilja att jag hänger på till träningen, vem vet.
Också uppväxt med en mamma som jämt var framför tvn. Och jag är likt dig vill hitta på massa saker centrerat kring barnen på helger/ledigheter, kanske för och kompensera. Leker och leker gör jag. Så svårt att hitta en balans tycker jag. Får så fort dåligt samvete när min ena dotter som så gärna vill leka med mig och jag säger nej för jag har mycket annat jag behöver göra. Men hamnar ofta i just görandet, sysslor osv när jag säger nej. Inte kan ju jag bara slappa med en bok tex om mitt barn vill leka med mig, så taskigt av mig. Tycker det är så svårt. Kanske Clara har tips? hur att släppa samvetet när jag gör saker JAG vill fast min barn vill vara med mig. Och inte sysslor liksom. Hamnar ofta i att ja, men de kommer en dag hon inte vill det längre, måste ta vara på det, då får jag slappa igen ungefär. Men tar ju på mitt eget välmående att göra såhär, fyller inte på med saker som ger MIG energi.
Jag brukar tänka på vad Jordan B Peterson säger om föräldraskap (håller inte med honom i en del övriga grejer men just detta var bra): ”Låt aldrig ditt barn bete sig på ett sätt så att du själv börjar tycka illa om barnet”. Med det sagt: en del av mina vänner verkar inte ens orka umgås med sina barn, dom är HELT SLUT efter en semester ihop med barnen. Eller en långhelg. Dom verkar så utmattade och slitna och bara pratar maktlöst om alla aktiviteter, resor och kalas barnen har. Där tycker jag att man gör barnen en otjänst. Man maxar sitt föräldraskap så intensivt och vill vara så närvarande som möjligt som förälder – sen stjälper det över och blir så att man knappt orkar med sina ungar till slut. Hur gynnas barnen av det? Nä, bättre med lite svalkande likgiltighet som Clara har skrivit om här på bloggen. Låt barnen leka och vara ifred. Ta ett bad och läs en bok.
Är inte Clara, men kommenterar ändå. Jag gjorde just så, prioriterade barnen före egen ork, vilket bidrog till en utmattningsdepression, och i ett par år orkade jag inte göra något alls med barnen. Du gör inte barnen en tjänst genom att inte ta hand om din egen återhämtning. Tänk att varje gång du vilar, blir du en lite gladare och bättre mamma som senare har energi att göra något roligt med barnen. Jag har fortfarande svårt att komma bort från tanken att jag först måste umgås med barnen för att sedan ”förtjäna” vila, när det i mitt fall måste vara tvärtom. Vilar jag inte först är jag ett väldigt trött, tråkigt och mentalt distanserat sällskap, vilket inte gör någon gott.
Ibland kan det vara lättare att se på saken objektivt genom att fundera, vad skulle jag ge för råd åt en vän i motsvarande situation. Skulle jag säja åt en vän att såklart barnets behov alltid går före dina, och du förtjänar inte återhämtning om inte ditt barn tycker det är okej? Troligen inte.
Så klokt J! Tror tyvärr att detta är allt för vanligt. Brukar ibland tänka på hur jag kommer resonera när mina egna barn får barn. Och jag är mormor. Då kommer jag ju verkligen uppmuntra mina bar att ta hand om sig själva, så att de håller i längden för sina barn. Har ju erfarit hur det är att vara utmattad med två småbarn. Och det var ingen rolig erfarenhet. Varken för dem eller mig 🙁
Visst är det farmor du blir:)
Jag tänker att jag gör mina barn är tjänst när jag visar dem att ”mamma kan också vila” eller läsa en bok eller vad det nu kan vara. Har nästan aldrig dåligt samvete för det, men har ibland dåligt samvete för att jag aldrig har dåligt samvete för att jag säger nej till att leka med barnen! Jag lutar mig tryggt mot att jag växte upp med en mamma som aldrig lekte med mig och mina systrar, men alltid (för det mesta iaf) fanns där känslomässigt för oss och att jag aldrig ens tänkt tanken att jag önskat att hon lekt mer med mig eller hängt med på träningar, matcher, ridlektioner eller vad det nu kan vara.
Till S och kanske många fler? Vi har liknande erfarenheter. Att föräldrarna skulle leka med oss, vilken absurd tanke! Lekte gjorde vi barn med varandra och med alla andra barn för vi hade många lekkamrater. Våra föräldrar jobbade mycket, men vi kände alltid att de fanns där. Nästan litet skönt ibland när de inte gjorde det, så att vi kunde försöka oss på litet förbjudet i lugn och ro. Föräldrar ska väl inte fungera som lekkamrater utan vara just föräldrar. Det räcker mer än väl. Har barn få eller inga lekkamrater, se då för fanken till att de får det!
Hehe blev påmind om ett enstaka tillfälle då jag under min barndom bad min mamma leka Barbie med mig. Minns att hon försökte men att det bara blev konstigt och tråkig lek. Frågade henne aldrig igen. Mina föräldrar var verkligen aldrig någon som lekte med mig eller mina syskon. Men jag lekte förstås mycket med syskonen och alla kompisar i byn. Men som ni andra skriver så minns jag att mamma fanns där, var en trygg punkt att komma till, prata med osv. Pappa kunde pappa-busa med oss en stund men inte mer än så vad jag minns. Intressant att tänka på. Jag leker inte med mina söner för det tycker jag är tråkigt och blir ansträngt, däremot kan vi sitta och pussla, rita, läsa osv. Nu börjar även slalomintresset börjar komma för äldsta.
Jag tycker det känns roligt att ha någon gemensam aktivitet/intresse som familj för jag tror att det kan skapa en fin sammanhållning ändå. När jag var barn och under uppväxten hade vi inget sådant som familj. Det kan vara vad som helst, skidor, fiske, stugan etc. Sånt gjorde jag med kompisar och deras familjer. Så det märks nu när vi är vuxna och utspridda, vi har nästan inget gemensamt när vi ses (förutom att vi vuxit upp ihop) och har liksom inte så trevligt ihop, hur hemskt det än låter att beskriva det så. Vi är alla olika och har svårt att ha något att prata om och göra ihop.
Jag tycker ni ovan resonerar klokt allihop…. MEN jag vill också säga att enda orsaken att en mamma ska få vila eller för den delen göra något hon tycker är kul inte är att hon ”ska hålla för sina barn” eller att hon ska rädda sig från utmattning (”för då blir barnen också lidande”).
Mammors liv och lycka har ett egenvärde. Ditt val att läsa en bok en stund måste inte bottnas i att det nog på något vis ändå är bäst för ditt barn. Det räcker att det är bra för dig.
Tycker det säger så himla mycket just om dagens intensiva föräldraskap att även när man talar om problematiken kring just det måste man ändå liksom landa i att exakt allt ska vara för barnens bästa och föräldrarna inte spelar någon roll.
Det kanske är bra för barn när deras föräldrar leker med dem, och att de går på aktiviter (finns väl en del forskning som tyder på att lekande föräldrar och aktiviter är bra för barn). Men det kanske ÄNDÅ där OK att inte leka så mycket eller skippa massa aktiviteter, eftersom alla val inte måste grundas enbart i barnens bästa utan även föräldrarnas bästa.
Allas välmående i en familj spelar roll. Mammors välmående är inte bara ett instrument för att barn ska må bra.
Jag tror att när man själv är mormor kommer man vilja att ens barn gör saker de mår bra av, helt enkelt för att man unnar dem det. Och samma när jag ser tillbaka på min egen barn – såklart unnar jag mamma att bry sig om sig själv också.
Så jävla sant 👏👏👏
Första barnet lekte jag så mycket med att grannar skickade ut sina barn för jag var där 😊
Andra barnet, äldre,slitnare etc. Verkar bli folk av henne också fast jag aldrig orkat leka.
7 år emellan.
ska bli spännande att lyssna på till kvällspromenaden! jag tänker att man kan göra på en massa sätt och det säkert blir bra, men för vår familj har det fungerat väldigt väl med att existera i bakgrunden till barnens värld som en självklar grundpelare men inte särskilt aktiv och med i exakt vad de gör. har skrivit om det, här:
https://ulrikanettelblad.se/folket/
https://ulrikanettelblad.se/ett-dott-gammalt-aktenskap/
Ulrika, jag hittade i ett annat sammanhang ditt inlägg om att få vara havregryn och krossade tomater för barnen och det gick rätt in. Har tänkt på det många gånger sen dess. Tack för att du satte ord på det jag vill att mina barn (är också ensam med tre) ska känna för mig.
så glad att det var användbara ord och heja dig i det ensamma föräldraskapet med tre. det är ett visst slags tillvaro som är speciell på sina sätt tycker jag, men även väldigt fin. hoppas det får vara så också för er!
Ja, den tillvaron är fantastisk!
Har tänkt på detta och tycker det är så himla spännande att diskutera. Jag kan bara utgå från mig själv och jag tycker det finns nåt kul i att engagera mig i mitt barn, att allt blir förhöjt och kul och att det skulle kännas tråkigt att inte göra det. Med det sagt så finns tusen andra saker jag är intresserad av, annat än honom som jag också vill ägna tid åt.
Upplever ofta att olika föräldrarstilar diskuteras som om det är något man bara kan välja – oavsett vilka barn man får. Vi upptäckte tidigt att vårt första barn hade stora svårigheter att leka och samspela med andra barn (han fick senare autism och ADHD-diagnos) och valde att lägga ner det hårda jobb som krävdes för att vår vardag skulle fungera. Eftersom han var så utåtagerande fick vi välja bort både städning, nöjen och dra ner på det sociala. Istället tränade vi på att lek, kommunikation och turtagning. Målet var att hålla honom sysselsatt och försöka lära honom sådant som han gick miste om då han vägrade leka med andra barn. Sen kom lillasyster och det blev ännu tuffare. Vi turades om att sova dagtid för att orka och hade som tur var familj som kunde avlasta en del. Men att trappa ned på vårt omhändertagande av barnen var fullständigt omöjligt då äldsta barnet behövde konstant tillsyn för att inte lillebror skulle riskera att bli skadad. Men sonen växte och det gjorde även hans färdigheter. När han dessutom fick fungerade medicinering kände jag för första gången att han äntligen kunde använda sig av det vi lärt honom. För nu leker hans och hans lillebror helt fantastiskt ihop (90% av tiden i alla fall;) Folk uppfattar oss nog som rätt intensiva i vårt föräldraskap då äldsta fortfarande har ett enormt rörelsebehov. Men att åka till skogen/hänga på lekland/åka till simhallen är ingenting efter den resa vi varit igenom. För mig handlar absolut inte föräldraskap om att förinta sig själv och sina behov. Men det går ju inte heller att ignorera vad ens barn har för behov. En del är blyga, en del är vilda och andra är ovanligt kavata. Den stora fällan tänker jag är att tro att allt i ens liv (karriär, träning, socialt umgänge, småbarnliv, renovering, resande) går att maxa – samtidigt. Tänker att vi måste öva oss i att stå ut med att inte få allting samtidigt, precis som vi behöver träna våra barn på detta – genom att ge våra barn det de behöver, men inte nödvändigtvis det de vill ha.
Plus en på detta! Mitt barn med flera funktionsnedsättningar behöver sina nära vuxna som tolk och lekkamrat och trygghet vid sin sida jämt. Det är inte en stil vi har valt utan ett måste för att vi alla i familjen ska må bra.
Tack för du delar det här perspektivet. Har man inte den erfarenheten själv är det lätt att glömma att vissa barn kan behöva öva med sina föräldrar innan de kan leka självständigt med andra barn.
Vilka kloka och insiktsfulla tankar du har, signaturen ”Läsare”! Med eller utan barn med autism, ADHD mm, skulle nog många må väldigt bra av att inse att man omöjligt kan få allt i livet och ffa inte samtidigt. För hur går det då? Om man tror det och inte sansar sig? Funderar över vad som är rimligt utan bara kör på?
Tack för att du skrev det här! Så har det varit för oss också. Plus stora sömnsvårigheter. Äldsta barnet (svår ADHD) hade resurs alla sina timmar på förskolan, av samma anledningar som du nämnde. Samma sak krävdes hemma. Föräldraskapet blev då per automatik intensivt. Tur att man fick åka till jobbet ibland och få en paus.
/En annan förälder till NPF-barn
Ett jätteviktigt perspektiv! Jag tänker att man förvaltar de barn man får, men inte kan ”skapa” en viss sorts barn. Vad som fungerar för en familj beror på förälderns behov och barnens behov i samklang och det varierar såklart mellan familjer! Alla idéer om föräldraskap blir mer möjliga vägar att gå, om man tror att det kan funka i den konstellation man befinner sig.
Exakt så, man kan inte alltid välja vilken typ av förälder man vill vara!
Jag skulle inte som Clara kunna lägga mig i ett bad med en bok 1 timme för då hinner barnen skapa konflikter och massa annat. Alla får inte barn som lugnt och fint sysselsätter sig själva. Alla får inte heller barn som har fina vänner att leka med, ett av våra barn tex är aldrig hos vänner, för han har ingen som väljer honom. Då är det klart att vi måste göra det, inte lämna honom ”ensam”.
Tänkt precis i dessa banor! Jag tror (!) att de flesta barn kan ”övas” i att leka och greja utan vuxna, men absolut inte alla. Om det GICK att vila skulle jag gladeligen göra det, men om den ”vilan” ackompanjeras av oavbrutet gnäll och skrik och MMMMMAAAAAAAMMMMAAAAAAAAAAAA så blir det inte så vilsamt. Då är det mer vilsamt att lägga sig på golvet och bygga duplo. Men ja, vem vet vad som skulle hända om jag gick in hårt för att vila en period, kanske han skulle vänja sig. Svårt att tro det bara. Olika barn har så olika mycket behov av aktivitet och umgänge och yttre stimulans.
Amen verkligen!!
/mvh ”intensiv” mamma till barn som behöver mkt stöd i det sociala, blir tokig på alla råd om att bara låta barnen va
Tack för att du tar upp detta, har själv son med autism.
Underbart att detta ämne kring aktivt föräldraskap tas upp. Jag har så länge gått och funderar kring detta ämne varför vi måste vara så engagerade i våra barn. Ja, självklart ska man vara engagerad i att ens barn ska bli en vettig person med sunda åsikter, trygg i sig själv och alla likas värde osv. Men om barn får vara just barn och mer ”fria” och självständiga kommer dom så småningom kunna växa i den riktigt dom själva tycker är spännande och intressanta för att kunna blomma ut till den individ dom sedan blir. Vi föräldrar ska vara ett bollplank, en lots på vägen och en trygg hamn när dom av egen nyfikenhet upptäcker världen och sig själva. Jag kan faktiskt inte i min vildaste fantasi förstå hur föräldrar med barn på förskolan orkar engagera sig i regelbundna aktiviteter i veckan och när sedan helgen kommer måste man göra något för ”barnens skull”. Men om man som förälder blir utmattad på grund av ett intensivt föräldraskap är det verkligen så mycket för barnens skull? Mår verkligen barnen bra av att ha en förälder som är som en urvriden trasa, aldrig närvarande, stressad, trött och på dåligt humör bara för att det ska hända så mycket kring barnen. Jag känner mig urtrygg, grundad och jordad i mitt eget föräldraskap men så fort jag ska ”anpassa mig” in i den sociala konstruktionen av hur ett föräldraskap idag ska se ut känner jag mig så otillräcklig.
Jag tycker det verkar vara ett rent helvete med alla dessa kalas!!! Vi har ännu inte kommit in i den åldern men de med flera större barn verkar ju vara på kalas typ varje helg? Alla bjuder alltid alla i hela klassen, alltså typ 25 barn??? På badhuset, Leos lekland, hopp och skoj, övernattningar, gympasalar etc. Och alla köper presenter för typ hundra spänn minst. Det är en epidemi. På min tid (haha) hade man kalas för fler än bästisen typ var femte år och då kom typ 6 pers max. Alla gäster hade med varsitt luktsudd och så körde man på sin höjd hela havet stormar.
Och sen har vi allt skjutsande till de 15 olika aktiviteterna alla barn har varje vecka men jag orkar inte ens börja tänka på det.
Haha, är det en outtalad tävling sinsemellan föräldrarna om vem som ordnar pampigast födelsedagskalas?
Nu är det enkelt då mina fyller på sommarn. Då har vi varit ute och barnen och deras kompisar har kunnat leka/bada ute. Har då värmt upp en korvburk över elden och sedan enkelt fika efteråt. Barnen glada, roligt med lek och stoj för dem. Har verkligen inte höga krav, men barnen är alltid nöjda med sina födelsedagar. Kan detta vara en kulturell skillnad på norr och söder i Sverige? Har en vän söderut som slår på stort på deras barnkalas. Bor i inlandet i Västerbotten, har inte varit på några pampiga barnkalas här. Men kan förstås vara min umgängeskrets som består av rätt enkla människor också.
Hej Clara!
Först och främst – har läst din blogg i många år, men aldrig vågat kommentera förrän nu. Men nu jävlar!!
Så himla intressant att lyssna på podden om intensivt föräldraskap. Det här är nånting jag har funderat väldigt mycket på, och det var faktiskt ett fenomen som fick mig att tveka kring att skaffa barn. Sen läste jag en bok, i nån sorts terapeutiskt syfte… Den heter ”Franska barn kastar inte mat” och är skriven av Pamela Druckerman – en amerikansk journalist som flyttade till Paris från New York, och skaffade barn där. Till saken hör att jag själv är lite av en frankofil, och har jobbat i Frankrike i många år.
Hursomhelst – för mig var boken väldigt inspirerande, för där beskriver Pamela hur ett franskt föräldraskap ofta ter sig. Det finns så mycket i det som jag känner igen från ditt resonemang kring barnuppfostran och föräldraskap. Det skulle vara så rooooligt om du och Malin kunde läsa boken och recensera den i podden! Obs – den är skriven för ca femton år sedan, och innehåller förstås en del fjanterier också – t. ex. skrivs det mycket om franska kvinnors kroppar på ett idoliserande, smålöjligt sätt – men ändå! Jag tycker att det är så himla kul och intressant att få ta del av andra kulturers normer kring barnuppfostran, och väldigt nyttigt, dessutom.
Så, detta är alltså ett hett tips och en önskan för framtida poddavsnitt med dig och Malin!
Slutligen – tack för en fantastisk blogg och podd! Du ska veta att du faktiskt har en del i att jag till slut vågade ta steget att skaffa barn – ett mycket bra beslut!
Kramar från en beundrare
Jag tror(?) att jag läste den boken när den kom men har givetvis glömt allting. Ska genast leta upp!
Hej Malin – stjärna där!
Åh, så roligt! Haha – blir på nåt vis inte överraskad över att du förmodligen har läst den här boken. Kommer att tänka på ett av era första poddavsnitt, då ni pratade om hur man blir knullbar (läs: FRANSK)… Vansinnigt roligt! Så därför tyckte jag att det kunde vara på sin plats att ni läser lite mer ”fransk” lektyr, för det piggar ju opp, så att säga.
Stort tack till dig för podden – ni är fantastiska ihop! <3